Vår långa barndom har djupa rötter

Ett av de drag som skiljer människan från vår närmaste släkting, schimpansen, är vår långa barndom. Den gör att vår hjärna får god tid på sig att växa till och utvecklas. Hos oss avtar hjärnans tillväxt först när vi är fem år, medan detta sker redan efter två år hos schimpansen.

Den långa barndomens uppkomst har hittills varit en gåta, men nu har en internationell forskargrupp kommit närmare ett svar. De har undersökt ett 3,3 miljoner år gammalt kranium från Etiopien och gett det smeknamnet Selam. Kraniet har tillhört en unge av arten Australopithecus afarensis. Den tillhör gruppen så kallade sydapor, som var föregångare till vårt eget Homo-släkte.

Undersökningar av kraniets tänder visade framför allt att Selam var drygt två år gammal när den dog. Med hjälp av extremt detaljerade skanningar av kraniet fick forskarna även möjlighet att studera det inre avtrycket av hjärnan. Utifrån skanningarna kunde de beräkna hjärnans volym till 275 milliliter, vilket motsvarar en schimpansunges hjärna vid samma ålder.

Mätningar på vuxna sydapor har visat att hjärnan var 20 procent större än hos schimpanser. Det betyder att hjärnan inte var färdigutvecklad när Selam dog. Sydapans barndom var alltså väsentligt längre än hos schimpanser, vilket gör att sydapan liknade oss människor i större utsträckning på den punkten.

SYDAPOR är en gemensam beteckning på arterna i släktet Australopithecus, som var föregångare till Homo-släktet.

Skanningar av kraniet från en ung sydapa visar att hjärnan inte var färdigutvecklad i tvåårsåldern. Det tyder på att arten liksom människan hade en lång barndom.