FLOCKLEDAREN

Oli­ver Ek­man-Lars­son ska ta Coyo­tes in i fram­ti­den!

Hockeybibeln - - NEWS - Ste­fan Holm ste­fan.holm@af­ton­bla­det.se

GLENDALE. So­mal­laandraNHL-klub­bar har Ari­zo­na Coyo­tes his­sat upp sin histo­ria i ta­ket.

Pro­ble­me­tä­ratt­det­ba­ra­häng­e­ren flag­ga i Gi­la Ri­ver Are­na.

Nus­kaO­li­verEk­man-Lars­son,27, le­da klub­ben in i en ny, lju­sa­re era.

–Jag­vill­vara­kil­lensomär­me­doch byg­gerupp­det­här,som­tar­skit­när­det går då­ligt och får cred när det går bra.

Text & fo­to: Ste­fanHolm

Flag­gan be­rät­tar att Ari­zo­na Coyo­tes vann Pa­ci­fic di­vi­sion sä­song­en 2011/2012. Det är sant, men det är en klen tröst med tan­ke på att klub­ben var chans­lös i kon­fe­rens­fi­na­len mot Los Ang­e­les Kings och in­te har nått slut­spe­let se­dan dess.

Nu har det blåst in nya öken­vin­dar över Pho­e­nix och prä­ri­e­var­gar­na tror på fram­ti­den igen.

Den här da­gen tit­tar ing­en på den en­sam­ma flag­gan i Gi­la Ri­ver Are­na. Fan­sen ylar, äter popcorn ur bä­ga­re sto­ra som sov­säc­kar, dric­ker öl och rik­tar blic­kar­na mot isen.

Coyo­tes ska mö­ta just Kings i en trä­nings­match och Oli­ver Ek­manLars­son gör som han bru­kar, äg­nar de­lar av upp­värm­ning­en åt att kas­ta puc­kar över plex­i­gla­set.

Oli­ver har själv va­rit li­ten och vet vad en puck, en blick, en bild, en au­to­graf el­ler en high fi­ve be­ty­der för klub­bens yngs­ta sup­port­rar. Det må va­ra skil­da värl­dar men frå­gar du ho­nom spe­lar det ing­en roll om det sker i en mo­dern mul­ti­a­re­na som ut­gör hjär­tat i West­ga­te En­ter­tain­ment District el­ler en sli­ten hoc­key­la­da i Tings­ryd.

– Jag har sett upp till många spe­la­re och minns hur det var när en A-lags­spe­la­re sa hej i kor­ri­do­ren, vin­ka­de när man satt på läk­ta­ren el­ler gav bort en klub­ba. Jag upp­skat­ta­de det så otro­ligt myc­ket. Kan jag nu gö­ra li­ka­dant själv är det klart att jag gör det, sä­ger Oli­ver Ek­man-Lars­son da­gen ef­ter mat­chen, som Coyo­tes vann med 4–3.

Den svens­ke back­stjär­nan har pre­cis av­ver­kat ett trä­nings­pass och slår sig ner i ett rum i an­slut­ning till om­kläd­nings­rum­met.

OEL, som han kal­las, kom till Coyo­tes 2010 och ser ut att av­slu­ta NHL-kar­riä­ren här. Han skrev i som­ras på ett kon­trakt som sträc­ker sig till 2027 och har ut­setts till flock­le­da­re. ”It’s a new era”. Det är så klub­ben mark­nads­för den kom­man­de sä­song­en och på bå­de hem­si­dan och af­fi­scher bild­sätts bud­ska­pet med Ek­man–Lars­sons por­trätt.

Det är som att klub­ben har in­lett en ny ti­de­räk­ning. Ef­ter Kristi fö­del­se följ­de Sha­ne Do­an-kro­no­lo­gin och nu har en små­län­ning med vän­li­ga ögon ta­git över tid­ta­garu­ret.

– Fast tan­ken är väl att vi ska gö­ra det till­sam­mans. Det spe­lar det ing­en roll vad man har för lag på papp­ret. Job­bar man hårt kan man gå väl­digt långt. Hårt jobb slår of­ta ta­lang och de se­nas­te åren har vi haft myc­ket ta­lang, sä­ger han.

