FLOCKLEDAREN
Oliver Ekman-Larsson ska ta Coyotes in i framtiden!
GLENDALE. SomallaandraNHL-klubbar har Arizona Coyotes hissat upp sin historia i taket.
Problemetärattdetbarahängeren flagga i Gila River Arena.
NuskaOliverEkman-Larsson,27, leda klubben in i en ny, ljusare era.
–Jagvillvarakillensomärmedoch byggeruppdethär,somtarskitnärdet går dåligt och får cred när det går bra.
Text & foto: StefanHolm
Flaggan berättar att Arizona Coyotes vann Pacific division säsongen 2011/2012. Det är sant, men det är en klen tröst med tanke på att klubben var chanslös i konferensfinalen mot Los Angeles Kings och inte har nått slutspelet sedan dess.
Nu har det blåst in nya ökenvindar över Phoenix och prärievargarna tror på framtiden igen.
Den här dagen tittar ingen på den ensamma flaggan i Gila River Arena. Fansen ylar, äter popcorn ur bägare stora som sovsäckar, dricker öl och riktar blickarna mot isen.
Coyotes ska möta just Kings i en träningsmatch och Oliver EkmanLarsson gör som han brukar, ägnar delar av uppvärmningen åt att kasta puckar över plexiglaset.
Oliver har själv varit liten och vet vad en puck, en blick, en bild, en autograf eller en high five betyder för klubbens yngsta supportrar. Det må vara skilda världar men frågar du honom spelar det ingen roll om det sker i en modern multiarena som utgör hjärtat i Westgate Entertainment District eller en sliten hockeylada i Tingsryd.
– Jag har sett upp till många spelare och minns hur det var när en A-lagsspelare sa hej i korridoren, vinkade när man satt på läktaren eller gav bort en klubba. Jag uppskattade det så otroligt mycket. Kan jag nu göra likadant själv är det klart att jag gör det, säger Oliver Ekman-Larsson dagen efter matchen, som Coyotes vann med 4–3.
Den svenske backstjärnan har precis avverkat ett träningspass och slår sig ner i ett rum i anslutning till omklädningsrummet.
OEL, som han kallas, kom till Coyotes 2010 och ser ut att avsluta NHL-karriären här. Han skrev i somras på ett kontrakt som sträcker sig till 2027 och har utsetts till flockledare. ”It’s a new era”. Det är så klubben marknadsför den kommande säsongen och på både hemsidan och affischer bildsätts budskapet med Ekman–Larssons porträtt.
Det är som att klubben har inlett en ny tideräkning. Efter Kristi födelse följde Shane Doan-kronologin och nu har en smålänning med vänliga ögon tagit över tidtagaruret.
– Fast tanken är väl att vi ska göra det tillsammans. Det spelar det ingen roll vad man har för lag på pappret. Jobbar man hårt kan man gå väldigt långt. Hårt jobb slår ofta talang och de senaste åren har vi haft mycket talang, säger han.
Det hårda jobbet, då?
– Jag kanske också blev lite bekväm efter att ha varit här länge, men om några år hoppas jag att vi ska vara riktigt slagkraftiga. Det finns en ny gnista och glöd i klubben. När det gäller attityden är det en stor skillnad jämfört med förra året.
Vad har ni satt upp för mål?
– Det ska alltid vara slutspel. Har man inte mål och drömmar blir man bekväm. San Jose Sharks har värvat Erik Karlsson, Ilja Kovaltjuk gör NHL-comeback i Los Angeles Kings...
– När Sharks gör en sådan trejd är det inte direkt så att man ropar hej. Det är ingen lätt division. Alla lag blir bättre men vi ska göra allt för
att ta en slutspelsplats. Kan du lida med Erik, som motvilligt flyttade från Ottawa och tvingades inse att hockeyspelare är livegna.
– Både ja och nej. Det har säkert varit en jättetuff tid för honom och hans fru, som kommer därifrån. Det blir ju annorlunda när man inte bara har sig själv att tänka på, för det är viktigt att de man älskar också mår bra. Jag hade nog tagit det väldigt hårt, om jag blivit trejdad härifrån. Samtidigt vet man att det handlar om business, att när det väl kommer till kritan är det inte många som bryr sig om dig. Vi snackade lite, jag och Erik. Det är vad det är och kommer bli bra.
Vad känner du för Coyotes?
