DEY BLÅGULA BACKUNDRET
Man behöver inte vara ansatt av överdrivet brusande patriotism för att få lite gåshud av det avtryck den samtida generationen svenska backar gör i världens bästa liga. Visst, vi hade den bästa av dem alla, i form av Nicklas Lidström, redan under 90- och 00-talet, men han satt allena på sin tron.
Nu formligen kryllar det av Norris Trophykandidater från Sverige i det 31 NHL-klubbarna.
Victor Hedman i Tampa fick ju detta backarnas nobelpris så sent som i somras – som tredje svensk i historien efter just Lidström och Erik Karlsson. Han, Karlsson, kallas sedan flera år “världens bäste” och hade strax före säsongsstarten huvudrollen i den största trejden på över ett decennium – den som tog honom från det kalla Ottawatill soliga San Jose på andra sidan kontinenten. I Dallas är John Klingberg samtidigt kung på blålinjen och i Arizona nyblivne lagkaptenen Oliver Ekman-Larsson. Även Hampus Hagman i Anaheim, Mattias Ekholm i Nashville, Jonas Brodin i Minnesota samt duon Oscar Klefbom och Adam Larsson iEdmonton tillhör den nya backeliten.
Succén är ingen slump
Och som gräddklick på toscatårtan blev alltså Rasmus Dahlin, som förste svensk sedan Mats Sundin, plockad först i draften i Dallas i slutet av juni – av Buffalo. Position? Jo, han är så klart back. Precis som Adam Boqvist (vald som nummer sju), Filip Johansson (nummer 24), Nils Lundkvist (28), Rasmus Sandin (29) och Mattias Samuelsson (32).
– Det är imponerande att se vad som hänt de senaste åren, och fortfarande händer. Vi har verkligen en fantastisk generation försvarsspelare just nu, säger veteranen Niklas Kronwall, som själv gör sig redo för sin femtonde säsong i Detroit Red Wings backuppsättning. Han fortsätter: – Och det är ju inte bara det att de här unga killarna är bra backar i största allmänhet. De har suverän speluppfattning, är lysande på skridskor och kan verkligen spela. Orädda är de också, de vågar göra saker på en gång. De har allt backar ska ha nuförtidem.
Att kidsen uppför sig så, att de utvecklat både en kreativitet och en djärvhet som tidigare inte alls förknippades med svensk hockey, är alls ingen slump, visar det sig när vi talar med Tommy Boustedt – general manager för Tre Kronor och hockeyförbundets mångårige utvecklingschef. Han kan peka på ett femton år gammalt almanacksblad och förkunna att “här började den
moderna eran”.
– Ja, runt 2002 tyckte vi att vi hade stagnerat och hade för många defensiva, försiktiga spelare, och framför allt backar. Det handlade för mycket om att bara fösa ut pucken ur egen zon så fort som möjligt och för lite om att spela. Det var också några kullar där vi inte fick fram särskilt stora talanger över huvud taget, berättar han.
– Så vi beslutade oss för att lägga om hela sättet att utveckla unga spelare, med särskilt fokus på att få fram en mer konstruktiv, spelskicklig, mer modern backtyp. Vi tog till och med fram ett program som hette ”Att vara back” och jag minns att vi något år spelade in en instruktionsvideo på Hovet med Nicklas Lidström och Niklas Kronwall. Kronwall minns också – vagt. – Jo, jag har någon bild av det där, he he. Jag är inte säker på att vi kunde vara där samtidigt, jag och ”Lidas”, men något blev inspelat.
– En bra satsning var det hur som helst. Initiativ av den sorten måste alltid komma uppifrån och nu ser vi resultatet.
John Klingberg, artisten i Texas som själv utgör ett av de mest lyckade exemplen på vad som kan hända när stora begåvningar får rätt förutsättningar, håller med.
– Jag kan inte se någon annan förklaring till att så många blivit så bra ungefär samtidigt. Förbundet gjorde något väldigt bra. Och de såg ju till att idéerna spreds ut i distrikten och till småklubbar. Jag och mina kompisar i samma ungdomslag fick en riktigt gedigen utbildning, säger han.
Långsiktig plan i hela Sverige
Ambitionen att implementera det nya synsättet på bred front bekräftas av Tommy Boustedt.
