INIFRÅN ROMMELS AFRIKAKÅR

Hitlers krig (Sweden) - - Andra Världskriget -

Den­na all­mänt hyl­la­de tys­ka styr­ka var bland de få som in­te präg­la­des

av bru­ta­li­tet – men hur var det att tjänst­gö­ra un­der Hitlers Öken­räv?

DDen 6 feb­ru­a­ri 1941 ha­de Ge­ne­ral Er­win Rom­mel någ­ra mi­nu­ter över till att skri­va ett brev till sin fru. Han och Lu­cie ha­de va­rit gif ta i näs­tan 25 år, och Tysklands mest ena­stå­en­de ge­ne­ral tyck­te om att hål­la hen­ne upp­da­te­rad med ny­he­ter. ”Det går snabbt,” skrev Rom­mel, som nämn­de att han ha­de träf fat Adolf Hit­ler ti­di­ga­re på da­gen. ”Jag kan ba­ra ta det mest nöd­vän­di­ga med mig. Kanske kan jag få med mig res­ten snar t. Jag be­hö­ver in­te be­rät­ta hur yr i hu­vu­det jag blir av att hål­la re­da på allt som ska göras.”

Bre­vet slu­ta­de med att Rom­mel be­kla­gar att hans kor ta per­mis­sion med sin fru ha­de av­bru­tits. ”Var in­te led­sen,” skrev han. ”Det nya ar­be­tet är väl­dig t stor t och vik­tig t.”

Rom­mel till­bring­a­de de kom­man­de da­gar­na med in­ten­si­va för­be­re­del­ser och pla­ne­ring för sitt ”nya jobb”. Det fanns ing­et an­nat al­ter­na­tiv. Hit­ler ha­de ut­sett ho­nom till be­fäl­ha­va­re för den ny­bil­da­de Afrika­kå­ren, som bil­da­des som en di­rekt följd av Stor­bri­tan­ni­ens för­kros­san­de se­ger över Ita­li­en i Nord­af­ri­ka i de­cem­ber 1940.

När Rommels flyg­plan lan­da­de i Tri­po­li den 12 feb­ru­a­ri var han fast be­slu­ten att dri­va ut brit­ter­na ur Nord­af­ri­ka. När de förs­ta tys­ka trup­per­na an­län­de till sta­dens hamn in­si­ste­ra­de han på att det 6 000 ton tunga trans­por tfar ty­get los­sa­des på re­kord­tid så att han kun­de få si­na soldater ut till fron­ten så for t som möj­lig t.

”Män­nen fick sin tro­pik­ut­rust­ning ti­digt näs­ta mor­gon”,

Den här propaganda

bil­den togs i feb­ru­a­ri 1943, ba­ra

någ­ra må­na­der in­nan Afrika­kå­ren

ka­pi­tu­le­ra­de,

skrev de­ras ge­ne­ral. ”De ut­strå­la­de full­stän­dig se­ger viss­het, och för­änd­ring­en i at­mo­sfä­ren gick in­te obe­märkt för­bi i Tri­po­li.”

Må­na­den ef­ter att Afrika­kå­rens förs­ta trup­per land­sti­git i Tri­po­li, amäl­de sig en 18-årig re­kryt för tjänst­gö­ring på förs­ta da­gen av 16 vec­kors grund­läg­gan­de in­fan­te­ri­trä­ning i Sach­sen, hund­ra­tals mil norrut. Ru­dolf Sch­nei­der kom från Stauchitz, en by i det plat­ta jord­bruks­land­ska­pet mel­lan Leip­zig och Dres­den. Fö­re krigs­ut­brot­tet ha­de han stu­de­rat vid en lant­bruks­hög­sko­la.

När han var fär­dig med sin in­fan­te­ri­trä­ning skic­ka­des Sch­nei­der till Nord­af­ri­ka i bör­jan av 1942 som sol­dat i Afrika­kå­ren. ”När jag kom till Li­by­en blev jag ut­frå­gad av en of­fi­cer,” minns Sch­nei­der. ”De skic­ka­de mig till Kampfstaf­fel, Ge­ne­ral Rommels per­son­li­ga strids­en­het med näs­tan 400 män, med Ru­dolph Ki­ehl som be­fäl.”

