HITLERS DÖDSLÄGER
Medan Hitler utkämpade ett krig på andra sidan havet stod hans eget folk inför en ännu mer fruktansvärd fiende – ett helvete på jorden som skulle kräva miljontals människoliv.
Sedan 1945 har mer än 44 miljoner människor från alla världens hörn besökt Auschwitz. Auschwitz är idag ett välbevarat minne om allt som inträffade där. Det är en dyster, tyst värld av taggtråd, järnvägsräls, kalla kaserner och ett smutsigt, rostigt krematorium. Det är ett obehagligt minne om något de flesta skulle vilja glömma och ändå är det viktigt att alla kommer ihåg det. På sin tid var Auschwitz bara ett av många läger, men idag tjänar det som symbol för förintelsen, en varning för ondskans mörkaste räckvidd och en påminnelse om att vi till varje pris måste undvika att upprepa misstag från det förflutna.
Koncentrationsläger, eller varianter av dem, var en konstant del av Hitlers regim. De allra första lägren byggdes så fort Hitler utsågs till Tysklands kansler 1933. Dessa interneringsläger var avsedda för politiska motståndare till nazistpartiet. Att göra sig av med alla som han trodde vara ett hot, genom att kasta dem i dessa läger, g jorde att Hitler kunde befästa sin makt och regera i stort sett obehindrad.
På grund av det ökande antalet frihetsberövade personer behövdes fler läger och de byggdes i hela Tyskland. 1934 hade dessa en central administration och i slutet av året blev SS den enda myndigheten med befogenhet att driva dem. När Tyskland invaderade Polen 1939 fanns det sex koncentrationsläger. Dessa var visserligen fängelser med tvångsarbete, men ännu utfördes inte den brutala uppgift som de en dag skulle bli ökända för – massmord.
Hitlers plan att eliminera den judiska befolkningen, den slutgiltiga lösningen, inträffade inte över en natt. Istället började dehumaniseringsprocessen mycket tidigt under hans tid vid makten. 1935 infördes Nürnberglagarna, som g jorde det olagligt för tyskar att gifta sig eller idka könsumgänge med judar. Lagarna avskaffade även judarnas tyska medborgarskap och de flesta av deras rättigheter. Propagandafilmer pumpades ut för att övertyga befolkningen om deras bristande moral och om hur judarnas gener g jorde dem till parasiter. 1938 inträffade ”Kristallnatten”, då nazister plundrade synagogor, sjukhus, skolor, hem och judiska företag i hela Tyskland. Judar vräktes från sina hem och tvingades leva i ghetton. Vid detta skede ansågs de flesta judar vara undermänniskor, och judarna skrämdes till att underkasta sig av den brutalitet de hade upplevt. När de nu var rädda, ensamma och utan rättigheter hade Hitler det perfekta utgångsläget för att genomföra sin slutgiltiga lösning.
De läger som var speciellt utformade för utrotning byggdes efter Wannsee-konferensen i början av 1942, där målet om att utrota alla judar antogs och fick namnet Operation Reinhard. Ansvaret för att genomföra detta föll på överstelöjtnant Adolf Eichmann, som hade organiserat flytten av judar till ghetton. Tre läger avsedda främst för utrotning etablerades i Polen: Bełzec, Sobibór och Treblinka. Auschwitz II byggdes också som utrotningsläger. Auschwitz var det överlägset största och mest organiserade av lägren. Det bestod av tre separata läger: ett dödsläger,
”HITLERS PLAN ATT ELIMINERA DEN JUDISKA BEFOLKNINGEN, DEN SLUTGILTIGA LÖSNINGEN, INTRÄFFADE INTE ÖVER EN NATT, UTAN TIDIGT UNDER HANS TID VID MAKTEN
Birkenau, ett tvångsarbetsläger och ett koncentrationsläger.
Lägrets yta täckte över 30,5 kvadratkilometer, bevakades av cirka sex tusen vakter och kom att kräva mer än 1,25 miljoner människoliv. Den enorma avrättningscentralen vid Birkenau var den största i det nazistiska systemet och fungerade som utrotningsprojektets centrum. Det fanns flera rena dödsläger som i jämförelse var ganska små, bara några hundra meter långa och utformade för snabb och ”effektiv” avrättning. Treblinka, till exempel, var beläget i en glesbefolkad skog, det perfekta stället för att dölja mord.
