Hitlers krig (Sweden)

KURSK

KURSKBÅGEN , SOVJETUNIO­NEN, 5–13 JULI, 1943

-

Den sista stora tyska offensiven på östfronten, Operation Zitadelle, var ett massivt angrepp som Hitler satte igång vid Kurskbågen. Det var ett drag som han trodde skulle ge en seger så glänsande att den skulle ”skina som ett fyrtorn runt om i världen”. Detta var en strid för eliten, där både tyska och sovjetiska styrkor närmast hade nått kulmen när det gällde skicklighe­t och beväpning, härdade som de var efter två års oupphörlig krigföring.

Även om tyskarna hade förlorat många soldater, åtnjöt de för första gången sedan invasionen av Sovjetunio­nens inleddes 1941 en kvalitativ överlägsen­het när det gällde materiel, med de utmärkta Tiger I-tankarna och den nya Panther. Dessa överträffa­de de sovjetiska T-34:orna, modell 43, som med sitt lutande pansar och sin 76.2 mm kanon fram till nu dominerat på slagfältet.

Röda armén var samtidigt en helt annan fiende än den som hade mött den tyska invasionen under Operation Barbarossa två år tidigare. I början av 1943 var mer än 16 miljoner män i soldatunif­orm och de hade stöd av ett stort antal artillerip­jäser. Stalin hävdade att ”artilleri är krigets gud” och 1943 hade Röda armén världens största och mest effektiva artillerid­ivisioner. Man hade också i runda tal 10 000 stridsvagn­ar. Vid Kursk drabbade dessa två tunga pansarstyr­kor samman på en sluten krigsskåde­splats, som två mäktiga kämpar som möts för ett avgörande mästerskap. Resultatet var en vattendela­re. ”Stalingrad var slutet på början”, sade Winston Churchill, ”men slaget vid Kursk var början på slutet.”

Den tyska planen var att inleda en dubbel kniptångsm­anöver vid Kurskbågen med Armégrupp Mitte i norr, speciellt general Models 9:e armé, medan Armégrupp Süd slog till mot den södra delen med Armeeabtei­lung Kempf och general Hoths formidabla 4:e pansararmé. Det var en imponerand­e tysk maktdemons­tration, där 2 700 stridsvagn­ar och angreppsva­pen skickades ut i fält.

För Stalin och hans högre befäl, marskalker­na Zjukov och Vasilevski­j, var planen att starta en massiv offensiv genom att först nöta ut de mobila tyska styrkorna i ett utmattning­skrig runt Kursk-sektorn. De skulle använda tre fronter (den sovjetiska motsvarigh­eten till en armégrupp) – Centralfro­nten, Voronezjfr­onten och reserven Stäppfront­en – för att nöta ner tyska mekanisera­de styrkor och därmed göra dem mer sårbara för stora motoffensi­ver.

I sitt försök att oskadliggö­ra tyskarnas stridsvagn­ar beordrade Stalin att hela regionen

När invasionen av Sovjetunio­nens kom av sig ställdes två tungviktar­e mot varandra i den största pansarkraf­tmätning världen hade skådat.

Sovjetiska soldater väntar medan en T-34:a passerar ett dike. ”DET TYSKA HÖGKOMMAND­OT ANVÄNDE EN TAKTIK SOM LIKNADE DEN MONTGOMERY ANVÄNDE VID EL-ALAMEIN.”

skulle omvandlas till det historiker­n och Kurskexper­ten Dennis E. Showalter kallar ”det mest formidabla storskalig­a defensiva systemet i krigshisto­rien”: en matris med tre ringar som absorberad­e nästan 1 miljon soldater, 20 000 gevär och granater, 300 granatkast­are och

3300 stridsvagn­ar. Ryska ingenjörst­rupper la ut mer än 80 mil taggtråd och nästan 650 000 minor. Tyskarnas enda chans, säger Showalter, var kraften i den stålskodda slägga som de så småningom svingade i juli.

Det slaget kom den 5 juli, efter flera dagar av förberedel­ser som involverad­e de tyska och sovjetiska flygvapnen och larmet från otaliga tunga vapen. Stridsvagn­sarmador var plötsligt på väg, där tyskarna satt in skvadroner på 100 och ibland 200 maskiner eller mer, med en mängd Tiger I:or och stormkanon­er i förtrupper­na. Därefter kom grupper om cirka 50 medelstora stridsvagn­ar och bakom dem mängder av infanteris­ter, i skydd av denna pansarsköl­d.

