INIFRÅN ROMMELS AFRIKAKÅR

Denna allmänt hyllade tyska styrka var bland de få som inte präglades

av brutalitet – men hur var det att tjänstgöra under Hitlers Ökenräv?

DDen 6 februari 1941 hade General Erwin Rommel några minuter över till att skriva ett brev till sin fru. Han och Lucie hade varit gif ta i nästan 25 år, och Tysklands mest enastående general tyckte om att hålla henne uppdaterad med nyheter. ”Det går snabbt,” skrev Rommel, som nämnde att han hade träf fat Adolf Hitler tidigare på dagen. ”Jag kan bara ta det mest nödvändiga med mig. Kanske kan jag få med mig resten snar t. Jag behöver inte berätta hur yr i huvudet jag blir av att hålla reda på allt som ska göras.”

Brevet slutade med att Rommel beklagar att hans kor ta permission med sin fru hade avbrutits. ”Var inte ledsen,” skrev han. ”Det nya arbetet är väldig t stor t och viktig t.”

Rommel tillbringade de kommande dagarna med intensiva förberedelser och planering för sitt ”nya jobb”. Det fanns inget annat alternativ. Hitler hade utsett honom till befälhavare för den nybildade Afrikakåren, som bildades som en direkt följd av Storbritanniens förkrossande seger över Italien i Nordafrika i december 1940.

När Rommels flygplan landade i Tripoli den 12 februari var han fast besluten att driva ut britterna ur Nordafrika. När de första tyska trupperna anlände till stadens hamn insisterade han på att det 6 000 ton tunga transpor tfar tyget lossades på rekordtid så att han kunde få sina soldater ut till fronten så for t som möjlig t.

”Männen fick sin tropikutrustning tidigt nästa morgon”,

Den här propaganda

bilden togs i februari 1943, bara

några månader innan Afrikakåren

kapitulerade,

skrev deras general. ”De utstrålade fullständig seger visshet, och förändringen i atmosfären gick inte obemärkt förbi i Tripoli.”

Månaden efter att Afrikakårens första trupper landstigit i Tripoli, amälde sig en 18-årig rekryt för tjänstgöring på första dagen av 16 veckors grundläggande infanteriträning i Sachsen, hundratals mil norrut. Rudolf Schneider kom från Stauchitz, en by i det platta jordbrukslandskapet mellan Leipzig och Dresden. Före krigsutbrottet hade han studerat vid en lantbrukshögskola.

När han var färdig med sin infanteriträning skickades Schneider till Nordafrika i början av 1942 som soldat i Afrikakåren. ”När jag kom till Libyen blev jag utfrågad av en officer,” minns Schneider. ”De skickade mig till Kampfstaffel, General Rommels personliga stridsenhet med nästan 400 män, med Rudolph Kiehl som befäl.”

Kiehl hade tjänstgjort under Rommel 1939 i Führer-Begleit-Bataljonen, Adolf Hitlers livvaktsstyrka, och Kampfstaffel tjänade ett liknande syfte för Afrikakårens befälhavare i Nordafrika.

”Jag valdes till Kampfstaffel eftersom jag visste mycket om brittiska och amerikanska fordon”, sa Schneider. ”Som en del av min utbildning hade jag lärt mig att köra engelska och amerikanska traktorer och lastbilar, och att jag pratade engelska var också en faktor.”

Schneider anlände till Libyen samtidigt som Rommels leveransproblem blev uppenbara. I mars 1942 tog Afrikakåren emot leveranser på 18 000 ton, 42 000 ton färre än det han uppskattade att hans armé behövde för att segra i Nordafrika. Han fick också några tusen extra soldater för att utöka sina tre tyska divisioner, men hans krav på ytterligare styrkor avslogs eftersom Berlin nu prioriterade östfronten.

Under det år som gått mellan Afrikakårens ankomst till Libyen och Schneiders postering i Nordafrika hade ökenkriget omfattat en serie hårda, blodiga strider där varken den ena eller den andra sidan lyckats sätta in nådastöten. Rommel hade haft den senaste framgången, en offensiv i februari där de allierade tvingades retirera till ett försvarsfäste som sträckte sig söderut från Gazala till Bir Hacheim. Gazalalinjen, som den kallades, hade ockuperats av Afrikakåren några månader tidigare. De tvingades emellertid därifrån av en britisk offensiv i november-december 1941.

