HIT­LER I KRIG

Hitlers krig (Sweden) - - Hitler I Krig -

I vil­ken ut­sträck­ning på­ver­ka­de Fü­h­rerns mi­li­tä­ra le­dar­stil vik­ti­ga hän­del­ser un­der and­ra världs­kri­get? Ex­per­ten Ge­off­rey Me­gar­ge­es gör en be­döm­ning av Adolf Hitlers tak­tis­ka för­må­ga.

Se­dan Tred­je ri­kets fall 1945 har ef­ter­mä­let om Hitlers le­dar­skap mesta­dels kom­mit från munt­li­ga och skrift­li­ga ut­ta­lan­den från hans generaler. Många av des­sa män bör­ja­de med ti­den av­sky sin ti­di­ga­re le­da­re och när Tyskland föll tog de till­fäl­let i akt att kri­ti­se­ra och för­öd­mju­ka Fü­h­rern. Men om man tit­tar bakom den­na fa­sad av för­tal och för­rä­de­ri – var Hitlers mi­li­tä­ra le­dar­stil verk­li­gen så im­po­pu­lär och i vil­ken ut­sträck­ning avg jor­de hans be­slut and­ra världskrigets ut­gång?

”Så myc­ket av vad vi trod­de att vi viss­te om Hit­ler i många år kom från hans generaler och de har många an­led­ning­ar att an­ting­en med­ve­tet el­ler omed­ve­tet lju­ga om vad som hän­de”, sä­ger Ge­off­rey Me­gar­gee. ”De an­kla­ga­de ho­nom mer el­ler mind­re för att ha in­lett kri­get i strid med de­ras råd och se­dan för­lo­ra det ge­nom sin in­bland­ning, men det ger oss in­te rik­tigt en sann bild.”

När Tyskland för­kla­ra­de krig mot Po­len 1 sep­tem­ber

1939 ha­de Hit­ler in­te för­vän­tat sig att drab­bas av ett så hårt mot­stånd från Storbritannien och Frank­ri­ke. Ef­ter att bå­da län­der­na för­kla­ra­de krig mot Tred­je ri­ket som svar var den tys­ka be­folk­ning­en för­tviv­lad. Förs­ta världs­kri­get var fort­fa­ran­de i färskt min­ne och lan­det ha­de pre­cis bör­jat blomst­ra igen ef­ter de hår­da på­följ­der som på­lagts dem ef­ter de­ras ne­der­lag 1918 och se­na­re 1930-ta­lets sto­ra de­pres­sion. Nu drog na­zist­par­ti­ets le­da­re in dem in i ett nytt krig mot sam­ma gam­la fi­en­der. Trots sin popularitet var Hit­ler in­te im­mun mot kri­tik och i bör­jan av and­ra världs­kri­get sjönk kamp­mo­ra­len re­jält i Tyskland.

Men allt för­änd­ra­des när Frank­ri­ke be­seg­ra­des på ba­ra någ­ra vec­kor med Tysklands blixt­krigs­tak­tik. Me­gar­gee sä­ger: ”När Frank­ri­ke ha­de sla­gits ut ur kri­get miss­tän­ker jag att Hitlers popularitet för­mod­li­gen nåd­de sin högs­ta punkt hos det tys­ka fol­ket, när Tyskland på ba­ra någ­ra vec­kor lyc­ka­des be­seg­ra den fi­en­de som ha­de över­vun­nit dem ef­ter fy­ra års kamp i förs­ta världs­kri­get. Det var en tri­umf.”

Hit­ler red på den­na fram­gångs­våg och in­vol­ve­ra­de sig snabbt i al­la aspek­ter av den tys­ka ar­méns verk­sam­het – myc­ket mer än de mot­sva­ran­de le­dar­na i and­ra län­der.

Han var känd för att va­ra de­tal­j­o­ri­en­te­rad på ett sätt som i bäs­ta fall var ir­ri­te­ran­de och i värs­ta fall skad­ligt. ”Hit­ler var an­sva­rig för stra­te­gin från bör­jan och be­stäm­de mot vem Tyskland skul­le slåss, och hans be­slut var in­te på långa vägar så im­po­pu­lä­ra som [hans generaler] se­na­re för­sök­te häv­da.

