HITLERS ANGREPP PÅ STORBRITANNIEN
RAF:s krigslycka under sommaren 1940 fick Hitlers planer på invasion att
spåra ur och innebar den första militära förlusten för Nazityskland.
I1940 stod britterna ensamma med Europas öde i sina händer. Hitler hade utarbetat en plan för ockupationen av både Polen och Norge, och för det förkrossande svepet genom Nederländerna och Frankrike. Men som tur var hade han inte förberett en invasion av Storbritannien. Faktum är att han överraskats av sin snabba framgång i Frankrike.
Nu när han intagit Frankrik trodde Hitler att segern skulle kunna utlösa en serie av fredsfördrag med västerländska makter. Och ändå fortsatte Storbritannien att stå emot. Den brittiska expeditionskåren, som utmanövrerats och övermannats i Frankrike, hade inte slagits ut. Tvärtom hade man lyckats genomföra en evakuering av soldaterna, även om många hade stupat och man hade förlorat sin utrustning som man tvingats lämna kvar i Frankrike.
Vissa tror att Hitlers brist på initiativ vid denna tidpunkt visade att han egentligen inte var intresserad av en invasion av Storbritannien och det mesta tyder på att han hade föredragit kapitulation framför erövringskrig, vilket skulle ge honom möjlighet att koncentrera sig på sitt sanna mål – expansion i öst.
Ändå är dröjsmålet förståeligt. Hitler var tvungen att vänta på att de franska trupper som fortfarande var kvar på slagfältet neutraliserades, samt hitta lämpliga baser som han kunde angripa ifrån.
Nästan alla franska och belgiska hamnar hade förstörts under blixtkriget. Dessutom var amfibieinvasionen, som vid slutet av andra världskriget blivit en beprövad taktik, fortfarande ett nytt koncept år 1940. Det var mycket att ordna.
16 juli 1940 hade Hitler emellertid bestämt sig och han utfärdade Führer-direktiv nr. 16. som beskriver ”Förberedelser för en landstigningsoperation mot England”. Kodordet för operationen var
”HITLERS BRIST PÅ INITIATIV VID DENNA TIDPUNKT VISADE AT T HAN EGENTLIGEN INTE VAR INTRESSERAD AV EN INVASION AV STORBRITANNIEN. DET MESTA TYDER PÅ AT T HAN HADE FÖREDRAGIT KAPITULATION.”
Seelöwe eller ”Sjölejon”, och förberedelserna skulle vara färdiga i mitten av augusti – men oenighet försenade lanseringen till den 15 september det året.
Det var mycket diskussion mellan armén och flottan – eftersom man hade brist på landstigningsfarkoster skulle man till exempel behöva omvandla flod- och kustpråmar – men Hermann Göring och hans flygvapenbefäl lyste med sin frånvaro vid dessa möten. Den enda sak som flottan, flygvapnet och infanteriet var överens om var att markstriderna inte kunde börja förrän Luftwaffe hade etablerat kontroll över luftrummet.
1 augusti meddelade Hitler att han tänkte besegra RAF. ”Den tyska flygvapnet ska övervinna den brittiska flygvapnet med alla tillgängliga medel,” sa han, och dessa ord blev början på slaget om Storbritannien. Detta skulle visa sig vara en revolutionerande konflikt, en form av tävling som världen aldrig sett tidigare. Även om flygplan hade spelat en viktig roll i slaget om Frankrike hade det tyska flygvapnets uppgift där varit att stödja Wehrmachts landstyrkor, som var de som faktiskt vann segern. Under slaget om Storbritannien användes däremot flygplan för första gången för att helt enkelt knäcka fiendens vilja och förmåga att göra motstånd utan att marktrupper användes. Tysk seger i luftrummet skulle också undanröja hotet om brittiska bombräder och skulle ge Luftwaffe möjlighet att krossa den brittiska flottan, som var britternas största militära tillgång.
När Hitler gav Luftwaffe order att förstärka sin insats mot Storbritannien hade han i själva verket en förhoppning om att fienden skulle be om nåd så fort de besegrats i luften. Operation Sjölejon hoppades han aldrig skulle behöva bli av. Det visade sig att planerna fick läggas på is, men det berodde på brittisk och inte tysk framgång i luftrummet.
