HITLERS DÖDSLÄGER

Hitlers krig (Sweden) - - Andra Världskriget -

Me­dan Hit­ler ut­käm­pa­de ett krig på and­ra si­dan ha­vet stod hans eget folk in­för en än­nu mer fruk­tans­värd fi­en­de – ett hel­ve­te på jor­den som skul­le krä­va mil­jon­tals män­ni­sko­liv.

Se­dan 1945 har mer än 44 mil­jo­ner män­ni­skor från al­la värl­dens hörn be­sökt Auschwitz. Auschwitz är idag ett väl­be­va­rat min­ne om allt som in­träf­fa­de där. Det är en dys­ter, tyst värld av tagg­tråd, järn­vägs­räls, kal­la ka­ser­ner och ett smut­sigt, ros­tigt kre­ma­to­ri­um. Det är ett obe­hag­ligt min­ne om nå­got de fles­ta skul­le vil­ja glöm­ma och än­då är det vik­tigt att al­la kom­mer ihåg det. På sin tid var Auschwitz ba­ra ett av många lä­ger, men idag tjä­nar det som sym­bol för för­in­tel­sen, en var­ning för onds­kans mör­kas­te räck­vidd och en på­min­nel­se om att vi till var­je pris mås­te und­vi­ka att upp­re­pa miss­tag från det för­flut­na.

Kon­cent­ra­tions­lä­ger, el­ler va­ri­an­ter av dem, var en kon­stant del av Hitlers re­gim. De all­ra förs­ta läg­ren bygg­des så fort Hit­ler ut­sågs till Tysklands kans­ler 1933. Des­sa in­ter­ne­rings­lä­ger var av­sed­da för po­li­tis­ka mot­stån­da­re till na­zist­par­ti­et. Att gö­ra sig av med al­la som han trod­de va­ra ett hot, ge­nom att kas­ta dem i des­sa lä­ger, g jor­de att Hit­ler kun­de be­fäs­ta sin makt och re­ge­ra i stort sett obe­hind­rad.

På grund av det ökan­de an­ta­let fri­hets­be­rö­va­de per­so­ner be­höv­des fler lä­ger och de bygg­des i he­la Tyskland. 1934 ha­de des­sa en cen­tral ad­mi­nist­ra­tion och i slu­tet av året blev SS den en­da myn­dig­he­ten med be­fo­gen­het att dri­va dem. När Tyskland in­va­de­ra­de Po­len 1939 fanns det sex kon­cent­ra­tions­lä­ger. Des­sa var vis­ser­li­gen fäng­el­ser med tvångs­ar­be­te, men än­nu ut­för­des in­te den bru­ta­la upp­gift som de en dag skul­le bli ökän­da för – mass­mord.

Hitlers plan att eliminera den ju­dis­ka be­folk­ning­en, den slutgiltiga lös­ning­en, in­träf­fa­de in­te över en natt. Istäl­let bör­ja­de de­hu­ma­ni­se­rings­pro­ces­sen myc­ket ti­digt un­der hans tid vid mak­ten. 1935 in­för­des Nürn­bergla­gar­na, som g jor­de det olag­ligt för tys­kar att gif­ta sig el­ler id­ka kön­sum­gänge med ju­dar. La­gar­na av­skaf­fa­de även judarnas tys­ka med­bor­gar­skap och de fles­ta av de­ras rät­tig­he­ter. Pro­pa­gan­da­fil­mer pum­pa­des ut för att över­ty­ga be­folk­ning­en om de­ras bris­tan­de mo­ral och om hur judarnas ge­ner g jor­de dem till pa­ra­si­ter. 1938 in­träf­fa­de ”Kri­stall­nat­ten”, då na­zis­ter plund­ra­de sy­na­go­gor, sjuk­hus, sko­lor, hem och ju­dis­ka fö­re­tag i he­la Tyskland. Ju­dar vräk­tes från si­na hem och tving­a­des le­va i ghet­ton. Vid det­ta ske­de an­sågs de fles­ta ju­dar va­ra un­der­män­ni­skor, och ju­dar­na skräm­des till att un­der­kas­ta sig av den bru­ta­li­tet de ha­de upp­levt. När de nu var räd­da, en­sam­ma och ut­an rät­tig­he­ter ha­de Hit­ler det per­fek­ta ut­gångs­lä­get för att ge­nom­fö­ra sin slutgiltiga lös­ning.

