Berlin
BERLIN, TYSKLAND, 16 APRIL–2 MAJ 1945
I ruinerna av nazisternas huvudstad frambringade den sovjetiska
Röda armén Tredje rikets våldsamma slut.
Våren 1945 var andra världskriget inne i sitt sjätte år. Tredje rikets en gång så mäktiga krigsmaskin hade tvingats ner på knä. Tyskland hotades från både öst och väst och låg i
dödsryckningar.
Sedan första början hade de allierade styrkorna blivit uppeldade av ropet ”Mot Berlin!”. Nu vägde dock praktiska överväganden tungt under krigets sista veckor. General Dwight D. Eisenhower, högsta befälhavare för de amerikanska och brittiska arméerna som nu marscherade in över tyska gränsen i väst, bröt reglerna och kontaktade den sovjetiska ledaren Josef Stalin direkt och informerade honom om att de västliga allierade inte hade för avsikt att slåss om Berlin. Av flera anledningar, både politiska och militära, skulle striden om den nazistiska huvudstaden och den eventuella gnutta ära som skulle tillfalla erövraren, överlämnas till den sovjetiska Röda armén.
Sedan Hitler inledde Operation Barbarossa – den nazistiska invasionen av Sovjetunionen 22 juni 1941 – hade ryssarna lidit enormt och tvingats ta den största delen av striderna på den europeiska kontinenten. Miljontals sovjetiska soldaters och civilas liv hade gått till spillo innan den nazistiska krigsmaskinen till slut stoppades, bara 2 mil från den sovjetiska huvudstaden Moskva. Tyska generaler kunde se de glänsande lökkupolerna på stadens byggnader, men lyckades inte komma närmare. Vintern satte in och tyskarna frös bokstavligen ihjäl, medan vapen och utrustning slutade att fungera i dessa ogästvänliga förhållanden.
Den följande våren möttes en förnyad tysk offensiv av en förnyad version av Röda armén. Sedan inträffade de stora sovjetiska segrarna i Stalingrad och Kursk 1943. Genom att gripa initiativet pressade Röda armén tyskarna västerut över hundra mil och nådde den polska huvudstaden Warszawa sommaren 1944. Sovjetiska offensiver från Leningrad i norr till Odessa i söder kallades ”Stalins tio slag”. I början av 1945 var Östpreussen, Baltikum och Pommern i sovjetisk besittning. Röda armén avancerade från floden Vistula till floden Oder, och sedan befann de sig 6 mil från Berlin.
Konferens i Kreml
1 april möttes Stalin och två av hans högsta befälhavare, Marskalk Georgij Zjukov från 1:a vitryska fronten och Marskalkl Ivan Konev från
1:a ukrainska fronten i Kreml i Moskva. ”Vem ska inta Berlin?” frågade Stalin. ”Det gör vi!” svarade Konev. Stalin fortsatte med att dela ut sina order till de två befälhavarna. Zjukov skulle angripa Berlin från norr och öst, medan Konev skulle närma sig från söder. De två enorma fronterna skulle omge Berlin i en jättelik kniptångsmanöver och krossa motståndet i en ständigt krympande defensiv omkrets.
Två veckor senare började den sista offensiven med dånet från tusentals sovjetiska vapen. Konevs framryckning över floden Neisse vann hela tiden ny mark, men Zjukov misslyckades att noggrant bedöma styrkan i den huvudsakliga tyska försvarslinjen före Berlin vid Seelowhöjderna strax väster om Oder, där delar av Armégrupp Vistula, i numerärt och vapenmässigt underläge men full av kamplust och nazistisk glöd, höll ställningarna längs åskammarna. Under ledning av generalöverste Gotthard Heinrici drog sig försvararna tillbaka från de främre positionerna precis när det sovjetiska artilleribombardemanget utbröt. Därför misslyckades man med att vålla fienden stora förluster med eldgivningen. Tyska pansarfordon och stridsvagnsdödande infanteritrupper såg silhuetterna av Röda arméns pansarfordon och trupper upplysta av deras egna sökljus och drabbades av tunga förluster, vilket satte stopp för Zjukovs framryckning.