Det första tåget med fångar anlände till Birkenau i mars 1942. Men traumat började långt innan fångarna anlände. Under resan transporterades män, kvinnor och barn i trånga, fönsterlösa kreatursvagnar, vissa så fulla att det bara fanns utrymme att stå.
Det fanns varken vatten, mat, toalett eller ventilation. Kanske värst av allt var bristen på kontroll. Fångarna hade ingen aning om vart de var på väg eller hur lång tid den traumatiska resan skulle ta. Många människor svalt ihjäl eller kvävdes innan de ens nådde lägret. De som fortfarande levde tvingades dela sina vagnar med ruttnande lik. Den längsta resan varade i 18 fasansfulla dagar. När dörrarna öppnades upptäckte SS högar av livlösa kroppar.
De som anlände till dödslägrena fick veta att det var en mellanstation och att de skulle fortsätta resan snart. Faktum är att de enda fångarna som överlevde dessa läger var de få ”lyckligt lottade” starka personer som valdes ut till att hämta ut och begrava dem som dödats i gaskamrarna. I alla läger tvingades människorna lämna sina tillhörigheter och blev samlade till en urvalsprocess utanför. Först g jordes en könsindelning och sedan skulle en SS-vakt bedöma deras skicklighet. Små barn, gravida kvinnor, de sjuka och handikappade var de första som dömdes till döden. Nazisterna hade ingen användning för dem, eftersom de inte kunde arbeta i lägren. De flesta kvinnor med småbarn fick också en dödsdom, eftersom det skulle bli uppståndelse om man separerade dem, och lägerledningen ville till varje pris upprätthålla ordningen och effektiviteten i sin verksamhet. De som var över 14 år och bedömdes ”lämpliga” för arbete skickades till andra sidan av lastrampen. Detta innebar nästan alltid att man splittrade familjer som inte hade någon aning om att de aldrig skulle få se sina anhöriga igen.
Nazisterna var mycket angelägna om att hitta den mest effektiva avlivningsprocessen. De hade ägnat många experiment och mycket forskning åt att hitta det mest effektiva sättet att expediera sina offer. Den skulle säkerställa att alla dog, att ingen flydde och att ingen skulle inse vad som hände förrän det var för sent. Den metod man slutligen valde i de flesta läger var gasning. Från början användes kolmonoxid, sedan utvecklades insektsmedlet Zyklon B som befanns vara mer effektivt.
För att invagga offren i falsk trygget sa man åt dem att klä av sig för att ”tvättas och desinficeras” och ofta användes judiska fångar som en del av denna process för att hjälpa sina trosfränder att klä av sig och därmed lugna dem. Barn som grät tröstades av en judisk ”Specialgrupp” och många har vittnat om hur barn gick in i kamrarna skrattande
och sjungande och bärande på sina leksaker. Slagord som ”Renhet ger frihet!” hängde ovanför gaskammardörrarna och SS-personal utklädda till läkare undersökte även offren före gasningen. Detta var dock bara för att identifiera de fångar som hade guldtänder som man senare kunde dra ut.
Dörrarna förseglades och gasen, i form av pellets med Zyklon B, släpptes in i kammaren genom ventilationsluckor. Gasen steg långsamt uppåt från golvet och fyllde rummet med giftig gas. När offren inte kunde andas började de kämpa för att nå taket, och ofta när dörrarna öppnades låg kropparna i en hög, med de starkaste på toppen. Dessa avrättningar var långt ifrån fridfulla och många vittnen rapporterade att de kunde höra hur offren skrek och bad för sina liv. De hittades med blod rinnande ur öronen och skum i mungiporna.
Ett av de största problemen som nazisterna stötte på i sitt massmord var att göra sig av med liken. Först begravdes offrens kroppar i massgravar, men på grund av det stora antalet blev det ineffektivt, så man började kremera dem istället. Liken lades i eldgropar som också sköttes av fångar från ”Specialgruppen”. Dessa skulle hålla igång elden, vända på liken och dränera det överskottsfett som sipprade ut, fullt medvetna om att de också skulle gå samma öde till mötes. Eftersom dödandet vid Auschwitz skedde i mycket större skala skapades krematorier, och askan grävdes ner eller dumpades i floden. Trots att SSmedlemmarna ville upprätthålla en fasad av relativ trygghet, kunde inte ens de dölja den fruktansvärda, vidriga lukten av brinnande människokött som steg från krematorierna.