– Väldigt mycket och det var en av anledningarna till att jag stannade. Klubben har alltid trott på och tagit hand om mig. Även om det varit olika sportchefer har vi alltid haft en bra dialog med raka och ärliga svar. Jag vill ge tillbaka och visa att jag tror på organisationen. Hur många sekunder tog det innan du tackade ja till erbjudandet att bli lagkapten?
– Det gick snabbt, kan jag säga. När jag hade signat i somras ringde Tocchet (Rick, coachen) och frågade om jag vill vara lagkapten. Det är bland det största på meritlistan, en fantastisk ära. Jag är verkligen stolt. Vad ser du för blivande superstjärnor i Coyotes?
– Först och främst (Clayton) Keller, som var fruktansvärt bra förra säsongen. Han har mycket hockey i sig och kommer bli ännu bättre. Fischer (Christian) är en bra NHL-spelare och (Jakob) Chychrun är en ung back som vi kommer ha nytta av. Jättemånga spelare har potential men man vet att alla inte kommer nå de höjder man vill. Är det viktigt att du som lagkapten gör de där extra minuterna på gymmet för att föregå med gott exempel?
– Jag tror inte det är så viktigt att komma först och gå sist, men under tiden jag är här ger jag järnet och behandlar alla som jag själv vill bli behandlad. Det är mitt motto, något min mor och far lärde mig. Är det inte så i livet, att man vinner respekt genom att visa respekt?
– Jo, så är det. Man kan vara kapten på olika sätt och vi har många ledare i omklädningsrummet, så där kommer jag få väldigt mycket hjälp. ”Hjalle” (Niklas Hjalmarsson) har vunnit tre Stanley Cup är väldigt bra att ha runt de unga killarna. Att jag har ett C på bröstet kommer nog inte påverka min roll i laget, hur jag hanterar mig själv eller snackar med spelarna. Jag försöker bara vara mig själv. Du verkar vara typen som får din omgivning att må bra.
– Det försöker jag vara. Det smittar av sig om man säger hej och är glad när man kommer till träningen. Har man en dålig dag behöver man inte visa det, och då är det andra som lyfter dig. Jag var ju i den sitsen själv för något år sedan. Ja, det var inte speciellt roligt att komma till hallen när man vet att familjen inte mår bra. Samtidigt var hockeyn min räddning just då. Det var fruktansvärt skönt att komma i väg och få något annat att tänka på i två och en halv timme.
Olivers ögon tåras när han tänker tillbaka. Hans mor, Annica, blev bara 51 år. Hon förlorade kampen mot cancern och lämnade jordelivet våren 2017.
Mamman fick palliativ vård i hemmet i Tingsryd och i hemlighet lämnade Oliver Coyotes för att ta det som skulle bli ett sista farväl.
Sedan återvände han till Phoenix och sitt hockeyliv. Annica Ekman dog den 18 mars, samma dag som Oliver spelade match mot St. Louis Blues. Senare, när tre omgångar återstod av grundserien, återvände han till Sverige för att sörja med den övriga familjen.
– Jag hade inte kunna leva med det, att inte åka hem. Jag hade velat vara hemma med min lillebror och pappa den sista tiden också, men mamma ville att jag skulle vara här och köra på. Det var också en hjälp, att jag gjorde det för hennes skull. Ja, det var skönt och jobbigt på samma gång. Alla har olika sätt att ta sig igenom sådana här saker och det finns inget rätt och fel. Jag är dålig på att prata känslor men det var skönt att prata med Kevin, pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, ja, hela släkten. Jag mådde bättre efter det. Är inte det en av människans främsta styrkor, att våga visa sig svag?
– Jo, men det är inte alla som kan det. Speciellt inte inom hockeyn, där man inte ska visa några svagheter. Det är lite så man är uppbyggd. Det var väldigt svårt i början, men tiden läker alla sår. Det är ett talesätt, men så är det lite. Man får försöka komma ihåg alla fina minnen.
För att hedra sin mor har Oliver tatuerat en häst och texten ”Mamma” på vänsterarmen.
– Först ville jag göra ett porträtt men hon gillade inte att vara med på bild. Då fick det bli en häst som symbol, för hon var väldigt hästintresserad, förklarar han. Hur påverkades du som människa av att förlora din mamma så tidigt?
