TRYGGA TIMRÅ
HOCKEYALLSVENSKANS STÖRSTA STJÄRNA STARTAR OM PÅ HEMMAPLAN
SUNDSVALL/TIMRÅ. Han blev stor hjälte när Timrå tog steget till SHL 2018.
Efter ett turbulent år i Nordamerika är Jonathan Dahlén tillbaka som hockeyallsvenskans största affischnamn.
– Jag kommer hem för att gå upp igen och hitta glädjen och viljan att vara ute på isen, säger 21-åringen.
Som son till det tidigare NHL-proffset Ulf Dahlén, som sedermera blev tränare, var Jonathan Dahlén lite av en hockeyvagabond redan innan hans egen karriär tog fart. Familjen lämnade basen i Östersund när Ulf jobbade för Dallas Stars. Då var Jonathan i tioårsåldern och några år senare gick flyttlasset till Göteborg. Ulf bytte därefter Frölunda mot HV71 och Jonathan tillbringade de tidiga junioråren i Jönköping.
16 år gammal bestämde han sig för att stå på egna ben, och skrev på för Timrå IK.
– Det blev mitt val helt plötsligt. Jag hade följt efter farsan väldigt länge och kände att jag ville röra på mig. Då fanns det lite alternativ och farsan hade gått den allsvenska vägen när han var i min ålder. Han tyckte det var bra, vi samrådde lite och till slut hamnade jag här uppe. Det blev väldigt bra, säger Jonathan innan han nästintill rättar sig själv:
– Eller det blev kanon tycker jag. 21-åringen tar emot oss i sitt hem.
En fräsch, nybyggd lägenhet vid Norra Kajen i Sundsvall. Ett hus där han har sällskap av ett flertal andra hockeyspelare. Det blir mycket häng med lagkamraten Marcus Hardegård som bor två trappor ner och på bottenplan huserar en annan vän och tidigare lagkamrat under sommarmånaderna, Elias Pettersson.
– Det var faktiskt Elias som tipsade mig om lägenheten. Jag köpte den när jag ännu var borta i Nordamerika, säger Jonathan samtidigt som han visar upp den väl tilltagna balkongen med utsikt över vattnet.
Från vardagsrummet kan man skymta att ett av rummen har ett tydligt tema. Prydligt inramad hänger den där. Sportbladets guldfärgade löpsedel som förkunnar att Timrå är tillbaka i SHL säsongen 2018/2019.
På väggen mitt emot hänger ytterligare en tavla med ett redan klassiskt citat.
”Bara en idiot utan hjärta hade lämnat Timrå”.
Orden yttrades av Jonathan efter en derbyseger mot Modo i januari 2018. Efter att ha omgärdats av flyttrykten och lockats med anbud från SHL mitt under säsongen hade han bestämt sig.
– Skulle jag tacka ja till någon SHL klubb och sedan kanske åka ut i kvartsfinal? Nej, jag ville hellre ta chansen att gå upp med Timrå.
Några månader tidigare hade säsongsinledningen spolierats på grund av sjukdom. Efter en succéartad säsong där han svarade för 44 poäng på 45 matcher i hockeyallsvenskan skulle han testa lyckan i Vancouver Canucks organisation. Då drabbades han av körtelfeber.
– När jag till slut fick klartecken att träna var hela campen över. Jag fick göra en träning,
”HAN KANSKE INTE TYCKTE OM MIG SÅ MYCKET SOM SPELARE, SÅ BLIR DET IBLAND MED TRÄNARE. MEN DET ÄR INGENTING JAG LÄGGER ENERGI PÅ NU, DET ÄR BARA ONÖDIGT”
sedan skickade de mig till Utica (Canucks farmarlag). När jag väl körde igång där var den fysiska formen inte hundraprocentig eftersom jag knappt hade tränat på en månad. Då bestämde jag mig för att det är bättre att åka hem. Lite tråkigt, men ingenting jag är bitter över i efterhand. Det kanske fanns någon 31 anledning med det. mars 2018.
Efter att ha besegrat Leksand i den hockeyallsvenska finalen står bara ett lag i vägen mellan Timrå och SHL; Karlskrona.
Men Dahlén och kompani är i rejäl brygga efter att ha förlorat den fjärde kvalmatchen i bäst av sju. Karlskrona leder matchserien med 3–1 och det krävs tre raka vinster för att drömmen inte ska krossas. Strax efter slutsignal tar Jonathan Dahlén upp telefonen, loggar in på Twitter, och skickar ut två meningar i etern:
”Den som ger upp nu lär jag aldrig förlåta, nu lägger vi i sista växeln alla timråiter. Rättvisan måste segra.”.
Inlägget blev snabbt en snackis och möttes av blandad kritik. ”Lira hockey innan du snackar”, tyckte en del.
– Det var lite dumt i efterhand men jag var
ganska het när jag väl kom igång. Det kändes som att många hade gett upp lite grann. Hade jag sansat mig lite hade jag nog hoppat över den tweeten.
Men det blev rätt bra ändå?
– Ja, det blev ju det.
Inför den femte matchen i Blekinge gick spelarna ihop och betalade bussresan för Timråsupportrarna. Ett sätt att ge något tillbaka till fansen som har stöttat dem hela säsongen, men även ett sätt att höja laget någon extra procent när det gäller som mest.
Timrå vann med 3–1. Jonathan Dahlén fastställde slutresultatet.
