INGET LAG SKA VILJA KOMMA HIT...

MORA. ILeksandsesdet som tidernas sämsta aprilskämt.

I Mora har fansen inte slutat skratta än.

Efter ”Slaget om Siljan” väntar ju” Slaget om Sverige”.

– Inget lag ska vilja kommahit.Detärpå hemma planviska vara som starkast, säger trotjänaren Alexander Hilmerson, 26.

Evenemangskalendern på Visit Dalarnas hemsida berättar om pensionärsbowling på Mora Parken, drive-in-bingo i Färnäs bygdegård, slöjdkafé på Kaplagården och ett motionstillfälle som lanseras som ”fäbodlöpning Venjan”. Deltagarna ska samlas vid Venjans kyrka för att sedan springa eller cykla till en, just det, fäbod.

Ingen av aktiviteterna tilltalar Mora-backen Matias Lassen.

– Här finns inte så jävla mycket att göra, säger 21-åringen.

Hur får ni då tiden att gå mellan träningar och matcher?

– Vi spelare hänger mycket med varandra. Myser. Lagar mat. Går på bio. Hittar på saker att göra. Efter träningen åker man hem och vilar i några timmar. Sedan ringer du till någon i laget, och gör du inte det är det någon som ringer dig. I kväll är det nog fem–sex grupper som äter middag ihop.

Dansken befinner sig i ett currydoftande slitet kök i en lägenhet i Moras centrala delar. I fönstret står en ljuslykta, en brödrost och en orkidé som tappat blommorna. Två svenska flaggor är nertryckta i krukan.

Det här är hockeyversionen av ”Halv åtta hos mig” och den här tisdagskvällen står Matt Bailey för värdskapet.

– Jag trivs jättebra. Det är bra killar i laget och jag får spela hockey på heltid. Jag har inget att klaga över, säger kanadensaren.

Matias hackar en paprika men intar sedan åskådarens roll medan Matt fortsätter med kycklinggrytan.

– Det ska bli gott. Annars blir det väldigt mycket pasta. Jag brukar laga spagetti med köttfärssås, så det är jag trött på när säsongen är slut. Förhoppningsvis ska jag bli bättre på att laga mat. Det är ett mål jag har och jag försöker verkligen lära mig, säger Matias Lassen utan att släppa blicken från den puttrande traktörpannan där smakerna från gul lök, Mora- röd paprika, kyckling, salladslök, kokos- mjölk, curry, paprikapulver, grillkrydda, salt och mangocurry förenas.

Matt Bailey är road av matlagning och läser recept enbart för att få inspiration. Sedan sätter han sin egen prägel på rätterna, och han är noggrann med vad han stoppar i sig.

– Jag steker till och med mina frukostägg i kokosfett, berättar han.

”Måste äta stort för att bli stor”

När riset är kokt och grytan klar fyller spelarna varsin salladsskål med mat och sätter sig i vardagsrummet. Matts portion är så stor att den tillfälligt utmanar Knausås som kommunens högsta punkt. Ändå är han snart tillbaka i köket för att hämta mer, och Matias är inte heller mätt.

– För att bli stor måste du äta stort, säger Matt och skrattar.

– Ja, och sedan gäller det ju att passa på att äta när man får mat som smakar gott, säger Matias.

Det är så här det ser ut, hockeylivet i en kommun med 20 000 invånare varav 13 000 bor på centralorten. Spelarna kommer varandra nära och lagandan är ett av Moras främsta vapen. – Det är så här vi lär känna varandra mer privat och det är bra för sammanhållningen. Det är ju inte så att jag åker fram till Matias och frågar något om hans föräldrar när vi är på rinken, och i omklädningsrummet blir det mest att vi skämtar. I det avseendet, att man lämnar privatlivet hemma, är en hockey

ALLA ÄR HELT SJUK JÄVLA TAGGADE PÅ SHL

spelares arbetsplats lik alla andra, säger Matt Bailey.