Det hår­da job­bet, då?

– Jag kanske ock­så blev li­te be­kväm ef­ter att ha va­rit här länge, men om någ­ra år hop­pas jag att vi ska va­ra rik­tigt slag­kraf­ti­ga. Det finns en ny gnis­ta och glöd i klub­ben. När det gäl­ler at­ti­ty­den är det en stor skill­nad jäm­fört med för­ra året.

Vad har ni satt upp för mål?

– Det ska all­tid va­ra slut­spel. Har man in­te mål och dröm­mar blir man be­kväm. San Jo­se Sharks har vär­vat Erik Karls­son, Il­ja Ko­val­tjuk gör NHL-come­back i Los Ang­e­les Kings...

– När Sharks gör en så­dan trejd är det in­te di­rekt så att man ro­par hej. Det är ing­en lätt di­vi­sion. Al­la lag blir bätt­re men vi ska gö­ra allt för

att ta en slut­spels­plats. Kan du li­da med Erik, som mot­vil­ligt flyt­ta­de från Ot­ta­wa och tving­a­des in­se att hoc­key­spe­la­re är li­veg­na.

– Bå­de ja och nej. Det har sä­kert va­rit en jät­te­tuff tid för ho­nom och hans fru, som kom­mer där­i­från. Det blir ju an­norlun­da när man in­te ba­ra har sig själv att tän­ka på, för det är vik­tigt att de man äls­kar ock­så mår bra. Jag ha­de nog ta­git det väl­digt hårt, om jag bli­vit trej­dad här­i­från. Sam­ti­digt vet man att det hand­lar om bu­si­ness, att när det väl kom­mer till kri­tan är det in­te många som bryr sig om dig. Vi snac­ka­de li­te, jag och Erik. Det är vad det är och kom­mer bli bra.

Vad kän­ner du för Coyo­tes?

– Väl­digt myc­ket och det var en av an­led­ning­ar­na till att jag stan­na­de. Klub­ben har all­tid trott på och ta­git hand om mig. Även om det va­rit oli­ka sport­che­fer har vi all­tid haft en bra di­a­log med ra­ka och är­li­ga svar. Jag vill ge till­ba­ka och vi­sa att jag tror på or­ga­ni­sa­tio­nen. Hur många se­kun­der tog det in­nan du tac­ka­de ja till er­bju­dan­det att bli lag­kap­ten?

– Det gick snabbt, kan jag sä­ga. När jag ha­de sig­nat i som­ras ring­de Toc­chet (Rick, coachen) och frå­ga­de om jag vill va­ra lag­kap­ten. Det är bland det störs­ta på me­rit­lis­tan, en fan­tas­tisk ära. Jag är verk­li­gen stolt. Vad ser du för bli­van­de su­per­stjär­nor i Coyo­tes?

– Först och främst (Clay­ton) Kel­ler, som var fruk­tans­värt bra för­ra sä­song­en. Han har myc­ket hoc­key i sig och kom­mer bli än­nu bätt­re. Fi­scher (Christi­an) är en bra NHL-spe­la­re och (Ja­kob) Chych­run är en ung back som vi kom­mer ha nyt­ta av. Jät­te­många spe­la­re har po­ten­ti­al men man vet att al­la in­te kom­mer nå de höj­der man vill. Är det vik­tigt att du som lag­kap­ten gör de där ex­tra mi­nu­ter­na på gym­met för att fö­re­gå med gott ex­em­pel?

– Jag tror in­te det är så vik­tigt att kom­ma först och gå sist, men un­der ti­den jag är här ger jag jär­net och be­hand­lar al­la som jag själv vill bli be­hand­lad. Det är mitt mot­to, nå­got min mor och far lär­de mig. Är det in­te så i li­vet, att man vin­ner re­spekt ge­nom att vi­sa re­spekt?

– Jo, så är det. Man kan va­ra kap­ten på oli­ka sätt och vi har många le­da­re i om­kläd­nings­rum­met, så där kom­mer jag få väl­digt myc­ket hjälp. ”Hjal­le” (Niklas Hjal­mars­son) har vun­nit tre Stan­ley Cup är väl­digt bra att ha runt de unga kil­lar­na. Att jag har ett C på brös­tet kom­mer nog in­te på­ver­ka min roll i la­get, hur jag han­te­rar mig själv el­ler snac­kar med spe­lar­na. Jag för­sö­ker ba­ra va­ra mig själv. Du ver­kar va­ra ty­pen som får din om­giv­ning att må bra.