Detta var typiskt för ökenkriget, en bränslekonflikt som böljade fram och tillbaka över Libyen, och där pansarfordon var avgörande. Rommel hade visat sin begåvning för stridsvagnskrig som befälhavare för 7. Panzerdivision under invasionen av Frankrike

”HAN FICK SMEKNAMNET ÖKENRÄVEN OCH HANS PÅHITTIGHET, ORÄDDHET OCH VILJA ATT DELA SAMMA SVÅRIGHETER SOM SINA SOLDATER GJORDE HONOM POPULÄR I AFRIKAKÅREN.”

1940, men i Libyen insåg han snabbt att stora stridsvagnsslag var meningslösa. Istället använde han sina 88 mm luftvärnskanoner som pansarvärnskanoner för att förstöra fiendens befästningar innan han skickade fram sina pansarfordon för att förstöra det blottlagda artilleriet och infanteriet.

Rommels (som blev befordrad till fältmarskalk i juni 1942) djärvhet blev snart legendarisk.

Han fick smeknamnet Ökenräven och hans påhittighet, oräddhet och vilja att dela samma svårigheter som sina soldater gjorde honom populär i Afrikakåren. Han var inte en befälhavare som fick soldaterna att älska honom; han var alldeles för brysk och hård för det. Istället ing jöt han självförtroende i dem.

Rudolf Schneider blev snart varse vilken typ av människa hans befälhavare var när han valdes ut att bli en av Rommels chaufförer. ”När jag skjutsade honom talade han sällan och självklart var jag rädd för honom,” berättar Schneider.

”Jag var bara en ung soldat som skjutsade en general. Han gillade inte att småprata, varken med mig eller någon annan. Om han ställde en fråga, ville han ha ett svar, kort och koncist. Om man pratade för länge sa han åt en att hålla klaffen.

”Jag skulle inte säga att han var arrogant men han hade för höga tankar om sig själv som befälhavare. Han frågade inte sina officerare vad de tyckte, han förlitade sig på sina egna beslut ... och vissa tyska officerare tyckte inte om Rommel.”

Schneider minns också sin befälhavare som ”... en väldigt rak och korrekt officer ... han var inte rädd för någonting och vi soldater respekterade honom.”

Rommels rättskänsla var ett skäl till att den nordafrikanska offensiven blivit ihågkommen som den enda ”renhåriga” krigsskådeplatsen, om nu något krig kan vara det. Det andra skälet var frånvaron av SS-enheter eller Gestapo. ”Jag såg aldrig några nazister under hela den tid jag tjänstg jorde i Afrikakåren”, mindes Schneider. ”I Kampfstaffel måste vårt uppförande vara oklanderligt. En gång, jag tror det var i Bouerat (en stad i västra Libyen), våldtogs en av ortens kvinnor av en tysk soldat från en annan enhet. Rommel lät skjuta honom och skytten kom från min enhet – tolv män, men bara sex av gevären var skarpladdade. ”

Schneider fick själv uppleva Rommels ”korrekthet”, strax efter att han hamnat i Kampfstaffel. Efter att ha skjutsat Rommel till en inspektion av stridsvagnspositioner g jorde Schneider sin befälhavare uppmärksam på ett fordon på väg mot dem. När det kom närmare såg de genom dammet att det var en brittisk ambulans. ”Jag var på mitt pass och körde av misstag min ambulans rakt in i en tysk stridsvagnspost”, minns Alex Franks från 7:e pansarkompaniet. ”Jag blev livrädd.”

Schneider uppskattade att det fanns omkring 20 medlemmar av Kampfstaffel, plus Rommel, som talade engelska. De gav Franks order att gå ur fordonet. ”Han kom ut medan 20 gevär pekade på honom och Rommel sa ’Givakt, du står inför en tysk general’,” berättade Schneider. ”Rommel frågade honom sedan var han kom ifrån. Alex berättade att han var ambulansförare och hade kört vilse. Rommel frågade om han hade någon kompass och Alex sa att han inte hade det.

”Ambulansen söktes igenom efter vapen, men det fanns inga och Rommel frågade sedan Franks vad hans destination var. Det var ett sjukhus, men Franks var långt från närmaste väg. Rommel pekade ut rätt riktning för honom och så körde han iväg,” mindes Schneider. Franks överlevde kriget och mötte sedan Schneider 2009.

Rommel hade inspekterat sina stridsvagnspositioner som en del av förberedelserna för en stor offensiv mot de brittiska positionerna längs Gazalalinjen. Syftet med detta var att inta

Tobruk, den libyska hamnen, som dittills hade förblivit ockuperad av de allierade under hela ökenkriget.

