En natt med hund­par­tul­len

Hund - - Innehåll - Text KA­TA­RI­NA ARNSTAD ELMBLAD foto MAR­GA­RE­TA BLOOM SAN­DE­BÄCK

Po­lishun­den ing­er re­spekt och de fles­ta bac­kar snällt in­för åsy­nen av en su­per­tag­gad schä­fer med blot­tat gar­ni­tyr. Ett kom­man­do från fö­ra­ren och po­lishun­den ly­der blint. Då gäl­ler det att man har rent mjöl i på­sen och in­te ma­riju­a­na. Häng med på natt­ar­be­te med Mat­hi­as och Aik.

De är bok­stav­li­gen all­tid på hug­get. Ena stun­den är de hack i häl på in­brotts­tju­var, i näs­ta skic­kas de ut för att sö­ka ef­ter en för­svun­nen treå­ring. När pas­set är över för­vand­las ar­bets­my­ran till go­sig fa­mil­je­hund och den trånga hund­bu­ren er­sätts av fa­vo­ritsof­fan.

Aik, 10, Sa­ga, 7, och Vil­de, 8, är tre fyr­ben­ta po­li­ser som är be­red­da att gå i dö­den för si­na två­ben­ta kol­le­gor Mat­hi­as, Da­niel och Jacob.

– Hun­den är vårt vas­sas­te verk­tyg, ut­an dem står vi oss slätt, sä­ger hund­fö­ra­ren Mat­hi­as och öpp­nar hund­bu­ren till ra­di­o­bil 9310. Ut far yr­väd­ret schä­fern Aik som en pro­jek­til, tag­gad till tän­der­na.

SPRID­DA SKALL HÖRS från de and­ra po­lis­bi­lar­na i hun­den­he­tens ga­rage i Sol­na, där Vil­de, Sa­ga, Jac­kie och X1 otå­ligt vän­tar på att få gö­ra det de är bäst på – spå­ra bu­sar, hit­ta för­svun­na per­so­ner, le­ta ef­ter knark, be­vis­ma­te­ri­al el­ler sking­ra mas­sor­na vid ett upp­lopp.

– Vi mö­ter allt från män­ni­skor som är trev­li­ga och blir gla­da när vi hit­tar dem till folk som skju­ter på oss, sä­ger Jacob och be­rät­tar att han får puls när han mär­ker att Vil­de fått upp ett bra spår.

– Jag kan kän­na i li­nan att det här kom­mer att ge ut­del­ning, skrat­tar han.

Kloc­kan är tio på fre­dag­kväl­len när hund­fö­rar­na sam­las i ut­sätt­nings­rum­met för att gå ige­nom hän­del­ser­na un­der da­gen och för att för­de­la lä­net, som sträc­ker sig från Nynäs­hamn i sö­der till Hall­sta­vik i norr, mel­lan sig.

– Da­niel tar syd, Jacob, du får ta nor­ra si­dan och så tar jag mit­ten, sä­ger Mat­hi­as och kol­le­gor­na nic­kar till svar.

DET ÄR SÅ KLART OMÖJ­LIGT att veta hur just den­na natt, som

sträc­ker sig från 22.00 till 07.00, ska ge­stal­ta sig, men er­fa­ren­hets­mäs­sigt hand­lar det om vil­lain­brott i väl­bär­ga­de om­rå­den som Djurs­holm och Li­din­gö el­ler ratt­fyl­lon som kroc­kar och för­sö­ker smi­ta från plat­sen, ove­tan­de om att de snart har en hund i ha­sor­na.

– Det kom­mer sä­kert att va­ra en hel del bråk på tun­nel­ba­nesta­tio­ner och i ci­ty, men vi blan­dar oss ba­ra i om det spå­rar ur full­stän­digt. Hun­den är ett väl­digt ef­fek­tivt va­pen när det krävs att man mås­te gå in och sking­ra folk och när det är myc­ket gruff, sä­ger Mat­hi­as som till­sam­mans med si­na kol­le­gor del­tog vid de våld­sam­ma upp­lop­pen i Kungs­träd­går­den 2014 då en mot­de­mon­stra­tion mot na­zis­tis­ka Svens­kar­nas par­ti ur­ar­ta­de.

