”DET ÄR MIN PASSION”
BB. SHL. ADHD. Sportbladet drog till Jönköping för att diskutera bokstavskombinationer meden guldhjälte. Mattias T eden by svarade med ärliga H V-blå ögon.
– Tyvärr har jag inga jordgubbar hemma. Annars är det gott att ha i, säger Mattias Tedenby och höjer en flaska med proteindrink mot munnen. Klockan visar 07.32 och han har slagit sig ner i tv-soffan i trerummaren i stadsdelen Torpa. Vänsterforwarden berättar att hans dagar brukar starta så här, med kaffe, en mix av ägg, proteinpulver, havregryn och vatten, ”Nyhetsmorgon”, Tilde de Paula och Peter Jihde.
Ett inramat fotografi i vardagsrummet och två skålar på köksgolvet berättar att han har en hund, men i lägenheten finns inte ett spår av att det är en hockeyspelare som bor här. När HV71 hade firat färdigt SM-guldet placerade Mattias medaljen i guldhjälmen och guldhjälmen i en garderob, och han har inte gläntat på dörren.
– Det har blivit mycket ruggdunk under sommaren, så det gäller att ladda om och inte bli bekväm. Vad som hänt tidigare spelar ingen roll och jag vill inte bli påmind om det för mycket. Det här blir som vilken säsong som helst. Jag vill gå vidare och vinna fler mästerskap.
Mattias Tedenby står inför ett nytt kapitel även som människa. I sovrummet ligger sambon Amanda Ytterell, 24, med växande mage. Paret väntar sitt första barn i november, och om några veckor går flyttlasset till en renoverad gammal kåk i Vättersnäs, inte långt från Kinnarps arena.
– Jag var 19 år när jag träffade Amanda, och nu blir vi snart tre. Jag älskar barn, så det ska bli jättekul. Jag vet ju inte hur det blir, men när jag kommer hem släpper jag nog en tung förlust snabbare eftersom jag kommer ha annat att tänka på. Barn, flytt... Allt händer under säsongen. Jag har redan beställt flytthjälp och flyttstäd så att jag kan koncentrera mig på hockeyn. Amanda är ju höggravid och kan inte bära så mycket.
Mattias reser sig ur soffan, går fram till köksfönstret och tittar ut över trädgården. Bostadsrätten är såld men det hindrar inte att han uttrycker sig som en mäklare.
– Det här är Jönköpings bästa uteplats. Här är det sol hela dagarna.
På trätrallen står väl använda utemöbler och en lika väl använd grill. En robotgräsklippare glider, eller snarare flyter, fram över de stora gräsytorna.
Själv ska Mattias Tedenby springa ut till sin vita Audi-suv och åka till träningen. Då, om inte tidigare, kommer han inse att det ösregnar.
”Är ju där man sätter vanorna”
Mattias Tedenby ska snart sitta i en annan soffa i ett annat hem. 27-åringen brukar vara en av de första spelarna på plats i Kinnarps arena, och den här dagen är inget undantag.
Han parkerar den av vädergudarna nytvättade bilen utanför ishallen, i den ruta som är avsedd för nummer 21, tar fram passerkortet, öppnar dörren till spelarentrén, byter om till träningskläder, hälsar på materialförvaltaren Peter Damberg och slår sig ner i samlingsrummet med en kopp kaffe.
– Det är underbart att komma hit på morgonen, träffa alla grabbar och träna och tävla ihop. Jag tänker inte på att det är ett jobb. Det här är min passion.
Då har man hittat rätt i livet... – Jajemän! Det skulle kunna vara Mattias som har hängt upp lertavlan med texten ”Lycka är att spela hockey” på väggen utanför omklädningsrummet, men det är det inte. Däremot är han delvis skyldig till att det på dörren till materialrummet sitter ett mindre smickrande fotomontage föreställande ”gol-tuppen” Oscar Sundh, som att döma av pratbubblan har skvallrat för lagets materialare: ”Dammis, Dammis! Arla (Pär Arlbrandt) och Teden (Mattias Tedenby) sprider en massa skit!”.