”De var al­la för att star­ta ett krig mot Po­len, de var al­la för att star­ta ett krig mot Sov­je­tu­ni­o­nen – det var be­slut som Hit­ler fat­ta­de som in­te var im­po­pu­lä­ra.

”Men om man går ner till krig­fö­ring­ens näs­ta ni­vå – ope­ra­tio­ner, allt­så att pla­ne­ra och ge­nom­fö­ra kam­pan­jer – här var Hit­ler på sva­ga­re mark. Han ha­de vis­sa go­da in­sik­ter, och någ­ra av hans be­slut vi­sa­de sig bra, men han ha­de ing­en sys­te­ma­tisk trä­ning i den­na typ av krig­fö­ring och det märk­tes.”

Den all­män­na bil­den av Hit­ler är av en man som in­te lyss­na­de på någ­ra råd – en le­da­re som hell­re hand­la­de ef­ter sin egen mag­käns­la än si­na ge­ne­ra­lers ra­tio­nel­la ar­gu­ment. Det­ta var sant i viss mån; Hit­ler miss­trod­de vis­sa av de hög­re be­fäl­ha­var­na, som i sin tur kri­ti­se­ra­de ho­nom för hans bris­tan­de er­fa­ren­het av krig­fö­ring och han blev onek­li­gen mer miss­tänk­sam och lyn­nig un­der kri­gets gång.

Med det­ta sagt var det i stor ut­sträck­ning of­fi­ce­rar­na själ­va som for­ma­de vår upp­fatt­ning om Hitlers le­dar­skap, ef­tersom de mot­sat­te sig att han la sig i de­ras mi­li­tä­ra verk­sam­het, som Me­gar­gee på­pe­kar: ”Ge­ne­ral [Franz] Hal­der, till ex­em­pel – som var chef för ge­ne­ral­sta­ben från ok­to­ber 1938 till sep­tem­ber 1942 – ha­de en slags pas­sivt ag­gres­siv re­la­tion med Hit­ler. Öp­pet bru­ka­de han helt och hål­let hål­la med vad Hit­ler ha­de att sä­ga, men se­dan för­sö­ka kring­gå de be­slut som Hit­ler fat­ta­de.

”Men åt­minsto­ne un­der de förs­ta krigsåren li­ta­de Hit­ler myc­ket på si­na generaler och bad om råd om bå­de stra­te­gi och tak­tik, i stör­re el­ler mind­re ut­sträck­ning.

Fü­h­rern var dock in­te helt anings­lös; han var väl med­ve­ten om att någ­ra av hans of­fi­ce­ra­re ha­ta­de ho­nom och han an­vän­de det­ta till sin för­del så fort till­fäl­le gavs. ”Han bru­ka­de spe­la ut be­fäl­ha­va­re mot varand­ra. De la fram si­na åsik­ter vid mö­ten och så li­e­ra­de han sig med den han höll med, så han be­drev ett slags sönd­ra och härs­ka-le­dar­skap. Och när han be­stäm­de sig för någon­ting kun­de han va­ra ex­tremt en­vis.”

Som ti­di­ga­re nämnts var Fü­h­rern ex­tremt de­tal­j­o­ri­en­te­rad och in­vol­ve­ra­de sig sålun­da i mins­ta tri­vi­a­li­tet om spe­ci­fi­ka en­he­ter. Många av hans generaler kun­de stå hand­fall­na om de in­te kun­de till­han­da­hål­la ex­akt in­for­ma­tion – till ex­em­pel om an­ta­let strids­vag­nar i en viss di­vi­sion.

Vid 1943 ha­de Hit­ler bör­jat ha med två ste­no­gra­fer (dom­stols­skri­va­re) till si­na mö­ten, och trots att många pro­to­koll brän­des vid kri­gets slut av­slö­ja­de de som fanns kvar att Hitlers mö­ten för­des på de­talj­ni­vå till den grad att man dis­ku­te­ra­de myc­ket små en­he­ter vid fron­ten, samt de­ras för­flytt­ning­ar och ut­rust­ning.