Matias tackar för maten och hyllar sin lagkamrat som om han vore högaktuell för Gastronomiska akademien, men det finns fler mål att prata om. Som det Matias Lassen gjorde mot Leksand i det första mötet i direktkvalet till SHL. Mora vann ju ”Slaget om Siljan” och det var dansken som öppnade målskyttet i det första mötet i Tegera arena.

– För mig var det jävligt skönt att göra mål mot just Leksand. Det var en bra start på serien, och därifrån körde vi vidare. Hela kvalet kommer jag att minnas för alltid. Det var världens drag på läktarna, jättehäftigt att spela.

Kom med Leksands mjukisbyxor

Efter öppningsronden skrevs det spaltkilometer om den osannolike matchvinnaren och varenda text innehöll ordet ”revansch”. Det var högst motiverat, trots att Matias aldrig tog det i sin mun. Han inledde ju säsongen som leksing, men tränaren Perra Johnsson trodde mer på tomten än spelaren som 2015 hämtades från Rødovre Mighty Bulls. Matias fick ingen speltid och blev i oktober utlånad till Mora, som senare tog över kontraktet.

I dag lever Perra på A-kassa, Leksand ska spela i Hockeyallsvenskan och Matias Lassen går som på små isiga moln inför SHL-debuten. Det är som en H.C. Andersen-saga.

– Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna ta två–tre framåt. Att jag gick till Mora var det bästa som kunde hända. Jag kom till ett riktigt skönt gäng med en bra tränare (Jeremy Colliton). Det var då jag hittade mig själv. Jag fick spela, kände mig bekväm och fick en trygghet som jag inte hade känt på väldigt länge. Dessutom kom jag till ett bättre lag. Det syntes tydligt i SHL-kvalet. Vi vann rättvist.

Men Matias Lassen gav inget starkt första intryck när han kom till Mora för att träna. Det gör ingen som kliver in i omklädningsrummet i Smidjegrav med en Leksands-trunk och börjar rota bland plagg med rivalens klubbmärke.

– Jag frågade efter kläder, men det kunde jag få först efter träningen. Så där satt jag och var tvungen att ta på mig Leksands mjukisbyxor. ”Nej, nej, nej, det där går inte”, sa spelarna. Sedan slängde de in trunken i ett skåp, så att klubbmärket inte skulle synas, och lånade ut shorts, tröja och alla andra grejer.

Det berättar en del om rivaliteten.

– Ja, jag var spänd på hur jag skulle bli mottagen, men det gick jättebra. Och de där kläderna har jag inte haft på mig sedan dess, säger Matias och skrattar.

”Följde SHL på tv i Danmark”

Leksand upptäckte honom tidigt och försökte locka dansken till Dalarna med ett juniorkontrakt. En skada och möjligheten att spela A-lagshockey hemma i Rødovre fick Matias att tacka nej.

– Som 16-åring fick jag spela med vuxna män i högstaligan och det var väldigt bra för mig, förklarar han.

2015 blev han på nytt uppvaktad av dåvarande sportchefen Tore Jobs och Leksands-legendaren Tomas Jonsson, som sedan många år är assisterande förbundskapten i Danmark, hade bara gott att säga. Han såg en ny Örjan Lindmark i den då 19-årige backen.

I april värvade Leksand, som det hette på hemsidan, ”en av Danmarks mest lovande hockeyspelare”.

Tomas Jonssons tröja med nummer 2 hänger sedan 2013 i taket i Tegera arena. Matias Lassen satte inte lika djupa avtryck under sin korta tid i klubben.

När han gör SHL-debut sker det i ett rött matchställ med nummer 22 på ryggtavlan.

– När jag spelade i Danmark följde jag SHL på tv. Ja, det har jag alltid gjort. Som dansk är det en dröm att få spela i SHL.

Få om någon utomstående tror på Mora inför säsongen, men spelarna tvivlar inte på sig själva. Positiva minnesbilder är inte tunga att bära och truppen har förstärkts. Bland nyförvärven märks NHL-meriterade backen Keaton Ellerby, tjeckiske supertalangen David Kase, förra KHL-proffset Steven Seigo och Mora-sonen Tomas Skogs, som har flyttat hem från Färjestad.