Efter fyra dagar av hårda strider bröt Zjukov igenom Seelowhöjdernas försvar, men priset var högt. Hela 30 000 röda armésoldater var döda, tillsammans med 12 000 tyska trupper. Stalin blev upprörd över förseningen och beordrade Konev att överge sin bredare sväng runt Berlin och skicka sina pansarspjutspetsar direkt mot staden. Rivaliteten mellan Zjukov och Konev blossade upp då båda befälhavarna kämpade om prestigen i att inta den nazistiska huvudstaden.
En minnesvärd födelsedag
20 april 1945 var Hitlers 56-årsdag, men det fanns ingen större anledning att fira i Führerbunkern under rikskansliet i Berlin den dagen. Sovjetiskt långdistansartilleri började bombardera huvudstaden och de skulle inte sluta skjuta förrän staden hade fallit. Führern nåddes i sin underjordiska kommandocentral av nyheten att tre försvarslinjer öster om Berlin hade brutits igenom, inklusive Seelowhöjderna. Zjukov gick framåt.
Konev var i öppna landskap och närmade sig sakta men säkert med 4:e gardespansararmén och 3:e gardesarmén i täten. En tredje Röda armén-front, den 2:a vitryska, under marskalk Konstantin Rokossovskij, hade brutit igenom 3:e pansardivisionens linjer. Inne i Berlin förberedde resterna av armé- och Waffen-SS-enheter provisoriska försvar. Äldre män och pojkar anslöt sig till dessa soldater för att kämpa till döden när ryssarna intog i staden.
Territoriella segrar förde Berlin inom räckvidd för fältartilleri den 22 april. En korrespondent från Röda armén upptäckte flera kanoner som förberedde sig för att fyra av en storm av granater mot den tyska huvudstaden. Han skrev senare: ”’Vad är måltavlorna? frågade jag befälet. ’Centrum av Berlin, Spree-broarna och tågstationerna i norra Stettin’, svarade han. Och så kom den oerhörda ordern: ’Öppna eld mot det fascistiska Tysklands huvudstad.’ Jag noterade tidpunkten. Klockan var exakt 8:30 den 22 april. 96 granater träffade centrala Berlin inom loppet av några minuter.”
Både Zjukov och Konev gav order om fortsatt framryckning västerut och den 25 april fick täten i ett gardesgevärsregemente från 1:a ukrainska fronten kontakt med trupper från USA:s 69:e infanteri i Torgau vid floden Elbe och splittrade Tredje riket i två delar. Samma dag avslutades omslutningen av Berlin. Både den tyska 9:e och 4:e pansararméerna omringades, och ansträngningar av den 12:e armén under general Walther Wenck att försvara Berlin avbröts av att 1:a ukrainska fronten rörde sig västerut.
Försvar av de dödsdömda
När den sovjetiska snaran drogs åt runt Berlin, satte angreppsräder stadens försvar på prov. Tyskarna hade delat in tre koncentriska ringar
i nio zoner. Den yttersta ringen var omkring
9,6 mil i omkrets och löpte längs utkanten av huvudstaden. Det var i bästa fall bräckligt och bestod i första hand av vägspärrar, barrikader av rasmassor och bilvrak samt grunda diken.
Det blev snabbt förstört på många platser innan huvudangreppet på staden inleddes.
Den andra cirkeln var cirka 4 mil i omkrets och utnyttjade befintliga byggnader och hinder, inklusive S-Bahn, Berlins kollektivtrafikbanesystem. Den inre ringen omfattade de massiva byggnaderna som en gång inrymde nazistregimens ministerier och departement. Dessa omvandlades till befästningspunkter för automateld och luftvärnsvapen med skyttepositioner på varje våningsplan.
Sex massiva luftvärnstorn, prydda med vapen och nästan ogenomträngliga för allt annat än en direkt träff, var också en del av den inre cirkeln. Åtta av de tårtbitsformade delsektorerna, märkta A till och med H, som utgick från centrum av Berlin, korsade var och en av ringarna till yttre omkretsen. Den nionde sektorn, som hette Z, bemannades delvis av en fanatisk kontingent av Hitlers personliga SS-vakt.