– Det var to­talt ka­os och hun­dar­na fick ta emot en del stryk, när de­mon­stran­ter kas­ta­de ste­nar på dem, sä­ger Jacob. KLOC­KAN NÄR­MAR SIG halv el­va och Jacob, Mat­hi­as och Da­niel gör sig re­do att ge sig iväg ut i nat­ten.

Känns det in­te en­samt och otryggt att in­te ha en kol­le­ga vid sin si­da om det skul­le het­ta till?

– Vi gil­lar att åka en­sam­ma, det är en för­ut­sätt­ning för att man ska tri­vas som hund­fö­ra­re, sä­ger de uni­sont.

Och de vet att de­ras fyr­ben­ta kol­le­gor är be­red­da att gå i dö­den för dem.

– Om jag ber Vil­de stång­as mot ett X2000­tåg så skul­le han gö­ra det, sä­ger Jacob, och un­der­stry­ker att hans upp­gift är att brom­sa när Vil­de vill för myc­ket.

– Jag tän­ker mig för in­nan jag skic­kar in hen­ne i en vil­la för att le­ta ef­ter en tjuv, om ris­ken är över­häng­an­de att hon ska­dar si­na tas­sar på glas­split­ter. Det är in­te värt fle­ra vec­kor av kon­va­le­scens.

Men när det är liv som står på spel finns ing­en tve­kan

om vems liv som pri­o­ri­te­ras.

– Om en kol­le­ga svä­var i livs­fa­ra så finns det ing­en hund­fö­ra­re i värl­den som in­te är be­redd att off­ra sin hunds liv, sä­ger Mat­hi­as.

ATT PO­LISHUN­DAR IN­TE ska­das of­ta­re är för­vå­nan­de med tan­ke på att de all­tid be­fin­ner sig i front­lin­jen, in­te minst vid upp­lopp.

– En hund blev så svårt spar­kad un­der kra­val­ler att den fick av­li­vas. I Kungs­träd­går­den fick en hund en sten i hu­vu­det, men den åter­häm­ta­de sig tack och lov. En an­nan fick lung­an punk­te­rad ef­ter att ha bli­vit stång­ad av ett vild­svin.

– Man tror att de ska dö, men i näs­ta ögon­blick är de up­pe och vif­tar på svan­sen igen. Man blir li­ka för­vå­nad var­je gång över hur tå­li­ga de är, sä­ger Jacob.

De är må­na om si­na hun­dar, in­te ba­ra för att de rent eko­no­miskt är dyr­gri­par – en fär­dig­ ut­bil­dad po­lishund kos­tar runt 300 000 – de är även känslo­mäs­si­ga dyr­gri­par för si­na fö­ra­re, och för fa­mil­jen där hem­ma.

Det rå­der in­te den mins­ta tve­kan om att Da­niel, Mat­hi­as och Jacob äls­kar att ar­be­ta till­sam­mans med si­na hun­dar.

– Jag går till job­bet var­je dag med en här­lig käns­la i krop­pen, sä­ger Jacob som ut­bil­dar sig till po­lishunds­in­struk­tör.

Förr var hund­fö­ra­re drömyr­ket för många, men i dag är det svårt att få po­li­ser att sö­ka till hun­den­he­ten.

– För­säm­ra­de ar­bets­ti­der och att vi in­te till ful­lo kom­pen­se­ras eko­no­miskt för hun­dar­na är främs­ta skä­let till det mins­ka­de in­tres­set, tror Mat­hi­as.

In­nan vi åker får vi en upp­vis­ning i nar­ko­ti­kasök av labra­do­ren Jac­kie, 2, och X1, 4, Stock­holmspo­li­sens en­da spring­er spa­ni­el. De­ras fö­ra­re Mat­hi­as och Las­se har pla­ce­rat ut he­ro­in, ko­ka­in och pa­tron­hyl­sor som de minst sagt spee­da­de jyc­kar­na ska le­ta upp. Det går i ett ra­san­de tem­po. När de lo­ka­li­se­rat by­tet mar­ke­rar de ge­nom att läg­ga sig platt. Då vän­tar be­lö­ning­en, en lek­sak el­ler go­dis.

ETT LARM OM EN VÄSKRYCKNING i Skarpnäck, på and­ra si­dan stan, av­bry­ter ab­rupt sö­ket och vi släng­er oss in i bi­len till­sam­mans med Mat­hi­as och Aik som vi ska till­bringa nat­ten med. Nu är det ga­sen i bot­ten som gäl­ler om Aik ska ha en sports­lig chans att hit­ta de miss­tänk­ta gär­nings­män­nen som för­svun­nit från plat­sen.

