Skan­da­ler­nas Ver­sa­il­les

Ver­sa­il­les slott hyl­las of­ta som en av värl­dens vack­ras­te bygg­na­der, men bakom fa­sa­den fanns det en mörk värld.

Historiska byggnadsverk - Reseguide - - Sidan 1 -

Idag för­knip­pas nam­net Ver­sa­il­les med över­flöd och glans. Om man går ge­nom de för­gyll­da kor­ri­do­rer­na och prakt­ful­la rum­men i slot­tet får man upp­le­va en stor­het som näs­tan in­te har nå­gon mot­sva­rig­het. Slot­tet och den mag­ni­fi­ka träd­går­den an­ses va­ra det vack­ras­te byggnadsverk som nå­gon­sin ska­pats, men så var det in­te all­tid. Det bör­ja­de med en blyg­sam jaktstu­ga av te­gel och sten i en li­ten, näs­tan okänd, by. En mans am­bi­tio­ner för­vand­la­de stu­gan till det vack­ra slott det är idag.

Lud­vig XIV var ett mi­ra­kel­barn. Ef­ter fle­ra död­föd­da barn var hans mor 37 år när han slut­li­gen föd­des frisk. Lud­vig hyl­la­des ome­del­bart som en gå­va från Gud och hans mor var snabb med att in­prän­ta det­ta i sin son. Tack va­re en nä­ra, kär­leks­full re­la­tion med sin mor blev han slut­li­gen kung när han var 16, och när hans mor in­te läng­re var re­gent trod­de han be­stämt att det var Gud som ha­de pla­ce­rat ho­nom på tro­nen.

Lud­vigs barn­dom var dock allt an­nat än sta­bil. När han ba­ra var nio år gjor­de det frans­ka par­la­men­tet upp­ror mot kung­en och Frank­ri­ke kas­ta­des in i ett långt och blo­digt in­bör­des­krig. Den unge tron­föl­ja­ren fick första­handser­fa­ren­het av illdå­den hans land gick ige­nom, och han upp­lev­de bå­de för­öd­mju­kel­se och fruk­tan. Ka­o­set sat­te up­pen­bar­li­gen si­na spår i den unge Lud­vig och när han blev kung var han fast be­slu­ten om att för­hind­ra att lan­det skul­le upp­le­va ett så­dant ka­os igen. Pla­nen var att sty­ra allt från en blyg­sam jaktstu­ga i Ver­sa­il­les.

Lud­vig var re­dan som li­ten för­tjust i Ver­sa­il­les. Han till­bring­a­de många lyck­li­ga barn­dom­sår där, långt från träng­seln i Pa­ris. Han bjöd in många fram­stå­en­de per­so­ner och vän­ner, och han upptäckte snart att den blyg­sam­ma stu­gan in­te var till­räck­ligt stor för alla gäs­ter. År 1664 be­ord­ra­de han en om­bygg­nad som skul­le få stu­gan att rym­ma 600 per­so­ner. Det­ta kan ver­ka som en hand­ling av en oan­sva­rig, ung kung som vil­le im­po­ne­ra på si­na vän­ner, men san­ning­en är att Lud­vigs pla­ner för Ver­sa­il­les re­dan på den tiden var myc­ket sto­ra. Det var in­te ba­ra si­na vän­ners kom­fort han ha­de i åtan­ke, ut­an han gjor­de det för den vik­ti­gas­te, gu­da­giv­na in­sti­tu­tio­nen i lan­det – mo­nar­kin.

Ver­sa­il­les slott hyl­las of­ta som en av värl­dens vack­ras­te bygg­na­der. Bakom Lud­vig XIV:S lyx­i­ga fa­sad göm­de det sig dock en mörk värld, full av skan­da­ler, makt­kam­per och över­vak­ning.