Ki­ehl ha­de tjänst­gjort un­der Rom­mel 1939 i Fü­h­rer-Beg­leit-Ba­tal­jo­nen, Adolf Hitlers liv­vakts­styr­ka, och Kampfstaf­fel tjä­na­de ett lik­nan­de syf­te för Afrika­kå­rens be­fäl­ha­va­re i Nord­af­ri­ka.

”Jag val­des till Kampfstaf­fel ef­tersom jag viss­te myc­ket om brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka for­don”, sa Sch­nei­der. ”Som en del av min ut­bild­ning ha­de jag lärt mig att kö­ra eng­els­ka och ame­ri­kans­ka trak­to­rer och last­bi­lar, och att jag pra­ta­de eng­els­ka var ock­så en fak­tor.”

Sch­nei­der an­län­de till Li­by­en sam­ti­digt som Rommels le­ve­rans­pro­blem blev up­pen­ba­ra. I mars 1942 tog Afrika­kå­ren emot le­ve­ran­ser på 18 000 ton, 42 000 ton fär­re än det han upp­skat­ta­de att hans ar­mé be­höv­de för att seg­ra i Nord­af­ri­ka. Han fick ock­så någ­ra tu­sen ext­ra soldater för att ut­ö­ka si­na tre tys­ka di­vi­sio­ner, men hans krav på yt­ter­li­ga­re styrkor av­slogs ef­tersom Ber­lin nu pri­o­ri­te­ra­de öst­fron­ten.

Un­der det år som gått mel­lan Afrika­kå­rens an­komst till Li­by­en och Sch­nei­ders po­ste­ring i Nord­af­ri­ka ha­de ökenkriget om­fat­tat en se­rie hår­da, blo­di­ga stri­der där var­ken den ena el­ler den and­ra si­dan lyc­kats sät­ta in nå­da­stö­ten. Rom­mel ha­de haft den se­nas­te fram­gång­en, en of­fen­siv i feb­ru­a­ri där de al­li­e­ra­de tving­a­des re­ti­re­ra till ett för­svars­fäs­te som sträck­te sig sö­derut från Ga­za­la till Bir Hacheim. Ga­za­la­lin­jen, som den kal­la­des, ha­de oc­ku­pe­rats av Afrika­kå­ren någ­ra må­na­der ti­di­ga­re. De tving­a­des emel­ler­tid där­i­från av en bri­tisk of­fen­siv i no­vem­ber-de­cem­ber 1941.

Det­ta var ty­piskt för ökenkriget, en bräns­le­kon­flikt som böl­ja­de fram och till­ba­ka över Li­by­en, och där pan­sar­for­don var av­gö­ran­de. Rom­mel ha­de vi­sat sin be­gåv­ning för strids­vagn­s­krig som be­fäl­ha­va­re för 7. Pan­zer­di­vi­sion un­der in­va­sio­nen av Frank­ri­ke

”HAN FICK SMEK­NAM­NET ÖKEN­RÄ­VEN OCH HANS PÅHITTIGHET, ORÄDDHET OCH VIL­JA ATT DE­LA SAM­MA SVÅ­RIG­HE­TER SOM SI­NA SOLDATER GJOR­DE HO­NOM PO­PU­LÄR I AFRIKA­KÅ­REN.”

1940, men i Li­by­en in­såg han snabbt att sto­ra strids­vagns­slag var me­nings­lö­sa. Istäl­let an­vän­de han si­na 88 mm luft­värns­ka­no­ner som pansar­värns­ka­no­ner för att för­stö­ra fi­en­dens be­fäst­ning­ar in­nan han skic­ka­de fram si­na pan­sar­for­don för att för­stö­ra det blott­lag­da ar­til­le­ri­et och in­fan­te­ri­et.

Rommels (som blev be­ford­rad till fält­mar­skalk i ju­ni 1942) djärv­het blev snart le­gen­da­risk.

Han fick smek­nam­net Öken­rä­ven och hans påhittighet, oräddhet och vil­ja att de­la sam­ma svå­rig­he­ter som si­na soldater gjor­de ho­nom po­pu­lär i Afrika­kå­ren. Han var in­te en be­fäl­ha­va­re som fick sol­da­ter­na att äls­ka ho­nom; han var all­de­les för brysk och hård för det. Istäl­let ing jöt han själv­för­tro­en­de i dem.