– Man inser att inget är garanterat i livet och uppskattar det man har och gör. Varför inte bara leva i nuet och ha kul? Skit i om du slår en felpassning. Det kanske låter fel att säga så, men för mig blev det lättare att komma till hallen. Jag slet och kämpade som jag alltid gjort men tog det inte lika allvarligt. Misstag satt inte kvar. Jaha, bort med det. Ett par månader efter din mammas bortgång blev du världsmästare med Tre Kronor, säsongen därpå blev du fyra i Coyotes interna poängliga och var en av straffhjältarna när Tre Kronor försvarade VMguldet. Ser du något samband?
– Jag har inte tänkt på det, men hon ville att jag skulle köra på och det hjälpte mig väldigt mycket. Om jag skitit i det hade hon blivit besviken. Det känns som att hon var där och hjälpte mig.
Är hon det fortfarande?
– Ja, och det kommer hon alltid att vara. Kevin, din bror, skrev i maj 2017 på för Coyotes farmarlag i närliggande Tucson. Vad betyder det att ni har kunnat stötta varandra i sorgearbetet?
– Det var skönt för honom att komma bort från hemmet. Samtidigt blev det jobbigare för pappa, som blev ensam hemma. Vi snackade igenom det och han sa väl i stort sett ”Åk när du får chansen”. Kevin trivs jättebra och det betyder mycket att ha honom nära, inte minst vid jul och andra högtider. Det är skönt att bara vara i samma tidszon, så att man kan ta upp telefonen och skicka ett sms. Tydligen var det Annica som fick dig att välja spel i Leksand som 17-åring.
– Ja, pappa och jag var i Timrå och kollade, och sedan åkte vi till Ljungby eftersom morfar spelat där. Vi hade en ”connection” dit men när jag kom till Troja var det inget jättewow, att de ville satsa på mig. När man förhandlade på den tiden var det aldrig något snack om pengar. Då ville man bara ha en chans att spela hockey, men de sa i princip bara att jag kunde få träna med A-laget. Leksand trodde på mig mer och där fick jag spela mycket.
Tjänar du mer i dag, menar du?
– Ha, ha, ha. Ja, det gör jag väl. Hur firade du dagen du skrev på åttaårskontraktet?
– Jag har för mig att det blev en pizza. Jag firade inte jättehårt, kan jag säga. Några veckor senare var jag med kompisarna i Båstad, så vi kan säga att det var firandet. Då blev det Bubbles & Brunch, Pepes och hela högen.
Hur länge pågick förhandlingarna?
– Jag skrev på 1 juli, så det var klart ganska snabbt. Jag gillar (John) Chayka, som är general manager. Han sa hur det låg till, att allt låg
OEL: ”HAR MAN INTE MÅL OCH DRÖMMAR BLIR MAN BEKVÄM”
i mina händer. Här får jag förtroende och får spela mycket. Kan det bli bättre? Ja, du kan gå till ett lag som har större chans att gå till slutspel, men du vet inte om de kommer att vinna. Nej, det är här jag vill vara. Jag vill vara killen som är med och bygger upp det här, som tar skit när det går dåligt och får cred när det går bra. Avtalet är värt 33 miljoner dollar vilket innebär att du kommer tjäna närmare en miljard kronor på hockeyn. Det är pengar, det också.
– Pengar är vad det är och det betyder inte jättemycket. Det gör det lättare att leva, men det är inget som gör dig gladare. En miljard räcker till några kaffekoppar på Börjes i Tingsryd.
Oliver skrattar, medveten om att priset länge var en krona och 50 öre. Det är det tydligen fortfarande, för den som tar påtår.
– Det blev ett jävla liv när 50-öringen försvann och priset skulle höjas, så nu får man två koppar för tre spänn. Det är fint att sitta på Börjes, men det blev inte så många gånger i somras. Kan man känna avundsjukan när man som idrottsman kliver in i omklädningsrummet efter att ha skrivit på ett sådant kontrakt?
– Nej, absolut inte. Här är det mer fint att tjäna pengar.
Möjligheternas land...
– Exakt. Hemma i Tingsryd har jag inte heller känt av någon avundsjuka eftersom jag är tajt med alla som bor där. Visst, någon kanske kommer fram och tycker det är coolt när man är ute och käkar, men jag har svårt att sätta mig in i det där. Innerst inne är jag en helt vanlig människa.
Vad unnar du dig?
– Får jag säga Stanley Cup? Nej, jag vet inte. Jag tänker inte så jättemycket på pengarna. Jag har det bra, gör det jag älskar och får spela i världens bästa hockeyliga. Det är det jag alltid har drömt om.
Minns du ditt första kontrakt?
