KURSK
KURSKBÅGEN , SOVJETUNIONEN, 5–13 JULI, 1943
Den sista stora tyska offensiven på östfronten, Operation Zitadelle, var ett massivt angrepp som Hitler satte igång vid Kurskbågen. Det var ett drag som han trodde skulle ge en seger så glänsande att den skulle ”skina som ett fyrtorn runt om i världen”. Detta var en strid för eliten, där både tyska och sovjetiska styrkor närmast hade nått kulmen när det gällde skicklighet och beväpning, härdade som de var efter två års oupphörlig krigföring.
Även om tyskarna hade förlorat många soldater, åtnjöt de för första gången sedan invasionen av Sovjetunionens inleddes 1941 en kvalitativ överlägsenhet när det gällde materiel, med de utmärkta Tiger I-tankarna och den nya Panther. Dessa överträffade de sovjetiska T-34:orna, modell 43, som med sitt lutande pansar och sin 76.2 mm kanon fram till nu dominerat på slagfältet.
Röda armén var samtidigt en helt annan fiende än den som hade mött den tyska invasionen under Operation Barbarossa två år tidigare. I början av 1943 var mer än 16 miljoner män i soldatuniform och de hade stöd av ett stort antal artilleripjäser. Stalin hävdade att ”artilleri är krigets gud” och 1943 hade Röda armén världens största och mest effektiva artilleridivisioner. Man hade också i runda tal 10 000 stridsvagnar. Vid Kursk drabbade dessa två tunga pansarstyrkor samman på en sluten krigsskådesplats, som två mäktiga kämpar som möts för ett avgörande mästerskap. Resultatet var en vattendelare. ”Stalingrad var slutet på början”, sade Winston Churchill, ”men slaget vid Kursk var början på slutet.”
Den tyska planen var att inleda en dubbel kniptångsmanöver vid Kurskbågen med Armégrupp Mitte i norr, speciellt general Models 9:e armé, medan Armégrupp Süd slog till mot den södra delen med Armeeabteilung Kempf och general Hoths formidabla 4:e pansararmé. Det var en imponerande tysk maktdemonstration, där 2 700 stridsvagnar och angreppsvapen skickades ut i fält.
För Stalin och hans högre befäl, marskalkerna Zjukov och Vasilevskij, var planen att starta en massiv offensiv genom att först nöta ut de mobila tyska styrkorna i ett utmattningskrig runt Kursk-sektorn. De skulle använda tre fronter (den sovjetiska motsvarigheten till en armégrupp) – Centralfronten, Voronezjfronten och reserven Stäppfronten – för att nöta ner tyska mekaniserade styrkor och därmed göra dem mer sårbara för stora motoffensiver.
I sitt försök att oskadliggöra tyskarnas stridsvagnar beordrade Stalin att hela regionen
När invasionen av Sovjetunionens kom av sig ställdes två tungviktare mot varandra i den största pansarkraftmätning världen hade skådat.
Sovjetiska soldater väntar medan en T-34:a passerar ett dike. ”DET TYSKA HÖGKOMMANDOT ANVÄNDE EN TAKTIK SOM LIKNADE DEN MONTGOMERY ANVÄNDE VID EL-ALAMEIN.”
skulle omvandlas till det historikern och Kurskexperten Dennis E. Showalter kallar ”det mest formidabla storskaliga defensiva systemet i krigshistorien”: en matris med tre ringar som absorberade nästan 1 miljon soldater, 20 000 gevär och granater, 300 granatkastare och
3300 stridsvagnar. Ryska ingenjörstrupper la ut mer än 80 mil taggtråd och nästan 650 000 minor. Tyskarnas enda chans, säger Showalter, var kraften i den stålskodda slägga som de så småningom svingade i juli.
Det slaget kom den 5 juli, efter flera dagar av förberedelser som involverade de tyska och sovjetiska flygvapnen och larmet från otaliga tunga vapen. Stridsvagnsarmador var plötsligt på väg, där tyskarna satt in skvadroner på 100 och ibland 200 maskiner eller mer, med en mängd Tiger I:or och stormkanoner i förtrupperna. Därefter kom grupper om cirka 50 medelstora stridsvagnar och bakom dem mängder av infanterister, i skydd av denna pansarsköld.