Ru­dolf Sch­nei­der blev snart varse vil­ken typ av män­ni­ska hans be­fäl­ha­va­re var när han val­des ut att bli en av Rommels chauf­fö­rer. ”När jag skjut­sa­de ho­nom ta­la­de han säl­lan och själv­klart var jag rädd för ho­nom,” be­rät­tar Sch­nei­der.

”Jag var ba­ra en ung sol­dat som skjut­sa­de en ge­ne­ral. Han gil­la­de in­te att småpra­ta, var­ken med mig el­ler nå­gon an­nan. Om han ställ­de en frå­ga, vil­le han ha ett svar, kort och kon­cist. Om man pra­ta­de för länge sa han åt en att hål­la klaf­fen.

”Jag skul­le in­te sä­ga att han var ar­ro­gant men han ha­de för höga tan­kar om sig själv som be­fäl­ha­va­re. Han frå­ga­de in­te si­na of­fi­ce­ra­re vad de tyck­te, han för­li­ta­de sig på si­na eg­na be­slut ... och vis­sa tys­ka of­fi­ce­ra­re tyck­te in­te om Rom­mel.”

Sch­nei­der minns ock­så sin be­fäl­ha­va­re som ”... en väl­digt rak och kor­rekt of­fi­cer ... han var in­te rädd för någon­ting och vi soldater re­spek­te­ra­de ho­nom.”

Rommels rätts­käns­la var ett skäl till att den nord­af­ri­kans­ka of­fen­si­ven bli­vit ihåg­kom­men som den en­da ”ren­hå­ri­ga” krigs­skå­de­plat­sen, om nu nå­got krig kan va­ra det. Det and­ra skä­let var från­va­ron av SS-en­he­ter el­ler Gesta­po. ”Jag såg ald­rig någ­ra na­zis­ter un­der he­la den tid jag tjänstg jor­de i Afrika­kå­ren”, min­des Sch­nei­der. ”I Kampfstaf­fel mås­te vårt upp­fö­ran­de va­ra oklan­der­ligt. En gång, jag tror det var i Bou­e­rat (en stad i väst­ra Li­by­en), våld­togs en av or­tens kvin­nor av en tysk sol­dat från en an­nan en­het. Rom­mel lät skju­ta ho­nom och skyt­ten kom från min en­het – tolv män, men ba­ra sex av ge­vä­ren var skar­plad­da­de. ”

Sch­nei­der fick själv upp­le­va Rommels ”kor­rekt­het”, strax ef­ter att han ham­nat i Kampfstaf­fel. Ef­ter att ha skjut­sat Rom­mel till en in­spek­tion av strids­vagns­po­si­tio­ner g jor­de Sch­nei­der sin be­fäl­ha­va­re upp­märk­sam på ett for­don på väg mot dem. När det kom när­ma­re såg de ge­nom dam­met att det var en brit­tisk am­bu­lans. ”Jag var på mitt pass och kör­de av miss­tag min am­bu­lans rakt in i en tysk strids­vagns­post”, minns Alex Franks från 7:e pan­sar­kom­pa­ni­et. ”Jag blev liv­rädd.”

Sch­nei­der upp­skat­ta­de att det fanns om­kring 20 med­lem­mar av Kampfstaf­fel, plus Rom­mel, som ta­la­de eng­els­ka. De gav Franks or­der att gå ur for­do­net. ”Han kom ut me­dan 20 ge­vär pe­ka­de på ho­nom och Rom­mel sa ’Givakt, du står in­för en tysk ge­ne­ral’,” be­rät­ta­de Sch­nei­der. ”Rom­mel frå­ga­de ho­nom se­dan var han kom ifrån. Alex be­rät­ta­de att han var am­bu­lans­fö­ra­re och ha­de kört vil­se. Rom­mel frå­ga­de om han ha­de nå­gon kom­pass och Alex sa att han in­te ha­de det.

”Am­bu­lan­sen sök­tes ige­nom ef­ter va­pen, men det fanns inga och Rom­mel frå­ga­de se­dan Franks vad hans des­ti­na­tion var. Det var ett sjuk­hus, men Franks var långt från när­mas­te väg. Rom­mel pe­ka­de ut rätt rikt­ning för ho­nom och så kör­de han iväg,” min­des Sch­nei­der. Franks överlevde kri­get och möt­te se­dan Sch­nei­der 2009.