Ena väggen täcks av en fototapet som berättar att HV71 har blivit svenska mästare fem gånger, 1995, 2004, 2008, 2010 och 2017. Ikoner som Johan Davidsson, Martin Thörnberg, Simon Önerud, Peter Ekelund och Stefan Liv
”Stefan var Stefan, en riktig Jönköpingsbo. Han var härligt disträ och hade väldigt ofta kaffestänk på skjortan.”
poserar med medaljer och SM-pokalen.
Liv, den färgstarke målvakten som omkom när ett passagerarplan kraschade utanför Jaroslavl 2011, finns även på bilder i materialrummet och i gymmet. Det är uppenbart att han, sex år efter sin död, fortfarande är en del av föreningen.
– Absolut. När man förr tänkte på HV tänkte man ju på honom och Davidsson. Så var det ju. De var framgångsrika och grymma som människor. De speglar hur HV vill att det ska vara och påminner oss spelare om hur vi bör vara som förebilder. Hur vill du att fansen ska prata om dig om 15 år?
– Som en bra hockeyspelare som hela tiden gav allt och var en bra förebild för barn och ungdomar. Tar du dig mycket tid för supportar och unga spelare?
– Ja, var de än är. Jag ställer alltid upp om de vill fråga något, ha en autograf eller ta en bild. Det är inga problem. Jag har ju själv varit liten och vet hur mycket det betyder för dem.
Mattias berättar att han som liten var på en hockeyskola i Sundsvall när en av hans stora idoler, Markus Näslund, kom på besök.
– Det är speciellt med personliga möten. Jag fick hans autograf och blev jätteglad. Han hade lyckats och det gav mig en extra boost, säger Mattias Tedenby.
Han har snart sällskap i skinnsoffan av Dylan Reese, Christoffer Persson och lagkaptenen Martin Thörnberg. Snart är hela truppen samlad.
Dagen inleds med ett pass soma move, fortsätter med fysträning och avrundas med ett ispass. Det är uppenbart att Mattias Tedenby vill vinna och utvecklas oavsett om det handlar om holistisk rörelse, fysisk träning eller avslutsövningar. Han följer Rebecca Ekströms instruktioner under den inledande stretchingen, ger sedan järnet med hantlarna och vrålar ut sin besvikelse när han slarvar med pucken.
– Det är klart det är viktigt att vinna även på träning. Det är ju där man sätter vanorna. Vi rutinerade spelare måste jobba hårt, för det är vi som ska visa vägen på träningarna. Spelarna från juniorlaget kanske hade en lätt väg där, men på den här nivån – där alla är svinduktiga – är det hårt arbete som är skillnaden, säger Mattias när han nyduschad söker sig mot restaurangen.
”Jag måste säga gulden”
Det är bara att följa doften av stekt fläsk för att hitta dit, men Mattias kan ta sig fram i korridorerna med klädnypa i näsan och förbundna ögon. Han var bara 14 år när han lockades till Jönköping för att spela hockey.
Mattias Tedenby bodde då sju mil söderut, i Värnamo. Det var där pappa Robert avslutade sin hockeykarriär och blev pastor, och det var där en supertalang inledde sin resa mot stjärnorna.
– Jag värvades till HV för att spela i U16-laget med 89-kullen. Efter ett år i U16 gick jag till U18, och sedan började jag på hockeygymnasiet, berättar Mattias, som gjorde SHL-debut redan som 17-åring.
– Jag har för mig att det var mot Skellefteå borta. Jag försökte spela enkelt och ligga rätt och växa in i det. I några matcher gick det väldigt bra, men när man är yngre
saknar man jämnheten, säger han. SM-guld 2008, 2010 och 2017, VM-silver 2011, NHL-spel 2010–2014... Du är bara 27 år men har redan upplevt mer än de flesta hockeyspelare vågar drömma om. Vad värderar du högst så här långt?
– Gulden, skulle jag säga, och sedan måste jag framhäva mitt första år i Nordamerika. Vi började säsongen väldigt dåligt men bytte coach före jul, då Jacques Lemaire tog över. Han var en grym och tydlig tränare och fick skutan på rätt köl. Vi spelade väldigt bra hockey och gick från att ha varit toksist till att vara tre poäng från slutspelet. Det var väldigt kul, precis som att spela VM för Sverige. Men framför allt måste jag säga gulden. Första året var jag mest med för att se och lära även om jag spelade lite i kvarten och någon semifinal. 2010 och förra säsongen var det mer på riktigt.