Staden Berlin hade en yta på 547 kvadratkilometer och defensiva positioner längs floden Spree och Landwehr- och Teltow-kanalerna var särskilt befästa. Huvudmålet för sovjetstyrkorna var det komplex av regeringsbyggnader som kallades Zitadelle, norr och öster om Tiergarten, ett stort park- och bostadsområde där Berlins zoologiska trädgård låg.
Uppskattningar av den tyska styrkan varierar från ungefär 100 000 till 180 000 man, inklusive SS, Armén, Volkssturm (Civilförsvaret) och Hitlerjugend, under ledning av general Helmuth Weidling, utsedd av Führern den 23 april för att leda det sista försvaret.
Strid om Berlin
Den 26 april började det sista kapitlet i striden om Berlin med buller och bång. 8:e gardesarmén och 1:a gardespansararmén kämpade sig igenom den andra försvarscirkeln, korsade S-Bahn-linjen och attackerade flygplatsen Tempelhof. I väster intog element från 1:a vitryska fronten Charlottenburg och fortsatte till floden Spree efter två dagars hårda strider. Sovjeterna avancerade oupphörligt mot Berlins centrum längs fyra huvudaxlar, längs Frankfurter Allee från sydost, Sonnenallee från söder mot Belle-Alliance-Platz, igen från söder mot Potsdamer Platz och från norr mot riksdagen, där det tyska parlamentet en gång hade sammankallats och som inte hade varit i bruk sedan en förödande eldsvåda hade förstört byggnaden 1933.
28 april intogs Potsdamerstrasse-bron över Landwehrkanalen och striderna spred sig till Tiergarten. Nästa morgon korsade 3:e stötarmén Moltkebron över floden Spree. Riksdagen låg till vänstrer mot Königsplatz, som minerades och försvarades ihärdigt med automateld, artilleri, flera stridsvagnar och en blandad trupp med ungefär 6 000 tyskar. Anfallen mot inrikesministeriet fortsatte och vid gryningen den 30 april intog röda armésoldater Gestapohögkvarteret på Prinz Albrechtstrasse en kort stund innan en tung motattack drev ut dem. Ryssarna lyckades inta det mesta av det diplomatiska högkvarteret den dagen. Samtidigt inledde 79:e skyttekåren en samordnad insats för att inta riksdagen.
Soldaterna från 150:e skyttedivisionen öppnade eld över Königsplatz i ett frontalangrepp. Andra divisioner attackerade flankerna i den stora byggnaden, och tre försök slogs tillbaka mellan kl. 04:30 och 13:00. Försvararna hade stöd av av de 128 mm luftvärnskanonerna ovanpå ett av de armerade luftvärnstornen vid Berlin Zoo som sköt från över en kilometer bort. Sovjetiska stridsvagnar och bandkanoner dundrade in på Königsplatz för att spränga tyska positioner.
En falsk rapport om att en röd flagga hade setts vaja över riksdagen utfärdades under eftermiddagen när angriparna lyckats avancera enbart delvis över Königsplatz. Generalmajor VM Sjatilov, som fruktade konsekvenserna om rapporten skulle visa sig vara felaktig, beordrade 150:e skyttedivisionen att fördubbla sina ansträngningar.
Klockan 18:00 hade kampen om riksdagen varat i 14 timmar. De sovjetiska soldaterna angrep på nytt och tog med sig mindre granatkastare för att spränga upp gångar som hade täckts med tegel och murbruk. När de väl var inne stred de
sovjetiska soldaterna man mot man med tyskar i hela byggnaden. En liten grupp röda armésoldater lyckades ta sig runt till riksdagens baksida och hittade en trappa till taket. Sergeanterna Michail Jegorov och Meliton Kantaria stormade framåt med en röd flagga och hittade en ryttarstaty vid kanten av takåsen. Strax före klockan 11:00 körde de ner flaggstången i en hålighet i statyn.
Trots att Sovjetunionens hammare och skära vajade över riksdagen på natten den 30 april säkrades inte byggnaden förrän 2 maj då de sista 2 500 tyska försvararna gav upp. De berömda bilderna och filmerna av flagghissningen togs faktiskt 3 maj under en rekonstruktion.