För Lud­vig var Ver­sa­il­les mer än en jaktstu­ga. Han gjor­de det till mitt­punk­ten i sitt kung­li­ga hov. Den kung­li­ga fa­mil­jen ha­de bott i Pa­ris i år­hund­ra­den, men Lud­vig an­såg att en flytt till Ver­sa­il­les skul­le öka hans makt. För att gö­ra det han var tvung­en att ha en bygg­nad som mat­cha­de hans stor­slag­na över­ty­gel­ser. Istäl­let för att ri­va jaktstu­gan val­de han att byg­ga ett ”om­slag” runt den. Stu­gan skul­le tjä­na som hjär­tat i slot­tet. Den nya bygg­na­den om­slöt stu­gan från norr, väs­ter och sö­der.

Kung­en be­ord­ra­de den pre­stige­fyll­da ar­ki­tek­ten Lud­vig Le Vau att ska­pa på­kos­ta­de lä­gen­he­ter för den kung­li­ga fa­mil­jen i den nya bygg­na­den, och hela bot­ten­vå­ning­en var en­dast äg­nad åt kung­en och drott­ning­en. Le Vau bygg­de också en enorm ter­rass i den väst­ra de­len av den nya bygg­na­den, och den nor­ra de­len av­sat­tes för bad­rum­met, som ha­de varmt och kallt vat­ten och ett enormt ned­sänkt ått­kan­tigt bad­kar. De öv­ri­ga rum­men gjor­des i ordning åt kung­ens barn och andra fa­mil­je­med­lem­mar. Alla rum var om­sorgs­fullt in­red­da med mål­ning­ar och skulp­tu­rer som fö­re­ställ­de le­gen­da­ris­ka kung­ar och hi­sto­ris­ka hjäl­tar. Här fanns Alex­an­der den sto­re, kej­sar Au­gustus i Rom och även själ­vas­te Zeus. Ing­en män­ni­ska el­ler gu­dom­lig­het var för stor för Lud­vig.

Un­der den tred­je bygg­pe­ri­o­den i maj 1682 flyt­ta­de Lud­vig of­fi­ci­ellt till Ver­sa­il­les med sitt hov. Bygg­ar­be­tet fort­sat­te un­der Ju­les Har­dou­in-mansart, och det var un­der hans led­ning slot­tet fick det mesta av det ut­se­en­de

”Alla rum var om­sorgs­fullt in­red­da med mål­ning­ar och skulp­tu­rer som fö­re­ställ­de le­gen­da­ris­ka kung­ar och hi­sto­ris­ka hjäl­tar. Här fanns Alex­an­der den sto­re, kej­sar Au­gustus i Rom och även själ­vas­te Zeus. Ing­en män­ni­ska el­ler gu­dom­lig­het var för stor för Lud­vig.”

det har idag. Da­gens spe­gel­sal in­vig­des med en stor upp­vis­ning i makt och ri­ke­dom. Slot­tets träd­går­dar för­änd­ra­des också ra­di­kalt av träd­gårds­mäs­ta­ren André Le Nôt­re, med en enorm sjö (Le Grand Ca­nal), ett nät­verk av la­by­rin­ter och även ett växt­hus där det od­la­des färsk frukt året runt. Nu var den ur­sprung­li­ga jaktstu­gan upp­slu­kad av Lud­vigs nya bygg­na­tio­ner, och Ver­sa­il­les var verkligen ett slott. Det var ett mo­nu­ment över Frank­ri­kes ri­ke­dom och makt, för att in­te ta­la om lan­dets kung.

Ver­sa­il­les var mer än en vac­ker bygg­nad, det var ett sätt att do­mi­ne­ra adeln på. Ge­nom att flyt­ta dom­sto­len och aris­to­kra­tin till slot­tet kun­de Lud­vig över­va­ka dem alla på ett unikt sätt. Det bygg­des lä­gen­he­ter i slot­tet som skul­le rym­ma adeln. Lä­gen­he­ter­na var of­ta små med ba­ra ett el­ler två rum som skul­le de­las mellan fle­ra hov­män. För aris­to­kra­tin var det mer som att bo i ett mo­dernt lä­gen­hets­kom­plex än att vis­tas i värl­dens fi­nas­te slott. Men det fanns ba­ra ett sätt för arist­rokra­tin att förbättra sin po­si­tion, och det var att tjä­na kung­en lo­jalt och hän­gi­vet.

