Djur­skydds­po­li­ser­na gri­per in

Hund - - Innehåll - Text Ti­na Frendstedt foto Ve­ro­ni­ca Kind­blad

Po­lis­in­spek­tö­rer­na Ingrid och Den­nis har kal­lats till en lä­gen­het i Ha­ninge i söd­ra Stock­holm. Äga­ren, en man i 70-års­ål­dern, lig­ger på sjuk­hus och en vän har hjälpt ho­nom att ta hand om kat­ter­na un­der ti­den. Men nu vill han in­te ta an­svar för dem läng­re och har sla­git larm.

Läns­sty­rel­sen be­stäm­mer att kat­ter­na ska om­hän­der­tas. En­ligt la­gen får en pri­vat­per­son en­dast ha högst nio hus­djur ut­an till­stånd och i den här lä­gen­he­ten finns det be­tyd­ligt fler än så. Man­nen är en ty­pisk katt­sam­la­re.

Po­li­ser­na bär skydds­ut­rust­ning, mun­skydd och hands­kar och när de öpp­nar dör­ren till lä­gen­he­ten slår en stank av stark am­mo­ni­ak emot dem. Över­allt står det oupp­pac­ka­de flytt­kar­tong­er och möb­ler från golv till tak, hul­ler om bul­ler. Det är in­stängt, stö­kigt och rö­rigt och kat­ter­nas av­fö­ring och so­por lig­ger sprid­da över he­la lä­gen­he­ten. För att kun­na ta sig fram tving­as po­li­ser­na flyt­ta un­dan allt brå­te och pres­sa sig fram mel­lan de två rum­men och kö­ket.

Så små­ning­om tit­tar någ­ra av de skyg­ga kat­ter­na fram. Med si­na

På da­gar­na träf­far de gro­dor, du­vor, häs­tar, ka­ni­ner, kat­ter och hun­dar. Men ar­be­tet som djur­skydds­po­lis är långt ifrån nå­gon idyll.

– Un­der mi­na 20 år som po­lis har jag ald­rig ti­di­ga­re sett så myc­ket mi­sär, sä­ger po­lis­in­spek­tö­ren Ingrid.

hå­var lyc­kas Ingrid och Den­nis fånga in en del och pla­ce­rar se­dan ut fäl­lor med mat. När de har av­slu­tat det mö­do­sam­ma ar­be­tet kan de kon­sta­te­ra re­sul­ta­tet: 21 in­fång­a­de kat­ter, varav sju ung­ar. De är i för­vå­nans­värt gott skick, en­dast någ­ra sak­nar tän­der och ett par har to­vig päls.

– Man­nens be­kant ha­de tack och lov bra kon­troll över hur

många de var. An­nars ha­de vi be­hövt töm­ma he­la lä­gen­he­ten, kat­ter är skyg­ga och göm­mer sig gär­na, sä­ger Ingrid.

För djur­skydds­po­li­ser­na är till­sla­get var­dag, en var­dag där de of­ta får in­syn i en mänsk­lig tra­ge­di.

– Det vo­re otro­ligt myc­ket enkla­re om de här män­ni­skor­na var ela­ka mot dju­ren. Of­tast är det tvärtom. De ger dem mat, tar hand om dem och för­kla­rar för oss att de äls­kar si­na djur. Men si­tu­a­tio­nen har spå­rat ur, sä­ger Den­nis.

DJURSKYDDSENHETEN BILDADES 2011 se­dan och det är de som ryc­ker ut när djur far il­la el­ler ut­gör en fa­ra för and­ra djur el­ler män­ni­skor.

Grup­pen är en mind­re känd av­del­ning­en in­om po­li­sen och de ar­be­tar gär­na i det dol­da. Ären­de­na är käns­li­ga, och för många väc­ker om­hän­der­ta­gan­det av dju­ren star­ka käns­lor.

– Ägar­na mår ju of­tast in­te bra, var­ken psy­kiskt el­ler fy­siskt Många är en­sam­ma, har inga släk­ting­ar som kan hjäl­pa till. Dju­ren är de­ras en­da säll­skap och de blir för­tviv­la­de när de för­svin­ner, sä­ger Ingrid.

Ti­di­ga­re på da­gen har po­li­ser­na va­rit ute och be­slag­ta­git 19 miss­sköt­ta och över­giv­na du­vor vid ett duvslag in­till en parklek.