Dessa tyska pansarformationer kallades ”Panzerkeil” och, enligt den nu avlidne historikern Alan Clark, utg jorde dessa ett avsteg från de traditionella principerna för den tyska pansararmén. Faktum är att det tyska högkommandot använde en taktik som liknade den som tillämpades av Montgomery vid el-Alamein, men skillnaden här var att försvararnas fordon var numeriskt sett likvärdiga med angriparna, eller ännu fler, och deras försvarssystem innebar att många av deras stridsvagnar behölls i reserv. Detta visade sig vara avgörande under den mäktiga sammandrabbningen vid Prochorovka.
På morgonen den 5 juli satte general Model i norr in mer än 500 pansarfordon från sin 9:e armé till attack i en rad kraftiga framstötar, men det sovjetiska motståndet var så våldsamt att ungefär hälften av dessa var oanvändbara vid dagens slut. En del av problemet var att båda bataljonerna satt in de Porsche-byggda Ferdinandstridsvagnarna i offensiven. Dessa var formidabla maskiner. De gick även under namnet ”elefant”, och var utformade för att förstöra stridsvagnar och stora pansarvärnskanoner. Deras 200 mm tjocka pansar gav dem gott skydd mot statiska vapenpositioner samtidigt som deras enorma 88 mm-kanoner under tiden blåste bort ryska T-34:or innan de ens hade chans att komma inom räckhåll.
Ferdinandstridsvagnarna kom emellertid bort från de lättare stridsvagnar och infanteri som de behövde som stöd i närstrid. Med sina statiska chassin och brist på maskingevär blev de lätta byten för sovjetiska infanterister, som bordade dem i farten och sprutade eldkastareld ner i ventilationsluckorna. Ferdinandstridsvagnarna plöjde dock igenom den första sovjetiska försvarslinjen, så att infanteriet så småningom kunde följa efter dem in i öppningen, men mer än hälften av ”krigselefanterna” gick förlorade.
På morgonen den 5 juli satte även 4:e Panzerdivision in huvudstöten i söder, där de rörde sig längs en 4,8 mil lång front. Enligt Kurskexperten Mark Healey slog 700 pansarvagnar och kanoner sin enorma metallnäve i ansiktet på Sovjets sjätte gardesarmé på Voronezjfronten, men det ryska försvaret var så hårt förankrat att den tyska attacken stannade upp. Så småningom började Luftwaffes överlägsenhet i luften träda i kraft och 4:e Panzerdivision lyckades splittra 6:e gardesarmén i två delar.
Striden både norr och söder om Kurskbågen var brutal, och under loppet av 12 timmar rasade eldgivningen från båda sidorna i kampen om Kursk. Mängder av attackflygplan svepte över slagfältet. Pansarfordonen fortsatte att samlas och tränga fram ”i en skala som aldrig skådats någon annanstans i kriget”, enligt den framstående historikern John Erickson.De sovjetiska stridsvagnsarméerna svarade på det tyska angreppet genom att flytta upp i sina primära defensiva positioner
DE BLEV ETT LÄTT BYTE FÖR SOVJETISKA INFANTERISTER,
SOM BORDADE DEM I FARTEN OCH SPRUTADE ELDKASTARELD NER I VENTILATIONSLUCKORNA.”
och nästan 7 000 stridsvagnar drogs stadigt in i denna enorma sammandabbning av stål, vilket ledde till att ett allt större antal sönderskjutna skrov lämnades rykande på slagfälten. En rysk kommuniké hävdade att 586 tyska pansarfordon förstörts eller satts ur spel under slagets första dag.
Den andra dagen av Operation Zitadelle, 6 juli, var mulen och regn hindrade båda sidorna genom hela slaget. Längs de norra delarna av Kurskbågen satte sovjeterna i gryningen igång ett motangrepp med general Rokossovskijs centralfront, som fick en tillfällig framgång, tills en styrka på 250 pansarfordon med infanteri i kölvattnet stoppade dem. Under hela dagen var centralfronten och 9:e armén uppbundna i konstant strid.
