NÄR DET VAR SOM VÄRST KUNDE JAG KNAPPT TA MIG UT TILL TOALETTEN

Han har knappt kommit till rätta i Linköping, men bland stadens unga supportrar är han redan ett stort namn. När barnen på Himnaskolan får reda på att det är fotografering av Lukas Bengtsson som Sportbladets team förbereder så ekar snart hans namn både över skolgården och den lokala fotbollsplanen.

Den nye Linköpingsbacken ser ut att gilla uppmärksamheten och skriver ett 40-tal autografer efteråt, trots att regnet vräker ner över honom. Han ser faktiskt ut att gilla allt som har med ishockey att göra. Och det är inte så konstigt. – Jag är ruskigt spelsugen och bara längtar tills det drar i gång. Jag önskar att det var premiär i morgon.

Detsamma gäller förmodligen alla SHLspelare, men för 24-åringen är situationen speciell. Våren 2016 var han en av de mer framträdande spelarna när Frölunda vann sitt första SM-guld på elva år. Under sommaren flyttade han till Pittsburgh Penguins, men den lovande karriären fick ett stopp. Ett rejält stopp. Det tog tid, men efter åtta månaders tester och läkarbesök slut fick han reda på att han drabbats av sjukdomen POTS.

– Tur i oturen att jag var i USA. Där fick jag till slut reda på vad det var, det vet jag inte om jag hade fått i Sverige.

”Jag låg fast i lägenheten”

Första säsongen i Wilkes-Barre/Scranton Penguins blev bara 16 matcher lång, vilket med tanke på hans hälsoläge är ett smärre mirakel. Den ovanliga sjukdomen gör att blodet inte pumpar runt i kroppen som det ska. Benen slutade fungera på Bengtsson och han var olidligt trött. Vissa dagar kom han inte ur sängen och vad som borde bli en lång och framgångsrik hockeykarriär såg ut att vara över innan den knappt börjat.

– När det var som värst, innan jag fick diagnosen, kunde jag knappt ta mig till toaletten och orkade inte laga mat. Jag låg fast i lägenheten, inga vänner eller familj i närheten. Jag hade en rumskompis, men han var oftast iväg på träning eller road trip. Jag skulleljuga om jag sa att det inte var tufft. Men jag kände att om jag flyttar hem nu så får jag aldrig reda på vad det är, Pittsburgh hjälpte mig med tester och tillgång till läkare.

Genom sin amerikanske agent Michael Deutsch fick han komma till den världsberömda Mayo Clinic. Efter två veckors tester fick han till slut reda på vad som höll på att förstöra hans liv.

– Det var en lättnad, men samtidigt läskigt när jag läste om det. Som tur var har jag fått en lindrigare variant av POTS, det kunde ha varit allvarligare än det här.

Så fort diagnosen var ställd kunde han börja bekämpa sjukdomen. Med hjälp av kompressionskläder får han blodet att flytarunt i kroppen som det ska. Och hockeyn tog han med sig till sängen. Men medan många Stanley Cupmästare sovit med bucklan bredvid sig tog Bengtsson med sig ett gäng puckar och la under de nedre sängbenen för att få uppbenen högre än hjärtat.

– Det funkade bra, men numera har jag lagt kuddar under madrassen i stället. Det ger liknande resultat.

Tränat skott hos föräldrarna

Förra säsongen i Pittsburghs farmarlag Wilkes-Barre/Scranton Penguins blev 40 matcher lång, men sjukdomen var under kontroll. I stället var det andra skador som satte stopp. Beslutet att flytta hem till Sverige igen i somras var enkelt att ta.

– Pittsburgh ville ha kvar mig, men jag kändeatt jag måste göra något annat. Jag har mått så dåligt och behövde en nystart. Hitta mig själv, hitta glädjen och må bra runt hockeyn igen. Det gör att jag fått tillbaka mitt driv igen.

I sommar har han stått utanför föräldrahemmet och tränat skott. 10 000 stycken.

– Jag stod på deras baksida och sköt. De är säkert jättenöjda, haha. Men jag kände att jag hade tappat rejält på mitt skott, drivkraften försvann lite i USA och jag tappade det där suget att stå kvar efter träningarna och skjuta. I fjol gjorde jag inte ett enda mål och det gjorde mig ruskigt förbannad. Det är första gången någonsin jag gått igenom en säsong utan mål. Så skottet är något jag nött på i sommar. Hur ser garageporten ut nu? – Jag sköt mot parkeringen egentligen, med ett nät emellan. Det är tur att jag inte träffade någon bil, det var nära någon gång. Känner du skillnaden nu? – Jag känner ett annat nyp i skottet nu. Och jag har fått tillbaka musklerna i skottet, det känner jag nu när jag börjat skjuta direktskott igen. Det börjar bli som det gamla ”Lukas-skottet”. Och så har självförtroendet blivit bättre, jag har vågat skjuta mer under sommarens träningsmatcher. Det försvann lite tidigare, i stället för att skjuta passade jag pucken vidare eller la bara ner den i hörnet. Att han hittat glädjen igen råder det inget tvivel om. Inte ens ett skott upp i ansiktet i den senaste träningsmatchen har tagit bort den. Den stora blåklockan under ögat viftar han bort och säger att äntligen kan han se lite tuff ut på bilderna.

Hittat tillbaka till hockeyglädjen

Att han hittat glädjen igen gör också att lusten till hockey är tillbaka, med besked. När det är en kort paus i fotograferingen letar han upp en liten tejprulle och börjar dribbla. Trots att han står med skridskoskydden på och att underlaget är asfalt.

I Frölunda var han framgångsrik som powerplayback. Det är en position han gärnatar också i LHC.

– Det vill jag gärna, men sen ska jag bevisa att jag ska ha den också. Jag vill spela i alla roller, i boxplay, powerplay, fem mot fem, offensiva tek, sista minuterna och… Spelsugen, som sagt. På vilket sätt har ditt liv förändrats av sjukdomen? – Jag har haft den sen jag var 18, men nu är jag mer medveten om den. Jag ser på hockeyn på ett annat sätt, tar den inte för given. Jag trodde nästan att det var slut där ett tag, men nu är det med en annan glädje jag spelar varje dag. Det är fantastiskt att få hålla på med det jag älskar att göra.

”JAG GJORDE INTE ETT ENDA MÅL OCH DET GJORDE MIG RUSKIGT FÖRBANNAD”