Stadskärnan smulas sönder
De tyskar som fortfarande förtvivlat kämpade för att försvara Berlin var utmattade och började få ont om ammunition. General Weidling informerade Hitler på morgonen den 30 april om att Röda armén inom några timmar skulle ta kontroll över centrum av staden.
Sovjets 5:e stötarmé, 8:e gardesarmé och
8:e gardespansararmé avancerade nedför den berömda Unter den Linden och närmade sig rikskansliet och Führerbunkern. Hitler gav General Weidling mandat att försöka fly från den omringade staden. Därefter begick han självmord i den underjordiska labyrinten tillsammans med Eva Braun, som länge varit hans älskarinna, och som blivit hans fru bara några timmar tidigare. Vid den här tiden var det bara cirka 10 000 orubbliga tyska soldater kvar i försvarspositionerna, och sovjetiska trupper och pansarfordon närmade sig från alla håll. Sovjetisk artillerield smattrade mot de återstående försvararna och granater bombarderade skoningslöst flygministeriet på Wilhelmstrasse, en stark position som
hade förstärkts med tegelsten och murbruk.
3:e stötarmén avancerade längs Tiergartens norra kant och slogs mot ett kluster av tyska stridsvagnar samtidigt som man fortsatte att trycka på mot riksdagen och området runt den. I samklang med 8:e gardesarméns rörelse delade 3:e stötarmén Berlin mitt itu.
1 maj kontaktade general Hans Krebs, chef för den tyska generalstaben, general Vasilij Tjujkov, befälhavare för 8:e gardesarmén och informerade honom om att Hitler var död och att han hoppades kunna diskutera kapitulationsvillkor. Försöket misslyckades när Tjujkov insisterade på villkorslös kapitulation och Krebs svarade att han inte hade mandat till det. Under tiden började några av de tyska trupperna försöka bryta sig ut ur det krigshärjade Berlin, särskilt mot väst och i hopp om att kunna kapitulera till brittiska eller amerikanska styrkor snarare än de hämndlystna sovjeterna, vars folk hade utsatts för så mycket lidande av nazisterna. Endast ett fåtal lyckades efter att ha korsat Charlottenbrücke-bron över floden Havel. Många dödades eller tillfångatogs när de stötte på sovjetiska linjer.
På morgonen den 2 maj tog röda arméstyrkorna kontroll över rikskansliet. Weidling hade redan skickat ut en kommuniké till general Tjujkov klockan ett på natten och bad om ett nytt möte. Den tyska generalen instruerades att komma till Potsdamer-bron klockan 06:00. Han fördes därefter till Tjujkovs högkvarter och kapitulerade inom en timme. Weidling utfärdade order för alla tyska trupper att göra likadant och utfärdade direktivet skriftligen på Tjujkovs begäran. Han gjorde också en ljudinspelning av ordern, och sovjetiska lastbilar spelade upp meddelandet när de körde genom stadens demolerade gator. Några resterande SS-trupper kämpade emot tills de blev dödade. Vid det svårintagliga tornet vid zoologiska trädgården snubblade 350 utmattade tyska soldater ut i nederlagets dagsljus. Slaget om Berlin var över.
Att beräkna kostnaden
Förlusterna var svindlande. Under offensiven från Oder till Berlin dog minst 81 000 sovjetiska soldater och drygt 250 000 skadades. Tyska förluster uppskattas till 100 000 dödade, 220,000 skadade och nästan 500 000 krigsfångar. Minst 100 000 civila invånare i Berlin hade också dött, varav några begick självmord.
Röda arméns soldater våldtog och mördade otaliga tyska kvinnor. De förstörde och plundrade som vedergällning för de fasor som nazisterna utsatt deras eget land för. För vissa berlinbor som överlevde slaget var den mardrömslika sovjetiska hämndaktionen ett öde värre än döden.
Inom en vecka efter Berlins fall slutade andra världskriget i Europa med Nazitysklands villkorslösa kapitulation. Tredje riket, som Hitler skrytsamt påstått skulle bestå i 1 000 år, hade slutat som en rykande ruinhög efter bara 12 år.
”MINST 100 000 CIVILIA INVÅNARE I BERLIN HADE OCKSÅ DÖTT, VARAV NÅGRA BEGICK SJÄLVMORD.”