– Jobbar vi stenhårt varje dag, inte ser för långt fram och fortsätter spela som förra året kan vi överraska. Vi ska ha respekt för motståndarna, men oavsett vilka vi möter ska vi spela för att vinna. Vi har bra fart på många spelare och det ska vi utnyttja. Många av spelarna har inte fått chansen i SHL och är verkligen sugna. Ja, alla är helt sjukt jävla taggade. Det blir en härlig utmaning för oss alla, säger Matias Lassen.

Bli inte förvånad om medlemmarna i Faleijs 1935, Moras officiella supporterklubb, sjunger om hur klubben skor sig på Leksands huvudsponsor. Under SHL-kvalet kontaktade Per-Olof Ejendal i egen hög person Sebastian Jansson, en av Moras säljare, och klargjorde att han ville köpa arenanamnet för att stärka varumärket på Ejendals skyddskor.

Det är därför det står Jalas arena på en islada som är jämngammal med klubbdirektören Peter Hermodsson.

– När P-O ringde trodde vi först att det var ett långskott, men ett par veckor senare var allt klart. Jag har förstått att det har gnisslats lite i Leksand, men för Mora är det jättepositivt. Det ger oss en bra grund och ska jag vara ärlig finns det inte så många företag i Mora som mäktar med att ta ett arenanamn, säger Hermodsson när han tar emot på kansliet.

50-åringen är tydligen på väg att inleda den här säsongen som han avslutade den andra, med en rejäl förkylning. Problemet då som nu är att han inte har tid att vara sjuk.

– Det är mycket i normala fall, men nu ska det göras dubbelt så mycket på halva tiden, säger han och snörvlar.

Hur många timmar i veckan jobbar du?

– Jag räknar inte men fråga min fru vad hon tycker. Ah, det är sjudagarsvecka för oss allihop. Vi är en stressad organisation, men känner man en positiv underton är det lättare att lägga till extratimmarna. Företagen är positiva och det känns att det blåser medvind. Alla vill ju att vi ska lyckas. Vi har haft tuffa perioder förr, men då har det varit negativ stress, som när det har varit svårt att få ihop pengar.

Så sent som i februari 2016 tvingades Moraledningen ge sig ut med tiggarhåven. Klubben hade stora likviditetsproblem och kunde inte betala spelarlönerna, men fansen och sponsorerna bidrog med 2,7 miljoner och som på beställning blev två före detta Mora-spelare, Mantas Armalis och Lukas Bengtsson, klara för spel i NHL. Det gav ytterligare 2,5 miljoner kronor till en klubb som behövde vartenda öre.

– Om vi suttit passiva och smugit omkring hade vi fått stora problem. Nu upptäckte vi det i tid, gjorde en kraftansamling och slog på stora trumman och sa att det var allvarligt, säger Hermodsson.

Han hostar till och tar av sig sina grönbågade läsglasögon innan han fortsätter.

– Det är små marginaler för ett lag på en liten ort. Tappar vi några hundra åskådare slår bägaren över åt fel håll. Den här branschen är ju bakvänd jämfört med många andra. Vi ska bygga ett lag i mars–april och har intäkterna klara först i september. Vi vet ju inte riktigt hur mycket publik som ska komma på match- erna, men intresset är stort. I år har vi sålt 1 900 säsongskort, nästan dubbelt så många som inför förra säsongen, säger Peter Hermodsson, som är uppfriskande ärlig i en värld där verklighetsförsköning verkar ses som en arbetsuppgift.

”Jag gled in på ett bananskal”

Senast Mora spelade i SHL, 2004–2008, bodde han i Skåne med sin familj, hustrun Christine, sonen Oliver, 24, och dottern Molly, 22. Han berättar om sin livsresa, att han såg dagens ljus i Falun men bara var ett par år när flyttlasset gick till pappa Görans älskade Malmö. Sju år senare återvände familjen till Dalarna och satte ned bopålarna i Mora. Peter provade på ishockey, men lärde sig aldrig åka skridskor. I stället spelade han fotboll och innebandy och var med och startade Mora IBK (”Hemma i mitt kök 1982.”) innan han 1985 återvände till Skåne för att göra karriär inom it-branschen. Säljaren blev försäljningschef som blev vd för att till slut landa bakom ett skrivbord i Jalas arena. I slutet av 2011 ersatte han Johan Sares som klubbdirektör.

