SPARTANERNA OCH SLAGET VID THERMOPYLE

Kung Le­oni­das och hans 300 sol­da­ter höll stånd i fle­ra da­gar mot per­ser­kung­en Xerx­es enor­ma styr­kor.

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - INGAR EFTEDAL HØGSTEDT

Spar­ta och spartanerna är ett av det an­ti­ka Gre­klands mest mytomspun­na folk. De­ras mi­li­tä­ra or­ga­ni­sa­tion in­spi­re­ra­de Alex­an­der den sto­re och se­na­re ock­så Ro­mar­ri­ket. Ett av Spar­tas stol­tas­te ögon­blick var slaget vid Thermopyle, där en gre­kisk al­li­ans ledd av 300 spar­ta­ner höll stånd i fle­ra da­gar mot per­ser­kung­en Xerx­es enor­ma styr­kor.

"MÅNGA HISTO­RI­E­IN­TRES­SE­RA­DE HAR FÖR­UND­RATS ÖVER ATT SPAR­TA ALD­RIG BE­DREV EN MER OF­FEN­SIV EX­PAN­SIONS­PO­LI­TIK, DÅ DET KNAPPT FANNS NÅG­RA STA­TER I GRE­KLAND SOM KUN­DE STÅ EMOT DEM."

Spar­ta var in­te en po­lis (stad) på sam­ma sätt som Aten el­ler The­be. Nam­net Spar­ta kom från den ti­tel som de fria män­nen med fullt med­bor­gar­skap ha­de, näm­li­gen spar­ta­ner. Det vi idag kal­lar Spar­ta kal­la­de gre­ker­na, och spartanerna själ­va för den de­len, La­ke­dai­mon. Sta­den låg centralt på Pe­lo­pon­ne­sos, i om­rå­det La­ko­ni­en. La­ke­dai­mon ha­de ett bra lä­ge i en dal, skyd­dad av dal­si­dor­na och med god till­gång till dricks­vat­ten. Det var en per­fekt plats för en mi­li­tär­för­lägg­ning. Runt La­ke­dai­mon bod­de oli­ka folk som spartanerna er­öv­rat och lagt un­der sig. Någ­ra av dem som bod­de när­mast sta­den ha­de be­hål­lit sin fri­het, men sak­na­de med­bor­gar­skap och var in­te spar­ta­ner. De kal­la­des pe­ri­o­i­ker ("de som bor runt om­kring"). De ha­de be­hål­lit själv­sty­ret i si­na eg­na om­rå­den, men de ha­de ing­en kon­troll över den eg­na ut­ri­kes­po­li­ti­ken. De var ålag­da att stäl­la upp med för­nö­den­he­ter och even­tu­ellt sol­da­ter åt Spar­ta om be­ho­vet skul­le upp­stå. Den här for­men av her­ra­väl­de stod som mo­dell för ro­mar­na när de­ras ex­pan­sions­po­li­tik slog ut i full blom på 200-ta­let f. Kr.

Män­ni­skor som var un­der­lag­da Spar­ta men in­te var pe­ri­o­i­ker kal­la­des heílô­tes (he­lo­ter, sla­var). He­lo­ter­na var helt un­der­ställ­da Spar­tas vil­ja. De ha­de ing­en rätt till var­ken sin egen­dom el­ler kropp. Spar­tas man­li­ga be­folk­ning var ute­slu­tan­de sol­da­ter, och det fanns inga spar­tans­ka bön­der, kruk­ma­ka­re el­ler her­dar. För att det ska va­ra möj­ligt att ha en ar­mé be­stå­en­de av he­la den man­li­ga be­folk­ning­en be­hö­ver man nå­gon som kan skaf­fa fram mat och skö­ta det nöd­vän­di­ga un­der­hål­let. Spar­ta lös­te pro­ble­met ge­nom att er­öv­ra ett folk och gö­ra al­la till sla­var. He­lo­ter­na er­öv­ra­des mel­lan 800 och 700 f. Kr. och för­blev sla­var i näs­tan 400 år. He­lo­ter­na ut­för­de allt det prak­tis­ka ar­be­tet i Spar­ta och sam­häl­let var helt be­ro­en­de av de­ras gra­tis ar­bets­kraft för att fun­ge­ra. Spar­tans­ka ar­mé­er drog säl­lan långt ifrån hemsta­den. De­ras ak­ti­vi­tet var of­ta de­fen­siv, som att slå ner upp­ror bland pe­ri­o­i­ker­na och he­lo­ter­na, el­ler kon­flik­ter med de star­kas­te grann­fol­ken på Pe­lo­pon­ne­sos.

Många histo­ri­e­in­tres­se­ra­de har för­und­rats över att Spar­ta ald­rig be­drev en mer of­fen­siv ex­pan­sions­po­li­tik, då det knappt fanns någ­ra sta­ter i Gre­kland som kun­de stå emot dem.

De fles­ta me­nar nu att det var fa­ran för upp­ror bland he­lo­ter­na som var an­led­ning­en till att ar­mén höll sig nä­ra sta­den.

Lykur­gos

Många av Spar­tas tra­di­tio­ner och nor­mer kom från det som histo­ri­ker kal­lar de mör­ka år­hund­ra­de­na i gre­kisk histo­ria (cir­ka 1200–750 f. Kr.), en tid som in­te läm­na­de många skrift­li­ga käl­lor och märk­vär­digt få ar­ke­o­lo­gis­ka fynd ef­ter sig. Många av de sä­reg­na spar­tans­ka tra­di­tio­ner­na ska ha in­stif­tats av stats­man­nen Lykur­gos. Vi vet in­te mer om ho­nom än det som finns be­va­rat i spar­tans­ka le­gen­der. Dis­kus­sio­nen om huruvi­da Lykur­gos verk­li­gen ut­rät­ta­de allt det han på­stås ha gjort el­ler in­te, och om han över­hu­vud­ta­get har levt, har länge ra­sat i for­skar­värl­den. Lykur­gos ska bland an­nat ha in­stif­tat den stat­li­ga un­der­vis­ning­en, ett folk­råd kal­lat ge­ru­sia och val­ord­ning­en till eforerna (upp­sy­nings­män). Vid si­dan av kungarna var eforerna de mäktigaste i den spar­tans­ka sta­ten. Eforerna valdes ut bland veteranerna och kom näs­tan ute­slu­tan­de från adeln. På slag­fäl­tet var det kungens ord som var lag, men i politiska frå­gor ha­de kungen ba­ra en röst i rå­det. I ge­ru­si­arå­det ha­de kungarna en fast plats, vid si­dan av eforerna. De res­te­ran­de med­lem­mar­na valdes år­li­gen. Rå­det led­des av eforerna, som ha­de makt att hä­va rådsmö­ten och där­med av­slu­ta en dis­kus­sion in­nan al­la ha­de fått ut­ta­la sig. Eforerna var ock­så an­sva­ri­ga för att kon­trol­le­ra kungarna och stäl­la dem in­för rät­ta om de bröt mot god spar­tansk sed.

En aspekt av Spar­ta, som skil­de sig starkt från and­ra gre­kis­ka stä­der, var dub­bel­mo­nar­kin. Det fanns all­tid två kung­ar i Spar­ta. Kung­a­mak­ten gick i arv in­om två fa­mil­jer. De här fa­mil­jer­na kun­de här­le­da si­na släkt­lin­jer till­ba­ka till hjäl­ten Her­ak­les, hos oss kanske bätt­re känd un­der sitt la­tins­ka namn Her­ku­les. De två tro­ner­na var upp­kal­la­de

"VID SI­DAN AV KUNGARNA VAR EFORERNA DE MÄKTIGASTE I DEN SPAR­TANS­KA STA­TEN. EFORERNA VALDES UT BLAND VETERANERNA OCH KOM NÄS­TAN UTE­SLU­TAN­DE FRÅN ADELN. PÅ SLAG­FÄL­TET VAR DET KUNGENS ORD SOM VAR LAG, MEN I POLITISKA FRÅ­GOR HA­DE KUNGEN BA­RA EN RÖST I RÅ­DET."

ef­ter de två förs­ta spar­tans­ka kungarna som ska ha va­rit ef­ter­kom­man­de till Her­ak­les, och kal­la­des eu­ry­pon­tid- och agist­ro­nen. I det fem­te och det fjär­de år­hund­ra­det fö­re Kristus, me­dan Gre­kland över­sväm­ma­des av de­mo­krat­is­ka tan­kar och idéer, höll Spar­ta hårt på sin mo­nar­ki. De gick så långt att de för­kla­ra­de krig mot de av si­na al­li­e­ra­de sta­ter som in­för­de de­mo­kra­ti el­ler vagt folk­sty­re.

När Spar­ta för­kla­ra­de krig ut­an­för si­na eg­na grän­ser var det eforerna som be­stäm­de vil­ken av de två kungarna som skul­le le­da hä­ren. Den tre­de­la­de makt­struk­tu­ren höll sig re­la­tivt sta­bil fram till 200-ta­let f. Kr.

Den spar­tans­ke sol­da­ten

Spartanerna an­vän­de, i lik­het med and­ra gre­ker, hopli­ter och fa­lang­er i sin krig­fö­ring. En hoplitsol­dat var ut­rus­tad med ett långt spjut, hjälm, ben­skydd och en stor sköld (hoplon). Det var sköl­den som gav dem nam­net hopli­ter, som helt en­kelt be­ty­der man med hoplon (sköld). De stod i tät for­ma­tion, var­je sol­dats sköld skyd­da­de äga­rens kropp och gran­nens hög­ra si­da. Spju­ten an­vän­des som stick­va­pen över sköld­kan­ten. Spju­ten var så långa att sol­da­ter­na i and­ra le­det stack si­na spjut över skuld­ror­na på förs­ta le­det. I väl­fun­ge­ran­de hopli­tar­mé­er var for­ma­ti­o­nen så tät att även tred­je le­dets, och i ex­tre­ma fall fjär­de leds, spjut nåd­de fi­en­den.

Spartanerna var hoplitsol­da­ter par ex­cel­lence. De trä­na­de var­je dag och vig­de si­na liv åt mi­li­tä­ren. De var sam­kör­da på ett sätt som and­ra hopli­tar­mé­er ba­ra kun­de dröm­ma om. En så tät­pac­kad for­ma­tion som en hoplit­fa­lang ha­de i stort sett ba­ra en rikt­ning och det var fram­åt. Re­trätt i for­ma­tion var när­mast omöj­ligt ut­an att sol­da­ter­na snubb­la­de el­ler knuf­fa­de till varand­ra och där­med för­lo­ra­de ba­lan­sen. Spartanerna öva­de på oli­ka dans­steg för att för­bätt­ra kropps­kon­trol­len, ryt­men och sam­ar­be­tet. Det var en vik­tig för­kla­ring till de­ras styr­ka i strid. Inga and­ra ar­mé­er ha­de möj­lig­het att trä­na på ma­növ­rar och sam­ar­be­te ef­tersom de ha­de fullt upp med att ar­be­ta. Spartanerna var yr­kes­sol­da­ter och kun­de där­med fin­sli­pa kom­pli­ce­ra­de ma­növ­rar. De­ras for­ma­tion fram­stod som en rör­lig mur när den fun­ge­ra­de som den skul­le. Vil­ka spe­ci­el­la rö­rel­ser spartanerna kun­de ut­fö­ra, som and­ra in­te kun­de, spe­ci­fi­ce­ras ald­rig i käl­lor­na. Det mest tro­li­ga är att spartanerna kun­de vri­da for­ma­tio­nen, änd­ra rikt­ning, mö­ta en ut­flan­ke­ring el­ler ett bak­håll. Det skul­le i så fall ha gett enor­ma tak­tis­ka för­de­lar mot de and­ra, re­la­tivt en­spå­ri­ga, hopli­ter­na.