– Det för­sö­ker jag va­ra. Det smit­tar av sig om man sä­ger hej och är glad när man kom­mer till trä­ning­en. Har man en då­lig dag be­hö­ver man in­te vi­sa det, och då är det and­ra som lyf­ter dig. Jag var ju i den sit­sen själv för nå­got år se­dan. Ja, det var in­te spe­ci­ellt ro­ligt att kom­ma till hal­len när man vet att fa­mil­jen in­te mår bra. Sam­ti­digt var hoc­keyn min rädd­ning just då. Det var fruk­tans­värt skönt att kom­ma i väg och få nå­got an­nat att tän­ka på i två och en halv tim­me.

Oli­vers ögon tå­ras när han tän­ker till­ba­ka. Hans mor, An­ni­ca, blev ba­ra 51 år. Hon för­lo­ra­de kam­pen mot can­cern och läm­na­de jor­de­li­vet vå­ren 2017.

Mam­man fick pal­li­a­tiv vård i hem­met i Tings­ryd och i hem­lig­het läm­na­de Oli­ver Coyo­tes för att ta det som skul­le bli ett sista far­väl.

Se­dan åter­vän­de han till Pho­e­nix och sitt hoc­key­liv. An­ni­ca Ek­man dog den 18 mars, sam­ma dag som Oli­ver spe­la­de match mot St. Lou­is Blues. Se­na­re, när tre om­gång­ar åter­stod av grundse­ri­en, åter­vän­de han till Sve­ri­ge för att sör­ja med den övri­ga fa­mil­jen.

– Jag ha­de in­te kun­na le­va med det, att in­te åka hem. Jag ha­de ve­lat va­ra hem­ma med min lil­le­bror och pap­pa den sista ti­den ock­så, men mam­ma vil­le att jag skul­le va­ra här och kö­ra på. Det var ock­så en hjälp, att jag gjor­de det för hen­nes skull. Ja, det var skönt och job­bigt på sam­ma gång. Al­la har oli­ka sätt att ta sig ige­nom så­da­na här sa­ker och det finns ing­et rätt och fel. Jag är då­lig på att pra­ta käns­lor men det var skönt att pra­ta med Ke­vin, pap­pa, mor­mor och mor­far, far­mor och far­far, ja, he­la släk­ten. Jag måd­de bätt­re ef­ter det. Är in­te det en av män­ni­skans främs­ta styr­kor, att vå­ga vi­sa sig svag?

– Jo, men det är in­te al­la som kan det. Spe­ci­ellt in­te in­om hoc­keyn, där man in­te ska vi­sa någ­ra svag­he­ter. Det är li­te så man är upp­byggd. Det var väl­digt svårt i bör­jan, men ti­den lä­ker al­la sår. Det är ett ta­le­sätt, men så är det li­te. Man får för­sö­ka kom­ma ihåg al­la fi­na min­nen.

För att hed­ra sin mor har Oli­ver ta­tu­e­rat en häst och tex­ten ”Mam­ma” på väns­terar­men.

– Först vil­le jag gö­ra ett por­trätt men hon gil­la­de in­te att va­ra med på bild. Då fick det bli en häst som sym­bol, för hon var väl­digt häst­in­tres­se­rad, för­kla­rar han. Hur på­ver­ka­des du som män­ni­ska av att för­lo­ra din mam­ma så ti­digt?

– Man in­ser att ing­et är ga­ran­te­rat i li­vet och upp­skat­tar det man har och gör. Var­för in­te ba­ra le­va i nu­et och ha kul? Skit i om du slår en fel­pass­ning. Det kanske lå­ter fel att sä­ga så, men för mig blev det lät­ta­re att kom­ma till hal­len. Jag slet och käm­pa­de som jag all­tid gjort men tog det in­te li­ka all­var­ligt. Miss­tag satt in­te kvar. Ja­ha, bort med det. Ett par må­na­der ef­ter din mam­mas bort­gång blev du världs­mäs­ta­re med Tre Kro­nor, sä­song­en där­på blev du fy­ra i Coyo­tes in­ter­na po­äng­li­ga och var en av straff­hjäl­tar­na när Tre Kro­nor för­sva­ra­de VM­gul­det. Ser du nå­got sam­band?