– Fyra år tidigare sa jag till min son att det skulle vara jäkligt roligt att vara klubbdirektör inom hockeyn. Nu sitter jag här. Jag gled in på ett bananskal.

Peter Hermodsson och hans fru köpte 2007 en stugby vid Siljans strand, Åmåsängsgården. Hans föräldrar, Lisbeth och Göran, skötte markservicen men när verksamheten expanderade bestämde sig Peter för att återvända till Dalarna efter 27 år i Helsingborg, Landskrona, Löddeköpinge.

– Då ringde valberedningen och jag blev invald i styrelsen. Redan efter första mötet slutade den dåvarande klubbdirektören.

Och nu ska Mora spela i SHL med Peter Hermodsson som boss...

– Ja, det är en härlig utmaning för oss alla. Vi har inte riktigt samma förutsättningar som de andra lagen. Vi har ökat budgeten från 36 till 58 miljoner men under det första året i SHL ska man förstärka organisationen, investera i arenan och sådana saker. Det är ett jävla pussel.

”En näst intill omöjlig budget”

Hans kontor är sig likt, men i övrigt har Mora rustat upp Jalas arena enligt kraven från SHL, CMore och Svenska ishockeyförbundet. Efter inspektionsrundan fanns det 45 punkter att gå igenom, vilket förklarar varför det den här dagen finns fler hantverkare än spelare på plats. Omklädningsrummen har renoverats, spelarna har fått ett gym i anslutning till omklädningsrummet, huvudentrén har byggts om, en ny mediakub sitter på plats, innertak har bytts och säkerhetsföreskrifterna är uppfyllda, men ett av villkoren kan inte infrias. Att pressa in 3 500 stolar i den här lilla hallen är som att använda en bikupa som cykelförråd. Utrymmet finns helt enkelt inte.

– Men allt annat köper vi rakt av, för vi vill att det ska vara en bra kundupplevelse, säger Hermodsson.

På tränarsidan har det också hänt saker. Varför valde ni att ersätta Jeremy Colliton med just Mattias Karlin?

– Vi vill ha ett modernt ledarskap, öppna dörrar och frihet under ansvar. Det ska inte finnas regler till höger och vänster och dessutom vill vi fortsätta spela underhållande. Mattias passade bäst in på den kravbilden, så valet var inte svårt. Sedan var det viktigt att hitta någon med rutin vid sidan om, och då passar det perfekt med ”Micke” (Johansson). Vi vill ha tränare som är lugna och trygga i sig själva. Blir det tuffa perioder kan vi inte ha någon som står och gallskriker.

Berätta om lagbygget. Hur många spelare tvingades ni kontakta för att lyckas värva en?

– Det är nog närmare tio för en. Det har varit extremt mycket samtal och jagande. Vi betalar inte bäst, men lockar med chansen att spela i SHL, säljer idéer och försöker få spelarna att trivas. Förra säsongen hade vi en snittlön på 14 200 kronor. Nu hamnar den på 40 000– 45 000.

Många av spelarna i Frölunda skulle inte knyta skridskosnörena för den ersättningen...

– Ja, så kanske det är. Några spelare tjänar riktigt bra. Så blir det alltid, men vi försöker hålla nere löneglidningen. Ett etablerat namn kommer ändå inte till Mora. Det är helt omöjligt. Vi kommer aldrig ha de lönebudgetarna.

En nykomling med begränsad ekonomi tvingas väl hämta spelare från SHL:s överskottslager?

– Det är klart att det är tufft. Vi har försökt få många spelare men plånboken har inte räckt till. I stället har vi försökt hitta några etablerade namn och unga hungriga spelare som är på väg uppåt. Sportchefen fick en tuff

budget. Ja, den var näst intill omöjlig. 23 miljoner inklusive allt.

