SHL-SEKTEN HAR TYSTAT SVERIGE

LEIFBY: De har skaffat sig oinskränkt makt, står över allt och fått fullständigt NHL-dille

Ett tv-avtal som isolerar och segregerar, en lånekarusell som skövlar och förstör, utredningar till förbannelse, ett förbund svagare än på evigheter och ett maktorgan som inte lyssnar eller vill förstå.

När var svensk ishockey så här splittrad senast?

Börje Salming, Pekka Lindmark, H-O-CK-E-Y-låten, Vilda Väsby, Boden-straffen i Globen 1994, Holmströms röv, OS-guldet i Lillehammer, Kennholt-slagskottet, Foppastraffen, Hårde Hardy, Bengt-Åkes kavajärmar 1987, Lidas häxpipa i Turin, Lasse Falk, bröderna Sedin, Kenta Nilssons vita handskar, OEL, lappen på luckan, Orvar Stambert, Peter Wedenell från Glimåkra.

Jag skulle kunna fortsätta tills isarna smälter i april.

Visst har man varit förbannad och besviken någon gång, när svenska ishockeyspelare inte har levererat, när Tre Kronor skämt ut sig, ja till och med när Troja förlorat ett play-off, men det är sedan länge preskriberat.

Poängen är att jag, på det stora hela, är tillfreds med vad svensk hockey och ett öppet, levande svenskt seriesystem har gett mig under alla dessa år, glad och tacksam över allt jag har fått uppleva sedan jag började följa svensk ishockey för 30 år sedan.

Jag har aldrig blivit lämnad i någon långvarig besvikelse, aldrig känt att något har fattats.

Sverige är regerande världsmästare och vi har fler spelare än någonsin i NHL, det borde finnas all anledning att se på framtiden med tillförsikt men inför kommande säsong gnager det i mig.

Nu står det nya tv-avtalet i full blom, avtalet som ger SHL-klubbarna 40–45 miljoner kronor (kanske mer) årligen samtidigt som övriga Hockeysverige går på knäna.

Rädda för att bli utfrysta

Under fjolårssäsongen skapade avtalet en väldig debatt i svensk ishockey och flera av de stora klubbarna i Hockeyallsvenskan – Modo, SSK, Björklöven, AIK, Timrå och Leksand – gick ut med en skrivelse där de uttryckte stor oro för de ökade klyftorna och förklarade att deras existens var hotad. Sedan blev det tyst. Knäpptyst. Tv-avtalet, de ömkliga utbildningsbidragen och det för SHL-lagen skräddarsydda kvalsystemet ökar risken för en i praktiken stängd liga.

Men det finns en sak som skrämmer mig mer än monotonin. Tystnaden. SHL har skaffat sig oinskränkt makt över svensk ishockey, de står över allt och alla och de dikterar villkoren.

Klubbar med ambitionen att någon gång i framtiden ta klivet upp i Sveriges högsta serie vågar knappt säga ett knyst, rädda för att bli utfrysta av de stora, starka och rika.

Moras annars så frispråkige klubbdirektör Peter Hermodsson stod inte för många tonartsh öjningar förra säsongen och Svenska ishockeyförbundet, som gett bort rätten till det guldkantade tv-avtalet, står lydigt med mössan i hand.

Ordförande Anders Larsson syns och hörs i de för honom rätta sammanhangen men jag har ännu inte hört honom säga en enda intressant eller tankeväckande sak, oavsett om det gäller herr- eller damishockey.

Allt är bara ”vi ska värna om svensk ishockeys bästa”-bladder och vi har inte haft ett så akterseglat och karaktärslöst hockeyförbund sedan bildandet 1922.

C More, den stora avsändaren och SHL:s viktigaste samarbetspartner, sitter i en jäv--

situation och jag minns en intervju med Leksands klubbdirektör Christer Plars i fjol.

Plars berättade om klubbens oro inför framtiden men själva anledningen till oron berördes aldrig, tv-avtalet och de ökade klyftorna nämndes inte ens, det närmaste vi kom sanningen var något i stil med ”som utvecklingen har sett ut”.

Resten kämpar för överlevnad

SHL har fått fullständigt NHL-dille, deras metoder är sektliknande och helst ska alla spörsmål ”hanteras internt”.

När Hockeyförbundets utredare, som ser över serie- och kvalsystemet, skulle träffa SHL-klubbarna ställdes mötet in med motiveringen att de ”ville snacka ihop sig internt först”.

Samtidigt som SHL-klubbarna täljer guld kämpar resten av Hockeysverige för sin överlevnad.

Under Hockeyallsvenskan sliter Hockeyettan, de allra flesta förgäves, och de är i sin tur förbannade och besvikna på både Hockeyallsvenskan och SHL.

2015/2016 kom 256 spelare i Hockeyallsvenskan och SHL från Hockeyettan och för detta fick de dela på 900 000 kronor i utbildningsersättning. 3 516 kronor per spelare. Hockeyfamiljen! Hur känns det i magen? Rättrådigt? Gräsroten måste uppmuntras, klubbar som Huddinge, Limhamn, Lerum, Gislaved, Västerås, Almtuna och Björklöven måste ges förutsättningar att bedriva verksamhet om svensk hockey ska fortsätta att producera talanger på löpande band, om vi ska få nya oförglömliga minnen att bära med oss.

SHL skriver miljardavtal med C More och det hade varit klädsamt om de som tecknat svensk idrottshistorias mest penningstinna deal någonsin också tog initiativ och tid att lyssna på ALLA som har en del i det här.

I stället tystar de kritiska röster och viftar despotiskt undan alla oroskänslor och anmärkningar.

Mer kraft på instatakeover

SHL har anställt domarchefer (nåja) och sportchefer, de har kommersiella förmän och kommunikatörer, de säljer tv-rättigheter till Armenien och lägger mer kraft på en ”instatakeover” än på att faktiskt lyssna på den rörelse, de riktiga supportrarna, som deras inbringande verksamhet vilar på.

Det var inte maskoten, kundvagnsracet eller fatet med haricots verts som byggde svensk ishockey – det var engagemanget, inramningen, livligheten, nerven, mångfalden och supportrarna.

De som SHL i dag spärrar in i terrarium liknande behållare.

Hur länge ska det här vanvettet få hålla på?