KRÄV ETT OBLIGATORISKT KIRUNADERBY FÖR ALLA

LEIFBY: Rivaliteten i gruvstaden inte bara en historia om klasskamp

Nu när arenakravet är slopat borde vi införa ett nytt tvång. Alla måste någon gång i livet uppleva ett ishockeyderby på plats i Kiruna.

Idecember 2016 åkte jag för första gången till Kiruna. Börje Salming, stadens store son och Sveriges första riktigt framstående spelare ute i proffsvärlden, skulle hyllas under en ceremoni i Matojärvi ishall där resan började en gång i tiden, bara ett stenkast från mamma Karins hus på Matojärvigatan.

Det blev en oförglömlig kväll för Börje och för alla andra som var där.

Sedan den där decemberkvällen 2016 har jag varit i Kiruna flera gånger för att bevaka ishockeyn i gruvstaden, och den främsta anledning till det är förstås att det i Kiruna finns någonting att berätta.

Kort historik;

Under 60-, 70- och 80-talen gick arbetarnas AIF och tjänstemännens IFK en hård kamp om hockeyherradömet i staden, fiendskapen sträckte sig från de flotta LKABkontoret ner till de djupaste gruvschakten och lämnade ingen oberörd.

Två ekonomiskt slirande klubbar slogs ihop till en 1988, Kiruna AIF startade sin ishockeysektion igen 2015 och trots att det då gått 27 år sedan sammanslagningen väcktes antagonismen och alla gamla förgiftade tvister till liv igen över en natt.

En knökfull ishall ljuger väl inte?

AIF klättrade i seriesystemet, i fjol var de tillbaka i hockeyettan och för första gången på 32 år spelades det återigen ett derby i Kiruna.

Kiruna IF och Kiruna AIF möttes fyra gånger, Kiruna AIF vann samtliga.

Alla i Kiruna jublar inte över AIF:s återkomst, det finns de som menar att rivaliteten förgör och att ishockeyn hade mått bättre av ett elitlag i staden.

Men siffrorna, ljuger de?

För första gången på länge har Lombia varit knökfull och om en ishall är knökfull betyder det väl att matchen som spelas där är intressant och relevant – och därmed behövs? Försäljningen stinker

Derbyt och rivaliteten i Kiruna är inte bara en historia om klasskamp och gamla fejder kopplat till gruvan, den har även fått ett samtida löjets skimmer över sig.

I skydd av midvintermörkret köpte förra året Kiruna kommun tillbaka ishallen (av sig själv) för en halv miljon skattekronor.

Pengarna gick till den ena av Kiruna-klubbarna och i köpet ingick – förutom ishallen som kommunen redan ägde och drev – även en arenarestaurang som snickrats ihop utan bygglov.

Känner ni stanken av tjänster-och-gentjänster-kulturen?

Så, säsongens derbymatcher lär inte bli mindre laddade och dessutom väntar en annan norrbottnisk hockeypralin längre fram i vinter då Kiruna AIF ska spela DM-final mot Luleå.

Boden borde vinna

Tittar vi på övriga gäng i den norra divisionen finner vi att Boden ser bra ut och borde kunna vinna serien med skridskoskydden på.

Laget är kanske hockeyettans mest meriterade gäng och spelarna i truppen har (bland annat) tillsammans avverkat 420 matcher i SHL, 364 i hockeyallsvenskan, 451 i finska Liiga och 54 i KHL.

Dessutom borde klubben vara lätt revanschsugen efter den ganska slätstrukna insatsen i kvalserien i fjol.

Geografiskt är serien Sveriges största vilket innebär längre resor, större kostnader, mer buss och mindre träning.

Serien sträcker sig från Kiruna i norr till Östersund i söder och de båda Kirunalagen reser alltså 812 kilometer (enkel) till en bortamatch.

Det är tur att de har varandra.