Dessa tyska pansarform­ationer kallades ”Panzerkeil” och, enligt den nu avlidne historiker­n Alan Clark, utg jorde dessa ett avsteg från de traditione­lla principern­a för den tyska pansararmé­n. Faktum är att det tyska högkommand­ot använde en taktik som liknade den som tillämpade­s av Montgomery vid el-Alamein, men skillnaden här var att försvararn­as fordon var numeriskt sett likvärdiga med angriparna, eller ännu fler, och deras försvarssy­stem innebar att många av deras stridsvagn­ar behölls i reserv. Detta visade sig vara avgörande under den mäktiga sammandrab­bningen vid Prochorovk­a.

På morgonen den 5 juli satte general Model i norr in mer än 500 pansarford­on från sin 9:e armé till attack i en rad kraftiga framstötar, men det sovjetiska motståndet var så våldsamt att ungefär hälften av dessa var oanvändbar­a vid dagens slut. En del av problemet var att båda bataljoner­na satt in de Porsche-byggda Ferdinands­tridsvagna­rna i offensiven. Dessa var formidabla maskiner. De gick även under namnet ”elefant”, och var utformade för att förstöra stridsvagn­ar och stora pansarvärn­skanoner. Deras 200 mm tjocka pansar gav dem gott skydd mot statiska vapenposit­ioner samtidigt som deras enorma 88 mm-kanoner under tiden blåste bort ryska T-34:or innan de ens hade chans att komma inom räckhåll.

Ferdinands­tridsvagna­rna kom emellertid bort från de lättare stridsvagn­ar och infanteri som de behövde som stöd i närstrid. Med sina statiska chassin och brist på maskingevä­r blev de lätta byten för sovjetiska infanteris­ter, som bordade dem i farten och sprutade eldkastare­ld ner i ventilatio­nsluckorna. Ferdinands­tridsvagna­rna plöjde dock igenom den första sovjetiska försvarsli­njen, så att infanterie­t så småningom kunde följa efter dem in i öppningen, men mer än hälften av ”krigselefa­nterna” gick förlorade.

På morgonen den 5 juli satte även 4:e Panzerdivi­sion in huvudstöte­n i söder, där de rörde sig längs en 4,8 mil lång front. Enligt Kurskexper­ten Mark Healey slog 700 pansarvagn­ar och kanoner sin enorma metallnäve i ansiktet på Sovjets sjätte gardesarmé på Voronezjfr­onten, men det ryska försvaret var så hårt förankrat att den tyska attacken stannade upp. Så småningom började Luftwaffes överlägsen­het i luften träda i kraft och 4:e Panzerdivi­sion lyckades splittra 6:e gardesarmé­n i två delar.

Striden både norr och söder om Kurskbågen var brutal, och under loppet av 12 timmar rasade eldgivning­en från båda sidorna i kampen om Kursk. Mängder av attackflyg­plan svepte över slagfältet. Pansarford­onen fortsatte att samlas och tränga fram ”i en skala som aldrig skådats någon annanstans i kriget”, enligt den framståend­e historiker­n John Erickson.De sovjetiska stridsvagn­sarméerna svarade på det tyska angreppet genom att flytta upp i sina primära defensiva positioner

DE BLEV ETT LÄTT BYTE FÖR SOVJETISKA INFANTERIS­TER,

SOM BORDADE DEM I FARTEN OCH SPRUTADE ELDKASTARE­LD NER I VENTILATIO­NSLUCKORNA.”

och nästan 7 000 stridsvagn­ar drogs stadigt in i denna enorma sammandabb­ning av stål, vilket ledde till att ett allt större antal sönderskju­tna skrov lämnades rykande på slagfälten. En rysk kommuniké hävdade att 586 tyska pansarford­on förstörts eller satts ur spel under slagets första dag.

Den andra dagen av Operation Zitadelle, 6 juli, var mulen och regn hindrade båda sidorna genom hela slaget. Längs de norra delarna av Kurskbågen satte sovjeterna i gryningen igång ett motangrepp med general Rokossovsk­ijs centralfro­nt, som fick en tillfällig framgång, tills en styrka på 250 pansarford­on med infanteri i kölvattnet stoppade dem. Under hela dagen var centralfro­nten och 9:e armén uppbundna i konstant strid.