EN AN­NAN DAG pat­rul­le­rar de par­ker och kon­trol­le­rar okopp­la­de hun­dar. Men ar­be­tet in­ne­bär även mer ud­da, ex­o­tis­ka in­slag, som att häm­ta en flad­der­mus på en lyx­krys­sa­re el­ler en gro­da som av miss­tag slun­kit ner i nå­gons pack­ning från Sri Lan­ka, vil­ket ock­så är ett led i lan­dets djur­skydd. Yr­ket är dock ing­et för al­ler­gi­ker el­ler djur­fo­bi­ker.

– Jag är in­te så för­tjust i spind­lar, men då kan jag göm­ma mig bakom att jag in­te vet hur man han­te­rar dem och får ringa in nå­gon ex­pert, sä­ger Den­nis och skrat­tar.

Of­ta­re hand­lar djurä­ren­de­na om hun­dar, kat­ter och ka­ni­ner som ägar­na av oli­ka an­led­ning­ar in­te kla­rar av att ta hand om.

– Den ena da­gen är ald­rig den and­ra lik, det är nog det bäs­ta med det här job­bet, helt skilt från de and­ra jobb som jag haft in­om po­li­sen, sä­ger Ingrid. Den­nis nic­kar. – Ja och att man fak­tiskt kän­ner att man gör en skill­nad i det

Det vo­re otro­ligt myc­ket enkla­re om de var ela­ka mot dju­ren

dag­li­ga. Det är tra­giskt när man åker ut till en fa­milj för fjär­de gång­en som in­te får ord­ning på si­na liv. Dju­ren får gö­ra si­na be­hov över­allt i hem­met. Man för­sö­ker pla­ne­ra så att bar­nen ska slippa va­ra hem­ma när man tar hus­dju­ren där­i­från, sä­ger han.

Bå­de Ingrid och Den­nis har en lång er­fa­ren­het som po­li­ser. Trots att det är djur som om­hän­der­tas är det män­ni­skor­na som de be­hö­ver kun­na han­te­ra.

– Vi kli­ver in i en käns­lig per­son­lig si­tu­a­tion där en män­ni­ska har miss­lyc­kats med att ta hand om sitt djur och of­ta även sitt eget liv. Vi mås­te va­ra sta­bi­la och ha mött det här för­ut, sä­ger Den­nis.

VID ETT PAR TILLFÄLLEN har de även ham­nat i hot­ful­la si­tu­a­tio­ner. Som för någ­ra år se­dan, när de skul­le om­hän­der­ta en Amstaff från en miss­bru­ka­re. Man­nen ha­de fått fle­ra till­sä­gel­ser men an­mäl­ning­ar­na fort­sat­te kom­ma in. Hun­den sprang lös och bet folk.

– När vi kom in i lä­gen­he­ten at­tac­ke­ra­de man­nen oss med en kniv. Han gav sig in­te ut­an fort­sat­te ut i trap­pen. Vi bar ju va­pen och skydds­väst men ha­de då­ligt skott­lä­ge och svårt träng­da. Det var nog den värs­ta hän­del­sen som jag va­rit med om i min kar­riär, sä­ger Ingrid.

Till sist lås­te man­nen in sig i lä­gen­he­ten och för­sök­te ta li­vet av bå­de sig själv och hun­den med hjälp av ta­blet­ter.

– Det blev stö­ki­ga­re än vad vi kun­de han­te­ra och fick kal­la på pi­ke­ten som för­hand­la­de och tog sig in. Bå­de man­nen och hun­den över­lev­de men hun­den fick njurska­dor av överdo­sen och fick av­li­vas.

Man­nen döm­des se­na­re för djur­plå­ge­ri. An­nars är det få av de­ras ären­den som le­der till fäl­lan­de do­mar. Of­tast sak­nas or­dent­lig be­vis­ning.

– Brottsoff­ren, allt­så dju­ren, kan ju in­te pra­ta och be­rät­ta vad som har hänt. Och det är ett li­tet rätts­om­rå­de. Dom­sto­len och åkla­gar­vä­sen­det är osäk­ra, de krä­ver myc­ket in­nan de vå­gar dö­ma. Här ska man vi­sa på att äga­ren kän­de till att dju­ret led, det är kne­pigt. Det kanske även fanns stöld­gods i hem­met, då läg­ger man ner djurä­ren­det. Det är för­ban­nat orätt­vist, sä­ger Den­nis.

NÄR DJU­REN OMHÄNDERTAGITS be­stäms om de mås­te av­li­vas, om­pla­ce­ras el­ler kan åter­vän­da till äga­ren. Of­ta ham­nar de på oli­ka upp­sam­lings­plat­ser.

Vi föl­jer med Ingrid och Den­nis till Hunds­tal­let i Brom­ma där ett av de­ras stör­re be­slag med hun­dar ham­nat.