– Det var inte bara sex personer som satt på Bosön och sa att nu ska svenska backar spela mer konstruktivt. Vi utarbetade en långsiktig plan och vinnlade oss om att den fick fotfäste i hela hockeysverige. Vi var också noga med att tanken på mer spelskickliga backar kom in som del i tränarutbildningen. Det tror jag har haft stor betydelse. Klingberg igen: – Ja, det märktes att tränarna tog till sig det sättet att se på hockey. Jag bytte själv från forward till back när jag var fjorton-femton, just för att coacherna tyckte att jag hade spelsinne och kunde sätta igång spelet bakifrån.
Det är de tacksamma för i Dallas. ”Burger” har, just som spelande back, frälst Texas-metropolen på nästan samma sätt som JR Ewing frälste den lokala oljeindustrin i tidernastvsåpa.
Annars har chefsideologerna på förbundet genom åren tyckt sig ha anledning att oroas en smula över vad som händer när deras omsorgsfullt skolade guldklimpar tar sig över Atlanten.
Lidström var så otroligt bra. Jag tror att många som var knattar då blev inspirerade och såg att man
inte måste vara forward för att bli stor stjärna.
– Hamnar de i lag med coacher som har en mer gammaldags uppfattning om hur backar ska spela, och det har har ju hänt några gånger, är det inte bra. Då kan de hämmas i utvecklingen, säger Boustedt.
Fast numera är risken därvidlag tämligen marginell. De mest fyrkantiga puritanerna har även i NHL börjat ersättas av unga, progressiva coacher som sjunger ”possession”hockeyns lov och låter världens Erik Karlssons vara just Erik Karlssons.
Rasmus Dahlins entré i Buffalo ger en bra bild. I några av träningsmatcherna under försäsongen försökte han sig på några finter som inte gick hem. De ledde i stället till att motståndarna kom loss i frilägen.
För några år sedan hade macho-auktoriteterna i båset skällt ut honom och hotat med repressalier vid eventuell repris.
Sabres-coachen Phil Housley ryckte på axlarna.
”Det tar tid att lära sig att spela i NHL och Rasmus behöver lära sig vilka det är han spelar mot. Jag är glad att han fortsätter försöka göra sin grejer i stället för att bli knäckt av misstag”, hette det.
– Väldigt bra sagt. Men så var ju Housley själv en back som verkligen spelade hockey också. Han förstår nog mer än de flesta om hur en spelare som Rasmus ska hanteras, konstaterar Tommy Boustedt.
Som samtidigt är noga med att inte ta åt sig hela äran av det pågående guldåldern. – Det finns såklart många förklaringar till att det här händer, understryker han.
– En annan är att unga människor i dag rent generellt har en annan attityd än man hade för bara femton-tjugo år sedan. De fostras annorlunda, tror på sig själva och är benägna att ta risker. Inte bara i hockeyn utan även i livet i stort. Det har Niklas Kronwall också noterat. – Jo, så är det ju. Förr var man mer rädd att göra fel. De här killarna bara skakar av sig misstag. Ta en sån som Erik Karlsson. Jag har varit med när han gjort en vågad dragning som siste man och sånär misslyckats. Men har bara skrockat och sagt nåt i stil med ”Ojdu, där var det nära”. Sen har han gått ut och gjort det igen, ha ha. Jag tycker den inställningen är härlig.
Fortsättning följer
”Kronner” har ytterligare en förklaring till att världens bästa liga svämmar över av backstjärnor från ärans och hjältarnas land:
Nämnde Lidström – han som han, kanske, spelade in en instruktionsfilm med i 00-talets början.
– Ja, han var så otroligt bra, och hade sådana fantastiska framgångar, att jag tror att många som var knattar då blev inspirerade och såg att man inte måste vara forward för att bli stor stjärna.
Tommy Boustedt delar den uppfattningen – och tror på samma slags effekt i framtiden.
– Det är klart att ”Lidas” har stor del i att så många talanger valt att bli backar och Erik Karlsson och Victor Hedman och John Klingberg och Oliver Ekman-Larsson och alla andra kommer fortsätta sporra ny generationer och få ännu fler begåvningar att söka sig till backpositionen. Vem vill inte bli en ny Erik Karlsson, liksom?
Kort sagt – utsikterna för att det svenska backundret fortsätter är mycket goda.