– Ja, jag fick tusen kronor och ett par nya skridskor när jag spelade för Tingsryd i division 1. Det var det första kontraktet jag skrev. Eller skrev... Vi kom överens om det.
Oliver har en tid att passa och tittar på sitt armbandsur, en grön Rolex Submariner Date värd 85 000 kronor. På personalparkeringen utanför arenan står hans mattlackade Porsche Panamera.
Det är, som han uttrycker det när vi rullar ut från stan, den bekväma familjebilen. Lamborghinin använder han bara under matchdagarna.
Det går ingen nöd på Oliver Ekman-Larsson, som berättar att han håller på och flyttar. Visst, Phoenix mäklare och lokalpress berättar att Ekman–Larssons ”insane” hem är till salu för 23,5 miljoner kronor. Huset ligger i Scottsdales norra utkant, i anslutning till Troon North Golf Club. Det byggdes 2005, har en boyta på 557 kvadratmeter och i köket finns en i det närmaste oanvänd dubbelugn.
– Jag är riktigt dålig i köket och det är så jävla tråkigt att sitta ensam och äta. Då är det bättre att åka till en restaurang och sätta sig i baren. Ja, det är alltid någon som kommer fram och pratar. Det finns många bra restauranger i Scottsdale och Arizona.
Du har haft lagkamrater inneboende.
– Ja, Paul Bissonnette bodde hos mig förra året och (Mikkel) Bödker bodde hos mig i fyra år, när han spelade här. Nu är jag själv i huset. Jag gillar att ha folk omkring mig samtidigt som jag tycker det är skönt att vara själv.
Då är det bra med ett stort hus.
– Ja, jag och Bödker, som är en av mina bätt- re kompisar, behövde inte prata på en hel dag. Det hände att vi inte såg varandra. Jag hade mitt sovrum i ena delen av huset, han hade sitt i den andra.
Olivers nya hus ligger mer centralt, i Paradise Valley.
– Det är ungefär samma storlek på husen. Jag har kollat efter mindre, men det går inte hitta. Här ska det vara stort och eländigt. Att jag flyttar beror framför allt på att det är där, i Old Town, jag brukar käka. Sedan får jag närmare till flygplatsen och ishallen och det är lättare att komma ut på motorvägen.
Porschen rullar fram genom ökenlandskapet, där vissa kaktusar är lika höga som palmerna. Det är närmare 40 grader varmt, men det är inget problem i en stad där utomhustemperaturen varje natt stiger med två grader på grund av alla luftkonditioneringsaggregat.
Oliver minns omställningen, hur det var att komma hit från Leksand. Han var då inneboende hos Todd Bell, vän till en av hans agenter.
– Jag var väldigt osäker och nervös, pratade inte så bra engelska och visste inte mycket om Arizona och hockeylaget. Då sa jag inte många ord. Jag är fortfarande tillbakadragen, men nu känner jag mig mer bekväm. Apropå Coyotes... Hur ofta ser du prärievargar?
– Ganska ofta. De springer på vägarna och i trädgården men är ganska skygga och försvinner snabbt. Hur har din syn på hockeyn förändrats genom åren? Hur stor del är yrke, hur stor del är passion?
– Det är fortfarande mycket passion. 98–2, skulle jag säga. Men det var mer jobb än passion de första två åren, när man ville visa att man var tillräckligt bra för ligan. Då var det nästan så att det låste sig. Nu vet jag att jag har min plats och är killen som ska få det att gå åt rätt håll. Självförtroendet kommer med åren, men jag önskar att tiden gick långsammare. Jag minns första gången jag klev in i omklädningsrummet. Shane Doan sa till mig att jag skulle ta tillvara på tiden. Nu förstår jag vad han menade, för säsongerna går fortare ju äldre man blir.
Vad har du för drömmar med hockeyn?
– Som alla andra vill jag vinna Stanley Cup. Vegas fick ihop en grupp som gjorde allt för varandra och gick till final förra säsongen. Varför skulle vi inte kunna göra samma sak? Vi var ganska nära 2012, när vi vann divisionen, och det gav blodad tand. Då hade vi inget jättebra lag på pappret men en väldigt bra grupp. Förhoppningsvis får vi vinna innan mitt kontrakt går ut. Jag vill spela när det väl gäller och det är därför jag har spelat VM, för att vänja mig vid tuffa matcher ända in i maj. I taket i Gila River Arena finns det plats för fler framgångar.
– Absolut. Inom nio år hoppas jag Stanley Cup-flaggan kommer upp, säger Oliver Ekman-Larsson.