Hitlers en­ga­ge­mang bör­ja­de ut­gö­ra ett pro­blem. ”Man kan häv­da att Hit­ler var för pe­tig,” sä­ger Me­gar­gee. ”När man bör­jar pra­ta om hur många last­bi­lar en viss en­het har till sitt för­fo­gan­de blir det ba­ra löj­ligt för en stats­chef att för­sö­ka tol­ka det som en mi­li­tär be­fäl­ha­va­re. Det finns in­te en chans att han kan för­stå i så stor ut­sträck­ning att det kom­mer att gö­ra nå­gon skill­nad på slag­fäl­tet. ”Så om­fat­tan­de var hans oupp­hör­li­ga fo­kus på de­tal­jer att vid kri­gets slut ha­de näs­tan ing­en stör­re en­het tillå­tel­se att för­flyt­ta sig ut­an Hitlers ut­tryck­li­ga till­stånd – sär­skilt när det gäll­de re­trät­ter.

För­u­tom Hitlers över­driv­na fo­ku­se­ring på de­tal­jer bör­ja­de han för­li­ta sig mer och mer på si­na in­stink­ter. ”Det fanns si­tu­a­tio­ner då det­ta fun­ge­ra­de bra för ho­nom, men många gång­er det g jor­de in­te det” fort­sät­ter Me­gar­gee. ”Un­der [1944] lev­de han fak­tiskt i en slags

fan­ta­si­värld; han trod­de att han skul­le bry­ta ige­nom de al­li­e­ra­des strids­lin­jer och skil­ja brit­ter­na från ame­ri­ka­ner­na och där­med få he­la den al­li­e­ra­de väs­ter­länds­ka ko­a­li­tio­nen att ra­sa sam­man och se­dan kun­de han åter­gå till att be­käm­pa rys­sar­na [i öst]. Hans in­stink­ter ha­de bli­vit till van­fö­re­ställ­ning­ar.

”Vid den­na tid­punkt i kri­get g jor­de Hitlers generaler sitt bäs­ta för att över­ty­ga ho­nom att an­vän­da oli­ka tak­tis­ka grepp, till ex­em­pel att gå till små angrepp istäl­let för sto­ra, men Hit­ler väg­ra­de.

Trots al­la si­na bris­ter fat­ta­de Hit­ler ibland klo­ka be­slut, men att över­hu­vud ta­get star­ta ett krig var in­te ett av dem. ”He­la kri­get var en då­lig idé från förs­ta bör­jan”, sä­ger Me­gar­gee. ”Tan­ken att Tyskland skul­le kun­na ut­ma­na Storbritannien, Sov­je­tu­ni­o­nen och se­dan

USA sam­ti­digt var minst sagt pro­ble­ma­tisk. Folk har frå­gat mig när jag an­ser att kri­get var för­lo­rat, och jag sä­ger li­te skämt­samt ’1 sep­tem­ber 1939’.”

Med de kort Hit­ler ha­de fått på han­den

– el­ler sna­ra­re gi­vit sig själv – lyc­ka­des han skö­ta sig själv och ar­mén på ett rim­ligt sätt i bör­jan av kon­flik­ten. In­va­sio­nen av Po­len var för­mod­li­gen den en­da väg han kun­de gå när krigs­ma­ski­ne­ri­et väl ha­de dra­git igång, och det sätt på vil­ket Tyskland be­seg­ra­de in­te ba­ra Po­len, ut­an ock­så and­ra län­der, som

Frank­ri­ke, var im­po­ne­ran­de; man ha­de snabbt och ef­fek­tivt er­öv­rat en stor del av Eu­ro­pa tack va­re Hitlers över­ty­gel­se om att Frank­ri­ke kun­de in­tas.

Vad han in­te räk­na­de med var dock Stor­bri­tan­ni­ens en­vi­sa väg­ran att in­le­da nå­gon form av di­plo­ma­tis­ka för­hand­ling­ar.

