FOLKMORDET I SOVJETUNIONEN

Folkmordet på Europas judar under förintelsen är med rätta ökänd, men mindre känt är massdödandet av sovjetiska medborgare och krigsfångar. Morden inleddes så snart fångarna togs. Kommissarieordern innebar att alla politiska kommissarier kunde avrättas utan rättegång, och denna vaga definitionen inkluderade inte bara politiska funktionärer, utan alla soldater som ansågs ”grundligt bolsjeviserad”. De som klarade sig undan till att börja med blev avsiktligt illa behandlade genom att utsättas för dödsmarscher från frontlinjen och, om de överlevde detta, omänskliga förhållanden i krigsfångeläger. Uppskattningar tyder på att 57 procent av alla sovjetiska krigsfångar i tysk fångenskap dog, med en dödlighet på en procent varje dag under Operation Barbarossa. Däremot dog bara 3,6 procent av brittiska och amerikanska krigsfångar i tyska händer. Det var inte heller bara krigsfångar som var utsatta. SS-trupper jagade judar och kommunister, medan den tyska armén rutinmässigt brände hus och förgiftade brunnar i ett försök att utrota hela byar.

Hitler var väl medveten om att åtgärderna var olagliga. Trots att Sovjetunionen inte hade skrivit under Genèvekonventionerna av ideologiska skäl eftersom de tillät rasuppdelning av fångar, hade Tyskland skrivit under och borde ha behandlat krigsfångar i enlighet med dessa. Hitlers mål var emellertid att etniskt rensa västra Sovjetunionen för att tillhandahålla livsrum för etniska tyskar och hans omänskliga order kan ha lett till att över 20 miljoner sovjetiska soldater och civila dog mellan 1941 och 1945.