– Ti­den är vår värs­ta fi­en­de. Ett spår som är äld­re än 15 mi­nu­ter är be­tyd­ligt svå­ra­re för hun­den att få vitt­ring på, sä­ger Mat­hi­as och sät­ter på blå­ljus sam­ti­digt som han tryc­ker ga­sen i bot­ten. Aik gnyr där bak.

– När det går un­dan då vet han att det är jobb på gång och han går upp i skär­pa, sä­ger Mat­hi­as, som med van hand rat­tar bi­len.

I 200 knyck form­li­gen fly­ger vi fram in­nan vi ef­ter cir­ka sju mi­nu­ter lan­dar på Ving­ga­tan i Skarpnäck där kvin­nan som bli­vit rå­nad vän­tar till­sam­mans med man och barn.

Hon över­ras­ka­des av ett gäng som slet av hen­ne väs­kan när hon kom cyk­lan­de. Gär­nings­män­nen

Jag går till job­bet var­je dag med en här­lig käns­la i krop­pen

sprang in i skogen i rikt­ning mot Bagar­mos­sen.

AIK ÄR GLAD ÖVER att få kom­ma ut och han vet att det van­kas jobb när Mat­hi­as se­lar på ho­nom. Svan­sen går som en pro­pel­ler. Till en bör­jan ver­kar det som om han fått upp ett spår, det går snabbt över stock och sten i kom­pakt mör­ker och det gäl­ler för Mat­hi­as att hål­la tung­an rätt i mun så han in­te fal­ler.

När hun­den väl fått vitt­ring kan den lätt spå­ra i fle­ra kilo­me­ter. Den kän­ner av ad­re­na­li­net som män­ni­skan ut­sönd­rar. Mat­hi­as skul­le in­te ha en chans med en ut­rust­ning som väger mel­lan 10 och 15 ki­lo, att springa ifatt en bu­se.

– Här är hun­den oum­bär­lig, sä­ger han.

Den­na gång tap­pa­de Aik spå­ret, tro­ligt­vis för att det hun­nit kall­na.

– Ty­värr, det var för lång fram­kör­nings­tid, kon­sta­te­rar Mat­hi­as som dis­ku­te­rar med si­na kol­le­gor på plats om man ska ”blåa” om­rå­det vil­ket in­ne­bär att po­lis­bi­lar pla­ce­ras stra­te­giskt för att ringa in gär­nings­män­nen och för­svå­ra för dem att fly.

Till­ba­ka i bi­len tan­kar Aik vat­ten för att va­ra re­do när näs­ta jobb dy­ker upp. Tills dess ”trå­lar” vi, det vill sä­ga, kör runt och vän­tar på att näs­ta hund­jobb ska lar­mas ut.

Kloc­kan har hun­nit bli strax ef­ter ett när läns­kom­mu­ni­ka­tions­cen­tra­len, LKC, ro­par ut att en sing­e­lo­lyc­ka in­träf­fat på Ro­te­bro­le­den. Blå­ljus och ga­sen i bot­ten igen.

– Om det är en ratt­fyl­la är det van­ligt att de spring­er från plat­sen, men med hun­den i ha­sor­na har de in­te en chans, sä­ger Mat­hi­as.

Men Aik fick in­te an­vän­da sin emi­nen­ta nos nu hel­ler, ef­tersom fö­ra­ren snällt satt kvar i bi­len när po­li­sen kom fram.

Att stop­pa bi­lar är an­nars ett av de mest risk­fyll­da mo­men­ten för po­li­ser­na ef­tersom de ald­rig vet vad fö­ra­ren göm­mer, det kan va­ra ett va­pen.

– Om jag vet att det kan bli bråt­tom att få ut Aik så finns det en eva­ku­e­rings­luc­ka i hund­bu­ren. Ge­nom att tryc­ka på en knapp så öpp­nas luc­kan och han kan hop­pa in till mig i bi­len. På så vis spa­rar jag tid om jag be­hö­ver få ut ho­nom snabbt, sä­ger Mat­hi­as och rat­tar bi­len mot kol­le­ger­nas fa­vo­rit­fik, en nattöp­pen mack i Al­vik.