I början trodde Göring att tyskarna skulle vinna en snabb seger. Han föraktade RAF och antog att det bara skulle ta fyra dagar att rensa luftrummet i en linje söderut från Gloucester till London. Han hade beräknat att det skulle ta bara fyra veckor tills London var utplånat. Han hade ingen strukturerad plan och improviserade sig igenom hela konflikten. Vissa skulle nu i efterhand säga att hans självförtroende var malplacerat.
För det första underskattade han Storbritanniens utmärkta luftförsvarssystem, som då var det bästa i världen. De 52 radarstationerna som kantade kusten från spetsen av västra Wales hela vägen till Shetlandsöarna spelade en nyckelroll i slaget om Storbritannien de tidiga varningarna gjorde det möjligt för RAF att avsevärt minska antalet stående patruller, vilket i sin tur sparade bränsle och skonade piloterna. Skvadroner skickades bara ut i skarpt läge.
Dessutom opererade RAF från sina hemmabaser, som var inriktade på att betjäna de två utmärkta stridsflygplanstyperna
Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire. Luftwaffe tvingades samtidigt att improvisera genom att använda sig av erövrade baser på det europeiska fastlandet och sedan skicka
sina egna förstklassiga stridsflygplan, i synnerhet Messerschmitt Bf 109E, på räder över kanalen.
Efter luftstrider kunde RAF bärga skadade flygplan och deras piloter, medan tyskarna inte hade samma möjlighet, även om de hade ett effektivt bärgningssystem i drift över kanalen. I fråga om antal plan hade Luftwaffe dock fördelen.
I juli 1940 hade Göring 900 enmotoriga Me 109-plan och 280 tvåmotoriga Me 110-plan till sitt förfogande, men de sistnämnda var lätta att utmanövrera, trots att de var robusta, för de mer smidiga Spitfire- och Hurricaneplanen. Luftwaffe hade även tillgång till nästan 950 användbara bombplan – de långsamma men stabila Heinkel 111, de pennformade Dornier 17, samt de nyare, snabbare Junkers 88. De hade också 340 användbara Junkers 87 eller Stuka, störtbombaren som hade visat sig så dödlig under erövringen av Europa, men de hade kort räckvidd och hade ännu inte prövats ut mot stora klungor av de mycket smidigare RAF-planen.
Under samma period hade det brittiska flygvapnet 469 Hurricane- och 283 Spitfireplan till sitt förfogande, liksom omkring 100 av de äldre Defiant- och Blenheim-planen, men dessa var ineffektiva jämfört med de snabbare nya modellerna.
Luftwaffe hade fördelen att ha fler plan, men också mer erfarna piloter, varav många hade kämpat i det spanska inbördeskriget innan de deltog i blixtkrigsoperationer mot Polen, Norge och Västeuropa. Som angripare kunde Luftwaffe också välja sina mål.
Det enda som stod i vägen för Hitlers erövring av Västeuropa sommaren 1940var det brittiska flygvapnets 750 stridsflygplan och dess skickliga befälhavare, framför allt Air Chief Marshal Hugh Dowding, befälhavare för Fighter Command och Air Vice Marshal Keith Park, som förde befäl över den betydelsefulla 11 Group, den viktigaste av de fyra fightergrupperna med ett uppdrag som omfattade London och de sydöstra delarna av landet. Dessa män visade sig vara avgörande för RAF:s seger, bland annat med sitt beslut att inte skicka ut plan i stora klungor. Detta fick man kritik för, men det visade sig vara ett genidrag.
Deras fiende Göring var inte alls en lika skicklig befälhavare, men han trodde utan tvekan att han var det. Han var en fåfäng skrythals och under första världskriget hade han varit ett våghalsigt flygaräss. Nu var Göring mer överklasspolitiker än flygare och han överskattade Luftwaffes förmåga rejält, samtidigt som han underskattade RAF. Slaget om Storbritannien var i själva verket en kampanj snarare än ett enda slag, med en pågående tysk flygoffensiv mot Storbritannien som började i juni 1940 och utvecklades till det Londonborna kom att kalla ”Blitzen”, som varade till maj följande år, då Luftwaffe återkallades för att omdirigeras till östfronten. Många
”DET BRITTISKA FLYGVAPNET HADE 469 HURRICANE- OCH
283 SPITFIREPLAN TILL SITT FÖRFOGANDE, LIKSOM OMKRING 100 AV DE ÄLDRE DEFIANT- OCH BLENHEIM-PLANEN.”
historiker delar numera in slaget om Storbritannien i fem olika faser.