De lä­ger som var spe­ci­ellt ut­for­ma­de för utrot­ning bygg­des ef­ter Wann­see-kon­fe­ren­sen i bör­jan av 1942, där må­let om att utro­ta al­la ju­dar an­togs och fick nam­net Ope­ra­tion Re­in­hard. An­sva­ret för att ge­nom­fö­ra det­ta föll på övers­te­löjt­nant Adolf Eich­mann, som ha­de or­ga­ni­se­rat flyt­ten av ju­dar till ghet­ton. Tre lä­ger av­sed­da främst för utrot­ning eta­ble­ra­des i Po­len: Beł­zec, So­bi­bór och Tre­blin­ka. Auschwitz II bygg­des ock­så som utrot­nings­lä­ger. Auschwitz var det över­läg­set störs­ta och mest or­ga­ni­se­ra­de av läg­ren. Det be­stod av tre se­pa­ra­ta lä­ger: ett dödsläger,

”HITLERS PLAN ATT ELIMINERA DEN JU­DIS­KA BE­FOLK­NING­EN, DEN SLUTGILTIGA LÖS­NING­EN, IN­TRÄF­FA­DE IN­TE ÖVER EN NATT, UT­AN TI­DIGT UN­DER HANS TID VID MAK­TEN

Bir­ke­nau, ett tvångs­ar­bets­lä­ger och ett kon­cent­ra­tions­lä­ger.

Lägrets yta täck­te över 30,5 kvadrat­kilo­me­ter, be­va­ka­des av cir­ka sex tu­sen vak­ter och kom att krä­va mer än 1,25 mil­jo­ner män­ni­sko­liv. Den enor­ma av­rätt­nings­cen­tra­len vid Bir­ke­nau var den störs­ta i det na­zis­tis­ka sy­ste­met och fun­ge­ra­de som utrot­nings­pro­jek­tets cent­rum. Det fanns fle­ra re­na dödsläger som i jäm­fö­rel­se var gans­ka små, ba­ra någ­ra hund­ra me­ter långa och ut­for­ma­de för snabb och ”ef­fek­tiv” av­rätt­ning. Tre­blin­ka, till ex­em­pel, var be­lä­get i en gles­be­fol­kad skog, det per­fek­ta stäl­let för att döl­ja mord.

Det förs­ta tå­get med fång­ar an­län­de till Bir­ke­nau i mars 1942. Men trau­mat bör­ja­de långt in­nan fång­ar­na an­län­de. Un­der re­san trans­por­te­ra­des män, kvin­nor och barn i trånga, föns­ter­lö­sa kre­a­tur­svag­nar, vis­sa så ful­la att det ba­ra fanns ut­rym­me att stå.

Det fanns var­ken vat­ten, mat, to­a­lett el­ler ven­ti­la­tion. Kanske värst av allt var bris­ten på kon­troll. Fång­ar­na ha­de ing­en aning om vart de var på väg el­ler hur lång tid den trau­ma­tis­ka re­san skul­le ta. Många män­ni­skor svalt ihjäl el­ler kväv­des in­nan de ens nåd­de läg­ret. De som fort­fa­ran­de lev­de tving­a­des de­la si­na vag­nar med rutt­nan­de lik. Den längs­ta re­san va­ra­de i 18 fa­sans­ful­la da­gar. När dör­rar­na öpp­na­des upp­täck­te SS hö­gar av liv­lö­sa krop­par.