Lud­vig kal­la­des Solkung­en, av go­da skäl – allt och alla i Ver­sa­il­les kret­sa­de kring ho­nom. Lud­vig ska­pa­de avan­ce­ra­de hov­ri­tu­a­ler där han ob­ser­ve­ra­des och as­si­ste­ra­des un­der hela da­gen. Kung­li­ga ce­re­mo­ni­er, som den där adeln skul­le klä upp sig för kung­en ef­ter en hi­e­rar­ki som be­stäm­de vil­ka klä­des­plagg varje per­son fick ha på sig, ut­lös­te häf­tig kon­kur­rens om Lud­vigs gunst. Al­las blic­kar var rik­ta­de mot Lud­vig, men det

in­ne­bar också att han kun­de hål­la re­da på vem som var vid ho­vet och in­te. En från­va­ran­de med­lem av ho­vet fick inga för­de­lar el­ler tit­lar, men de som tjä­na­de kung­en blev rik­ligt be­lö­na­de. Lud­vig för­för­de ho­vet med ex­tra­va­gant lyx och av­led­de dem med över­driv­na och tidsö­dan­de hov­ri­tu­a­ler. Mo­nar­kin ha­de in­te kun­nat kros­sa den upp­ro­ris­ka adeln ge­nom 11 in­bör­des­krig och 40 år, men Lud­vig gjor­de det med gäst­fri­het. Han höll adeln nä­ra sig, och såg till att de kon­trol­le­ra­des ge­nom att tjä­na ho­nom.

Det­ta blev dock en gro­grund för en värld av ryk­ten och skan­da­ler. Det fanns ingenting som var he­ligt el­ler hem­ligt i Ver­sa­il­les, och om du in­te häng­de med i det se­nas­te skvall­ret kun­de du plöts­ligt be­fin­na dig ut­an­för den in­re kret­sen. Med­lem­mar­na i ho­vet var tvung­na att be­härs­ka ma­ni­pu­la­tio­nens konst för att hål­la sig kvar. Det fanns ing­en­stans den­na strid var så tyd­lig som bland Lud­vigs äls­ka­rin­nor. Solkung­en var en ökänd kvin­no­karl och otro­he­ten var ing­en hem­lig­het. Fa­vo­riäls­ka­rin­nan fick den in­of­fi­ci­el­la ti­teln andra­hust­ru, och det kun­de hon dra nyt­ta av. Un­der sitt liv ha­de Lud­vig ota­li­ga äls­ka­rin­nor, och han fick fler barn med dem än med sin hust­ru Ma­ria The­re­sa. Lud­vigs mest be­röm­da äls­ka­rin­na var mar­ki­sin­nan av Mon­te­span som han ha­de sju barn med. Hon tving­a­de ut sin fö­re­gång­a­re med list och charm, och fick en svit i slot­tet nä­ra kung­en, som ha­de en se­pa­rat dörr till hen­ne. Det har sagts att Lud­vig var så ta­gen av

hen­ne att han äls­ka­de med hen­ne tre gånger om da­gen, och han kläd­de av hen­ne innan hen­nes säll­skaps­da­mer hann ut ur rum­met. En skan­dal som va­ra­de i fem långa år ( 1677–1682) be­rö­va­de dock mar­ki­sin­nan på bå­de hen­nes po­si­tion och makt. Den gif­ti­ga af­fä­ren be­rör­de många adels­män och många i kung­ens in­re cirkel, och hand­la­de om för­gift­nings­mord och troll­dom. Det fanns al­ke­mis­ter som påstod sig ha sålt gift, som skul­le kun­na an­vän­das för att bli av med ri­va­ler, till med­lem­mar av ho­vet. Mys­tis­ka döds­fall bland adels­män­nen led­de till fle­ra gri­pan­den. En kvin­na som greps, La Vo­i­sin, för­kla­ra­de att hon ha­de sålt gift till mar­ki­sin­nan för att hon skul­le be­hål­la kung­ens gunst. To­talt fanns 442 miss­tänk­ta i skan­da­len, 36 av­rät­ta­des, 23 de­por­te­ra­des och 5 skic­ka­des till gal­gen. Även om mar­ki­sin­nan ald­rig åta­la­des — det hit­ta­des in­te någ­ra be­vis utö­ver La Vo­isins upp­gif­ter — var mar­ki­sin­nan ryk­te ska­dat. Kung­en drog sig un­dan och ri­va­ler var snabbt fram­me och tog hen­nes plats.

Det­ta var långt ifrån den en­da skan­da­len i Ver­sa­il­les. Det gick ryk­ten om att drott­ning­en ha­de fött ett mörk­hy­at barn och det skvall­ra­des om hem­li­ga ho­mo­sex­u­el­la af­fä­rer i träd­går­den. Även kung­ens an­sträng­da re­la­tion med sin te­a­tra­lis­ka bror som tyck­te om att klä ut sig i kvin­noklä­der do­mi­ne­ra­de ho­vet un­der pe­ri­o­der. Lud­vig för­säk­ra­de dock all­tid att han ha­de kon­troll och att han visste allt som hän­de. Han an­vän­de en ti­dig form av spi­o­nage. Han an­li­ta­de spi­o­ner som age­ra­de som hans ögon och öron in­ne i slot­tet. Han grans­ka­de alla brev som skrevs, och det fanns spi­o­ner som sök­te

ge­nom kvin­nors un­der­klä­der för att se om de fort­fa­ran­de ha­de ägg­loss­ning. När män­ni­skor­na på slot­tet upptäckte det­ta ut­veck­la­de de hem­li­ga ko­der. Då gick Lud­vig ett steg läng­re och an­li­ta­de världs­be­röm­da ma­te­ma­ti­ker som skul­le av­ko­da brev­kor­re­spon­den­sen från slot­tet i ett hem­ligt rum som kal­la­des Svar­ta rum­met. Allt det­ta dol­des av ho­vets eti­kett, men Lud­vig li­ta­de in­te på män av hög­re rang och han re­ge­ra­de med hjälp av il­la dol­da hot.

I den fjär­de och sista bygg­fa­sen un­der Lud­vigs re­ge­rings­tid, bygg­des det kung­li­ga ka­pel­let och dess­utom gjor­des det änd­ring­ar i kung­ens lä­gen­he­ter. När ka­pel­let stod klart 1710 av­stan­na­de näs­tan all bygg­verk­sam­het i Ver­sa­il­les. Kung­en var nu i 70-års­ål­dern, och han ha­de genomfört nå­got som var näs­tan otänk­bart när han var ung. Han ha­de be­hål­lit kon­trol­len och styrt en kom­plett mo­nar­ki i ett land som be­fann sig på brist­nings­grän­sen. Han gjor­de även Frank­ri­ke till en le­dan­de kraft i Eu­ro­pa ge­nom att lug­na en aris­to­kra­ti som ha­de gjort upp­ror mot hans far när han var var barn. Han gjor­de det ge­nom att pla­ce­ra dem i en på­kostad, för­gylld bur kal­lad Ver­sa­il­les.

HÖ­GER Lud­vig cent­ra­li­se­ra­de den frans­ka re­ge­rings­mak­ten, vil­ket för­hind­ra­de upp­koms­ten av re­gi­o­nal makt.

1904 DÅ& NU

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.