– Jag har in­te tänkt på det, men hon vil­le att jag skul­le kö­ra på och det hjälp­te mig väl­digt myc­ket. Om jag ski­tit i det ha­de hon bli­vit be­svi­ken. Det känns som att hon var där och hjälp­te mig.

Är hon det fort­fa­ran­de?

– Ja, och det kom­mer hon all­tid att va­ra. Ke­vin, din bror, skrev i maj 2017 på för Coyo­tes far­mar­lag i när­lig­gan­de Tuc­son. Vad be­ty­der det att ni har kun­nat stöt­ta varand­ra i sor­gear­be­tet?

– Det var skönt för ho­nom att kom­ma bort från hem­met. Sam­ti­digt blev det job­bi­ga­re för pap­pa, som blev en­sam hem­ma. Vi snac­ka­de ige­nom det och han sa väl i stort sett ”Åk när du får chan­sen”. Ke­vin trivs jät­te­bra och det be­ty­der myc­ket att ha ho­nom nä­ra, in­te minst vid jul och and­ra hög­ti­der. Det är skönt att ba­ra va­ra i sam­ma tids­zon, så att man kan ta upp te­le­fo­nen och skic­ka ett sms. Tyd­li­gen var det An­ni­ca som fick dig att väl­ja spel i Lek­sand som 17-åring.

– Ja, pap­pa och jag var i Tim­rå och kol­la­de, och se­dan åk­te vi till Ljung­by ef­tersom mor­far spe­lat där. Vi ha­de en ”con­nec­tion” dit men när jag kom till Tro­ja var det ing­et jät­tewow, att de vil­le sat­sa på mig. När man för­hand­la­de på den ti­den var det ald­rig nå­got snack om peng­ar. Då vil­le man ba­ra ha en chans att spe­la hoc­key, men de sa i prin­cip ba­ra att jag kun­de få trä­na med A-la­get. Lek­sand trod­de på mig mer och där fick jag spe­la myc­ket.

Tjä­nar du mer i dag, me­nar du?

– Ha, ha, ha. Ja, det gör jag väl. Hur fi­ra­de du da­gen du skrev på åt­ta­års­kon­trak­tet?

– Jag har för mig att det blev en piz­za. Jag fi­ra­de in­te jät­te­hårt, kan jag sä­ga. Någ­ra vec­kor se­na­re var jag med kom­pi­sar­na i Båstad, så vi kan sä­ga att det var fi­ran­det. Då blev det Bub­bles & Brunch, Pe­pes och he­la hö­gen.

Hur länge på­gick för­hand­ling­ar­na?

– Jag skrev på 1 ju­li, så det var klart gans­ka snabbt. Jag gil­lar (John) Chay­ka, som är ge­ne­ral ma­na­ger. Han sa hur det låg till, att allt låg

OEL: ”HAR MAN IN­TE MÅL OCH DRÖM­MAR BLIR MAN BE­KVÄM”

i mi­na hän­der. Här får jag för­tro­en­de och får spe­la myc­ket. Kan det bli bätt­re? Ja, du kan gå till ett lag som har stör­re chans att gå till slut­spel, men du vet in­te om de kom­mer att vin­na. Nej, det är här jag vill va­ra. Jag vill va­ra kil­len som är med och byg­ger upp det här, som tar skit när det går då­ligt och får cred när det går bra. Av­ta­let är värt 33 mil­jo­ner dol­lar vil­ket in­ne­bär att du kom­mer tjä­na när­ma­re en mil­jard kro­nor på hoc­keyn. Det är peng­ar, det ock­så.

– Peng­ar är vad det är och det be­ty­der in­te jät­te­myc­ket. Det gör det lät­ta­re att le­va, men det är ing­et som gör dig gla­da­re. En mil­jard räc­ker till någ­ra kaf­fe­kop­par på Bör­jes i Tings­ryd.