De som an­län­de till döds­läg­re­na fick ve­ta att det var en mel­lan­sta­tion och att de skul­le fort­sät­ta re­san snart. Fak­tum är att de en­da fång­ar­na som överlevde des­sa lä­ger var de få ”lyck­ligt lot­ta­de” starka per­so­ner som val­des ut till att häm­ta ut och be­gra­va dem som dö­dats i gas­kam­rar­na. I al­la lä­ger tving­a­des män­ni­skor­na läm­na si­na till­hö­rig­he­ter och blev sam­la­de till en ur­vals­pro­cess ut­an­för. Först g jor­des en könsin­del­ning och se­dan skul­le en SS-vakt be­dö­ma de­ras skick­lig­het. Små barn, gra­vi­da kvin­nor, de sju­ka och han­di­kap­pa­de var de förs­ta som döm­des till dö­den. Na­zis­ter­na ha­de ing­en an­vänd­ning för dem, ef­tersom de in­te kun­de ar­be­ta i läg­ren. De fles­ta kvin­nor med små­barn fick ock­så en döds­dom, ef­tersom det skul­le bli upp­stån­del­se om man se­pa­re­ra­de dem, och lä­ger­led­ning­en vil­le till var­je pris upp­rätt­hål­la ord­ning­en och ef­fek­ti­vi­te­ten i sin verk­sam­het. De som var över 14 år och be­döm­des ”lämp­li­ga” för ar­be­te skic­ka­des till and­ra si­dan av lastram­pen. Det­ta in­ne­bar näs­tan all­tid att man splitt­ra­de fa­mil­jer som in­te ha­de nå­gon aning om att de ald­rig skul­le få se si­na an­hö­ri­ga igen.

Na­zis­ter­na var myc­ket an­ge­läg­na om att hit­ta den mest ef­fek­ti­va av­liv­nings­pro­ces­sen. De ha­de äg­nat många ex­pe­ri­ment och myc­ket forsk­ning åt att hit­ta det mest ef­fek­ti­va sät­tet att ex­pe­di­e­ra si­na of­fer. Den skul­le sä­ker­stäl­la att al­la dog, att ing­en flyd­de och att ing­en skul­le in­se vad som hän­de för­rän det var för sent. Den me­tod man slut­li­gen val­de i de fles­ta lä­ger var gas­ning. Från bör­jan an­vän­des kol­mo­nox­id, se­dan ut­veck­la­des in­sekts­med­let Zyk­lon B som be­fanns va­ra mer ef­fek­tivt.

För att in­vag­ga off­ren i falsk tryg­get sa man åt dem att klä av sig för att ”tvät­tas och des­in­fi­ce­ras” och of­ta an­vän­des ju­dis­ka fång­ar som en del av den­na pro­cess för att hjäl­pa si­na tros­frän­der att klä av sig och där­med lug­na dem. Barn som grät trös­ta­des av en ju­disk ”Spe­ci­al­grupp” och många har vitt­nat om hur barn gick in i kam­rar­na skrat­tan­de

och sjung­an­de och bä­ran­de på si­na lek­sa­ker. Slag­ord som ”Ren­het ger fri­het!” häng­de ovan­för gas­kam­mar­dör­rar­na och SS-per­so­nal ut­kläd­da till lä­ka­re un­der­sök­te även off­ren fö­re gas­ning­en. Det­ta var dock ba­ra för att iden­ti­fi­e­ra de fång­ar som ha­de guld­tän­der som man se­na­re kun­de dra ut.

Dör­rar­na för­seg­la­des och ga­sen, i form av pel­lets med Zyk­lon B, släpp­tes in i kam­ma­ren ge­nom ven­ti­la­tions­luc­kor. Ga­sen steg lång­samt upp­åt från gol­vet och fyll­de rum­met med gif­tig gas. När off­ren in­te kun­de an­das bör­ja­de de käm­pa för att nå ta­ket, och of­ta när dör­rar­na öpp­na­des låg krop­par­na i en hög, med de star­kas­te på top­pen. Des­sa av­rätt­ning­ar var långt ifrån frid­ful­la och många vitt­nen rap­por­te­ra­de att de kun­de hö­ra hur off­ren skrek och bad för si­na liv. De hit­ta­des med blod rin­nan­de ur öro­nen och skum i mun­gi­por­na.