”Det gjorde lite ont Ja, det svartnade. Båda framtänderna
”Man måste tänka till, inte säga vad som helst – han gick över gränsen”
åkte och de bredvid gick av. Totalt förstördes sex–sju tänder.”
Hur ser du tillbaka på NHL-äventyret i dag?
– Det var väldigt kul emellanåt – och väldigt ofta mentalt tufft. Hela första säsongen bodde jag på hotell. Andra året bodde jag halva tiden på hotell, halva tiden i lägenhet. Ena dagen kunde jag spela i NHL, andra dagen i AHL och en månad fick jag sitta på läktaren. Det är tufft. Jag var inte riktigt vuxen och tänkte väldigt mycket. Då kan spelet låsa sig.
Vad minns du av NHL-debuten?
– Det var på hemmaplan, mot Buffalo. Jag var lite smånervös, men det gick väldigt bra. Efter ett par matcher tänkte jag att jag skulle spela där i 20 år, men det gäller att vara bra hela tiden. Ah, det var ändå sjukt kul och utvecklande. Det är inte alla pastorssöner som hamnar hos ”the Devils”?
– Nej, då blev mormor lite besviken. ”Har du hamnat hos djävlarna?”, undrade hon. Sedan började hon skratta och det är ju lite komiskt.
Vad har du för förhållande till bibeln?
– Jag är uppvuxen i en kristen familj och det har varit bra, men ska jag vara ärlig är jag inte aktiv i dag. Började du ifrågasätta din gudstro efter det tragiska som drabbade Stefan Liv och hans familj?
– Nej, nej, nej. Det har bara inte blivit så mycket.
Hur påverkades du av det som hände?
– Det var väldigt jobbigt. Stefan var ju en profil och stor förebild för många i Jönköping. När det hände kändes det i hela stan. Det var hemskt, men på något sätt går livet vidare. Man vet ju att det kan ta slut väldigt snabbt.
Vad gjorde du den dagen?
– Jag var på is med New Jersey och fick reda på vad som hänt efter träningen. Det var tungt. Vi hade väldigt många ryssar i laget som kände andra spelare som omkom. Jag spelade själv med Aleksandr Vasjunov under mitt första år i USA. Jag och Stefan spelade ihop i tre år och satt ganska nära varandra när jag kom upp till A-laget. Första gången jag kom in i omklädningsrummet var det han som tog emot mig. ”Jag såg att du har varit iväg med juniorlandslaget och att det gick bra.” Stefan var ett orakel, hade koll på allt. Han var en spelare man såg upp till, en väldigt bra kille med härlig vinnarskalle. Stefan var Stefan, en riktig Jönköpingsbo. Han var härligt disträ och hade väldigt ofta kaffestänk på skjortan. Det är svårt att förklara hur han var.
”Träffar det där är det kört”
Mattias Tedenby har själv varit nära döden. Det syns knappt under skägget där han sitter och skyfflar in ris, men på höger ansiktshalva bär han ett decimeterlångt ärr. Det påminner honom om en AHL-match med Albany Devils 2013, då han krokade ihop med Adirondack Phantoms-backen Brandon Manning och blev svårt skuren av hans skridsko.
– Det var rätt nära, säger Mattias och rör vid halspulsådern.
– Träffar det där är det kört, men skridskon hamnade perfekt längs käklinjen. Det var lite otäckt, men efter någon vecka på sjukhus blev det bra. De sydde ihop mig, men en spottkörtel sprack och fyllde kinden med saliv så de fick göra om operationen. Jag har egentligen bara haft skador i ansiktet.
När rök din första tand?
– Jag var väl 18 när jag fick ett direktslagsskott i munnen. Det gjorde lite ont. Ja, det svartnade. Båda framtänderna åkte och de bredvid gick av. Totalt förstördes sex–sju tänder. Tiden efter var inte så kul. Då var det mycket soppa, mycket mjukglass. Varför valde du att 2014 återvända till HV71?