Oli­ver skrat­tar, med­ve­ten om att pri­set länge var en kro­na och 50 öre. Det är det tyd­li­gen fort­fa­ran­de, för den som tar påtår.

– Det blev ett jäv­la liv när 50-öring­en för­svann och pri­set skul­le hö­jas, så nu får man två kop­par för tre spänn. Det är fint att sit­ta på Bör­jes, men det blev in­te så många gång­er i som­ras. Kan man kän­na av­und­sju­kan när man som id­rotts­man kli­ver in i om­kläd­nings­rum­met ef­ter att ha skri­vit på ett så­dant kon­trakt?

– Nej, ab­so­lut in­te. Här är det mer fint att tjä­na peng­ar.

Möj­lig­he­ter­nas land...

– Ex­akt. Hem­ma i Tings­ryd har jag in­te hel­ler känt av nå­gon av­und­sju­ka ef­tersom jag är tajt med al­la som bor där. Visst, nå­gon kanske kom­mer fram och tyc­ker det är coolt när man är ute och kä­kar, men jag har svårt att sät­ta mig in i det där. In­nerst in­ne är jag en helt van­lig män­ni­ska.

Vad un­nar du dig?

– Får jag sä­ga Stan­ley Cup? Nej, jag vet in­te. Jag tän­ker in­te så jät­te­myc­ket på peng­ar­na. Jag har det bra, gör det jag äls­kar och får spe­la i värl­dens bäs­ta hoc­key­li­ga. Det är det jag all­tid har drömt om.

Minns du ditt förs­ta kon­trakt?

– Ja, jag fick tu­sen kro­nor och ett par nya skrid­skor när jag spe­la­de för Tings­ryd i di­vi­sion 1. Det var det förs­ta kon­trak­tet jag skrev. El­ler skrev... Vi kom över­ens om det.

Oli­ver har en tid att pas­sa och tit­tar på sitt arm­bandsur, en grön Rolex Sub­ma­ri­ner Da­te värd 85 000 kro­nor. På per­so­nal­par­ke­ring­en ut­an­för are­nan står hans matt­lac­ka­de Porsche Pa­na­me­ra.

Det är, som han ut­tryc­ker det när vi rul­lar ut från stan, den be­kvä­ma fa­mil­je­bi­len. Lam­borg­hi­nin an­vän­der han ba­ra un­der match­da­gar­na.

Det går ing­en nöd på Oli­ver Ek­man-Lars­son, som be­rät­tar att han hål­ler på och flyt­tar. Visst, Pho­e­nix mäk­la­re och lo­kal­press be­rät­tar att Ek­man–Lars­sons ”in­sa­ne” hem är till sa­lu för 23,5 mil­jo­ner kro­nor. Hu­set lig­ger i Scotts­da­les nor­ra ut­kant, i an­slut­ning till Troon North Golf Club. Det bygg­des 2005, har en boy­ta på 557 kvadrat­me­ter och i kö­ket finns en i det när­mas­te oan­vänd dub­be­l­ugn.

– Jag är rik­tigt då­lig i kö­ket och det är så jäv­la trå­kigt att sit­ta en­sam och äta. Då är det bätt­re att åka till en re­stau­rang och sät­ta sig i ba­ren. Ja, det är all­tid nå­gon som kom­mer fram och pra­tar. Det finns många bra re­stau­rang­er i Scotts­da­le och Ari­zo­na.

Du har haft lag­kam­ra­ter in­ne­bo­en­de.

– Ja, Paul Bis­son­net­te bod­de hos mig för­ra året och (Mik­kel) Böd­ker bod­de hos mig i fy­ra år, när han spe­la­de här. Nu är jag själv i hu­set. Jag gil­lar att ha folk om­kring mig sam­ti­digt som jag tyc­ker det är skönt att va­ra själv.

Då är det bra med ett stort hus.

– Ja, jag och Böd­ker, som är en av mi­na bätt- re kom­pi­sar, be­höv­de in­te pra­ta på en hel dag. Det hän­de att vi in­te såg varand­ra. Jag ha­de mitt sov­rum i ena de­len av hu­set, han ha­de sitt i den and­ra.

Oli­vers nya hus lig­ger mer centralt, i Pa­ra­di­se Val­ley.