Var ni i kontakt med någon spelare från Leksand?

– Nej.

På grund av rivaliteten?

– Nä, det handlade mer om att det inte fanns någon som passade in i vårt lagbygge. Det betyder inte att de har dåliga spelare, men för oss var ingen intressant.

Klädde ut sig till björn

Han säger det inte själv men Peter Hermodsson, som utsågs till Årets ledare efter SHL-avancemanget, är en stor trivselfaktor i klubben. Den här mannen har både rävar och björnar bakom öronen, och den som tvivlar hittar bevis på Youtube.

För fyra år sedan, när truppmedlemmarna var samlade för teambuilding i skogarna utanför Mora, klädde han ut sig i en björndräkt och höll på att skrämma slag på spelarna.

– Det är lite så det ska vara. I augusti varje år kör vi alltid en heldag med tävlingar på olika stationer, pizza och pilsner. Jag ville jävlas med spelarna, så jag spelade in en grizzlybjörn som röt och satte ut högtalare i skogen. Spelarna satt och skrattade och pratade, men plötsligt hördes: ”Tyst, tyst, det är en björn!” När jag skakade på några björkar blev sju–åtta spelare livrädda. Ja, storstadspojkarna började springa mot bilarna. Ha, ha, ha. Det var jävligt roligt. Pappa var med och skällde som en hund.

I filmen säger du att en av spelarna upplevt det på riktigt och började gråta.

– Ja, Tomas Larsson. Det var bara han som trodde att det var jag, men han spelade med i medierna. Det spekulerades i om det var rätt eller fel, och någon tidning ringde upp Leif Boork. Ha, ha, ha. Det är ett minne för livet.

Peter är utklädd även på julfesterna, men då är det som tomte. 2015 fick Linus Johansson, som hade bitit Karlskronas Daniel Wessner i handen, en munkorg avsedd för hundar. Den överlämnades med ett rim som inte lämpar sig för tryck.

Spelarna drar sig inte för att hämnas. För ett par år sedan begärde Jacob Nilsson, Jesper Eriksen och Linus Johansson ett möte med klubbdirektören för att berätta att den sistnämnde efter en blöt kväll i Stockholm vaknat upp i en fyllecell och lämnat ett prov med spår av kokain. Det dröjde innan Peter förstod att spelarna drev med honom och att allt fångades av en rullande kamera.

– Det var lite payback... Jag har ju drivit med killarna genom åren och att de vågar göra en sådan grej berättar lite om atmosfären. Vi skojar mycket med varandra och det bygger upp en känsla för klubben. Spelarna kan komma till mig på kontoret för att prata om kärleksproblem och då är det som det ska vara. Det är viktigt att känna tillhörighet och glädje. Spelarna är ofta ute på skolor, de besöker äldreboenden och utomhusrinkar. Det är inga problem. De vill hjälpa till och det är den andan vi har byggt upp. Några primadonnor tar vi inte emot. Här är det en för alla, alla för en.

”Vi skrek, kramades och grät” Alla experter tippar er sist i tabellen. Gillar du läget, att ni egentligen bara kan vinna?

– Ja, det är suveränt och jag hade inte förväntat mig något annat. På upptaktsträffen i fjol skulle vi bli elva–tolva av alla lag i allsvenskan. Experterna känner nog inte igen namnen, och då är det ett dåligt lag. Det där har alltid fascinerat mig. Det är på isen det avgörs. Det spelar ingen roll vad du heter och vad du tjänar. Det handlar om att få ihop gruppen, och lyckas vi med det och har lite flyt kan vi överraska. Vi tror på vårt lag och grabbarna tror på sig själva. Om allt hade styrts av plånboken hade vi inte haft en chans i fjol heller.

Hur reagerade du, som är en känslomänniska, när ni slog ut Leksand?

– Jag såg slutet av matchen med min familj. De vet hur hårt jag har jobbat och hur mycket jag har försakat för Mora IK. Det är klart att det blev en belöning, en återbäring på allt slit. Vi skrek, kramades och grät. Det var jätteroligt att få dela glädjen med dem innan jag delade glädjen med de övriga i organisationen. Det kändes så rätt. De har ju varit med under alla tuffa perioder.