Ett av de störs­ta pro­ble­men som na­zis­ter­na stöt­te på i sitt mass­mord var att gö­ra sig av med li­ken. Först be­grav­des off­rens krop­par i mass­gra­var, men på grund av det sto­ra an­ta­let blev det in­ef­fek­tivt, så man bör­ja­de kre­me­ra dem istäl­let. Li­ken la­des i eld­gro­par som ock­så sköt­tes av fång­ar från ”Spe­ci­al­grup­pen”. Des­sa skul­le hål­la igång el­den, vän­da på li­ken och drä­ne­ra det över­skotts­fett som sipp­ra­de ut, fullt med­vet­na om att de ock­så skul­le gå sam­ma öde till mö­tes. Ef­tersom dö­dan­det vid Auschwitz sked­de i myc­ket stör­re ska­la ska­pa­des kre­ma­to­ri­er, och as­kan gräv­des ner el­ler dum­pa­des i flo­den. Trots att SS­med­lem­mar­na vil­le upp­rätt­hål­la en fa­sad av re­la­tiv trygg­het, kun­de in­te ens de döl­ja den fruk­tans­vär­da, vid­ri­ga luk­ten av brinnande män­ni­sko­kött som steg från kre­ma­to­ri­er­na.

För de få som in­te blev dö­da­de di­rekt vän­ta­de ett grymt, ut­dra­get li­dan­de. De fris­ka och starka fång­ar­na blev avklädda, se­dan rakade över he­la krop­pen och tatuerade med de nu ökän­da registreringsnumren. Se­dan des­in­fi­ce­ra­des de och ut­sat­tes för an­ting­en skåll­he­ta el­ler is­kal­la du­schar. Ef­teråt skul­le de klä sig i ran­dig py­ja­mas och ett par obe­kvä­ma träs­kor, säl­lan i rätt stor­lek, och al­la tecken på in­di­vi­du­a­li­tet och fri­het av­lägs­na­des.

Även om sär­skilt Auschwitz-Bir­ke­nau fram­ställ­des som ett ar­bets­lä­ger, och ha­de port­valv ut­smyc­ka­de med slag­ord som ”Ar­beit macht frei” (”Ar­be­te be­fri­ar”) var det me­ning­en att de fles­ta av off­ren ald­rig skul­le kom­ma där­i­från. Av­sik­ten var istäl­let att de skul­le dö av ar­be­te, ut­matt­ning, svält och sjuk­dom. De som slapp un­dan gas­kam­ma­ren när de kom fram ha­de in­te fått en ny chans att le­va, ba­ra en lång­sam­ma­re, mer ut­dra­gen död. Na­zis­ter­na g jor­de allt för att ta död på fång­ar­na. Trä- el­ler te­gel­ba­rac­ker­na var av­sed­da att rym­ma 40 fång­ar, men of­ta tving­a­des mer än 700 tränga ihop sig där­in­ne. Det fanns inga rik­ti­ga säng­ar, ba­ra halm­madras­ser ut­släng­da över träbrit­sar,

”DE FRIS­KA OCH STARKA FÅNG­AR­NA BLEV AVKLÄDDA, SE­DAN RAKADE ÖVER HE­LA KROP­PEN OCH TATUERADE MED DE NU ÖKÄN­DA REGISTRERINGSNUMREN.”

jord­golv och inga sa­ni­tä­ra fa­ci­li­te­ter att ta­la om. Även om ba­rac­ker­na ha­de eld­stä­der, fanns det ing­et bräns­le. De var smut­si­ga, trånga och is­kal­la, en perfekt gro­grund för sjuk­do­mar. Vint­rar­na var sär­skilt bru­ta­la, och många fång­ar dog hutt­ran­de i den pols­ka vin­ter­ky­lan.