Offensiven började 26 maj 1942, då det italienska infanteriet gick till frontalangrepp på de brittiska och sydafrikanska trupperna som försvarade Gazalalinjen. Rommel hade hyst förakt för sina latinska allierade sedan han anlände till Libyen i februari 1941. Efter några veckor skrev hans adjutant, major Schraepler, till Rommels fru om italienarnas brister: ”Antingen går de inte fram alls, eller om de gör det, flyr de vid första skottet,” förklarade han. ”Om en engelsman så mycket som visar sig sträcker de upp händerna i luften.”

Schneider delar inte denna uppfattning om Tysklands allierade. ”Den italienska soldaten var en mycket bra soldat men behandlades väldigt illa,” sa han. ”De italienska officerarna hade speciell mat och soldaterna hade sämre mat. De italienska officerarna hade bordeller, men inte soldaterna. Officerarna hade generellt en bättre levnadsstandard. I Afrikakåren hade officerare och männen samma mat och delade samma villkor.”

En källa till osämja mellan tyskar och

”ITALIENARNA SKULLE FÖRSE AFRIKAKÅREN MED PROVIANT, VILKET DE GJORDE, MEN DET DE TILLHANDAHÖLL VAR KNAPPT TJÄNLIGT SOM MÄNNISKOFÖDA.”

italienare var provianten. Schneider mindes att ”italienska officerare tyckte inte om Rommel eftersom ... det fanns inte mycket förtroende.” Antipatin besvarades av den tyske befälhavaren och hans mannar, som alla skyllde på det italienska högkommandot för den dåliga kvaliteten på deras proviant. Det var överenskommet i början av 1941 att italienarna skulle förse Afrikakåren med proviant, vilket de g jorde, men det de tillhandahöll var knappt tjänligt som människoföda. ”Det var en av anledningarna till att vi inte trodde på italienarna, de höll inte sitt ord [om provianten],” förklarar Schneider. ”De hade gott om färska apelsiner, och vi fick inga.”

Istället fick Afrikakåren burkar med konserverat kött som var stämplade med bokstäverna

AM. De stod för ”Administrazione Militare”, men de italienska soldaterna och deras tyska motsvarigheter föredrog ”Asinus Mussolini” (Mussolinis röv). En annan källa till klagomål för tyskarna var det hårda svarta brödet.

Ändå åt Afrikakåren stoiskt det de fick trots klagomålen. Det var ett av Afrikakårens särdrag, en disciplin och ett kamratskap som uppmuntrades i den tyska arméens träning och som förstärktes av nationalsocialismens klasslöshet.

Schneider bekräftade detta. ”I Kampfstaffel kom männen lite varstans ifrån: Sachsen, Bayern, Preussen eller, i Rommels fall, Schwaben i sydvästra Tyskland. Ingen region dominerade och det fanns inga osämja. Alla kom överens.”

I tysk militärutbildning var man också noga med laganda, en mobilitetet och allsidighet, så att en infanterist, stridsvagnssoldat, artillerisoldat och ingenjör alla hade ett implicit förtroende för varandras roll. Detta gav den tyska soldaten en

tillit och anpassningsförmåga som deras brittiska motsvarigheter inte hade.

Även om ramarna för Afrikakårens träning var rymliga kunde inte dess officerare gå utanför dem, till skillnad från britterna, som hade en officerstyp som var mer innovativ och fantasifull än de flesta på den tyska sidan. Två sådana män var David Stirling, grundare av Special Air Service (SAS), och Ralph Bagnold, som i juni 1940 bildade Long Range Desert Group (LRDG). Det fanns förnuftiga militära skäl till att Rommel aldrig bildade någon specialstyrka motsvarande SAS och LRDG, bland annat bristen på bränsle och det faktum att de brittiska militärinstallationerna var mindre avlägsna och bättre bevakade. Men framför allt berodde det på att det tyska militära tänkandet byggde på organisering och inte innovation.

”Det är sant att vi inte hade britternas initiativförmåga,” sa Schneider. ”Vi var utbildade till att kämpa och tänka som ett lag, inte som individer.”