Rom­mel ha­de in­spek­te­rat si­na strids­vagns­po­si­tio­ner som en del av för­be­re­del­ser­na för en stor of­fen­siv mot de brit­tis­ka po­si­tio­ner­na längs Ga­za­la­lin­jen. Syf­tet med det­ta var att in­ta

Tobruk, den li­bys­ka ham­nen, som dit­tills ha­de för­bli­vit oc­ku­pe­rad av de al­li­e­ra­de un­der he­la ökenkriget.

Of­fen­si­ven bör­ja­de 26 maj 1942, då det ita­li­ens­ka in­fan­te­ri­et gick till fron­ta­lan­grepp på de brit­tis­ka och syd­af­ri­kans­ka trup­per­na som för­sva­ra­de Ga­za­la­lin­jen. Rom­mel ha­de hyst för­akt för si­na la­tins­ka al­li­e­ra­de se­dan han an­län­de till Li­by­en i feb­ru­a­ri 1941. Ef­ter någ­ra vec­kor skrev hans ad­ju­tant, ma­jor Sch­raep­ler, till Rommels fru om ita­li­e­nar­nas bris­ter: ”An­ting­en går de in­te fram alls, el­ler om de gör det, flyr de vid förs­ta skot­tet,” för­kla­ra­de han. ”Om en eng­els­man så myc­ket som vi­sar sig sträc­ker de upp hän­der­na i luf­ten.”

Sch­nei­der de­lar in­te den­na upp­fatt­ning om Tysklands al­li­e­ra­de. ”Den ita­li­ens­ka sol­da­ten var en myc­ket bra sol­dat men be­hand­la­des väl­digt il­la,” sa han. ”De ita­li­ens­ka of­fi­ce­rar­na ha­de spe­ci­ell mat och sol­da­ter­na ha­de säm­re mat. De ita­li­ens­ka of­fi­ce­rar­na ha­de bor­del­ler, men in­te sol­da­ter­na. Of­fi­ce­rar­na ha­de ge­ne­rellt en bätt­re lev­nads­stan­dard. I Afrika­kå­ren ha­de of­fi­ce­ra­re och män­nen sam­ma mat och de­la­de sam­ma vill­kor.”

En källa till osäm­ja mel­lan tys­kar och

”ITALIENARNA SKUL­LE FÖR­SE AFRIKA­KÅ­REN MED PROVIANT, VIL­KET DE GJOR­DE, MEN DET DE TILLHANDAHÖLL VAR KNAPPT TJÄNLIGT SOM MÄNNISKOFÖDA.”

ita­li­e­na­re var pro­vi­an­ten. Sch­nei­der min­des att ”ita­li­ens­ka of­fi­ce­ra­re tyck­te in­te om Rom­mel ef­tersom ... det fanns in­te myc­ket för­tro­en­de.” An­ti­pa­tin be­sva­ra­des av den tys­ke be­fäl­ha­va­ren och hans man­nar, som al­la skyll­de på det ita­li­ens­ka hög­kom­man­dot för den då­li­ga kva­li­te­ten på de­ras proviant. Det var över­ens­kom­met i bör­jan av 1941 att italienarna skul­le för­se Afrika­kå­ren med proviant, vil­ket de g jor­de, men det de tillhandahöll var knappt tjänligt som människoföda. ”Det var en av an­led­ning­ar­na till att vi in­te trod­de på italienarna, de höll in­te sitt ord [om pro­vi­an­ten],” för­kla­rar Sch­nei­der. ”De ha­de gott om färs­ka apel­si­ner, och vi fick inga.”

Istäl­let fick Afrika­kå­ren bur­kar med kon­ser­ve­rat kött som var stämp­la­de med bok­stä­ver­na

AM. De stod för ”Ad­mi­nist­ra­zio­ne Mi­li­ta­re”, men de ita­li­ens­ka sol­da­ter­na och de­ras tys­ka mot­sva­rig­he­ter fö­re­drog ”Asi­nus Mus­soli­ni” (Mus­soli­nis röv). En an­nan källa till kla­go­mål för tys­kar­na var det hår­da svar­ta brö­det.