Minns du det sista målet i SHL-kvalet?

– Robin Johansson gjorde 5–1 och kysste klubbmärket. Det var helt sanslöst. Det var eufori i arenan. Folk stod och grät överallt. Det var nästan större än att vinna ett SM-guld, säger Peter Hermodsson.

DET VAR EUFORI I ARENAN – FOLK GRÄT ÖVERALLT

Storyn om den Leksandsfostrade Mora-spelaren som kysste klubbmärket efter att ha gjort det sista målet i ”Slaget om Siljan” är vacker och kontroversiell, men den stämmer inte.

På bröstet, över logotypen, hade Robin Johansson bett materialförvaltaren Håkan Bogg och Christer Lindh brodera bokstäverna E J. Det är initialerna för Else Johansson. Hon hette så, Robins farmor. Dagarna före SHL-kvalet lämnade hon jordelivet, 80 år gammal.

– Många tror att jag kysste klubbmärket, men målet tillägnade jag Else som var en fantastisk farmor och människa. Hon och farfar, Evert, såg alla matcher på tv men det här fick hon inte uppleva. På något sätt blev jag väldigt stark i mig själv när hon gick bort. Det kom som en smäll, men jag var så fokuserad och hann inte bearbeta det under tiden vi spelade. Det var först när jag gjorde det sista målet som jag kunde börja sörja och ta till mig vad som hade hänt. Det var stor sorg samtidigt som det var stor glädje. Efter SHL-kvalet begravdes hon i kyrkan i Särna. Hon fick en fin begravning. Jättefin. Det var fullsatt i kyrkan.

Ni måste ha stått varandra nära, du och Else.

– Ja, väldigt nära. I hela livet har jag fått jättefin support av henne och farfar. På somrarna och alla andra lov var vi hos dem i Särna och gjorde olika aktiviteter.

Vilket är ditt starkaste minne av din farmor?

– Det är många, det.

”Har gjort resan tillsammans”

Robin sitter i en av sofforna utanför omklädningsrummet i Jalas arena. Han berättar om besöken vid Njupeskärs vattenfall, att Else brukade laga kolbotten, fläskpannkaka med hjortronsylt eller köttbullar med stuvade makaroner. Han pratar om Festveckan i Särna, om hur de vittjade fiskenät i Granåsjön, om doften av grillat älgkött, om utflykter till fots och på skidor.

Vad han inte kunde föreställa sig då, när han som minimas besökte sin pappas föräldrar, var att han skulle hamna på oförutsedda platser även som idrottsman. Robin Johansson föddes i Mora men flyttade som sexåring med familjen till Leksand, där han började spela ishockey i organiserad form. Han var en talang utöver det vanliga och utsågs till lagkapten i klubbens SM-guldvinnande U20-lag, där han var lagkamrat med de blivande NHL-stjärnorna Victor Rask och Filip Forsberg.

Robin hade också drömmar, men verkligheten förde honom 2010 till Gislaved där han inledde seniorkarriären med division 1-spel. Karriären fortsatte i Enköping, norska Manglerud och Tranås innan han fick det där samtalet från Peter Hermodsson.

– Jag deltog i en try-out året innan och sedan ringde Mora och erbjöd kontrakt. Det är ett starkt minne. Ja, jag kommer ihåg när Peter ringde och värvade mig hit. Nu har vi gjort den här resan tillsammans under fyra år, säger Robin.

Han är fortfarande skriven hos mamma Ann-Charlotte och pappa Örjan i Leksand, men bor i en lägenhet i Mora. Det är nog bäst så. Robin gjorde sig inte direkt populär under SHL-kvalet då han i samband med en tackling körde klubbskaftet i ansiktet på Ben Youds. Leksand anmälde Robin till disciplinnämnden, som valde att fria.

Sedan, i det sjätte mötet, gjorde han det där 5–1-målet. Minnesbilderna kommer aldrig blekna.