Dess­utom var hy­gi­e­nan­lägg­ning­ar­na för fång­ar in­te ba­ra då­li­ga ut­an ock­så far­li­ga. I bör­jan fanns det ing­et vat­ten alls för fång­ar att tvät­ta sig i el­ler hål­la sig re­na. När det slut­li­gen in­för­des vat­ten var det smut­sigt och fullt av smit­ta. Men fång­ar­na ha­de ing­et an­nat val än att an­vän­da det; hur smut­sigt och stin­kan­de det än var, fick fång­ar­na ge­nom att tvät­ta sig var­je dag en kvar­le­va av ett liv som var verk­ligt, och ett min­ne om ci­vi­li­sa­tion – om det gick för­lo­rat, ha­de de­ras fi­en­der vun­nit.

Det var verk­li­gen ing­et som påmin­de om ci­vi­li­sa­tion i de bru­ta­la dag­li­ga ru­ti­ner­na som fång­ar­na tving­a­des att gå ige­nom, i själ­va ver­ket ut­for­ma­des de för att ban­ka ur dem mins­ta käns­la av egen­vär­de och me­ning, tills allt som var kvar var ett tomt skal av det som en gång var en per­son. Fång­ar­na väck­tes i gry­ning­en ef­ter myc­ket li­te sömn. De var tvung­na att stå stil­la i si­na tun­na, tra­si­ga klä­der oav­sett vä­der i fle­ra tim­mar me­dan de blev räk­na­de. Al­la som var för sva­ga för att stå för­des bort för av­rätt­ning. In­spek­tio­nen upp­re­pa­des på kväl­len och var of­ta ett till­fäl­le då of­fi­ce­rar­na straf­fa­de fång­ar som in­te ar­be­tat till­räck­ligt hårt, g jor­de mot­stånd el­ler vi­sa­de svag­het. De an­vän­des för att sta­tu­e­ra ex­em­pel för de and­ra om vad som skul­le hän­da om de in­te sköt­te sig. Straf­fet var all­tid bru­talt och våld­samt, och led­de som re­gel till dö­den. Det var en dag­lig på­min­nel­se om hur ut­byt­bar var och en av dem var.

Ar­be­tet in­om läg­ret va­ri­e­ra­de be­ro­en­de på per­so­nen. Den mest ef­ter­trak­ta­de pla­ce­ring­en var på själ­va SS-kon­to­ret. Ar­kiv- el­ler ad­mi­nist­ra­tions­ar­be­te till­föll of­tast kvin­nor med ut­bild­ning. Ef­tersom de sak­na­de be­skydd och rät­tig­he­ter led­de det emel­ler­tid of­ta till sex­u­ellt ut­nytt­jan­de och våld­täkt. De fles­ta tving­a­des till fy­siskt ar­be­te, hårt fa­briks­ar­be­te, bygg­nads­ar­be­te el­ler ar­be­te på gårdar el­ler i kol­gru­vor. Många av de upp­gif­ter fång­ar­na gavs var me­nings­lö­sa och för­öd­mju­kan­de, och de fick myc­ket säl­lan rätt ut­rust­ning. Till ex­em­pel be­rät­ta­de Ben Stern, en lä­gerö­ver­le­va­re, om hur han fick i upp­gift att bä­ra stål­bjäl­kar i den is­kal­la vin­tern. 20 män lyf­te på var­je si­da av den mas­si­va bjäl­ken och de fick or­der om att pla­ce­ra den på ett visst stäl­le. Men när de för­sök­te gick det in­te, ef­tersom de­ras hud ha­de fru­sit fast i me­tal­len. Hu­den revs av från hän­der­na och de bör­ja­de blö­da. Näs­ta dag tving­a­des de att bä­ra sam­ma bjäl­ke till­ba­ka till ur­sprungsplat­sen. Den­na typ av re­pe­ti­tivt, me­nings­löst ar­be­te var ut­for­mat för att knäc­ka män­ni­skor och ra­de­ra all själv­käns­la el­ler för­må­ga att käm­pa emot.

