NYBYGGE I SKELLEFTEÅ
”Vår hockey är fortfarande unik i Sverige”
SKELLEFTEÅ. Sexa i serien, utslagna i kvartsfinal. Dessutom 17 miljoner kronor i förlust och ett publiksnitt som minskat med närmare 11 procent sedan guldåren.
Skellefteå har mycket att svara för i år.
– Förra året var inte en katastrof. Däremot hade vi mycket högre ambitioner, säger tränaren Bert Robertsson.
Sex SM-finaler i följd, men i fjol brakade det till rejält i Skellefteå. Inte nog med att man missade SM-finalen med god marginal, det ekonomiskt resultatet blev dessutom katastrofalt dåligt, och publiken fortsatte att svika i Skellefteå Kraft Arena.
Men försök att få Skellefteå-tränaren Bert Robertsson att se negativt på tillvaron den som kan.
Ändå är det svårt att se förra säsongen som något annat än ett misslyckande. Den svaga inledningen av serien gjorde att Skellefteå aldrig på allvar lyckades blanda sig i toppstriden, publiken svek, laget fick kanske tuffast tänkbara motstånd i kvartsfinalen och på grund av förlusten där kom det katastrofala ekonomiska resultatet, som i sin tur lett till att klubben tvingats skära ner sin spelarbudget med tio procent i sommar. I klartext – bara tre nyförvärv.
Är det för negativt att se det så här?
– Statistik är statistik, det går inte att gömma sig för det. Vi hamnade där vi gjorde i tabellen, det går inte att blunda för det. Sen
finns det ju många mjuka faktorer som har med de här siffrorna att göra ibland också, och de får vi jobba med. Vi får bygga upp hungern igen, inte bara hos spelarna, utan även hos fansen, så att de sluter upp på matcherna, säger Bert Robertsson.
Publiken sviker
Under grundserien i fjol snittade Skellefteå knappt 4 700 på hemmamatcherna, en siffra som var den tredje lägsta i hela SHL. Och dessutom en minskning med närmare 550 personer jämfört med för tre år sedan. Robertsson funderar på om klubben till viss del tappat kontakten med fansen.
– Vi måste bjuda på oss själva helt enkelt, på ett härligare sätt, som gör att folk verkligen vill sluta upp bakom oss. Och då snackar vi vid match, i media, ute på stan?
– Jajamen. Kanske är det så att med den där statusen som Skellefteå har fått så har vi blivit lite mer återhållsamma i sättet. Vi har ögonen på oss. Och då har det blivit så att vi firar inte förrän vi står där i SM-finalen, det är först då vi sätter känslorna utanför skjortan. Där har vi att jobba på, att ta oss an uppgiften direkt i höst,
inte vänta tills vi är i slutspel. Det är nu vi bygger gemenskapen med varandra och supportrarna, inte i maj.
Har ni tappat känslorna mot folk i stan?
– Njae… Det skulle jag nog inte vilja säga. Känslorna är ju där, men sen kanske sättet vi uttrycker oss på har hamnat på ett annat plan. Däremot finns känslorna från fansen, och det vet vi om. Men jag tror att vi har lite att jobba på där, hitta den där gnistan som fanns när jag flyttade hit en gång i tiden. Det var en helt magisk gnista då, det låg bara och sprakade överallt här. Den får man kanske blåsa liv i lite igen, och det är bara vi som kan göra det tillsammans med fansen.
Nu är det ju inte bara publikmässigt utan även sportsligt som Skellefteå tappat. Sex finaler i följd är oerhört imponerande, men bara historia numera. Skellefteås arbetssätt har fått efterföljare, och den tidigare överlägsenheten är utjämnad.
Tror du att Skellefteå kan nå dit igen?
– Vi har fyllt en jättestor funktion för att förbättra hockeyn i Sverige, och där vill vi fortsätta vara. Sen finns det olika arbetsområden med utveckling av spelare, rekrytering och utbildning av ledare och ett förhållningssätt till hockeyn i Skellefteå som vi fortfarande tycker är unikt i Sverige. Vi jobbar med utveckling här, på
alla plan. Inte bara för att det ska se bra ut, utan alla som spelar i Skellefteå AIK, eller är ledare här, ska få en grund till en lång, härlig och framgångsrik hockeykarriär. Och det är unikt. Många jobbar mer kortsiktigt än vad vi gör. På vilket sätt jobbar ni annorlunda jämfört med andra SHL-klubbar?
– Vi jobbar mycket med grundvärderingar,så att spelarna egentligen ska bli självförsörjande. Att de egentligen inte ska vara beroende av Skellefteå AIK för att kunna ta sig ut i hockeyvärlden. Vi vill att man kommer hit, bygger sitt kunnande, ledarskap, hur man tränar och driver grupper framåt. Det är många ben att stå på, men vi har en stark tro på att det sträcker sig ännu längre än att varaen noggrann hockeyspelare. Det handlar om att bygga människor som tror på sig själva. Där har Skellefteå varit i flera års tid, byggt på sin kunskapsbank, varit väldigt nyfikna och jobbat vidare. Sen kanske man har blivit den föreningen som andra kollar på, ”vad gör de där?”, och kanske har vi lagt lite för mycket energi på att dela med oss av konceptet i stället för att fortsätta vara nyfikna och hittanya trådar att dra i lite varstans.
Under hösten i fjol drogs Skellefteå med en mängd skador. J20-spelare fick plockas upp för att fylla ut både på träningar och matcher.
– Vi fick nästan utarma J20-laget för att få bra struktur på våra träningar, egentligen i form av kroppar för att få ihop ordentligt med folk. Det naggade i sin tur på kvaliteten på träningarna. Men de kanske tvingats känna på A-lagsspel och träning för tidigt? Och samtidigt, endast tre nyförvärv för en klubb som i fjol slutade sexa och som i år siktar på toppen?
– Absolut, vissa spelare fick skutta framåt i vår utvecklingsplan i fjol, på ett sätt som kanske inte gjorde dem rättvisa. De var inte riktigt förberedda för den uppgiften. Vår plan var att de skulle vänta ett år till. Men vi har några unga spelare som kanske kommer att hamna där Sebastian Aho har varit.
Någon speciellt du tänker på?
– Ja, Anton Öhman är ju fruktansvärt intressant. När han spelar på sin högstanivå har han en skicklighet som man faktiskt inte hittar så ofta i SHL. Sen gäller det också att han är fysiskt och mentalt redo för uppgiften, och det kan ta lite tid. Känner ni en extra stark revanschlusta efter fjolåret? – Ja, absolut. Revansch, i det perspektivet att det är många som liksom du ställer frågan ”varför gick det så dåligt i fjol?”. Vi vill helt enkelt bevisa att vi är ett topplag i Sverige, och vi är bereddaatt lägga ner det jobbet som krävs. Så där finns absolut en
revanschlusta.