– Det blev väldigt mycket flackande mellan NHL och AHL. Jag hade fått stanna men kände att jag behövde få trygghet, hitta lugnet och en fast punkt. Det har jag gjort i HV. Jag stormtrivs här. Jag har ju varit i HV sedan jag var väldigt ung och i Jönköping har jag nära till familj och vänner. Dessutom är Kinnarps arena den kanske roligaste arenan i världen att spela i. Jönköping kommer alltid att vara min fasta punkt, oavsett var jag spelar i framtiden. Det är här jag ska bo under somrarna och efter karriären. Dina yngre bröder, Jonatan och Emanuel, ville förmodligen också vinna SM-guld och bli NHL-proffs. Varför lyckades just du?
– Hockeyn har alltid varit mitt största intresse och jag har hela tiden velat bli bättre. Det går inte tvinga fram något. Det, att jag tycker det är kul, tror jag är nyckeln. Jag var besviken de dagar det inte var träning. Sedan har jag väl fått lite talang som jag har utvecklat med hårt arbete.
Vilket är ditt första minne av ishockey?
– Det var när farsan spelade i Västervik. Jag väntade på att hans träningar skulle ta slut så att jag hann åka lite skridskor innan ismaskinen kom. Du har en kusin, Celine Tedenby, som spelar för Modo i SDHL. Följer du damhockeyn?
– Jag har sett några matcher när damerna har spelat här, men det blir inte så ofta. Den egna karriären tar väldigt mycket tid. Jag kommer nog kika på mer hockey när jag slutar. Din släkt kommer från Örnsköldsvik. Är det den enkla förklaringen till att alla som heter Tedenby verkar spela hockey?
– Det kan det vara, men på farsans sida är vi egentligen en friidrottssläkt. Farfar var duktig på 100 meter och farfars bror, Lage Tedenby, hade de svenska och nordiska rekorden på 3 000 meter hinder. Han sprang OS i Rom, till och med. Det var med pappa som det gick över till hockeyn. Hans brorsa, Urban, var ännu bättre men hade dåliga höfter och tvingades sluta tidigt. På tal om hockeyspelande släktingar har du blivit lagkamrat med din svåger, Alexander Ytterell.
– Vi hade bara träffats på familjemiddagar och nu ska vi jobba ihop. Det är skitkul att han har kommit upp till den här nivån och jag hoppas att han kan utvecklas ännu mer. HV ser mycket potential i honom. Annars hade de aldrig tagit hit honom. Är du sugen på ett nytt utlandsäventyr i framtiden?
– Absolut, men jag vill inte tänka på det. Jag tar en säsong i taget, lever här och nu. Om rätt tillfälle uppstår får jag ta ställning till det då.
Fick reda på det av tidningarna
Mattias Tedenby tecknade i februari 2016 ett treårskontrakt med HV71, men en klausul ger honom rätten att bryta det för spel utomlands. Om han velat hade han kunnat tillhöra en klubb i NHL eller KHL i dag, men Mattias har tackat nej till alla erbjudanden.
– Det har kommit några stycken, men jag har det bra här, kan inte klaga på någonting. Ja, det känns sjukt bra. Och i vinter ska det spelas ett OS utan NHL-proffs...
– Jag har varit med i Tre Kronor ett par gånger. Det vore skitkul om jag spelar bra, för
”Vi spelare vågade knappt tro på det, men när första pucken släpptes kändes det direkt att...
Ja, det här laget blir farligt.”
HV sitter djupt i själen hos folk i Jönköping”
tjänar en plats och får vara med. Vågade du, ärligt talat, hoppas på SM-guld förra säsongen?
– Inför seriestarten vågade knappt vi spelare tro på det, men när första pucken släpptes kändes det direkt att... Ja, det här laget blir farligt. Och så visade det sig vara. Hur ser du tillbaka på finalserien? Brynäs ledde med 3–2 och hade chansen att säkra SM-guldet hemma i Gavlerinken...
– Underläget bekymrade oss aldrig. Vi kände ingen oro och kanske var det därför, att alla kände likadant, vi lyckades vända. Vi visste att vi skulle vinna matcher om vi spelade vårt spel, men man ska komma ihåg att Brynäs var bra, mycket bra. Det hade kunnat gå åt vilket håll som helst, men det var vår tur. SM-guldet solkades ner av att målvakten Linus Söderström, som har adhd och Aspergers syndrom, kallades särbarn av en spelare i Brynäs. Hur reagerade du?