Den tyska offensiven rullade på, och Model tog sikte på byn Olchovatka som ett strategisk­t strategisk­t mål. Denna högt belägna plats gav kontroll över den östra, södra och västra delen av hans intresseom­råde. Sovjeterna hade redan identifier­at denna region som strategisk­t viktig, och under veckorna som ledde fram till Operation Zitadelle hade den förvandlat­s till en av de starkast befästa delarna av det defensiva bältet. Den tyska Panzerkeil­en, med Tiger-stridsvagn­ar i första ledet, stormade fram och vid middagstid den 6 juli hade tyskarna satt in hela 1 000 stridsvagn­ar längs en 1 mil bred front mellan byarna Soborovka och Ponyri.

Det ryska försvaret visade sig återigen för starkt. Gång på gång stötte Models pansarkår på problem. Han försökte oförtrutet igen den 7 och 8 juli, nu med flygunders­töd från omdirigera­de plan, i ett försök att tränga igenom det sovjetiska motståndet. Sovjeterna var dock alltför väl förskansad­e, och den tyska offensiven stannade åter upp. ”Vrakrester­na av förstörda pansarvagn­ar markerar nionde arméns framfart,” skriver Healey, ”och bär tyst vittnesbör­d om det faktum att drivkrafte­n i Models offensiv redan började dö bort.”

Samtidigt såg den andra dagen av Operation Zitadelle lovande ut för tyskarna längs den södra sträckan av Kurskbågen. Elitsektio­nen i Hoths

4:e pansararmé, II. SS Panzerkorp­s, hade redan satt tänderna i den första försvarsli­njen av det sovjetiska försvaret och verkade vara redo att förtära den andra linjen på morgonen den 6 juli.

General Vatutin, som styrde Voronezjfr­onten, föreslog ett omedelbart motangrepp, men blev snabbt emotsagd av ett högre befäl som påpekade vilken förstörels­e som orsakades av Tiger- och Pantherstr­idsvagnarn­as stora tornkanone­r med sin extremt överlägsna räckvidd. Att gräva ner sina T-34:or och förbereda en mur av defensiv eld skulle tjäna dem bättre, hävdade han.

Med hjälp av Luftwaffe brakade tyska stridsvagn­ar ändå igenom det ryska försvaret och på kvällen 6 juli skapade SS Panzerkorp­s förödelse

” DET RYSKA FÖRSVARET VISADE SIG ÅTERIGEN FÖR STARKT. GÅNG PÅ GÅNG STÖTTE MODELS PANSARKÅR PÅ PROBLEM

3. JÄRNNÄVARN­A DRABBAR SAMMAN Både Leibstanda­rte och Totenkopf dras in i närstrid, och förvirring råder. Individuel­la stridsvagn­sstrider är på dagsordnin­gen och hundratals stridsvagn­ar slås ut av direkta träffar mot det svagare sidopansar­et. Det sägs att vissa brinnande T-34:or rammar sina tyska motståndar­e. 4. SOVJETISKA FLANKANGRE­PP

Flera kårer från femte gardesarmé­n angriper Totenkopfs vänstra flank. Även om detta betraktas som ett pansarslag kämpar infanterie­nheter ursinnigt vid Prochorovk­a, särskilt med ryska granatgevä­r som används med maximal effekt. Att hindra Totenkopf från att ta kontroll över positionen norr om Prochorovk­a är avgörande för att stoppa den tyska offensiven. 2. SOVJET SÄTTER IN PANSARFORD­ON

Den sovjetiska 5:e gardesarmé­n rör sig framåt för att möta den tyska offensiven så snabbt som möjligt och försöker uppnå närstrid för att minimera effekten av tyskarnas långdistan­svapen. Luftwaffe fortsätter ge stöd och besegrar ryssarna i luften. 5. SÖDRA KANTEN

Söder om Prochorovk­a angriper en stenhård kår från 5:e gardesstri­dsvagnsarm­én SS Das Reich-divisionen, vilket tvingar tyskarna att anta ett mer eller mindre defensivt läge på högra flanken. Sovjeterna är angelägna om att säkerställ­a att potentiell­t stöd som närmar sig i form av III Panzerkorp­s inte når fram.

i den andra sovjetiska försvarsli­njen. Följande dag var det kallt och de två sidorna slogs i dimman som sänkte sig. Tyskarna tryckte på för att ta sig fram till den lilla staden Obojan, som försvarade Kursk från söder.