– Leksand hade tagit ut målvakten och vi vann en ”tek” i egen zon. Pucken gick i rundeln till Bromé (Mathias) vid bortre blå, sedan kom jag in i zon och ”sköt upp den”. Det var häftigt.

”Kunde inte förlora en tekning”

SHL-kontraktet var definitivt säkrat och Robin Johansson hoppades att farmor Else såg honom från sin himmel. Han var lycklig och sorgsen, men inte speciellt förvånad.

– Den laganda vi hade i laget och i föreningen var väldigt, väldigt speciell. Det var nästan som ett självspelande piano. Direktiven och rollerna var så klara i gruppen. Alla visste var vi hade varandra. Vi hade en trygghetskänsla och ett spel som varit framgångsrikt under hela säsongen, och när vi skulle vara som bäst var vi det. Vi kände att motståndarna var tvungna att göra sin bästa match för säsongen för att slå oss, att vi kommer avancera om vi spelar vårt spel. Det var upp till oss själva, och det var en jäkla häftig känsla. Samtidigt slöt supportrarna upp och skapade en magisk atmosfär i Smidjegrav. Varje hemmamatch var... Ja, man bars fram. Det kändes inte som att man kunde förlora en tekning eller tackling. Det var en euforisk känsla som är svår att beskriva. Det gick av sig självt.

Vad har du, som är fostrad i Leksand, för känslor för Mora i dag?

– De är väldigt varma. Jag har varit här i fyra år och byggt relationer med många i och utanför föreningen. Det är speciellt att spela här, i en liten by där alla känner alla. Det blir ett jäkla engagemang.

Och nu ska du göra SHL-debut som 27-åring...

– Ja, det är en dröm jag haft sedan jag började lira. Det ska bli fantastiskt kul och inspirerande. Vi har fått ihop laget bra och har intressanta nyförvärv. Det är ett förväntansfullt gäng...

...som enligt alla förhandstips ska bli sist i SHL.

– Det är perfekt för oss, inget jag lägger någon vikt vid. Vi ska vara ödmjuka inför varje uppgift, men våga tävla och fortsätta spela med fart och mycket skridskoåkning. Vi har ökat träningsmängden, kört tre pass om dagen i augusti, och hittar vi tillbaka till vinnarkänslan kan det gå bra.

Han flackar inte med blicken när han säger så där. På huvudet bär han en keps med två broderade bokstäver, R J för Robin Johansson.

KYSSTE INTE KLUBBMÄRKET, DET VAR

FÖR FARMOR

Tre träningspass om dagen är vardag för trotjänaren Alexander Hilmerson, som efter nio säsonger i allsvenskan äntligen får spela SHLhockey med sitt älskade Mora. Han tränar skridskoåkning före de kollektiva passen och ägnar sig åt styrketräning i princip varje kväll.

Han gör det av en anledning. Med sitt rödlätta skägg är Alexander lagets egen Gustav Vasa, och han kan kopiera ett av valspråken: Ad astra per aspera, till stjärnorna genom svårigheter.

Morakillen var en nyckelspelare innan han lämnat tonåren och svarade säsongen 2009/2010 för 17 mål på 49 matcher. Vintern därpå missade han halva säsongen på grund av en ljumskoperation. Sedan började höfterna krångla, vilket är förklaringen att han bara spelade 16 matcher under två säsonger. Dessutom drabbades Alexander tidigt av en hjärnskakning som höll honom borta från isarna i ett halvår.

– Jag har missat mycket på grund avskador, men har försökt ta mig tillbaka till hockeyn. Jag gillar att träna och vill inte se tillbaka och inse att jag inte gjorde allt jag kunde. Det har varit tufft, men samtidigt kul och lärorikt. Nu har jag kunnat spela tre hela säsonger. Målet har alltid varit att gå till SHL med moderklubben, så det här ska bli kul.

Är det på grund av skadehistoriken som du är så noggrann med fysiken?

