Vi pumpar ut så mycket koldioxid i atmosfären att vi sannolikt inte får någon istid på 100 000 år.

Diego 20 års astronomiska data från 33 solliknande stjärnor. Målet var att fastställa hur mycket deras utstrålning varierade över tid. Studierna visade att det nästan uteslutande är energi i form av ultraviolett strålning som minskar när en stjärna går in i ett Maunder Minimum. Baserat på de 33 stjärnorna menar forskarna att sänkningen är mellan 5,5 och 8,4 procent. På jorden skulle Maunder Minimum därför resultera i ett temperaturfall på max 0,5 °C.

Michael Brown på Monash University i Australien har tittat närmare på kampen mellan värme och kyla. Enligt Brown skulle ett nytt Maunder Minimum inte ge något stort temperaturfall – främst för att atmosfären fortfarande tillförs växthusgaser varje år, som sedan 1850 har värmt upp planeten med drygt 1°C.

Siffror från det internationella energiorganet visar till exempel att jordens samlade energibehov var 2,3 procent högre 2018 än 2017. Samtidigt täcktes det ökande behovet i huvudsak med kol, olja och gas i stället för gröna energikällor i form av vind- och solenergi. Därmed finns det för tillfället inget som tyder på en inbromsning av temperaturhöjningen.

Ny istid pausad

Först om cirka 1 500 år hotar en ny ”riktig” istid att dyka upp. Till skillnad från en liten istid är den äkta varan inte bara ett kort temperaturfall på några årtionden utan omfattar tiotusentals år med ett klimat som är minst fem grader kallare än i dag.

Planeten kommer dock knappast att uppleva några nya gigantiska istäcken inom överskådlig tid, bedömer paleoklimatologen Michael Sandstrom på Columbia University i New York, USA. Han har bland annat

studerat hur mycket koldioxid luften innehåller i värmetider respektive istider. Mängden koldioxid mäts i ppm, miljondelar luftmolekyler. Innan en istid kan uppstå ska koldioxidinnehållet i atmosfären ned till cirka 170 ppm. Det betyder att luften innehåller 170 koldioxidmolekyler för varje miljon luftmolekyler. Tvärtom ska mängden koldioxidmolekyler upp till 280 ppm för att orsaka en värmetid som den nuvarande. Innan förbränningen av fossila bränslen tog fart i mitten på 1800-talet var atmosfärens innehåll av koldioxid just 280 ppm. Sedan dess har koncentrationen ökat till 410 ppm.

Senaste gången jorden hade en liknande uppvärmning var för drygt 56 miljoner år sedan under PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). På 10 000 år blev planeten mellan fem och åtta grader varmare när undervattensvulkaner smälte metanis och frigjorde stora mängder växthusgaser.

När utsläppen avtagit tog det 170 000 år innan temperaturen fallit till den tidigare nivån.

Den långsamma avkylningen beror på att jordens egen termostat är ineffektiv och det tar lång tid att rensa atmosfären från koldioxid. Dessutom fungerar många av de processer som en uppvärmning sätter igång mycket snabbare framlänges än baklänges. Avsmältningen av planetens stora istäcken på Antarktis och Grönland sker till exempel betydligt snabbare än vad det bildas ny is. Samtidigt har smält is en självförstärkande effekt. När isen smälter blottläggs mörkt hav och land som – till skillnad från den vita, reflekterande isen – suger åt sig solstrålarna och omvandlar dem till värme. Värmen förstärker med andra ord sig själv och gör det svårare att vända en höjning av temperaturen till en sänkning.

Solen kan köpa oss tid

Utsläppet av växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen stör också planetens naturliga pendling mellan kyla och värme – vilket kanske kan bli klimatets räddning. Om astrofysiker som Irina Kitiashvili har rätt i sin teori om att vi går in i en ny period med mycket låg solaktivitet får mänskligheten kanske en kortvarig respit med klimatförändringarna när växthusgaser driver upp temperaturen eftersom solens minskade aktivitet dämpar deras effekt på klimatet. Det kan ge den tid energisektorn behöver för att ställa om till gröna energikällor och industrin tid att hitta ersättningar för betong och stål som släpper ut enorma mängder koldioxid.

Respiten är dock kortvarig och när solen och solfläckarna återvänder med förnyad styrka kommer temperaturen att stiga med raketfart om inte mänsklighetens globala uppvärmning då har tyglats.

Om de stora istäckena försvinner får det oöverskådliga konsekvenser. Följ havshöjningens effekt på land meter för meter. Illvet.se/istid

SOLAR DYNAMICS OBSERVATORY/NASA SOLUTBROTT Magnetiska bågar skapade i solens inre bryter igenom ytan (även kallad fotosfären) som ett solutbrott. 12 · 2020

SHUTTERSTOCK När stjärnor som solen går in i en period med låg aktivitet och få solfläckar faller mängden utstrålad energi med 5,5–8,4 procent – främst i den ultravioletta delen av spektrumet. Om den globala uppvärmningen löper amok kommer Arktis istäcke att kollapsa och släppa ut triljarder liter vatten i världens hav.