Den första var Kanalslaget, som varade från 10 juli till mitten av augusti och omfattade en rad luftstrider. Trots att britterna förlorade 30 tusen ton skeppslast och Luftwaffe fick tillfällig kontroll i luftrummet över Dover på dagtid, förlorade tyskarna dubbelt så många flygplan som britterna. Kamperna gjorde också att de relativt oerfarna RAF-piloterna fick träning, så när den andra fasen av slaget började på Örnens dag (Adlertag) den 13 augusti hade många hunnit bli skickliga.
Dagen före Adlertag slog Luftwaffe till mot viktiga flygfält och radarstationer längs sydkusten och slog ut radarstationen vid Ventnor på Isle of Wight. I dessa strider förlorade Luftwaffe 31 flygplan och RAF 22.
Därefter lanserade Göring den 13 augusti sin örndag, som han hoppades skulle sluta med att Fighter Command krossades, men alltihop blev en smula misslyckat. Man utförde inga nya attacker på radarstationerna, utan la istället stora resurser på tung bombning av flygfälten vid Andover, Eastchurch och Detling, som man felaktikt trodde var militärflygfält. En framgångsrik räd gjordes mot en Spitfire-fabrik vid Castle Bromwich, men när dagen var slut hade tyskarna förlorat 45 flygplan och britterna 13.
Den mest storskaliga tyska insatsen under hela kampanjen kom den 15 augusti, då 1
786 attacker utfördes under sju stora räder.
Det var den enda gången som alla tillgängliga Messerschmitt, från alla tre tyska flygflottorna, i Frankrike (Luftflotte 3), Nederländerna (Luftflotte 2) och och den tyskockuperade delen av Skandinavien (Luftflotte 5) – befann sig i luften samtidigt.
Resultatet var en viktig seger för britterna.
Dels förlorade Luftwaffe fler plan än RAF – 74 flygplan mot 34 – en angreppsstyrka från Luftflotte 5 blev så illa tilltygad att inga fler räder i dagsljus genomfördes i norra England. Göring hade trott att Dowding skulle låta norra England vara i stort sett oskyddat i ett försök att samla sina soldater i sydost, men de tyska bombplanen mötte starkt motstånd och det var här som det visade sig att hans Messerschmitt 110-plan, som hade längre räckvidd men var klumpiga, var en lätt match för de mycket mer rörliga Hurricane- och Spitfireplanen.
Dagen därpå gjorde Luftwaffe oförtrutet ett nytt försök att slå ut Fighter Command dagen efter, med 1 700 attacker, men även detta visade sig bli en dyr utflykt, och man förlorade 45 plan. RAF förlorade bara 21. De fyra dagarna som Göring hade satt av till att krossa det brittiska försvaret hade passerat, men dåligt underrättelsesamband fick honom att tro att RAF höll på att bryta samman och kanske bara hade 300 stridsflygplan kvar i tjänst. De hade dubbelt så många. Följaktligen gjorde tyskarna sig redo för ännu en framstöt och återigen riktade man in sig på flygfält i söder för att få så många RAFplan som möjligt i luften.
Men Göring hade inte räknat med Dowdings och Parks strategiska skicklighet. Trots Luftwaffes ansträngningarna hade RAF i stort sett undvikit att möta Messerschmitt 109-plan i öppen strid och istället koncentrerat sina ansträngningar mot bombräder. Detta innebar att de tyska jaktplanen måste användas till eskortstöd snarare än offensiva svep som de var så väl lämpade för. När Luftwaffe den 18 augusti återigen drabbades av stora förluster – man förlorade 71 plan mot britternas 27 – tänkte Göring om.
Han slutade använda Stuka-plan till attacker eftersom de hade visat sig särskilt sårbara för brittiska jaktplan och bestämde sig för att han skulle koncentrera sina attacker specifikt mot Fighter Commands flygfält, i hopp om att äntligen få de brittiska jaktplanen inom räckhåll samtidigt som man också skadade dem vid basen. Det var en riskabel strategi eftersom Luftwaffe skulle behöva flyga längre in i landet, men när denna tredje fasen inleddes den 24 augusti hade tyskarna en förkrossande framgång mot 11. Groups flygfält vid Manston, samtidigt som basen vid North Weald också drabbades.