Ut­matt­ning­en som det obarm­här­ti­ga ar­be­tet led­de till lind­ra­des knap­past av den otjän­li­ga fö­da som fång­ar­na fick. Mål­ti­der­na var ald­rig sto­ra och gav ald­rig till­räck­ligt med ka­lo­ri­er för den fy­sis­ka an­sträng­ning­en som de­ras krop­par ut­sat­tes för. Fru­kosten be­stod van­ligt­vis av sur­ro­gat­kaf­fe och lun­chen var sop­pa, men den var vatt­nig och in­ne­höll ing­et att äta. Ibland var det ba­ra vat­ten som värmts upp i en plåt­burk. En tunn ski­va bröd med en li­ten bit korv el­ler mar­ga­rin gavs på kväl­len och det skul­le räc­ka till näs­ta mor­gon. Bris­ten på mat var så ut­bredd och för­sva­gan­de att många fång­ar svalt ihjäl, och för­lo­ra­de många ki­lo mus­kel­mas­sa och väv­nad tills de lik­na­de le­van­de ske­lett. De

fång­ar som var till­räck­ligt snabba kun­de stjä­la brö­det el­ler stöv­lar­na från dö­da och an­vän­da dem till att by­ta till sig nå­got som kun­de hjäl­pa dem själ­va att över­le­va, som en sov­plats, el­ler en chans att tvät­ta sig.

All den­na ut­matt­ning, smär­ta och hung­er i kom­bi­na­tion med de slump­mäs­si­ga ut­rens­ning­ar­na, och kre­ma­to­ri­e­tor­nar­na med si­na kon­stan­ta och spök­li­ka rök­pe­la­re, ha­de ex­akt den ef­fekt som na­zis­ter­na öns­ka­de. Hund­ra­tals el­ler tu­sen­tals män­ni­skor åt gång­en dog. Många föll of­fer för svält och sjuk­dom, men det var många, till­räck­ligt många för att de skul­le få ett eget smek­namn, som helt gav upp hop­pet. Mu­sel­mann (ett slangut­tryck som grun­dar sig på det tys­ka or­det för ”Mus­lim”) kal­la­des of­fer som sat­te sig på knä med böj­da ax­lar och sänkt hu­vud, full­stän­digt och to­talt över­man­na­de av för­tviv­lan, och där­med gav upp allt hopp om över­lev­nad. För­in­tel­seö­ver­le­va­ren Primo Le­vi skrev att om han kun­de ”väl­ja en en­da bild för att be­skri­va all värl­dens onds­ka, skul­le jag väl­ja den här bil­den.”

Men al­la för­lo­ra­de in­te allt hopp. Många g jor­de mot­stånd, ibland helt en­kelt ge­nom att fort­sät­ta att ut­ö­va sin tro el­ler till och med skri­va dag­böc­ker och i hem­lig­het göm­ma dem för att be­rät­ta om de fa­sor som in­träf­fa­de.

Det fanns ock­så ex­em­pel på fy­siskt mot­stånd. En kvin­na grep en pi­stol från en SS-of­fi­cer och sköt två vak­ter me­dan de kläd­de av sig i kre­ma­to­ri­et och en an­nan grupp pols­ka fång­ar flyd­de me­dan de bygg­de ett drä­ne­rings­di­ke. En av de mest an­märk­nings­vär­da re­bel­lis­ka hand­ling­ar­na var när 250 ju­dar från ”Spe­ci­al­grup­pen” sat­te eld på ett kre­ma­to­ri­um, klipp­te upp sta­ke­tet och tog sig ut. Al­la dog, men de tog med sig tre vak­ter i dö­den och kre­ma­to­ri­et an­vän­des ald­rig igen.

Mel­lan maj 1940 och ja­nu­a­ri 1945 trans­por­te­ra­des 1,3 mil­jo­ner fång­ar en­bart till Auschwitz. Av des­sa av­rät­ta­des 90 pro­cent vid an­koms­ten. De al­li­e­ra­de och den fria värl­den ha­de fått un­der­rät­tel­ser om för­in­tel­sen, men he­la den fruk­tans­vär­da bil­den av det som verk­li­gen in­träf­fa­de klar­na­de in­te för­rän fång­ar­na be­fri­a­des. I slu­tet av 1944, när Rö­da ar­mén när­ma­de sig, pla­ne­ra­de Hit­ler att döl­ja allt som ha­de in­träf­fat i läg­ren. Gas­ning­ar­na stop­pa­des, do­ku­men­ten för­stör­des och bygg­na­der brän­des el­ler de­mon­te­ra­des.