För de få som inte blev dödade direkt väntade ett grymt, utdraget lidande. De friska och starka fångarna blev avklädda, sedan rakade över hela kroppen och tatuerade med de nu ökända registreringsnumren. Sedan desinficerades de och utsattes för antingen skållheta eller iskalla duschar. Efteråt skulle de klä sig i randig pyjamas och ett par obekväma träskor, sällan i rätt storlek, och alla tecken på individualitet och frihet avlägsnades.
Även om särskilt Auschwitz-Birkenau framställdes som ett arbetsläger, och hade portvalv utsmyckade med slagord som ”Arbeit macht frei” (”Arbete befriar”) var det meningen att de flesta av offren aldrig skulle komma därifrån. Avsikten var istället att de skulle dö av arbete, utmattning, svält och sjukdom. De som slapp undan gaskammaren när de kom fram hade inte fått en ny chans att leva, bara en långsammare, mer utdragen död. Nazisterna g jorde allt för att ta död på fångarna. Trä- eller tegelbarackerna var avsedda att rymma 40 fångar, men ofta tvingades mer än 700 tränga ihop sig därinne. Det fanns inga riktiga sängar, bara halmmadrasser utslängda över träbritsar,
”DE FRISKA OCH STARKA FÅNGARNA BLEV AVKLÄDDA, SEDAN RAKADE ÖVER HELA KROPPEN OCH TATUERADE MED DE NU ÖKÄNDA REGISTRERINGSNUMREN.”
jordgolv och inga sanitära faciliteter att tala om. Även om barackerna hade eldstäder, fanns det inget bränsle. De var smutsiga, trånga och iskalla, en perfekt grogrund för sjukdomar. Vintrarna var särskilt brutala, och många fångar dog huttrande i den polska vinterkylan.
Dessutom var hygienanläggningarna för fångar inte bara dåliga utan också farliga. I början fanns det inget vatten alls för fångar att tvätta sig i eller hålla sig rena. När det slutligen infördes vatten var det smutsigt och fullt av smitta. Men fångarna hade inget annat val än att använda det; hur smutsigt och stinkande det än var, fick fångarna genom att tvätta sig varje dag en kvarleva av ett liv som var verkligt, och ett minne om civilisation – om det gick förlorat, hade deras fiender vunnit.
Det var verkligen inget som påminde om civilisation i de brutala dagliga rutinerna som fångarna tvingades att gå igenom, i själva verket utformades de för att banka ur dem minsta känsla av egenvärde och mening, tills allt som var kvar var ett tomt skal av det som en gång var en person. Fångarna väcktes i gryningen efter mycket lite sömn. De var tvungna att stå stilla i sina tunna, trasiga kläder oavsett väder i flera timmar medan de blev räknade. Alla som var för svaga för att stå fördes bort för avrättning. Inspektionen upprepades på kvällen och var ofta ett tillfälle då officerarna straffade fångar som inte arbetat tillräckligt hårt, g jorde motstånd eller visade svaghet. De användes för att statuera exempel för de andra om vad som skulle hända om de inte skötte sig. Straffet var alltid brutalt och våldsamt, och ledde som regel till döden. Det var en daglig påminnelse om hur utbytbar var och en av dem var.
Arbetet inom lägret varierade beroende på personen. Den mest eftertraktade placeringen var på själva SS-kontoret. Arkiv- eller administrationsarbete tillföll oftast kvinnor med utbildning. Eftersom de saknade beskydd och rättigheter ledde det emellertid ofta till sexuellt utnyttjande och våldtäkt. De flesta tvingades till fysiskt arbete, hårt fabriksarbete, byggnadsarbete eller arbete på gårdar eller i kolgruvor. Många av de uppgifter fångarna gavs var meningslösa och förödmjukande, och de fick mycket sällan rätt utrustning. Till exempel berättade Ben Stern, en lägeröverlevare, om hur han fick i uppgift att bära stålbjälkar i den iskalla vintern. 20 män lyfte på varje sida av den massiva bjälken och de fick order om att placera den på ett visst ställe. Men när de försökte gick det inte, eftersom deras hud hade frusit fast i metallen. Huden revs av från händerna och de började blöda. Nästa dag tvingades de att bära samma bjälke tillbaka till ursprungsplatsen. Denna typ av repetitivt, meningslöst arbete var utformat för att knäcka människor och radera all självkänsla eller förmåga att kämpa emot.
