”MAN LÄRDE SIG ATT DET ÄR BUSINESS OCH ATT UPP DRÖMSCENARIOTMAN

David Ullström slår sig ner i den svarta skinnsoffan i anslutning till HV71:s omklädningsrum med en dubbel espresso, med extra styrka, i handen. På väggen bakom honom är det en stor bild på Martin Thörnberg och Simon Önerud med Le Matpokalen. 114 dagar har gått sedan HV71 säkrade klubbens femte SM-guld, men för David Ullström är det ett guld med lite blandade känslor. Han var med, men ändå inte fullt ut.

28-åringen vände hem till HV71 i slutet av förra säsongen, efter att ha opererat en axelskada tidigare på säsongen. Han spelade fem matcher i grundserien och två i slutspelet innan olyckan var framme igen. I den andra kvartsfinalen skulle han tackla en Färjestadsspelare, men missade, föll rakt in i sargen och bröt armen.

– Jag har kollat på situationen både en och två gånger och det var flyt att inget annat gick sönder. En helt feltajmad tackling, av en feltajmad spelare. Att söka den där tacklingen var bara osmart. Jag hade inte det där klippet i steget efter att ha varit borta i fyra, fem månader, säger han.

Resten av HV71:s resa mot guldet fick 28-åringen följa med gipsad arm från läktarplats.

– Jag var glad att jag fick av mig gipset till guldfesten. Då kunde man ha lite kul, för gipset var hela vägen upp hit, säger han och pekar på armhålan.

Hur var det att följa slutspelet från sidan?

– Man fick se det från ett annat perspektiv. Att se Adam (Almquist), Mattias (Tedenby) och Simon (Önerud), som jag vuxit upp med, åka omkring på isen efter guldet var superkul, säger han.

”Fick ha kul” Hur ser du på guldet rent personligt?

– Hade jag en liten, liten, liten del i det är jag jätteglad. Förhoppningsvis kände grabbarna när jag kom hem att HV satsade. Lite så ser jag på det, men framför allt gläds jag med klubben och staden. Jag vet hur kul många av mina kompisar hade den veckan. Och jag fick också vara med och ha kul, säger Ullström, som ändå inte var med lagkamraterna på alla festkvällar efter guldet. – För egen del var det helt klart lite skillnad på årets guldfirande jämfört med 2010, men det är inte så konstigt när jag spelade två veckor och sedan fick jag rehabba resten. Känslan är att man var med på en resa som grabbarna på isen stod för och jag fick se den på nära håll, säger Ullström.

Vad säger du om deras firande?

– Det var bra, relativt städat ändå. Men det är mycket med telefonerna, Snapchat och sådana grejer. De släpper inte riktigt loss, för de yngre har fokus på telefonerna hela tiden. Det var bättre på vår tid. Vi får vinna en gång till och då ska jag lära dem hur man ska fira, säger Ull

ström och skrattar.

Vem är det som snapchatar mest i laget?

– Erik Brännström. Han måste skicka fler

Jag var glad att jag fick av mig gipset till guldfesten, då kunde man ha lite kul.

än hundra bilder om dagen. Jag har aldrig sett en människa som skickar så många onödiga bilder, säger Ullström.

”Den mest fantastiska spelaren”

28-åringen återvände förra säsongen till moderklubben efter tre år i Nordamerika och knappt fyra år i KHL. Framför allt tiden i New York Islanders (13 poäng på 49 NHL-matcher)kommer Ullström att tänka tillbaka på den dagen han avslutar karriären. En person i Islanders gjorde extra stort intryck på Ullström, och det var storstjärnan John Tavares, 26.

– Han är den mest fantastiska hockeyspelare jag någonsin sett. Jag kan snacka om honom i 1,5 timme. Minst. Han är magisk. Man har sett många bra hockeyspelare, men det går inte att förklara hur bara han är. Han är bäst på planen i 80 till 81 av 82 matcher, säger Ullström.

Hoppas du komma tillbaka till NHL?

– Jag tänker inte så längre. Händer det så händer det. Jag fokuserar på nästa match och nästa träning. Jag menar, drömma om det nu… Den drömmen fanns starkt när man var tio, tolv år. Allt man tänkte på då var NHL, men nu är man inne i att leverera här och nu, säger Ullström.

Efter säsongen 2012/13 lämnade han Islanders organisation för att flytta KHL och Lokomotiv Yaroslavl, men där blev han inte särskilt långvarig.

– Coachen som tog dit mig fick lämna och sedan fick vi in en rysk coach, som var från den gamla skolan. Misstag fick inte ske. Tappade du din markering var du borta i två veckor. Det var hårt, men samtidigt sjukt lärorikt, säger Ullström och fortsätter:

– Jag kom hem från landslaget och hade varit på läktaren innan det. Jag pratade med min agent och frågade vad som händer. Då var det inte ”fortsätt jobba på och förtjäna din chans”, utan tränaren hade sagt ”Han har inte en chans. Han kommer inte att spela mer”. Jag tror helst han ville ha ryssar i laget.

Hur tacklade du det?

– Jag blir väldigt sällan upprörd av sådana saker. Du kan inte passa in i alla coachers värld. Han var extrem i sitt sätt att vara, men du gör vad som krävs för att vinna. Passar jag inte in i den mallen får det vara så.

– Jag kan sitta och säga att jag har blivit felbehandlad och att jag inte fick en chans, men ska jag vara helt ärlig var jag inte särskilt bra där. Jag krigade på, men fick det inte att stämma. Jag spelade för amerikanskt och för rakt för KHL, säger Ullström.

”Annars blir det mesigt”

Med tiden växte han in i ligan och Ullström påpekar gång på gång att han har lärt sig mycket av tiden i KHL.

– Ligan är speciell. Man får bra skalle av att spela där. Man lärde sig att det är business och att man måste leverera, annars får du dojan innan jul. Jag är väldigt resultatfokuserad. Hockey går ut på att vinna och levererar du inte ska det märkas. Jag gillar när det är så. Gör inte du det?

Jo, du har helt klart en poäng.

– Att känna sig trygg och bekväm… Jag tror inte det är bra i längden. Jag vill att det ska vara fullt krig varje dag. Annars blir det mesigt och tråkigt, säger Ullström, som nu är helt återställd efter fjolårets skador.

Och drömmen är att än en gång få fira ett guld med klubben i hans hjärta.

– Vi ska inte försvara något guld, utan vi jagar ett nytt. Vi har redan vårt guld. Det är historia, ingen kan ta det ifrån oss. Nu ska vi ta ett nytt, säger Ullström.