Den tyska offensiven rullade på, och Model tog sikte på byn Olchovatka som ett strategiskt strategiskt mål. Denna högt belägna plats gav kontroll över den östra, södra och västra delen av hans intresseområde. Sovjeterna hade redan identifierat denna region som strategiskt viktig, och under veckorna som ledde fram till Operation Zitadelle hade den förvandlats till en av de starkast befästa delarna av det defensiva bältet. Den tyska Panzerkeilen, med Tiger-stridsvagnar i första ledet, stormade fram och vid middagstid den 6 juli hade tyskarna satt in hela 1 000 stridsvagnar längs en 1 mil bred front mellan byarna Soborovka och Ponyri.
Det ryska försvaret visade sig återigen för starkt. Gång på gång stötte Models pansarkår på problem. Han försökte oförtrutet igen den 7 och 8 juli, nu med flygunderstöd från omdirigerade plan, i ett försök att tränga igenom det sovjetiska motståndet. Sovjeterna var dock alltför väl förskansade, och den tyska offensiven stannade åter upp. ”Vrakresterna av förstörda pansarvagnar markerar nionde arméns framfart,” skriver Healey, ”och bär tyst vittnesbörd om det faktum att drivkraften i Models offensiv redan började dö bort.”
Samtidigt såg den andra dagen av Operation Zitadelle lovande ut för tyskarna längs den södra sträckan av Kurskbågen. Elitsektionen i Hoths
4:e pansararmé, II. SS Panzerkorps, hade redan satt tänderna i den första försvarslinjen av det sovjetiska försvaret och verkade vara redo att förtära den andra linjen på morgonen den 6 juli.
General Vatutin, som styrde Voronezjfronten, föreslog ett omedelbart motangrepp, men blev snabbt emotsagd av ett högre befäl som påpekade vilken förstörelse som orsakades av Tiger- och Pantherstridsvagnarnas stora tornkanoner med sin extremt överlägsna räckvidd. Att gräva ner sina T-34:or och förbereda en mur av defensiv eld skulle tjäna dem bättre, hävdade han.
Med hjälp av Luftwaffe brakade tyska stridsvagnar ändå igenom det ryska försvaret och på kvällen 6 juli skapade SS Panzerkorps förödelse
” DET RYSKA FÖRSVARET VISADE SIG ÅTERIGEN FÖR STARKT. GÅNG PÅ GÅNG STÖTTE MODELS PANSARKÅR PÅ PROBLEM
3. JÄRNNÄVARNA DRABBAR SAMMAN Både Leibstandarte och Totenkopf dras in i närstrid, och förvirring råder. Individuella stridsvagnsstrider är på dagsordningen och hundratals stridsvagnar slås ut av direkta träffar mot det svagare sidopansaret. Det sägs att vissa brinnande T-34:or rammar sina tyska motståndare. 4. SOVJETISKA FLANKANGREPP
Flera kårer från femte gardesarmén angriper Totenkopfs vänstra flank. Även om detta betraktas som ett pansarslag kämpar infanterienheter ursinnigt vid Prochorovka, särskilt med ryska granatgevär som används med maximal effekt. Att hindra Totenkopf från att ta kontroll över positionen norr om Prochorovka är avgörande för att stoppa den tyska offensiven. 2. SOVJET SÄTTER IN PANSARFORDON
Den sovjetiska 5:e gardesarmén rör sig framåt för att möta den tyska offensiven så snabbt som möjligt och försöker uppnå närstrid för att minimera effekten av tyskarnas långdistansvapen. Luftwaffe fortsätter ge stöd och besegrar ryssarna i luften. 5. SÖDRA KANTEN
Söder om Prochorovka angriper en stenhård kår från 5:e gardesstridsvagnsarmén SS Das Reich-divisionen, vilket tvingar tyskarna att anta ett mer eller mindre defensivt läge på högra flanken. Sovjeterna är angelägna om att säkerställa att potentiellt stöd som närmar sig i form av III Panzerkorps inte når fram.
i den andra sovjetiska försvarslinjen. Följande dag var det kallt och de två sidorna slogs i dimman som sänkte sig. Tyskarna tryckte på för att ta sig fram till den lilla staden Obojan, som försvarade Kursk från söder.