”När Storbritannien in­te gav upp, blev hans al­ter­na­tiv ex­tremt be­grän­sa­de”, sä­ger Me­gar­gee. ”Han befann sig i en eko­no­misk kni­pa; han kun­de in­te fort­sät­ta kri­get mot brit­ter­na på lång sikt, för förr el­ler se­na­re skul­le Tysklands re­sur­ser för det ta slut – även med Sov­je­tu­ni­o­nens pre­li­mi­nä­ra stöd.

”Så av stra­te­gis­ka, ekonomiska och ide­o­lo­gis­ka skäl fat­ta­de han be­slu­tet att an­gri­pa Sov­je­tu­ni­o­nen – nå­got som han mer el­ler mind­re ha­de för av­sikt att gö­ra he­la ti­den än­då. Det be­slu­tet grun­da­des på an­ta­gan­det – som hans generaler de­la­de och stöd­de – att Sov­je­tu­ni­o­nen skul­le kol­lap­sa och att det skul­le bli ett kort fält­tåg som skul­le kros­sa Rö­da ar­mén. Det gick för­stås in­te så bra. ”

Fak­tum är att kri­get nåd­de en punkt 1941 där ne­der­lag för Tyskland ver­ka­de ound­vik­ligt och Hitlers stra­te­gis­ka val­möj­lig­he­ter blev allt­mer be­grän­sa­de. 1942, ef­ter att ett and­ra för­sök att be­seg­ra Sov­je­tu­ni­o­nen ha­de miss­lyc­kats, för­mo­dar Me­gar­gee att det för Hit­ler blev ”ba­ra en frå­ga om att hål­la ut så

”1945 HA­DE HIT­LER BÖR­JAT DIK­TE­RA FÖR SI­NA GENERALER EX­AKT VAD SOM SKUL­LE GÖRAS, OCH HAN LI­TA­DE IN­TE PÅ NÅ­GON AV DEM LÄNG­RE

gott han kun­de i hopp om att den al­li­e­ra­de ko­a­li­tio­nen skul­le räm­na. Och det bygg­de mer på van­fö­re­ställ­ning­ar än någon­ting an­nat.”

1945 ha­de Hit­ler bör­jat dik­te­ra för si­na generaler ex­akt vad som skul­le göras och han li­ta­de in­te på nå­gon av dem läng­re. Men då, och kanske möj­li­gen än­nu ti­di­ga­re, var allt hopp ute för Hit­ler om att le­da Tred­je ri­ket till se­ger.

”Jag tror är­ligt ta­lat att hans störs­ta stra­te­gis­ka miss­tag var att in­le­da kri­get. Ut­ö­ver det blir det en frå­ga om de­tal­jer, och det finns ar­gu­ment för och emot al­la stra­te­gis­ka be­slut som han fat­tat ef­ter det – att för­kla­ra krig mot Sov­je­tu­ni­o­nen och USA, till ex­em­pel – men allt det­ta är in­om ra­men för ett krig där Tyskland var, om in­te döm­da att för­lo­ra, så åt­minsto­ne in­te själv­kla­ra vin­na­re. ”

Hitlers för­säm­ra­de men­ta­la hälsa var där­för in­te den av­gö­ran­de fak­torn i kri­get, men det är ing­en tve­kan om att hans le­dar­stil knap­past till­för­de nå­got po­si­tivt i ett re­dan svårt lä­ge för Tyskland. Kanske skul­le Tred­je ri­ket ha be­seg­rats även om man haft värl­dens bäs­ta generaler; det vet man in­te. Vad vi vet är dock att Hit­ler in­te var den sto­ra mi­li­tä­ra le­da­ren som han själv trod­de att han var. Någ­ra få seg­rar väg­des upp av en enorm mängd ne­der­lag och hans väg­ran att lyss­na på för­nuft g jor­de i slutän­dan att Na­zi­tyskland snab­ba­re gick mot sin un­der­gång.

ÖGON­BLICK

Hit­ler och Mus­soli­ni åker ge­nom Mün­chen i ju­ni 1940. Den här

bil­den hit­ta­des i Eva Brauns pri­va­ta fo­to­al­bum, men man vet in­te om det var hon som tog

bil­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.