– Fansen var betydelsefulla, de var väldigt bra där nere. Vi kom samman inom laget och det var där det vände. När vi vann den matchen kände vi att det kommer gå vägen.
Efter en uddamålsseger i den sjätte matchen ställdes allt på sin spets i en sjunde och avgörande match. Målvakten Henrik Haukeland spikade igen och symboliskt nog fastställde Jonathan Dahlén slutresultatet återigen. 2–0 på bortaplan och Timrås bragdvändning var ett faktum. Han utsågs dessutom till Årets forward och Årets mest värdefulla spelare, något två matchtröjor på väggen mellan de två tavlorna vittnar om.
Jonathan skruvar på sig och svarar und
vikande när hans egen betydelse i de avgörande matcherna kommer på tal.
– Nja, jag vet inte. Vi hade många som bidrog när det skulle avgöras.
Hur stort var det att gå upp?
– Det är svårt att sätta ord på det. Något man kommer ta med sig i graven. Det är sjukt att tänka på i efterhand, det var så häftigt när det hände. Hela säsongen var sjukt rolig. Vi spelade bra, det var bra drag kring laget och positiva vindar kring Timrå IK. En av de största grejerna jag kommer ha varit med om när jag summerar min karriär, det är jag helt övertygad om. Det var läckert.
Det kan du slå fast redan nu?
– Det kan jag säga. Det är inte mycket som kan toppa det faktiskt.
”Det fanns ingen sanning i det”
Hösten därpå åkte Jonathan över till Vancouver på nytt för att kriga om en plats i världens bästa liga. Han inledde återigen säsongen i farmarlaget Utica Comets, men i slutet av februari, under transferfönstrets sista dag, trejdades han till San Jose Sharks organisation. Efter flytten har versionerna om förspelet till trejden gått isär. Enligt Canucks general manager Jim Benning frågade Dahléns agent om en flytt någon vecka innan, något som tillbakavisades från svenskens läger.
–Jag åkte över och blev nedskickad, som jag ändå hade förväntat mig att bli. Jag fick med mig en god känsla ner till AHL från campen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, sådant är livet och karriären. Då får man ta det därifrån.
Du har sagt att tränaren inte pratade med dig?
– Alla tränare jobbar på olika sätt så jag klandrar inte honom egentligen. Jag hör gärna från tränare vad jag kan göra bättre för att få mer speltid och så var kanske inte fallet för honom. Jag vet inte, han kanske inte tyckte om mig så mycket som spelare. Så blir det ibland med tränare. Men det är ingenting jag lägger energi på nu, det är bara onödigt. Han jobbar på sitt sätt och det är inget fel med det, jag har inget agg mot honom.
Det följdes av ett tråkigt efterspel där du möttes av hatiska meddelanden från Vancouverfans på sociala medier. Hur hanterade du det?
– Det var jobbigt då. I efterhand har man lärt sig mycket av det. Egentligen spelar det inte så stor roll. Det är bara att försöka läsa så lite som möjligt men det var så klart tråkigt. Först och främst eftersom jag inte var förberedd på att jag skulle bli trejdad. Det var en chock. Sen kom det ut att det var jag som krävde speltid eller att jag skulle vara i NHL. Det fanns ju ingen sanning i det och då blev det fel. Jag tror inte att de som skrev dumma saker menade det egentligen om de hade vetat hur det egentligen var. Men det är egentligen skit samma nu, allt har hänt så det går inte att göra så mycket åt saken.
Du bestämde dig för att stänga av dina sociala medier?
– Ja, jag stängde av dem ett tag. Det var skönt att ta en liten paus, jag hoppade över att läsa det mesta. Nu har jag lärt mig att hantera sådant på ett bättre sätt.
Fick du något stöd av klubben?
– Ja, både hemifrån och från San Jose fick jag bra stöttning. Det var världsklass måste jag säga.
Jonathan poängterar att han lagt den tunga tiden i Utica bakom sig och bara har bra saker att säga om sin första tid i San Jose som han nu är utlånad från.
– Jag fick en nystart och spelade samma kväll jag hade flugit dit. Det gick väldigt bra i de sju matcher jag spelade. Sedan fick jag en hjärnskakning och missade resten av säsongen. Det var synd men det var väldigt bra i San Jose och jag åker tillbaka dit i framtiden. Nu kände jag att jag inte har någon riktig chans att slå mig in i NHL och då tar jag ny fart här hemma i stället.
Hur gick dialogen mellan dig och San Jose?
– Jag sa till dem att jag har haft två hjärnskakningar och en turbulent säsong, så jag vill gärna starta om. De respekterade det till hundra procent och var väldigt lättsamma att ha att göra med. Det kändes bra.
Är du orolig över hjärnskakningarna?
– Jag kan inte åka runt och tänka på det för då blir jag lite feg och försätter mig i sämre situationer. Men det är klart att det var lite oroväckande att få två på samma säsong. Det kanske inte är likadant i Sverige som där borta, jag får kanske försöka skydda mig själv bättre i år också.
Att det blev en flytt till just San Jose Sharks är speciellt då pappa Ulf tidigare har spelat i klubben. Som av en händelse tilldelades han dessutom samma tröjnummer som honom, nummer 22. Men likheterna slutar inte där.
– Det var faktiskt ganska roligt. För exakt 25 år sedan blev pappa också trejdad dit på deadline. Sedan bodde vi på samma hotell också. Det var ganska häftigt och speciellt.