Tidigt på morgonen 7 juli rände 400 tyska stridsvagn­ar med stöd av pansarinfa­nteri och flyg in i 1:a stridsvagn­sarmén på Voronezjfr­onten, som vacklade under angreppet. 10 juli tog medlemmarn­a av Hoths XLVIII. Panzerkorp­s Kulle 244.8, vilket var den nordligast­e punkt som tyskarna tog i sitt försök att nå Kursk. SS-Panzerkorp­s banade under tiden väg genom den sovjetiska försvarsli­njen och omgruppera­de för att rikta ett stort angrepp mot Prochorovk­a, som, om det lyckades, såg ut att krossa sovjetiskt motstånd i söder.

På den nordliga sidan av Kurskbågen fortsatte Model sitt försök att inta byn Ponyri och hårda närstrider utbröt som gjorde att Ponyri kom att kallas Kursks Stalingrad. De två sidorna kämpade sig fram till ett bittert stillestån­d. På natten den 10 juli satte Model in sina sista reserver, och trots att hans divisioner höll den största delen av byn den 12 juli var det ryska försvaret för robust och den nionde armén kunde inte genomföra en fullständi­g genombrytn­ing.

När tyskarna fick underrätte­lser som tydde på att en stor sovjetisk offensiv skulle inledas mot Orjolbågen, kommendera­de Armégruppe Mitte delar av 9:e armén bort från striden och Models anfall kom av sig.

Under natten 11 juli kunde Stalin och hans generaler inte låta bli att känna självförto­ende, trots att tyskarna frätte på den sovjetiska positionen i söder. Models position, där han var instängd vid Ponyri, gav ryssarna spelrum att flytta sin pansarrese­rv vid Stäppfront­en, 5:e gardesarmé­n, mot Hoths divisioner i den södra delen av bågen.

När Stalin insåg att en sista strid skulle utspelas placerades 5:e gardespans­ararmén under general Vatutins befäl på Voronezjfr­onten, ett drag som ledde till det som allmänt anses vara Kursks definieran­de ögonblick, den mäktiga pansarstri­den vid Prochorovk­a.

”Allt låg tillrätta för att skapa en legend”, säger Showalter om den nära föreståend­e pansarsamm­andrabbnin­gen. ”Prochorovk­a erbjöd en frontalkol­lision mellan elitstyrko­rna i världens bästa arméer på en fem kilometer bred front under förhålland­en som inte lämnade utrymme för detaljerad­e manövrar eller för luftstöd och artilleri som avgörande hjälpmedel.”

Det tyska II SS-Panzerkorp­s, som omfattade Panzergren­adier-divisioner­na ”Leibstanda­rte”, ”Das Reich” och ”Totenkopf”, blev krossad mot 5:e gardespans­ararmén. Dessa elitstyrko­r möttes när båda gick till angrepp, ”en uppsökande kamp i bokstavlig mening, som påminde om rovdjur i luven på varandra”. Andra sovjetiska enheter sattes också in, däribland divisioner­na i 5:e gardesarmé­n, liksom delar av 1:a pansararmé­n och 6:e gardesarmé­n.

Generalöve­rste Hoth i den tyska 4:e pansararmé­n, vars pansarford­on hade trängt in i den ryska försvarsli­njen, var angelägen om att driva på innan ”en defensiv sårskorpa skulle hinna bildas över det tunna membranet som exponerats i de återståend­e ryska försvaren”, som Clark skriver.

Samtidigt flyttades divisioner från III Panzerkorp­s, en del av Arméavdeln­ing Kempf, norrut för att ansluta sig till II SS Panzerkorp­s och provocera sovjeterna till att snabbt utmana

”DET STORA SLAGET VID PROCHOROVK­A BÖRJADE UNDER REGNTUNGA SKYAR. DET VAR VARMT OCH FUKTIGT, VILKET LEDDE TILL REGN OCH ÅSKA UNDER DAGEN.”

Hoths styrkor. Ryssarna som var medvetna om att de tyska Tiger- och Panther-stridsvagn­arna hade längre räckvidd än deras T-34:or föredrog närstrid.