De svar­ta hu­sky­bland­ra­ser­na Da­ko­ta och Ly­ra hop­par glatt upp mot stängs­let i hund­går­den. Grå­spräng­da Jasper lun­kar ny­fi­ket fram och ger ifrån sig någ­ra skall. I bu­ren mitt emot ryg­gar Yla och In­ka skyggt till­ba­ka och åter­vän­der in i si­na bås.

– De här hun­dar­na har va­rit i många slags­mål med varand­ra, sä­ger hundskö­ta­ren Ca­ro­li­ne Zäll och pe­kar på Jas­pers päls som är full med grå hår ef­ter al­la ärr.

En kall ja­nu­a­ri­dag för­ra året hit­ta­des hun­dar­na i en in­häg­nad vid ett torp i Rosla­gen. Utsvult­na, skyg­ga och för­vil­da­de. Den man­li­ga äga­ren, en äld­re fö­re det­ta miss­bru­ka­re, ha­de hängt sig i hu­set och läm­nat hun­dar­na åt sitt öde. Gran­nar­na ha­de kla­gat un­der en tid och till sist be­slu­ta­de läns­sty­rel­sen att hun­dar­na skul­le om­hän­der­tas. När po­li­sen kom dit fann man 18 in­häg­na­de Hu­sky­hun­dar vid man­nens hus. Två av dem var i så då­lig kon­di­tion att de fick av­li­vas på plats.

– Vi trod­de att vi ha­de sam­ lat in al­la men då hit­ta­de vi yt­ter­li­ga­re en som ha­de kru­pit in un­der hu­set, sä­ger Ingrid och ska­kar på hu­vu­det.

– Vi fick loc­ka ut den med kött­bul­lar. Hun­dar­na var för­vå­nans­värt snäl­la och in­te alls ag­gres­si­va, ba­ra väl­digt räd­da. Men Si­be­ri­an hu­sky är ju drag­hun­dar som krä­ver myc­ket mo­tion och det fick ju in­te de här, sä­ger hon.

EF­TERÅT HAR MAN LYC­KATS hit­ta nya äga­re till fy­ra av dem och för­hopp­ning­en är att al­la ska kom­ma till nya hem.

– Men de kom­mer ald­rig att bli helt ta­ma, de är ex­tremt skyg­ga och stäl­ler höga krav på nya ägar­na. De ska till ex­em­pel in­te bo med små­barn, sä­ger skö­ta­ren Ca­ro­li­ne Zäll.

Den­nis och Ingrid har inga pla­ner på att själ­va ta sig an nå­gon av dem. Den­nis är gift med en ve­te­ri­när och har re­dan hund och katt där­hem­ma. Ingrids dött­rar har två marsvin. – Det räc­ker. När man kom­mer hem ef­ter ett ar­bets­pass är man gans­ka glad för allt man har. Även om man har vant sig är det tra­giskt hur vis­sa män­ni­skor le­ver med si­na djur och att det finns ett så stort mör­ker­tal.

Hun­den fick njurska­dor av överdo­sen och fick av­li­vas

Folk tar in­te si­na djur till ve­te­ri­nä­ren, an­ting­en har de in­te råd, el­ler så för­står de in­te att dju­ren är sjuka. Man nor­ma­li­se­rar det. En hund ha­de så långa klor så de väx­te runt tas­sen, de såg in­te att han ha­de ont, sä­ger Den­nis.

Yla och In­ka är från sam­ma Hu­sky-be­slag som Ly­ra och Da­ko­ta. De är bå­de ny­fik­na och ex­tremt skyg­ga. Om de en dag hit­tar rätt äga­re krävs spe­ci­el­la om­stän­dig­he­ter, som att de in­te ska bo ihop med små barn.

Da­ko­ta och Ly­ra är två av Si­be­ri­an hu­sky-hun­dar­na som togs i be­slag ef­ter att en man hängt sig i sitt hus i ja­nu­a­ri för­ra året. Ut­an­för hu­set hit­ta­de man 19 för­vil­da­de hu­sky­hun­dar, någ­ra av dem myc­ket skyg­ga och två fick av­li­vas på plats. Men...

Djur­skydds­po­li­sen är en mind­re känd av­del­ning in­om po­li­sen och de ar­be­tar gär­na i det dol­da. Men de är syn- li­ga på so­ci­a­la me­di­er, ”där kan vi till ex­em­pel be­rät­ta när det är dags att kopp­la hun­den, vac­ci­ne­ra el­ler vad man ska tän­ka på i...

Si­be­ri­an hu­sky är drag­hun­dar och krä­ver myc­ket mo­tion, nå­got den ti­di­ga­re äga­ren ig­no­re­rat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.