– Ja, jag har trappat upp det de senaste åren. Kroppen känns bättre ju mer jag tränar och det är en jättedrivkraft. Det är på det sättet jag försöker överleva. Förra året tränade vi oftast klockan 11.00 och hade lite fys innan det. Då körde jag mycket is på morgnarna och mycket fys på kvällarna.Man har mycket mer tid än man tror, säger han där han sitter utanför spelarentrén och lapar höstsol.

”Det är förbjudet” Har du någon gång varit nära att lämna Mora för spel i en SHL- klubb?

– Det var lite på tapeten under mina första år, när jag gjorde mycket mål och syntes. Vilka klubbar? Det vill jag inte kommentera.

Leksand?

– Nej, nej, nej. Det har jag blivit uppfostrad med, att så kan man inte göra. Det är förbjudet. Det känns som att Leksand ligger långt bort trots att det är nära, men det är roliga matcher när vi möts. Det blir alltid mycket snack när vi ska mötas, som under kvalet i våras. Det var det enda folk pratade om. Det spelar ingen roll om vi förlorar andra matcher. Slår vi bara Leksand är allt förlåtet.

Det berättar lite om rivaliteten... När surfade du senast in på Leksands hemsida?

– Det har jag nog aldrig gjort, om jag ska vara helt ärlig.

Hur är det när du går på stan?

– Jag vet inte om folk känner igen mig. Det blir i alla fall inte så mycket snack. De låter mig vara och jag är inte den mest sociala personen. Jag håller mig lite för mig själv och fokuserar på mitt.

Vad minns du från Moras senaste avancemang, 2004?

– Då var jag på en juniorcup i Tjeckien.

Snacka om dålig planering...

– Ja, vi fick följa det på radion. Mora spelade ju match i Stockholm (Besegrade Hammarby samtidigt som Leksand slog Skellefteå) och hela hallen var fylld när de kom hem. Det missade jag.

”Får inte ha för mycket respekt”

Trots att Alexander Hilmerson har blivit en symbol för Mora IK dröjde det till 2017 innan han skrev på ett tvåårskontrakt. Tidigare har han förkastat alla avtalsförslag som sträckt sig längre än en säsong.

– Jag har alltid försöka bevisa något, inte känt mig som den etablerade spelare jag blivit. Jag har velat visa något varje säsong och har man ettårskontrakt kan man inte luta sig tillbaka.

Hur ser du på att Mora förväntas bli sist i SHL?

– Det vore konstigt annars, men vi har tränat på bra, det finns mycket talang i laget, vi har två bra målvakter och har fått in den rutin vi saknat de senaste åren, speciellt på backsidan. Dessutom har vi fler spelare, vilket har gett en annan konkurrenssituation. Vi får inte ha för mycket respekt. Inget lag ska vilja komma hit, för det är på hemmaplan vi ska ta poäng och vara som starkast.

Finns det några spelare du ser fram emot att möta extra mycket?

– Ja, jag har ju några kompisar som har varit i Mora och sedan gått till SHL, som Henrik Eriksson (Djurgården) och Niklas Fogström (Färjestad). Det ska bli kul att träffa dem.

De lär unna dig det här.

– Ja, det tror jag. Jag har ju varit i Mora ett tag.

Allvarligt talat, skulle ett SM-guld slå det ni upplevde i våras, den 1 april?

– Jag tror att det betyder mer för bygden och klubben eftersom det var mot just Leksand, men personligen skulle ett SMguld slå jättehögt.

Robin Johansson hade broderat in ”E J” på sin matchtröja inför SHL-kvalet mot Leksand.

Mathias Bromé och hela Mora firade vilt efter att avancemanget var klart i våras.

Tavlan på Hermodssons kontor är en gåva från Jeremy Collitons yngste son Ben.

Matt Bailey står för lagandet av kvällens middag som blir mycket uppskattad. ”Det gäller ju att passa på att äta när man får mat som smakar gott”, säger Matias Lassen.

Fyra Moraspelare har hedrats med att få sina tröjor hissade till taket: 14, Mats Lönn, 17, Hasse Hansson, 24, Bengt Åkerblom, och 78, Mikael Simons.

Med sitt rödlätta skägg är Alexander Hilmerson som Moras egen Gustav Vasa.