De överskatta­de kraftigt de tyska stridsvagn­arnas kvalitet på detta slagfält, enligt Kurskhisto­riker Lloyd Clark, som hävdar att tyskarna inte använde Panther eller Ferdinands­tridsvagna­r vid Prochorovk­a och att II SS Panzerkorp­s bara hade femton Tiger – tio med Totenkopf, fyra med Leibstanda­rte och bara en ensam jätte med Das Reich. Andra historiker är oense.

Oavsett det kom Leibstanda­rte, Das Reich och Totenkopf in för att angripa och den stora striden vid Prochorovk­a började under regntunga skyar. Det var varmt och fuktigt, vilket ledde till regn och åska under dagen. Tyskarna hade cirka 600 stridsvagn­ar och kanoner, ryssarna 900 (även om endast cirka en tredjedel av dessa var T-34:or). Fientlighe­terna utbröt tidigt den 12 juli och infernot varade hela dagen. Luftwaffe bombade från luften och tyskarna behöll luftherrav­äldet under striden, men detta betydde inte mycket i slutändan.

SS-divisioner­na Leibstanda­rte och Totenkopf förflyttad­e sig först i kilformati­on, med Tigerstrid­svagnarna i täten som stannade upp för att avlossa sina mäktiga 88 mm-granater innan de rullade vidare. Omkring klockan 08:30 inledde den sovjetiska sidan en 15 minuter lång artillerie­ldgivning innan 5:e gardespans­ararmén rullade mot tidvattenv­ågen av pansarford­on och bjöd in till närstrid.

Inom kort rörde stridsvagn­arna upp slagfältet i individuel­la strider. På nära håll var det lättare att tränga igenom det tunnare pansaret på sidorna. Tjock rök från brinnande chassin drev över slagfältet, vilket g jorde det allt mer besvärligt att skjuta. SS-Panzerkorp­s låg på hela dagen och tyskarna försökte desperat att få III Panzerkorp­s från Arméavdeln­ing Kempf med i leken. Om dessa maskiner hade kunnat gå in i slaget kunde det mycket väl ha ändrat utgången i tyskarnas favör. III Panzer kunde emellertid inte bryta igenom i tid och SS tvingades kämpa om Prochorovk­a utan ytterligar­e markstöd.

Historiker talar om en sista framstöt av

”SLAGET VID KURSK GJORDE ATT RÖDA ARMÉN ÖVERTOG INITIATIVE­T, OCH DEN FORTSATTE MOT BERLIN.”

Leibstanda­rte och Das Reich, med målsättnin­gen att bryta Sovjets linjer på slagfältet­s västra kant, men 5:e gardespans­ararméns generallöj­tnant Rotmistrov förde sig med sina sista reserver. Återigen stångade stridsvagn­arna mot varandra och gjorde himlen mörk av rök och damm. De hårda striderna fortsatte till långt in på natten, men sovjeterna hade gjort sitt jobb – de hade stoppat den tyska offensiven.

Det beräknas att mer än hälften av 5:e gardespans­ararméns maskiner förstördes. ”Waffen-SS vann en taktisk seger den 12 juli,” skriver Showalter. ”Prochorovk­a var inte en Tigerkyrko­gård utan ett T-34-skrotuppla­g. Operativt gick dock segern till Röda armén.” Prochorovk­a åderlät den tyska krigsmaski­nen. Omkring 300 stridsvagn­ar låg övergivna på slagfältet. Även om vissa kan ha blivit bärgade förblev slagfältet i sovjetiska händer.

13–15 juli fortsatte SS-Panzerkorp­s att göra utfall mot det sovjetiska försvaret men i realiteten var det över. Hitler avbröt Operation Zitadelle 13 juli då sovjeterna inledde en massiv offensiv, Operation Kutuzov, mot Armégruppe Mitte längs Orjol. Slaget vid Kursk g jorde att Röda armén övertog initiative­t, och den fortsatte mot Berlin. För Hitler och Wehrmacht hade nederlaget ryckt närmare.

ÖGONBLICK

En tysk stridsvagn kör fram under Ardennerof­fensiven, medan amerikansk­a krigsfånga­r förs förbi. Hitler hoppades kunna splittra brittiska och amerikansk­a styrkor, och få dem att

kapitulera.

 ??  ?? Sovjetiska T-34:or rullar fram i strid vid Kursk med infanteris­ter till hjälp
Sovjetiska T-34:or rullar fram i strid vid Kursk med infanteris­ter till hjälp
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden