Ton rymdstoft träffar jorden varje dag och finns i dammet i våra hem.

vilket bara kan bildas i en supernova. På sin väg runt Vintergatan måste solsystemet alltså ha passerat genom ett stoftmoln som efterlämnats av en supernova.

Stoftet skymmer Vintergatans ljus

Historiskt sett har stoftet mellan stjärnorna gett astronomerna en del huvudbry. Det blockerar ljuset från stjärnorna genom att absorbera synligt ljus. På ungefär samma sätt som pyttesmå vattendroppar i luften kan bilda dimma som gör att vi inte kan se solen utgör det kosmiska stoftet en ogenomtränglig dimma i galaxen. Sett från jorden skulle Vintergatan lysa tusen gånger starkare om det inte var för allt stoft som skymmer ljuset.

Ända fram till 1950-talet gjorde stoftmoln det omöjligt för astronomer att få en överblick över Vintergatan – på den tiden anade forskarna därför inte att vi bor i en roterande spiralgalax med långt över hundra miljarder stjärnor. Först när mer avancerade radioteleskop utvecklades kunde astronomerna börja kartlägga Vintergatan eftersom radiovågor kan tränga igenom stoftet utan problem.

Det mesta kosmiska stoftet håller sig till galaxer, men en liten del svävar runt i världsrymden mellan galaxerna. Här stör det astronomernas mätningar när de försöker studera himlakroppar som är mycket långt bort. Ljuset från fjärran galaxer och supernovor kan visserligen tränga igenom de mycket tunna stoftmolnen, men dämpas längs vägen och det blir därför svårare att avgöra hur kraftigt en himlakropp egentligen lyser. Astronomer använder just ljusstyrkan till att bedöma avståndet till fjärran föremål och bland annat för att mäta hur snabbt universum utvidgar sig. Därför försvårar det intergalaktiska stoftet utforskning av universum.

Astronomerna suckar ibland över det kosmiska stoftet som försvårar deras jobb, men de skulle inte ha så mycket att titta på om inte stoftet funnits. Faktum är att teoretiska modeller för stjärnbildning visar att en stjärna som solen aldrig kan ha bildats utan kosmiskt stoft.

Ingen stjärnbildning utan stoft

Stjärnor bildas av enorma moln av gas och stoft som kollapsar under sin egen vikt. I takt med att molnet kollapsar blir det också varmare eftersom gasmolekylerna kommer närmare varandra och kolliderar oftare. Där gravitationen försöker dra ihop molnet kommer molekylerna i den varma gasen röra sig från varandra och därmed utvidga molnet.

Vid en viss tidpunkt skulle molnets sammandragning helt upphöra om det inte var för just stoftet. Stoftpartiklarna hjälper molnet att bli av med värmen genom att omvandla energin till infraröd strålning – värmestrålning – som kan tränga ut ur molnet och spridas i rymden. Först då blir det möjligt för molnet att samlas till en protostjärna där trycket i centrum till sist blir högt nog för att väte ska fusioneras till helium, och stjärnan antänds.

Stjärnbildningen kräver alltså stoft, och stoftet kommer från döda stjärnor. Men