DAGS ATT FYL­LA PÅ kof­fe­in­be­ho­vet för att kla­ra varg­tim­mar­na som åter­står av natt­pas­set.

– Vi har ing­et sche­ma­lagt mål­tidsup­pe­håll ut­an får pas­sa på när det är li­te lugnt, sä­ger Mat­hi­as.

Jag är li­te ny­fi­ken på hur Aik, Sa­ga och Vil­de är när de kom­mer hem

till fa­mil­jen? Är de li­ka myc­ket på hug­get hem­ma?

– Nej, då är de som vil­ka and­ra hun­dar som helst, sä­ger Jacob som när han in­te trä­nar med Vil­de gär­na gul­lar och bu­sar med ho­nom.

– Man mås­te få va­ra li­te fjan­tig, lig­ga på rygg och va­ra li­te clown med sin hund. När hun­dar­na kom­mer hem till fa­mil­jen kopp­lar de av till­sam­mans med lill­hus­sa­roch mat­tar.

– Sa­ga ly­der till och med min ett och ett halvt-åring, sä­ger Da­niel och skrat­tar.

Knappt har han hun­nit tryc­ka i sig kor­ven in­nan näs­ta larm hörs i po­li­ser­nas öron­snäc­kor om ett på­gåen­de in­brott i en mäk­lar­by­rå i Råsun­da, men det vi­sar sig va­ra ett falsklarm. Ett an­tik­li­max in­fin­ner sig. Var­je gång hop­pas bå­de Mat­hi­as och Aik att det ska va­ra ett skarpt lä­ge, att de ska få ja­ga ifatt och gri­pa en miss­tänkt tjuv.

– Det är trots allt det som job­bet går ut på, sä­ger Mat­hi­as och suc­kar över att nat­ten är så lugn.

GRYNINGEN NÄR­MAR SIG och Aik bör­jar bli li­te otå­lig. Han vill kom­ma ut, så vi drar till Skepp­s­hol­men där Mat­hi­as läg­ger ett långt spår som går i sick­sack mel­lan Et­no­gra­fis­ka och Mo­der­na mu­se­et.

Det går in­te att ta mis­te på Aiks gläd­je när han änt­li­gen får vi­sa vad han går för.

– Det är vik­tigt att trä­na myc­ket för att hål­la kun­ska­pen vid liv an­nars finns ris­ken att tap­par in­tres­set, sä­ger Mat­hi­as och tar ett fast tag om li­nan och för­sö­ker hål­la jäm­na steg med en över­tag­gad Aik som far iväg som skju­ten ur en ka­non. I slu­tet av spå­ret lig­ger be­lö­ning­en, en ten­nisboll, som Mat­hi­as kas­tar iväg.

AIK HOP­PAR OCH skut­tar runt som en ung­hund, trots sin akt­nings­vär­da ål­der på åt­ta och ett halvt år. Och av Mat­hi­as ti­di­ga­re så tröt­ta upp­syn märks in­te ett spår. Han ler med he­la an­sik­tet.

De bäg­ge kom­pi­sar­na le­ker och kam­par med varand­ra in­nan det är dags att hop­pa in i ”ly­an” bak i bi­len igen för att rul­la till­ba­ka till Sol­na.

La­gom tills so­lens strå­lar le­tar sig upp över husta­ken far två tröt­ta hjäl­tar hem ef­ter väl för­rät­tat värv.

Sof­fan och säng­en häg­rar.

Man mås­te få va­ra li­te fjan­tig

Snart är Aik och Mat­hi­as natt­pass över, men i stäl­let för att var­va ner så pas­sar hund och hus­se på att trä­na li­te spår­ning i gry­nings­lju­set.

Fika­pa­us. Hun­dar­na vi­sar hur det går till när de sö­ker ef­ter nar­ko­ti­ka. Schä­fern Aik kän­ner av Mat­hi­as ad­re­na­lin när det är nå­got på gång och dags för ho­nom att bör­ja job­ba.

Hund­fö­ra­ren Mat­hi­as och po­lishun­den Aik le­tar ef­ter rå­na­re i en för­ort till Stock­holm.

Det är in­te ba­ra jobb. När ra­dar­pa­ret kom­mer hem är Aik som vil­ken fa­mil­je­hund som helst.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.