Ytterligare framgångar följde. Den 30 augusti och 4 september träffades viktiga flygplansproduktionsfabriker, medan Londons största stridsflygbas vid Biggin Hill bombades sex gånger på bara tre dagar och drabbades av stora förluster. Mellan 24 augusti och 6 september förlorade RAF 290 jaktplan. Tyskarna förlorade 380 flygplan men endast hälften var jaktplan. Luftwaffe hade äntligen fått övertaget.
Vid denna viktiga tidpunkt, då Fighter Command var pressat till det yttersta, bytte tyskarna taktik igen. Det drag som inledde den näst sista fasen av slaget, var en katastrof. Hitler sköt upp igångsättningen av Operation Sjölejon igen, till 21 september, men detta datum var inte realistiskt om han inte först neutraliserade RAF:s jaktplanskommando, Fighter Command, så att hans flygvapen kunde slå ut Royal Navy.
Därför bestämde sig tyskarna för att slå till mot London. Detta hoppades de skulle locka upp fler stridsflygplan i luften, samtidigt som
de skulle kunna knäcka det brittiska folket och skada regeringen inför invasionen. Hitler ville också utkräva hämnd för de brittiska bombräderna mot Berlin (som utfördes efter Luftwaffes av misstag utförda bombning av London den 24 augusti), en händelse som
Göring hade försäkrat honom var en omöjlighet.
7 september nådde slaget om Storbritannien sin klimax då angreppen på London började.
Sent på eftermiddagen slog 300 tyska bombplan, eskorterade av 600 jaktplan, till mot Londons Docklands, och överrumplade RAF:s jaktplanskommando. Bränderna som bröt ut fungerade som fyrbåkar för ytterligare attacker under natten. Dåliga förhållanden gjorde att attackerna blev färre än Hitler önskade, men man bombade den 9, 11 och 14 september. Det sista dygnet blev särskilt destruktivt.
Hitler började dock bli otålig. RAF:s bombplanskommando hade påbörjat attacker mot hans invasionsfartyg och han visste att tiden började rinna ut för Operation Sjölejon. Han bestämde sig för att skjuta upp det operativa beslutet till den 17 september. 15 september blev han tvungen att agera när ett stort luftangrepp gick snett. En stor flottilj med bombplan blev avskuren av cirka 250 brittiska soldater som orsakade stora förluster. En andra våg hann kallas tillbaka, men då hade RAF hunnit skjuta ner 60 flygplan. Trots att Göring fortsatte hävda att RAF:s jaktplanskommando nästan var krossat, sköt Hitler den 17 september upp Operation Sjölejon på obestämd tid.
Två dagar senare beordrades upplösning av invasionsflottan.
Slaget om Storbritannien var ändå inte över. Nu inleddes den femte och sista fasen. Luftwaffe fortsatte att bomba London nattetid under hela oktober, men aldrig lika intensivt som tidigare. Vid slutet av månaden stod det klart att Luftwaffe hade förlorat slaget om Storbritannien.
Men det var nätt och jämnt. Under de kritiska månaderna augusti och september förlorade RAF:s jaktplanskommando 832 jaktplan och Luftwaffe 668. Det var förlusten av 600 tyska bombplan som vände situationen i RAF:s favör. Luftwaffe misslyckades på grund av Görings förvirring, det effektiva brittiska radarsystemet och skickligheten hos både brittiska piloter och deras befäl. Framför allt var den brittiska flygplansproduktionen överlägsen den tyska. Mellan juni och september 1940 fick Luftwaffe i genomsnitt endast 190 Me 109-plan i månaden jämfört med RAF som fick 470 Hurricane- och Spitfireplan.
Nazityskland hade lidit sitt första nederlag och när Hitler inledde Operation Barbarossa mot Ryssland i juni 1941 gjorde han det med en allt mäktigare fiende i ryggen samtidigt som han erbjöd dem en plattform för amerikansk intervention. Ett fortsatt oberoende Storbritannien var definitivt avgörande för Hitlers slutgiltiga nederlag.