NÄR DRÖM­MEN BLIR VERK­LIG­HET

Hockeybibeln - - NEWS - Text: PerBjur­man

WASHING­TON. De fi­ra­de vil­da­re än al­la ti­di­ga­re mäs­ta­re. Men nej, Nick­las Bäck­ström är in­te rädd för att Washing­ton ­Ca­pi­tals ska­dukaun­de­ri”Stan­leyCupHango­ver”när­nu­ti­telnska­för­sva­ras. – Ing­en i vårt om­kläd­nings­rum pra­tar sär­skilt myc­ket om det läng­re, sä­ger30-åring­en­från­Val­bo­när­vi­träf­fas­ö­ver­en­fi­ka­i­de­na­me­ri­kans­ka hu­vud­sta­den.

Det var an­tag­li­gen hoc­key­histo­ri­ens mest ty­gel­lö­sa par­ty som ut­bröt när slut­sig­na­len gick ef­ter den fem­te Stan­ley Cup­fi­na­len i T-Mo­bi­le Are­na i Las Ve­gas strax ef­ter halv åt­ta på kväl­len, lo­kal tid, sjun­de ju­ni i som­ras.

Visst, al­la som vin­ner Stan­ley Cup blir ­ru­si­ga av lyc­ka och fi­rar tills de stork­nar – men Washing­ton Ca­pi­tals gläd­je ha­de yt­ter­li­ga­re en di­men­sion.

Ett slags för­däm­ning brast och spe­lar­na skölj­des lik­som bort i en vir­vel­ström av eu­fo­ri, lätt­nad och vrå­lan­de…lust.

Nick­las Bäck­ström, till­sam­mans med rys­ke­ su­per­stjär­nan Alex Ovetjkin den i la­get som ha­de vän­tat och läng­tat mest ef­ter det där för­lö­san­de ögon­blic­ket, ler brett när han näs­tan fy­ra må­na­der se­na­re stäl­ler ner en stor bal­ja cappuc­ci­no på det ving­li­ga bor­det fram­för sig på en cool, av­sikt­ligt sja­vig kaf­fe- och vin­bar i Ar­ling­ton, tvärs över flo­den Po­to­mac från DC.

– Det var verk­li­gen oför­glöm­ligt, det som hän­de på isen och i om­kläd­nings­rum­met ­ef­teråt, sä­ger han.

– Men det har ju va­rit så­dan berg- och dal­ba­na för oss på vägen dit. Man har sut­tit där så många gång­er ef­ter att ha åkt ut i andrarun­dan och va­rit fru­stre­rad och för­ban­nad och frå­gat sig ”vad är det som gör att vi in­te går he­la vägen fast vi har ett så bra lag”. Så när vi väl lyc­ka­des kän­de man ba­ra en otro­lig lätt­nad. Det är näs­tan så allt job­bigt ge­nom åren va­rit värt det, för att få upp­le­va de käns­lor­na.

Som he­la värl­den kun­de se fort­sat­te par­tyt även ef­ter det in­le­dan­de käns­lo­ut­brot­tet på isen – på Las Ve­gas natt­klub­bar i gry­ning-

Vi åt glass ur buck­lan, men ­vil­da­re än så blev det in­te. Fast på par­tyt på kväl­len blev det en hel del cham­pagne ock­så.

en, un­der de fem tim­mar­na på pla­net hem över kon­ti­nen­ten och i Washing­ton. Dag ef­ter dag ef­ter dag…

– Jo, fli­nar ”Bäc­kis”, vi gick verk­li­gen all in. Men man käm­par så länge till­sam­mans och al­la har sam­ma mål, och när man till slut når dit, då har man rätt till en jäk­la fest, he­he. Se­dan var det kanske in­te pla­ne­rat att vi skul­le ta ut buck­lan i of­fent­lig­he­ten på det där sät­tet, men det blev ju lyc­kat.

All­ra star­kas­te min­net?

– Jag tror jag mås­te sä­ga pa­ra­den. Det var en van­lig tis­dags­för­mid­dag och jag tänk­te att ja, det kom­mer väl någ­ra tu­sen. Men när vi sväng­de ut på Con­sti­tu­tion Avenue och såg folk­mas­sor­na…det var 700 000 ute. Otro­ligt mäk­tigt.

Mäk­tigt, om än på ett an­nat sätt, var det ock­så när buck­lan nå­gon må­nad se­na­re för förs­ta gång­en nå­gon­sin kom på be­sök i Gäv­le och Nick­las och Christi­an Djoos fick sträc­ka id­rotts­värl­dens mest mytomspun­na po­kal över hjäs­sor­na in­för fa­milj och vän­ner hem­ma­vid.

– Ja, jag kom­mer ald­rig glöm­ma det. Jag kän­de mig stolt över att få hem Stan­ley Cup till Val­bo, och att jag kun­de vi­sa den för al­la, det var väl­digt käns­lo­samt. Sär­skilt som så många från min upp­växt var med. Jag ha­de bju­dit in två lag som jag spe­la­de med när jag var yng­re och bland de grab­bar­na fanns det fle­ra som jag in­te sett på sä­kert 15 år. Li­kaså al­la gam­la le­da­re, så­na som tog hand om mig när mam­ma och pap­pa drop­pa­de av mig vid rin­ken om på da­gar­na. Att få de­la upp­le­vel­sen med dem var en otro­ligt spe­ci­ell käns­la. Se­dan njöt man ju gi­vet­vis av att ba­ra ha buck­lan hem­ma med bar­nen och fa­mil­jen. Även om bar­nen kanske in­te för­stod allti­hop tror jag det kan bli ett ro­ligt min­ne även för dem.

Ja, de för­stod nog än­då att nå­got väl­digt stort ha­de hänt pap­pa.

– Pre­cis, he­he.

Man har hört myc­ket om vad som ­för­sig­går med den här buck­lan pri­vat. Vad var det mest ud­da ni gjor­de?

– På mor­go­nen in­nan vi skul­le träf­fa al­la and­ra män­ni­skor tänk­te jag att det nog var bäst att ta li­te bil­der med bar­nen och sam­bon (Li­za) och få det gjort. Så då åt vi glass ur den. Men vil­da­re än så blev det in­te. Fast det är klart, på par­tyt på kväl­len blev det en hel del cham­pagne ock­så.

Frå­gan är nu ba­ra: Hur gör ett lag för att åter­an­pas­sa sig till grå var­dag ef­ter en så­dan sa­go­som­mar?

I ske­net av Stan­ley Cup-fi­na­ler, pa­ra­der ­in­för dry­ga halv­mil­jo­nen sup­port­rar och flo­der av cham­pagne kan en bor­t­a­match mot Ca­ro­li­na i no­vem­ber te sig syn­ner­li­gen ogla­mo­rös och va­ra svår att mo­ti­ve­ra sig för – och det är ett fak­tum att även mäs­ta­re som fi­rat mer be­sked­ligt än Ca­pi­tals fal­lit of­fer för den be­ryk­ta­de åkom­ma som kal­las Stan­ley Cup Hango­ver.

”Al­la är ute ef­ter oss och vill spöa oss”, sä­ger Nick­las Bäck­ström in­för Ca­pi­tals förs­ta sä­song som re­ge­ran­de mäs­ta­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.