Dessutom var Afrikakåren mer rädda för öknen än LRDG. Ralph Bagnold var en framstående ökenutforskare på 1920-talet, liksom flera andra LRDG-officerare. De hade ackumulerat en kunskap och respekt för miljön som gav dem självförtroendet – men inte ett överdrivet sådant – till att tränga in i hjärtat av öknen, medan Afrikakåren föredrog att hålla sig nära kustregionerna. ”Vi visste att LRDG höll till runt Siwa (-oasen) men vi blev tillsagda att hålla oss borta,” minns Schneider. ”Vi ville inte gå för långt in i öknen, för om vi blev sårade skulle det inte finnas någon som skulle komma och hjälpa oss. Ibland såg vi LRDG-patruller, men vi hade instruktioner att inte följa efter dem. ”

När Axelmakterna startade sin offensiv den 26 maj 1942 ledde Rommel emellertid sin Afrikakår söderut i öknen, medan italienarna attackerade Gazalalinjen. I själva verket gav den tyske befälhavaren de allierade en högerkrok när han svepte runt den franska garnisonen i Bir Hacheim och attackerade britterna bakom Gazalalinjen. ”Vi körde söder om Bir Hacheim och kom sedan till Gazalalinjen från öst”, mindes Schneider. ”Han (Rommel) sa att vi skulle bryta igenom linjen bakifrån. Under dagen låg vi lågt och gömde våra fordon eftersom RAF kontrollerade luftrummet och så körde vi bara på natten ... Rommel ledde oss. Han skötte navigeringen. Vi visste inte vart vi skulle. Han gav oss bara order om att följa honom.”

I tre dagar utkämpade axelmakterna och de allierade pansarstrider, medan den första fria franska brigaden höll fortet på Bir Hacheim. Rommel mindes att den 28 maj öppnade ”... brittiska stridsvagnar eld på min kommandopost, som låg nära Kampfstaffel och våra fordon. Granater regnade ner runt omkring oss och vindrutan till vår kommandobuss splittrades. ”

Schneiders hand och mage pepprades med granatsplitter: i stort sett köttsår, inte tillräckligt för att ta honom ur slaget. Men intensiteten i det brittiska motståndet gjorde att Rommel beordrade Afrikakåren att retirera och inta en försvarsposition som kallas ”Grytan”. Britterna fortsatte framåt, säkra på att segern var inom räckhåll, men Afrikakåren kom med ett motangrepp med 88 mm pansarvärnskanoner, trots att de hade förlorat cirka 200 stridsvagnar under fyra dagars strid. De åsamkade de brittiska pansartrupperna tunga förluster. 10 juni föll

Bir Hacheim och tre dagar senare besegrades de brittiska pansartrupperna under ”Svarta lördagen”.

Den åttonde armén drog sig tillbaka från Gazalalinjen och begav sig hela vägen till el-Alamein i det som blev känt som ”Gazala Gallop”. 21 juni föll Tobruk i tyskarnas händer, tillsammans med cirka 35 000 brittiska och samväldestrupper. Schneider kom ihåg Tobruks fall som ett ”underbart” ögonblick – inte på grund av segern utan på grund av den brittiska provianten. ”Vi hade levt på detta tunga svarta bröd och denna hemska italienska proviant i flera månader. Plötsligt fann vi färsk frukt och grönsaker, till och med jordgubbssylt.”

Livet i Nordafrika var otvivelaktigt hårdare för Afrikakåren än för deras fiender. De allierade var välutrustade och kunde också vila och återhämta sig i sofistikerade städer med nöjen att erbjuda som de tyska styrkorna bara kunde drömma om. ”Till skillnad från britterna, som hade Alexandria och Kairo som var fulla av restauranger och barer och andra saker, hade vi inga städer,” påpekade Schneider. ”Så möjligheten att fly från kriget för några dagar fanns inte.” Även i de få städer som man intagit, som Benghazi och El Agheila, ”var det förbjudet, på order av Rommel, att gå in i en restaurang där italienska soldater var och vi skulle straffas om vi inte lydde honom.”

Det fanns annat krigsbyte i Tobruk, bortsett

från jordgubbssylt. ”Vi beslagtog fältkanoner och stridsvagnar – Matilda och även några

Stuart – och några kommandofordon”, säger Schneider. ”Vi började använda dem men vi föredrog att använda våra egna handvapen, 98k karbin och MP40 (Schmeisser), som var bra vapen.” Sommaren 1942 bestod 85 procent av Afrikakårens transport av fordon tillverkade i Storbritannien och Amerika.

Major Paolo Caccia-Dominioni, en italiensk ingenjör, skrev i sin minnesskildring från ökenkriget, Alamein: ”Kapten Kiel [sic], befälhavaren i Rommels Kampfstaffel, uppfann en ny sport för att underhålla sina mannar: långa och ljusa som de var, klädda i brittisk khaki och barhuvade som modet var i båda arméerna, körde man beslagtagna fordon som fortfarande bar sina ursprungliga markeringar. De skulle infiltrera bak i fiendens kolonner, köra vidare tyst en stund – och så plötsligt avslöja sin sanna identitet med den glada knattret från maskingevärldseld! Ett antal fångar togs på detta sätt.”

Medan Schneider håller med om att de verkligen använde de allierades beslagtagna fordon avfärdade han påståendet att de bar fiendens uniform. ”Det var strängt förbjudet att sätta på sig någon del av den brittiska uniformen”, sa han. ”Men vi gillade faktiskt den brittiska uniformen i öknen eftersom den var lätt. Vår uniform var av bomull fast tyget var tyngre än det britterna hade, men vi tyckte om våra mössor.”

23 juni korsade Rommels soldater den libyska gränsen i hälarna på den flyende brittiska 8:e armén. Sex dagar senare nådde Kampfstaffel och 90:e Lätta divisionen Mersa Matruh. De allierades sista kustfästning var nu i tyska händer, men detta skulle bli den sista definitiva framgången för Rommels offensiv. 3 juli skrev Rommel till sin fru att ”motståndet är för stort och vi är utmattade”.

Afrikakåren hade jagat de allierade på flykten tillbaka till Egypten, men nu var det slut på deras proviant och krafter. ”Efter att vi intog Tobruk fick vi order som Rommels personliga stridsenhet att passera den libyska gränsen och attackera Mersa Matruh,” berättade Schneider. ”Det var ett av Rommels största misstag, att bege sig till el-Alamein. Han borde ha återvänt till den egyptiska gränsen igen.”

Knappt fyra månader senare inledde general Montgomery sin offensiv mot el-Alamein, slaget som i slutändan gjorde att de allierade vann ökenkriget. ”Vi visste att britterna förberedde sig för att attackera el

Alamein men vi visste inte vilka resurser e er de hade”, säger Schneider. ”Den 23 oktober inledde de anfallet. Vi befann oss söder om Alameinlinjen, med bara lätt försvar eftersom Rommel trodde Montgomery skulle anfalla norr om linjen. När britterna attackerade lyckades vi avvärja dem, men fick då order att långsamt retirera genom en pansarvärnsförsvarsposition cirka 5 mil väster om el-Alamein ... Vi trodde inte på det när vi fick order om att dra oss tillbaka.”

Kampfstaffel Kiehl kämpade med stort mod i det första angreppet på Alamein-linjen, med hjälp av de amerikanska Honey-stridsvagnarna som de hade beslagtagit i Gazala för att driva tillbaka fransmännen. Längre norrut var striderna lika hårda, men de allierade började gradvis och oförtrytligt avancera västerut.

Schneider och resten av Afrikakåren g jorde en reträtt som visserligen var disciplinerad och välordnad, men som fortsatte de kommande sex månaderna medan de allierade ryckte fram genom Libyen och in i Tunisien.

”Min sista kamp med britterna var vid Sidi Ali el Hattab, strax väster om Tunis”, sa Schneider. ”Vi tillfångatog sex brittiska soldater och vi undrade vad vi skulle göra med dem. Våra befälhavare sa att det var förbjudet att skjuta dem, så vi delade vår proviant med dem, men vid denna tidpunkt hade vi knappt något kvar. Bara torrt svart bröd. Inget toalettpapper eller kaffe, och vi g jorde te av kokande vatten och några löv från träden. De brittiska soldaterna tittade på oss och sa ”ni lever som hundar”. De förstod inte varför vi fortsatte att slåss när vi var i det skick vi var i.”

Schneider togs så småningom till fånga av amerikanska trupper nära Kelibia i Tunisien den 16 maj 1943. ”Å ena sidan var jag glad över att ha överlevt när så många av mina kamrater hade dött,” reflekterade han. ”Men vi var fångar och vi undrade alla vad som skulle hända nu.”

Schneider skickades till USA där han tillbringade resten av kriget. När han äntligen återvände till det som då var Östtyskland fick han veta att av de 389 soldaterna i Kampfstaffel, ”... kom bara 39 tillbaka.” Han var en av de lyckligt lottade, kanske den lyckligaste av alla, för när han återvände till Sachsen väntade hans flickvän Alfreda, vars fotografi han hade burit med sig under sju års separation. ”Jag pratade inte mycket med Rommel, men en av [de] få gånger han pratade med mig frågade han om jag hade någon flickvän”, sa Schneider. ”Jag sa ’det har jag, Herr general’, och han svarade ’bara en, hoppas jag’.”

ÖGONBLICK

Hitler möter trupper den 7 juni 1944, dagen efter landstigningarna i Normandie. Vid denna tidpunkt i kriget började många officerare tvivla på

Hitlers ledarskap.