– Jag fick reda på det efteråt, när jag läste tidningarna. Det är inte okej. Man måste tänka till lite på banan, kan inte säga vad som helst. Jag vet inte vilken spelare det var, men han gick över gränsen. Det är klart att Linus blev besviken och irriterad, men han är stark i sig själv och det påverkade honom inte på isen.
Du har också en särbegåvning.
– Adhd, menar du? Ja, men det är inget jag tänker på. Det bara finns där. Jag har alltid vetat om det och fick diagnosen när jag vara 19–20 år. Hur har det påverkat dig som hockeyspelare och människa?
– Jag får mycket energi. Den som har adhd och är intresserad av något, tror i alla fall jag, blir som besatt och vill lära sig väldigt mycket inom det ämnet. Det har jag haft en fördel av. Jag blir... Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Får du ett slags tunnelseende?
– Lite så. Det är bara att köra på. När det är hockey gäller bara hockey. Samtidigt kan det vara jobbigt i vissa lägen. Jag kan glömma grejer och vara tankspridd, men det får man lära sig leva med. Det är ingen fara. Det som är svårast är fokuseringen, men det har jag blivit bättre på. Jag vet om mina brister och försöker skärpa till mig.
”Det blir en omställning” Hur ser du på årets upplaga av HV71? Det har onekligen hänt en del.
– Det har det, men vi har kvar väldigt många duktiga spelare som vet vad som krävs för att vinna och gå långt. Sedan har vi många unga spelare som vill testa vingarna i en ny, tuffare liga. Det blir en omställning, men de har alla förutsättningar att lyckas. Det finns väldigt mycket talang i den här truppen, till och med mer än i fjolårets. Vem tror du mest på av de unga spelarna?
– Jag tror och hoppas att både (Kevin) Stenlund och (Victor) Ejdsell kommer ta stora steg i år. Vi måste ge dem tid, men de kommer att bli bra. Spelaromsättningen i SHL-klubbarna blir större och större. Finns det någon klubbkänsla bland spelarna i dag?
– Jag har en väldigt stark klubbkänsla och jag tror att många som har varit här länge också får det. Det gäller även de som har gått vidare, som (Filip) Sandberg. Man vill ju att spelarna ska känna för klubben, men visst är det mer rörelse i hockeyvärlden i dag. NHL lockar och det finns många ligor i Europa som håller hög nivå och där det finns mycket pengar. Men den bästa ligan i Europa är ju SHL. Så är det bara. Det är bara topplagen i KHL som är vassare. HV71 leds i dag av gamla spelare som Peter Ekelund, Johan Hult, Johan Lindbom, Johan Davidsson, Nicklas Rahm... Vad betyder det för klubbens identitet?
– Mycket. De har gjort det på isen, har erfarenhet, är smarta människor och vet vad som krävs för att bli framgångsrik. De är väldigt tajta, snackar mycket med varandra och är inte rädda för att säga vad de tycker. När det kommer till ledarstaben har vi alla förutsättningar.
Vad betyder publiken för HV71?
– Jättemycket. HV sitter djupt i själen hos folk i Jönköping. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men de som föds eller bor i Jönköping lär sig att heja på HV. Så är det bara.
”Aftonbladet får göra en enkät” Vilka lag kommer slåss om SM-guldet i vinter?
– Det finns många sjukt bra hockeylag. Frölunda, Färjestad, Brynäs, Skellefteå, Malmö och vi, så klart. I dag är alla lag bra. Det går inte att åka på halvfart i någon match. Då åker vi på stryk. Vem av alla backar i SHL är jobbigast att möta?
– Kristofer Berglund i vårt lag är nummer ett. Han är liten, grymt rörlig, stark som ett djur och lite småful. Det finns nog en och annan back som tycker att du är nummer ett på listan över jobbiga forwards...
– Jag är liten, men stark och stabil och har alltid varit explosiv på skridskorna. Jag hoppas att någon väljer mig i alla fall. Aftonbladet får väl göra en enkät. Ha, ha, ha.