Utmattningen som det obarmhärtiga arbetet ledde till lindrades knappast av den otjänliga föda som fångarna fick. Måltiderna var aldrig stora och gav aldrig tillräckligt med kalorier för den fysiska ansträngningen som deras kroppar utsattes för. Frukosten bestod vanligtvis av surrogatkaffe och lunchen var soppa, men den var vattnig och innehöll inget att äta. Ibland var det bara vatten som värmts upp i en plåtburk. En tunn skiva bröd med en liten bit korv eller margarin gavs på kvällen och det skulle räcka till nästa morgon. Bristen på mat var så utbredd och försvagande att många fångar svalt ihjäl, och förlorade många kilo muskelmassa och vävnad tills de liknade levande skelett. De
fångar som var tillräckligt snabba kunde stjäla brödet eller stövlarna från döda och använda dem till att byta till sig något som kunde hjälpa dem själva att överleva, som en sovplats, eller en chans att tvätta sig.
All denna utmattning, smärta och hunger i kombination med de slumpmässiga utrensningarna, och krematorietornarna med sina konstanta och spöklika rökpelare, hade exakt den effekt som nazisterna önskade. Hundratals eller tusentals människor åt gången dog. Många föll offer för svält och sjukdom, men det var många, tillräckligt många för att de skulle få ett eget smeknamn, som helt gav upp hoppet. Muselmann (ett slanguttryck som grundar sig på det tyska ordet för ”Muslim”) kallades offer som satte sig på knä med böjda axlar och sänkt huvud, fullständigt och totalt övermannade av förtvivlan, och därmed gav upp allt hopp om överlevnad. Förintelseöverlevaren Primo Levi skrev att om han kunde ”välja en enda bild för att beskriva all världens ondska, skulle jag välja den här bilden.”
Men alla förlorade inte allt hopp. Många g jorde motstånd, ibland helt enkelt genom att fortsätta att utöva sin tro eller till och med skriva dagböcker och i hemlighet gömma dem för att berätta om de fasor som inträffade.
Det fanns också exempel på fysiskt motstånd. En kvinna grep en pistol från en SS-officer och sköt två vakter medan de klädde av sig i krematoriet och en annan grupp polska fångar flydde medan de byggde ett dräneringsdike. En av de mest anmärkningsvärda rebelliska handlingarna var när 250 judar från ”Specialgruppen” satte eld på ett krematorium, klippte upp staketet och tog sig ut. Alla dog, men de tog med sig tre vakter i döden och krematoriet användes aldrig igen.
Mellan maj 1940 och januari 1945 transporterades 1,3 miljoner fångar enbart till Auschwitz. Av dessa avrättades 90 procent vid ankomsten. De allierade och den fria världen hade fått underrättelser om förintelsen, men hela den fruktansvärda bilden av det som verkligen inträffade klarnade inte förrän fångarna befriades. I slutet av 1944, när Röda armén närmade sig, planerade Hitler att dölja allt som hade inträffat i lägren. Gasningarna stoppades, dokumenten förstördes och byggnader brändes eller demonterades.
De som var friska nog att gå, cirka 58 000, beordrades att gå till fots till Loslau, cirka
6,3 mil bort. De utmattade männen och kvinnorna tvingades gå i iskyla, många utan skor, och alla som föll eller var för långsamma sköts. Omkring 15 000 fångar dog under den fasansfulla dödsmarschen.
När de sovjetiska styrkorna kom till Auschwitz möttes de av några tusen sjukliga och svaga fångar, liksom hundratusentals klädesplagg, tandborstar, glasögon och sju ton människohår. Arméläkare kämpade för att rädda de överlevande, och två fältsjukhus inrättades.
Återhämtningen visade sig emellertid inte komma så snabbt. De som överlevde sökte efter levande släktingar och en plats att bygga upp sina liv på. Många flyktingar hamnade, vilsna och ensamma, i tillfälliga flyktingläger innan de flyttade till andra länder i hopp om att starta ett nytt liv. Men ett nytt liv – efter de fasor som de hade bevittnat och upplevt – var inte lätt att uppnå. Även efter att fångarna hade befriats från taggtråden, från den stigande röken och SS-vakterna, behöll dödslägrens trauma sitt grepp om dem och fortsatte att förfölja dem.