– Det är un­ge­fär sam­ma stor­lek på hu­sen. Jag har kol­lat ef­ter mind­re, men det går in­te hit­ta. Här ska det va­ra stort och elän­digt. Att jag flyt­tar be­ror fram­för allt på att det är där, i Old Town, jag bru­kar kä­ka. Se­dan får jag när­ma­re till flyg­plat­sen och ishal­len och det är lät­ta­re att kom­ma ut på mo­tor­vä­gen.

Por­schen rul­lar fram ge­nom öken­land­ska­pet, där vis­sa kak­tu­sar är li­ka höga som pal­mer­na. Det är när­ma­re 40 gra­der varmt, men det är ing­et pro­blem i en stad där ut­om­hus­tem­pe­ra­tu­ren var­je natt sti­ger med två gra­der på grund av al­la luft­kon­di­tio­ne­rings­ag­gre­gat.

Oli­ver minns om­ställ­ning­en, hur det var att kom­ma hit från Lek­sand. Han var då in­ne­bo­en­de hos Todd Bell, vän till en av hans agen­ter.

– Jag var väl­digt osä­ker och ner­vös, pra­ta­de in­te så bra eng­els­ka och viss­te in­te myc­ket om Ari­zo­na och hoc­key­la­get. Då sa jag in­te många ord. Jag är fort­fa­ran­de till­ba­kadra­gen, men nu kän­ner jag mig mer be­kväm. Apro­på Coyo­tes... Hur of­ta ser du prä­ri­e­var­gar?

– Gans­ka of­ta. De spring­er på vägar­na och i träd­går­den men är gans­ka skyg­ga och för­svin­ner snabbt. Hur har din syn på hoc­keyn för­änd­rats ge­nom åren? Hur stor del är yr­ke, hur stor del är pas­sion?

– Det är fort­fa­ran­de myc­ket pas­sion. 98–2, skul­le jag sä­ga. Men det var mer jobb än pas­sion de förs­ta två åren, när man vil­le vi­sa att man var till­räck­ligt bra för li­gan. Då var det näs­tan så att det lås­te sig. Nu vet jag att jag har min plats och är kil­len som ska få det att gå åt rätt håll. Själv­för­tro­en­det kom­mer med åren, men jag öns­kar att ti­den gick lång­sam­ma­re. Jag minns förs­ta gång­en jag klev in i om­kläd­nings­rum­met. Sha­ne Do­an sa till mig att jag skul­le ta till­va­ra på ti­den. Nu för­står jag vad han me­na­de, för sä­song­er­na går for­ta­re ju äld­re man blir.

Vad har du för dröm­mar med hoc­keyn?

– Som al­la and­ra vill jag vin­na Stan­ley Cup. Ve­gas fick ihop en grupp som gjor­de allt för varand­ra och gick till fi­nal för­ra sä­song­en. Var­för skul­le vi in­te kun­na gö­ra sam­ma sak? Vi var gans­ka nä­ra 2012, när vi vann di­vi­sio­nen, och det gav blo­dad tand. Då ha­de vi ing­et jät­te­bra lag på papp­ret men en väl­digt bra grupp. För­hopp­nings­vis får vi vin­na in­nan mitt kon­trakt går ut. Jag vill spe­la när det väl gäl­ler och det är där­för jag har spe­lat VM, för att vän­ja mig vid tuf­fa mat­cher än­da in i maj. I ta­ket i Gi­la Ri­ver Are­na finns det plats för fler fram­gång­ar.

– Ab­so­lut. In­om nio år hop­pas jag Stan­ley Cup-flag­gan kom­mer upp, sä­ger Oli­ver Ek­man-Lars­son.

Fo­to: STE­FAN HOLM

Oli­ver kas­tar puc­kar till fan­sen på upp­värm­ning­en.

Fo­to: STE­FAN HOLM

OLI­VER star­ta­de kläd­mär­ket OEL of Swe­den för någ­ra år se­dan: ”Det var ing­en bra in­ve­ste­ring, men jag viss­te att jag in­te skul­le tjä­na någ­ra peng­ar. Det är mer väl­gö­ren­het, att jag kan ge bort kep­sar, trö­jor och kal­song­er till ung­do­mar.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.