OPE­RA­TION HÖSTDIMMAS SOLDATER

Hitlers krig (Sweden) - - Hitlers Hämnd: Ardennerna -

DE SOM DEL­TOG I OPE­RA­TIO­NEN VAR EN BLAND­NING AV HÄR­DA­DE VE­TE­RA­NER, IV­RI­GA FRIVILLIGA OCH CI­VI­LA RE­KRY­TER.

På papp­ret var de at­tac­ke­ran­de ar­mé­er­na väl­digt oli­ka i sin sam­man­sätt­ning. 6:e do­mi­ne­ra­des av Waf­fen-SS,

5:e av ar­méns elit­pan­sar­for­ma­tio­ner och den 7:e be­stod av då­ligt ut­rus­ta­de in­fan­te­ris­ter. I prak­ti­ken skul­le de tre for­ma­tio­ner­na ha ny­bil­da­de in­fan­te­ri­av­del­ning­ar i tä­ten, som man kal­la­de Volks­gre­na­di­er-av­del­ning­ar. Samt­li­ga ha­de eta­ble­rats hös­ten 1944 och var mind­re än si­na fö­re­gång­a­re. Of­fi­ce­rar­na och un­derof­fi­ce­rar­na ha­de al­la på nå­got sätt lyc­kats över­le­va den rys­ka fron­ten. De fles­ta av de meniga var myc­ket unga – Hitlerjugendpojkar så unga som 16 – och myc­ket äld­re män som ti­di­ga­re ha­de sluppit bli inkallade. Des­sa om­fat­ta­de män upp till 45 som var fä­der, bön­der, stat­li­ga järn­vägs­tjäns­te­män el­ler krigs­ar­be­ta­re i va­pen­fa­bri­ker, vars ar­bets­upp­gif­ter nu togs över av tys­ka kvin­nor el­ler ut­bil­dad ut­ländsk ar­bets­kraft.

Dess­utom blev soldater från Luft­waf­fe och Kri­egs­ma­ri­ne som in­te läng­re ha­de flyg­plan el­ler far­tyg att be­man­na om­pla­ce­ra­de som in­fan­te­ris­ter. Et­nis­ka tys­kar blev ock­så inkallade i ar­mén och kon­va­le­scen­ter skrevs ut ti­digt från sjuk­hu­set och skic­ka­des till de nya strids­en­he­ter­na. De fles­ta av des­sa grup­per vi­sa­de sig va­ra mot­vil­li­ga in­fan­te­ris­ter, och lär­de sig of­ta lång­samt un­der de må­na­der som de fick sin grund­ut­bild­ning. 6:e ar­méns be­fäl­ha­va­re, Jo­sef ’Sepp’ Di­etrich, var en ti­dig par­ti­med­lem, fö­re det­ta chauf­för och liv­vakt åt Hit­ler, som nu an­för­trotts hjäl­te­rol­len som er­öv­ra­re av An­twer­pen. Som en av

Fü­h­rerns fa­vo­ri­ter blev hans män till­de­la­de den störs­ta an­de­len av de till­gäng­li­ga in­gen­jö­rer­na, samt bro­byg­garoch luft­värn­sen­he­ter­na, lik­som de väl­ut­rus­ta­de 1:a och 12:e SS-Pan­zer­di­vi­sio­ner­na. Ett of­ta för­bi­sett fak­tum var att hans in­fan­te­ri var Volks­gre­na­di­er-for­ma­tio­ner, in­te elitträ­na­de Schutz­staf­fel. I re­do­gö­rel­ser om hans SS-en­he­ter har man of­ta be­to­nat de­ras strids­dug­lig­het, men ny forsk­ning vi­sar att 1944 ac­cep­te­ra­de de re­kry­ter, ti­di­ga­re Luft­waf­fe-soldater och et­nis­ka tys­kar i si­na led, lik­som här­da­de na­zis­tis­ka vo­lon­tä­rer. Strids­för­må­gan hos al­la SS-en­he­ter blev yt­ter­li­ga­re ned­satt ge­nom de­ras brist på trä­ning och de svind­lan­de för­lus­ter av soldater och ut­rust­ning som de ha­de li­dit i Nor­man­die. En SS-övers­te

kla­ga­de till en kol­le­ga över de ukrains­ka er­sätt­nings­sol­da­ter­na som till­de­lats ho­nom ”som in­te ens ta­lar tys­ka” och tilläg­ger:

”Det rå­der brist på allt ... och ing­en trans­port för att få fram gra­nat­kas­ta­re och pansar­värns­va­pen

... Heil Hit­ler!”

