DET ANDRA SLAGET VID EL-ALAMEIN
23 OKTOBER–11 NOVEMBER 1942 ETT TYSKT NEDERLAG BLIR EN VÄNDPUNKT BÅDE I ÖKENKRIGET OCH I HITLERS ATTITYD TILL SINA VÄPNADE STYRKOR.
Kamperna hade gått i sicksack över hela Nordafrika när den tyska Afrikakåren drabbade samman med den brittiska åttonde armén. I slutet av 1942 hade generalfältmarskalk Erwin Rommel – som var den kanske mest kapabla tyska befälhavaren under kriget – drivit de brittiska trupperna tillbaka till en bangård vid el Alamein i Egypten. Rommel, Ökenräven, hotade att helt köra ut britterna ur Nordafrika, ta kontroll över Suezkanalen och de rika oljefälten i Mellanöstern.
Men Rommel mötte nu general Bernard Montgomery, som hade tagit kommandot över åttonde armén i augusti 1942. Montgomery planerade ett motangrepp mot tyskarna för att lätta på det tryck som Egypten vilade under, och hans anfall hade två faser. Först kom Operation Lightfoot med ett kraftfullt artilleribombardemang följt av infanteriattacker på två ställen för att skapa två korridorer genom tyska minfält. Detta följdes av Operation Supercharge, där man satte in brittiska stridsvagnar för att förstöra de tyska motsvarigheterna och de befästningar fienden eventuellt hade. Trots att Rommels Afrikakår g jorde kraftigt motstånd, lamslogs han snart av ett stort manfall och brist på bränsle, och han började retirera, trots Hitlers order om att ”kämpa till sista man.”
Detta var en vändpunkt i ökenkriget. Afrikakåren slogs tillbaka längre och längre tills tyskarna helt drivits ut ur Nordafrika. El-Alamein var emellertid inte bara ett avgörande ögonblick i krigsskådespelet; det markerade också en vändpunkt i Hitlers inställning till armén. Självaste Rommel, rikets störste krigshjälte, hade ignorerat Hitlers order, och Führern förlorade tilliten till arméns överkommando. Efter el-Alamein la sig Hitler i taktiska och strategiska frågor mer, och – kanske som ett resultat av hans ständiga inblandning – vann Tyskland färre segrar. Både på östfronten och i Västeuropa efter D-Dagens landstigningar tvingades tyska överbefälhavare leva med Führerns desperata interventioner.