De som var fris­ka nog att gå, cir­ka 58 000, be­ord­ra­des att gå till fots till Loslau, cir­ka

6,3 mil bort. De ut­mat­ta­de män­nen och kvin­nor­na tving­a­des gå i is­ky­la, många ut­an skor, och al­la som föll el­ler var för lång­sam­ma sköts. Om­kring 15 000 fång­ar dog un­der den fa­sans­ful­la döds­mar­schen.

När de sov­je­tis­ka styr­kor­na kom till Auschwitz möt­tes de av någ­ra tu­sen sjuk­li­ga och sva­ga fång­ar, lik­som hund­ra­tu­sen­tals klä­des­plagg, tand­bors­tar, glas­ö­gon och sju ton män­ni­sko­hår. Ar­mélä­ka­re käm­pa­de för att räd­da de överlevande, och två fält­sjuk­hus in­rät­ta­des.

Åter­hämt­ning­en vi­sa­de sig emel­ler­tid in­te kom­ma så snabbt. De som överlevde sök­te ef­ter le­van­de släk­ting­ar och en plats att byg­ga upp si­na liv på. Många flyk­ting­ar ham­na­de, vils­na och en­sam­ma, i till­fäl­li­ga flyk­ting­lä­ger in­nan de flyt­ta­de till and­ra län­der i hopp om att star­ta ett nytt liv. Men ett nytt liv – ef­ter de fa­sor som de ha­de be­vitt­nat och upp­levt – var in­te lätt att upp­nå. Även ef­ter att fång­ar­na ha­de be­fri­ats från tagg­trå­den, från den sti­gan­de rö­ken och SS-vak­ter­na, be­höll döds­läg­rens trau­ma sitt grepp om dem och fort­sat­te att för­föl­ja dem.

T.v: Det var verk­samt i ba­ra fy­ra och ett halvt år, men Auschwitz kom att krä­va 1,1 mil­jo­ner liv. Ovan: Des­sa ju­dis­ka tvil­ling­par var någ­ra av de få barn som överlevde Auschwitz, ef­tersom de be­höv­des till Meng­e­les sju­ka ex­pe­ri­ment.

Gods­tåg an­vän­des för att trans­por­te­ra of­fer till döds­läg­ren. Mångaöverlevde in­te re­san.

Ju­dis­ka kvin­nor i Bud­a­pest som till­fång­a­ta­gits och förs bort. En ti­on­del av de ju­dar som mör­da­des var ung­ra­re.

Ovan t.v: Det­ta fo­to vi­sar kre­ma­to­ri­et vid det tys­ka kon­cent­ra­tions­läg­ret Weimar, ben­res­ter ef­ter an­ti­na­zis­tis­ka tys­ka kvin­nor syns fort­fa­ran­de in­u­ti.T.v: Om en per­son skic­ka­des till hö­ger i ur­vals­pro­ces­sen fick de le­va vi­da­re som ar­be­ta­re. Väns­ter var en döds­dom, men off­ret viss­te in­te det.

Ovan: Ju­dar var skyl­di­ga att iden­ti­fi­e­ra sig ge­nom att bä­ra en gul stjär­na of­fent­ligt. Det­ta var en del av de­hu­ma­ni­se­rings­pro­ces­sen.

Ovan: Des­sa slav­ar­be­tar­na in­ter­ne­ra­de vid kon­cent­ra­tions­läg­ret i Buchen­wald väg­de i ge­nom­snitt 32 kg.

Ju­dar som sök­te asyl i and­ra län­der ne­ka­des of­ta, flyk­ting­ar­na på MS St. Lou­is av­vi­sa­des från Ku­ba, Ka­na­da och USA.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.