I 5:e ar­mén, ledd av den kor­te, se­ni­ge fö­re det­ta olym­pis­ka id­rot­ta­ren ba­ron von

Man­teuf­fel, ha­de man sam­ma pro­blem med pan­sar­for­ma­tio­ner­na (116:e och Pan­zer Le­hr­di­vi­sio­ner­na), som star­ta­de of­fen­si­ven med en­dast en bråk­del av de pan­sar­for­don och er­far­na soldater som man ha­de skic­kat till

Nor­man­die i ju­ni. De ha­de ock­så Volks­gre­na­di­er­stöd – som in­te lyc­ka­des hål­la jäm­na steg med dem. Man­teuf­fel, en tak­tiskt in­sikts­full be­fäl­ha­va­re, på­pe­ka­de att hans ter­räng fun­ge­ra­de bätt­re för pansar­vag­nar än den som till­de­lats Di­etrich. Han var be­svi­ken över att bå­de Skor­zenys kom­man­do­sol­da­ter och ett luftan­grepp av fall­skärms­jä­ga­re skul­le av­de­las en­dast till stöd för 6:e ar­mén.

Ba­ro­nen var­na­de Ber­lin för att re­la­tivt små vägar skul­le kun­na stop­pa

Di­etrichs fram­ryck­ning, me­dan det öpp­na land­ska­pet vid 5:e ar­méns frontav­snitt skul­le gyn­na fall­skärms­jä­ga­re, glid­fly­ga­re och flan­ke­ran­de ma­növ­rar. Al­la des­sa för­slag till för­bätt­ring­ar av pla­nen ig­no­re­ra­des dock av Ber­lin på grund av Hitlers väg­ran att änd­ra även små de­tal­jer. Dess­utom in­ne­bar de att kraf­ten i Fü­h­rerns äls­ka­de SS ifrå­ga­sat­tes. Pla­nen var hans och den sat­tes i ver­ket mot hans be­fäl­ha­vares in­rå­dan.

Gerd von Rundstedt, högs­ta be­fäl­ha­va­re i väst, var skep­tisk re­dan från bör­jan och sa ef­teråt: ”Det var me­nings­löst; om vi ha­de kom­mit så långt som till Meuse bor­de vi ha fal­lit på knä och tac­kat Gud.” Fält­mar­skalk

Walt­her Mo­del från Ar­mégrupp B befann sig när­ma­re pla­ne­rings­ar­be­tet och ytt­ra­de pri­vat på för­hand: ”Den här pla­nen är helt van­sin­nig”. Han an­för­trod­de till övers­te Fri­edrich von der Heyd­te (le­da­re för fall­skärms­jä­gar­na som stöd­de Di­etrichs 6:e ar­mé): ”He­la ope­ra­tio­nen har in­te mer än tio pro­cents chans att lyc­kas.”

”DE FLES­TA AV DE MENIGA VAR MYC­KET UNGA – HITLERJUGENDPOJKAR SÅ UNGA SOM 16 ÅR – SAMT MYC­KET ÄLD­RE MÄN SOM TI­DI­GA­RE HA­DE SLUPPIT BLI INKALLADE.”

Ge­ne­ral Has­so von Man­teuf­fel i au­gusti 1944. Till­fång­a­tag­na soldater från den 12:e SS Pan­zer Di­vi­sion av Hit­ler­ju­gend. In­fälld ovan: Ge­ne­ral Sepp Di­etrich (väns­ter) mö­ter trup­per i ja­nu­a­ri 1945.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.