Än­då åt Afrika­kå­ren sto­iskt det de fick trots kla­gomå­len. Det var ett av Afrika­kå­rens sär­drag, en di­sci­plin och ett kam­rat­skap som upp­munt­ra­des i den tys­ka ar­mé­ens trä­ning och som för­stärk­tes av na­tio­nal­so­ci­a­lis­mens klasslös­het.

Sch­nei­der be­kräf­ta­de det­ta. ”I Kampfstaf­fel kom män­nen li­te varstans ifrån: Sach­sen, Bay­ern, Preus­sen el­ler, i Rommels fall, Sch­wa­ben i syd­väst­ra Tyskland. Ing­en re­gi­on do­mi­ne­ra­de och det fanns inga osäm­ja. Al­la kom över­ens.”

I tysk mi­li­tär­ut­bild­ning var man ock­så no­ga med la­gan­da, en mo­bi­li­te­tet och all­si­dig­het, så att en in­fan­te­rist, strids­vagns­sol­dat, ar­til­le­ri­sol­dat och in­gen­jör al­la ha­de ett im­pli­cit för­tro­en­de för varand­ras roll. Det­ta gav den tys­ka sol­da­ten en

tillit och an­pass­nings­för­må­ga som de­ras brit­tis­ka mot­sva­rig­he­ter in­te ha­de.

Även om ra­mar­na för Afrika­kå­rens trä­ning var rym­li­ga kun­de in­te dess of­fi­ce­ra­re gå ut­an­för dem, till skill­nad från brit­ter­na, som ha­de en of­fi­cers­typ som var mer in­no­va­tiv och fan­ta­si­full än de fles­ta på den tys­ka si­dan. Två så­da­na män var Da­vid Stir­ling, grun­da­re av Spe­ci­al Air Ser­vice (SAS), och Ralph Bagnold, som i ju­ni 1940 bil­da­de Long Range De­sert Group (LRDG). Det fanns för­nuf­ti­ga mi­li­tä­ra skäl till att Rom­mel ald­rig bil­da­de nå­gon spe­ci­al­styr­ka mot­sva­ran­de SAS och LRDG, bland an­nat bris­ten på bräns­le och det fak­tum att de brit­tis­ka mi­li­tärin­stal­la­tio­ner­na var mind­re av­lägs­na och bätt­re be­va­ka­de. Men fram­för allt be­rod­de det på att det tys­ka mi­li­tä­ra tän­kan­det bygg­de på or­ga­ni­se­ring och in­te in­no­va­tion.

”Det är sant att vi in­te ha­de brit­ter­nas ini­ti­a­tiv­för­må­ga,” sa Sch­nei­der. ”Vi var ut­bil­da­de till att käm­pa och tän­ka som ett lag, in­te som in­di­vi­der.”

Dess­utom var Afrika­kå­ren mer räd­da för ök­nen än LRDG. Ralph Bagnold var en fram­stå­en­de ökenut­fors­ka­re på 1920-ta­let, lik­som fle­ra and­ra LRDG-of­fi­ce­ra­re. De ha­de ac­ku­mu­le­rat en kun­skap och re­spekt för mil­jön som gav dem själv­för­tro­en­det – men in­te ett över­dri­vet så­dant – till att tränga in i hjär­tat av ök­nen, me­dan Afrika­kå­ren fö­re­drog att hål­la sig nä­ra kustre­gi­o­ner­na. ”Vi viss­te att LRDG höll till runt Si­wa (-oa­sen) men vi blev till­sag­da att hål­la oss bor­ta,” minns Sch­nei­der. ”Vi vil­le in­te gå för långt in i ök­nen, för om vi blev så­ra­de skul­le det in­te fin­nas nå­gon som skul­le kom­ma och hjäl­pa oss. Ibland såg vi LRDG-patrul­ler, men vi ha­de in­struk­tio­ner att in­te föl­ja ef­ter dem. ”

När Ax­el­mak­ter­na star­ta­de sin of­fen­siv den 26 maj 1942 led­de Rom­mel emel­ler­tid sin Afrikakår sö­derut i ök­nen, me­dan italienarna at­tac­ke­ra­de Ga­za­la­lin­jen. I själ­va ver­ket gav den tys­ke be­fäl­ha­va­ren de al­li­e­ra­de en hö­gerkrok när han svep­te runt den frans­ka gar­ni­so­nen i Bir Hacheim och at­tac­ke­ra­de brit­ter­na bakom Ga­za­la­lin­jen. ”Vi kör­de sö­der om Bir Hacheim och kom se­dan till Ga­za­la­lin­jen från öst”, min­des Sch­nei­der. ”Han (Rom­mel) sa att vi skul­le bry­ta ige­nom lin­jen bak­i­från. Un­der da­gen låg vi lågt och göm­de vå­ra for­don ef­tersom RAF kon­trol­le­ra­de luft­rum­met och så kör­de vi ba­ra på nat­ten ... Rom­mel led­de oss. Han sköt­te na­vi­ge­ring­en. Vi viss­te in­te vart vi skul­le. Han gav oss ba­ra or­der om att föl­ja ho­nom.”

I tre da­gar ut­käm­pa­de ax­el­mak­ter­na och de al­li­e­ra­de pan­sar­stri­der, me­dan den förs­ta fria frans­ka bri­ga­den höll for­tet på Bir Hacheim. Rom­mel min­des att den 28 maj öpp­na­de ”... brit­tis­ka strids­vag­nar eld på min kom­man­do­post, som låg nä­ra Kampfstaf­fel och vå­ra for­don. Gra­na­ter reg­na­de ner runt om­kring oss och vindru­tan till vår kom­man­do­buss splitt­ra­des. ”

Sch­nei­ders hand och mage pepp­ra­des med gra­nat­split­ter: i stort sett kött­sår, in­te till­räck­ligt för att ta ho­nom ur sla­get. Men in­ten­si­te­ten i det brit­tis­ka mot­stån­det gjor­de att Rom­mel be­ord­ra­de Afrika­kå­ren att re­ti­re­ra och in­ta en för­svars­po­si­tion som kal­las ”Gry­tan”. Brit­ter­na fort­sat­te fram­åt, säk­ra på att se­gern var in­om räck­håll, men Afrika­kå­ren kom med ett motan­grepp med 88 mm pansar­värns­ka­no­ner, trots att de ha­de för­lo­rat cir­ka 200 strids­vag­nar un­der fy­ra da­gars strid. De åsam­ka­de de brit­tis­ka pansar­trup­per­na tunga för­lus­ter. 10 ju­ni föll

Bir Hacheim och tre da­gar se­na­re be­seg­ra­des de brit­tis­ka pansar­trup­per­na un­der ”Svar­ta lör­da­gen”.

Den åt­ton­de ar­mén drog sig till­ba­ka från Ga­za­la­lin­jen och be­gav sig he­la vägen till el-Ala­me­in i det som blev känt som ”Ga­za­la Gal­lop”. 21 ju­ni föll Tobruk i tyskarnas hän­der, till­sam­mans med cir­ka 35 000 brit­tis­ka och sam­väl­de­strup­per. Sch­nei­der kom ihåg Tobruks fall som ett ”un­der­bart” ögon­blick – in­te på grund av se­gern ut­an på grund av den brit­tis­ka pro­vi­an­ten. ”Vi ha­de levt på det­ta tunga svar­ta bröd och den­na hems­ka ita­li­ens­ka proviant i fle­ra må­na­der. Plöts­ligt fann vi färsk frukt och grön­sa­ker, till och med jord­gubbs­sylt.”

Li­vet i Nord­af­ri­ka var otvi­vel­ak­tigt hår­da­re för Afrika­kå­ren än för de­ras fi­en­der. De al­li­e­ra­de var väl­ut­rus­ta­de och kun­de ock­så vi­la och återhämta sig i so­fisti­ke­ra­de stä­der med nö­jen att er­bju­da som de tys­ka styr­kor­na ba­ra kun­de dröm­ma om. ”Till skill­nad från brit­ter­na, som ha­de Alex­an­dria och Kai­ro som var ful­la av re­stau­rang­er och ba­rer och and­ra sa­ker, ha­de vi inga stä­der,” på­pe­ka­de Sch­nei­der. ”Så möj­lig­he­ten att fly från kri­get för någ­ra da­gar fanns in­te.” Även i de få stä­der som man intagit, som Beng­ha­zi och El Ag­hei­la, ”var det för­bju­det, på or­der av Rom­mel, att gå in i en re­stau­rang där ita­li­ens­ka soldater var och vi skul­le straf­fas om vi in­te lyd­de ho­nom.”

Det fanns an­nat krigs­byte i Tobruk, bort­sett

från jord­gubbs­sylt. ”Vi beslagtog fält­ka­no­ner och strids­vag­nar – Ma­til­da och även någ­ra

Stu­art – och någ­ra kom­man­do­for­don”, sä­ger Sch­nei­der. ”Vi bör­ja­de an­vän­da dem men vi fö­re­drog att an­vän­da vå­ra eg­na hand­va­pen, 98k kar­bin och MP40 (Sch­meis­ser), som var bra va­pen.” Som­ma­ren 1942 be­stod 85 pro­cent av Afrika­kå­rens trans­port av for­don till­ver­ka­de i Storbritannien och Ame­ri­ka.

Ma­jor Pa­o­lo Cac­cia-Do­mi­ni­o­ni, en ita­li­ensk in­gen­jör, skrev i sin min­nes­skild­ring från ökenkriget, Ala­me­in: ”Kap­ten Ki­el [sic], be­fäl­ha­va­ren i Rommels Kampfstaf­fel, upp­fann en ny sport för att un­der­hål­la si­na man­nar: långa och lju­sa som de var, kläd­da i brit­tisk kha­ki och bar­hu­va­de som mo­det var i bå­da ar­mé­er­na, kör­de man be­slag­tag­na for­don som fort­fa­ran­de bar si­na ur­sprung­li­ga mar­ke­ring­ar. De skul­le in­fil­tre­ra bak i fi­en­dens ko­lon­ner, kö­ra vi­da­re tyst en stund – och så plöts­ligt av­slö­ja sin san­na iden­ti­tet med den gla­da knatt­ret från ma­sking­e­världs­eld! Ett an­tal fång­ar togs på det­ta sätt.”

Me­dan Sch­nei­der hål­ler med om att de verk­li­gen an­vän­de de al­li­e­ra­des be­slag­tag­na for­don av­fär­da­de han på­stå­en­det att de bar fi­en­dens uni­form. ”Det var strängt för­bju­det att sät­ta på sig nå­gon del av den brit­tis­ka uni­for­men”, sa han. ”Men vi gil­la­de fak­tiskt den brit­tis­ka uni­for­men i ök­nen ef­tersom den var lätt. Vår uni­form var av bo­mull fast ty­get var tyng­re än det brit­ter­na ha­de, men vi tyck­te om vå­ra mös­sor.”

23 ju­ni kor­sa­de Rommels soldater den li­bys­ka grän­sen i hä­lar­na på den fly­en­de brit­tis­ka 8:e ar­mén. Sex da­gar se­na­re nåd­de Kampfstaf­fel och 90:e Lät­ta di­vi­sio­nen Mer­sa Matruh. De al­li­e­ra­des sis­ta kust­fäst­ning var nu i tys­ka hän­der, men det­ta skul­le bli den sis­ta de­fi­ni­ti­va fram­gång­en för Rommels of­fen­siv. 3 ju­li skrev Rom­mel till sin fru att ”mot­stån­det är för stort och vi är ut­mat­ta­de”.

Afrika­kå­ren ha­de ja­gat de al­li­e­ra­de på flyk­ten till­ba­ka till Egyp­ten, men nu var det slut på de­ras proviant och kraf­ter. ”Ef­ter att vi in­tog Tobruk fick vi or­der som Rommels per­son­li­ga strids­en­het att pas­se­ra den li­bys­ka grän­sen och at­tac­ke­ra Mer­sa Matruh,” be­rät­ta­de Sch­nei­der. ”Det var ett av Rommels störs­ta miss­tag, att be­ge sig till el-Ala­me­in. Han bor­de ha åter­vänt till den egyp­tis­ka grän­sen igen.”

Knappt fy­ra må­na­der se­na­re in­led­de ge­ne­ral Mont­go­me­ry sin of­fen­siv mot el-Ala­me­in, sla­get som i slutän­dan gjor­de att de al­li­e­ra­de vann ökenkriget. ”Vi viss­te att brit­ter­na för­be­red­de sig för att at­tac­ke­ra el

Ala­me­in men vi viss­te in­te vil­ka re­sur­ser e er de ha­de”, sä­ger Sch­nei­der. ”Den 23 ok­to­ber in­led­de de an­fal­let. Vi befann oss sö­der om Ala­me­in­lin­jen, med ba­ra lätt för­svar ef­tersom Rom­mel trod­de Mont­go­me­ry skul­le an­fal­la norr om lin­jen. När brit­ter­na at­tac­ke­ra­de lyc­ka­des vi avvär­ja dem, men fick då or­der att lång­samt re­ti­re­ra ge­nom en pansar­värns­för­svars­po­si­tion cir­ka 5 mil väs­ter om el-Ala­me­in ... Vi trod­de in­te på det när vi fick or­der om att dra oss till­ba­ka.”

Kampfstaf­fel Ki­ehl käm­pa­de med stort mod i det förs­ta an­grep­pet på Ala­me­in-lin­jen, med hjälp av de ame­ri­kans­ka Ho­ney-strids­vag­nar­na som de ha­de be­slag­ta­git i Ga­za­la för att dri­va till­ba­ka fransmännen. Läng­re norrut var stri­der­na li­ka hår­da, men de al­li­e­ra­de bör­ja­de grad­vis och oför­tryt­ligt avan­ce­ra väs­terut.

Sch­nei­der och res­ten av Afrika­kå­ren g jor­de en re­trätt som vis­ser­li­gen var di­sci­pli­ne­rad och väl­ord­nad, men som fort­sat­te de kom­man­de sex må­na­der­na me­dan de al­li­e­ra­de ryck­te fram ge­nom Li­by­en och in i Tu­ni­si­en.

”Min sis­ta kamp med brit­ter­na var vid Si­di Ali el Hat­tab, strax väs­ter om Tu­nis”, sa Sch­nei­der. ”Vi till­fång­a­tog sex brit­tis­ka soldater och vi und­ra­de vad vi skul­le gö­ra med dem. Vå­ra be­fäl­ha­va­re sa att det var för­bju­det att skju­ta dem, så vi de­la­de vår proviant med dem, men vid den­na tid­punkt ha­de vi knappt nå­got kvar. Ba­ra torrt svart bröd. Ing­et to­a­lett­pap­per el­ler kaf­fe, och vi g jor­de te av ko­kan­de vat­ten och någ­ra löv från trä­den. De brit­tis­ka sol­da­ter­na tit­ta­de på oss och sa ”ni le­ver som hun­dar”. De för­stod in­te var­för vi fort­sat­te att slåss när vi var i det skick vi var i.”

Sch­nei­der togs så små­ning­om till fånga av ame­ri­kans­ka trup­per nä­ra Ke­li­bia i Tu­ni­si­en den 16 maj 1943. ”Å ena si­dan var jag glad över att ha överlevt när så många av mi­na kam­ra­ter ha­de dött,” re­flek­te­ra­de han. ”Men vi var fång­ar och vi und­ra­de al­la vad som skul­le hän­da nu.”

Sch­nei­der skic­ka­des till USA där han till­bring­a­de res­ten av kri­get. När han änt­li­gen åter­vän­de till det som då var Öst­tyskland fick han ve­ta att av de 389 sol­da­ter­na i Kampfstaf­fel, ”... kom ba­ra 39 till­ba­ka.” Han var en av de lyck­ligt lot­ta­de, kanske den lyck­li­gas­te av al­la, för när han åter­vän­de till Sach­sen vän­ta­de hans flick­vän Al­fre­da, vars fo­to­gra­fi han ha­de bu­rit med sig un­der sju års se­pa­ra­tion. ”Jag pra­ta­de in­te myc­ket med Rom­mel, men en av [de] få gång­er han pra­ta­de med mig frå­ga­de han om jag ha­de nå­gon flick­vän”, sa Sch­nei­der. ”Jag sa ’det har jag, Herr ge­ne­ral’, och han sva­ra­de ’ba­ra en, hop­pas jag’.”

ÖGON­BLICK

Hit­ler mö­ter trup­per den 7 ju­ni 1944, da­gen ef­ter land­stig­ning­ar­na i Nor­man­die. Vid den­na tid­punkt i kri­get bör­ja­de många of­fi­ce­ra­re tviv­la på

Hitlers le­dar­skap.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.