Tidigt på morgonen 7 juli rände 400 tyska stridsvagnar med stöd av pansarinfanteri och flyg in i 1:a stridsvagnsarmén på Voronezjfronten, som vacklade under angreppet. 10 juli tog medlemmarna av Hoths XLVIII. Panzerkorps Kulle 244.8, vilket var den nordligaste punkt som tyskarna tog i sitt försök att nå Kursk. SS-Panzerkorps banade under tiden väg genom den sovjetiska försvarslinjen och omgrupperade för att rikta ett stort angrepp mot Prochorovka, som, om det lyckades, såg ut att krossa sovjetiskt motstånd i söder.
På den nordliga sidan av Kurskbågen fortsatte Model sitt försök att inta byn Ponyri och hårda närstrider utbröt som gjorde att Ponyri kom att kallas Kursks Stalingrad. De två sidorna kämpade sig fram till ett bittert stillestånd. På natten den 10 juli satte Model in sina sista reserver, och trots att hans divisioner höll den största delen av byn den 12 juli var det ryska försvaret för robust och den nionde armén kunde inte genomföra en fullständig genombrytning.
När tyskarna fick underrättelser som tydde på att en stor sovjetisk offensiv skulle inledas mot Orjolbågen, kommenderade Armégruppe Mitte delar av 9:e armén bort från striden och Models anfall kom av sig.
Under natten 11 juli kunde Stalin och hans generaler inte låta bli att känna självförtoende, trots att tyskarna frätte på den sovjetiska positionen i söder. Models position, där han var instängd vid Ponyri, gav ryssarna spelrum att flytta sin pansarreserv vid Stäppfronten, 5:e gardesarmén, mot Hoths divisioner i den södra delen av bågen.
När Stalin insåg att en sista strid skulle utspelas placerades 5:e gardespansararmén under general Vatutins befäl på Voronezjfronten, ett drag som ledde till det som allmänt anses vara Kursks definierande ögonblick, den mäktiga pansarstriden vid Prochorovka.
”Allt låg tillrätta för att skapa en legend”, säger Showalter om den nära förestående pansarsammandrabbningen. ”Prochorovka erbjöd en frontalkollision mellan elitstyrkorna i världens bästa arméer på en fem kilometer bred front under förhållanden som inte lämnade utrymme för detaljerade manövrar eller för luftstöd och artilleri som avgörande hjälpmedel.”
Det tyska II SS-Panzerkorps, som omfattade Panzergrenadier-divisionerna ”Leibstandarte”, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, blev krossad mot 5:e gardespansararmén. Dessa elitstyrkor möttes när båda gick till angrepp, ”en uppsökande kamp i bokstavlig mening, som påminde om rovdjur i luven på varandra”. Andra sovjetiska enheter sattes också in, däribland divisionerna i 5:e gardesarmén, liksom delar av 1:a pansararmén och 6:e gardesarmén.
Generalöverste Hoth i den tyska 4:e pansararmén, vars pansarfordon hade trängt in i den ryska försvarslinjen, var angelägen om att driva på innan ”en defensiv sårskorpa skulle hinna bildas över det tunna membranet som exponerats i de återstående ryska försvaren”, som Clark skriver.
Samtidigt flyttades divisioner från III Panzerkorps, en del av Arméavdelning Kempf, norrut för att ansluta sig till II SS Panzerkorps och provocera sovjeterna till att snabbt utmana
”DET STORA SLAGET VID PROCHOROVKA BÖRJADE UNDER REGNTUNGA SKYAR. DET VAR VARMT OCH FUKTIGT, VILKET LEDDE TILL REGN OCH ÅSKA UNDER DAGEN.”
Hoths styrkor. Ryssarna som var medvetna om att de tyska Tiger- och Panther-stridsvagnarna hade längre räckvidd än deras T-34:or föredrog närstrid.
De överskattade kraftigt de tyska stridsvagnarnas kvalitet på detta slagfält, enligt Kurskhistoriker Lloyd Clark, som hävdar att tyskarna inte använde Panther eller Ferdinandstridsvagnar vid Prochorovka och att II SS Panzerkorps bara hade femton Tiger – tio med Totenkopf, fyra med Leibstandarte och bara en ensam jätte med Das Reich. Andra historiker är oense.
Oavsett det kom Leibstandarte, Das Reich och Totenkopf in för att angripa och den stora striden vid Prochorovka började under regntunga skyar. Det var varmt och fuktigt, vilket ledde till regn och åska under dagen. Tyskarna hade cirka 600 stridsvagnar och kanoner, ryssarna 900 (även om endast cirka en tredjedel av dessa var T-34:or). Fientligheterna utbröt tidigt den 12 juli och infernot varade hela dagen. Luftwaffe bombade från luften och tyskarna behöll luftherraväldet under striden, men detta betydde inte mycket i slutändan.
SS-divisionerna Leibstandarte och Totenkopf förflyttade sig först i kilformation, med Tigerstridsvagnarna i täten som stannade upp för att avlossa sina mäktiga 88 mm-granater innan de rullade vidare. Omkring klockan 08:30 inledde den sovjetiska sidan en 15 minuter lång artillerieldgivning innan 5:e gardespansararmén rullade mot tidvattenvågen av pansarfordon och bjöd in till närstrid.
Inom kort rörde stridsvagnarna upp slagfältet i individuella strider. På nära håll var det lättare att tränga igenom det tunnare pansaret på sidorna. Tjock rök från brinnande chassin drev över slagfältet, vilket g jorde det allt mer besvärligt att skjuta. SS-Panzerkorps låg på hela dagen och tyskarna försökte desperat att få III Panzerkorps från Arméavdelning Kempf med i leken. Om dessa maskiner hade kunnat gå in i slaget kunde det mycket väl ha ändrat utgången i tyskarnas favör. III Panzer kunde emellertid inte bryta igenom i tid och SS tvingades kämpa om Prochorovka utan ytterligare markstöd.
Historiker talar om en sista framstöt av
”SLAGET VID KURSK GJORDE ATT RÖDA ARMÉN ÖVERTOG INITIATIVET, OCH DEN FORTSATTE MOT BERLIN.”
Leibstandarte och Das Reich, med målsättningen att bryta Sovjets linjer på slagfältets västra kant, men 5:e gardespansararméns generallöjtnant Rotmistrov förde sig med sina sista reserver. Återigen stångade stridsvagnarna mot varandra och gjorde himlen mörk av rök och damm. De hårda striderna fortsatte till långt in på natten, men sovjeterna hade gjort sitt jobb – de hade stoppat den tyska offensiven.
Det beräknas att mer än hälften av 5:e gardespansararméns maskiner förstördes. ”Waffen-SS vann en taktisk seger den 12 juli,” skriver Showalter. ”Prochorovka var inte en Tigerkyrkogård utan ett T-34-skrotupplag. Operativt gick dock segern till Röda armén.” Prochorovka åderlät den tyska krigsmaskinen. Omkring 300 stridsvagnar låg övergivna på slagfältet. Även om vissa kan ha blivit bärgade förblev slagfältet i sovjetiska händer.
13–15 juli fortsatte SS-Panzerkorps att göra utfall mot det sovjetiska försvaret men i realiteten var det över. Hitler avbröt Operation Zitadelle 13 juli då sovjeterna inledde en massiv offensiv, Operation Kutuzov, mot Armégruppe Mitte längs Orjol. Slaget vid Kursk g jorde att Röda armén övertog initiativet, och den fortsatte mot Berlin. För Hitler och Wehrmacht hade nederlaget ryckt närmare.
ÖGONBLICK
En tysk stridsvagn kör fram under Ardenneroffensiven, medan amerikanska krigsfångar förs förbi. Hitler hoppades kunna splittra brittiska och amerikanska styrkor, och få dem att
kapitulera.