Fa­lang­en var mer ef­fek­tiv i strid mot and­ra fa­lang­er och hopli­ter än mot and­ra stilar­ter. I strid mot for­ma­tio­ner med en lö­sa­re or­ga­ni­sa­tion blev hopli­ter­na lätt ut­flan­ke­ra­de och ned­hugg­na på sin oskyd­da­de hög­ra si­da el­ler bak­i­från. Det rå­der dock enig­het om att det var yt­terst säl­lan som två fa­lang­er fak­tiskt möt­tes i krig. Stri­den av­gjor­des of­ta ge­nom att en av si­dor­na mis­te mo­det och flyd­de in­nan ar­mé­er­na kom in­om räck­håll. De gång­er de möt­tes var för­lu­stan­ta­len myc­ket lå­ga och hä­rar­na stod och knuf­fa­de på varand­ra tills en av ar­mé­er­na mis­te mo­det el­ler in­te kun­de stå emot pres­sen. Döds­an­ta­len bör­ja­de sti­ga först då en si­da bör­ja­de springa.

Ago­gen

Ago­gen var nå­got så säll­synt i den an­ti­ka värl­den som en stat­ligt be­tald ut­bild­ning. Al­la poj­kar i Spar­ta mås­te ge­nom­gå ut­bild­ning­en, med ett vik­tigt un­dan­tag: tro­nar­ving­ar­na slapp ago­gen, och fick en spe­ci­a­lan­pas­sad ut­bild­ning istäl­let. De be­höv­de in­te ve­ta hur man rör­de sig som en en­het, ut­an mås­te ve­ta hur man kon­trol­le­ra­de en en­het. De­ras ut­bild­ning var mil­da­re, men den var än­då helt kon­cen­tre­rad på de mi­li­tä­ra upp­gif­ter som skul­le till­fal­la dem se­na­re i li­vet.

Re­dan vid föd­seln kon­trol­le­ra­de eforerna bar­nen för att hit­ta miss­bild­ning­ar och svag­he­ter. Om nå­got skul­le va­ra fel sat­tes bar­nen ut till var­gar­na, för i Spar­ta fanns det in­te plats för sva­ga. De poj­kar som god­kän­des gavs till­ba­ka till si­na möd­rar, där de fick stan­na till sin sjun­de som­mar. Vid den tid­punk­ten ryck­tes de hårt och bru­talt bort från hem­mets trygg­het och kas­ta­des in i ago­gens hår­da var­dag.

I ago­gen skul­le poj­kar­na lä­ra sig bli sol­da­ter och hopli­ter, när­ma­re be­stämt spar­ta­ner. Det pe­da­go­gis­ka upp­läg­get ba­se­ra­des på fy­sisk be­straff­ning, mobb­ning, för­öd­mju­kel­se och hård fy­sisk fost­ran. De yngs­ta poj­kar­na pa­ra­des ihop med en äld­re poj­ke så snart de bör­ja­de i ago­gen. Den äld­re poj­ken var en slags fad­der för ny­kom­ling­ar­na. Fad­dern an­sva­ra­de för att poj­ken gjor­de som han skul­le och att han fick det straff han skul­le ha. Den älds­te poj­ken kal­la­des ”amor” (äls­ka­re), och sex­u­a­li­tet in­om fad­der­ord­ning­en upp­munt­ra­des. Det lär­de den yngs­te att tå­la den störs­ta för­öd­mju­kel­se och smär­ta, och det skul­le ska­pa ett när­ma­re för­hål­lan­de till fad­dern.

Poj­kar­na fick mat på sta­tens be­kost­nad, men ba­ra till­räck­ligt för att över­le­va – in­te så att de blev mät­ta. Det skul­le lä­ra dem att han­te­ra svält, nå­got som snart nog kun­de bli ak­tu­ellt un­der lång­va­ri­ga fält­tåg. För att stil­la sväl­ten upp­ma­na­des poj­kar­na att stjä­la och ja­ga. I lik­het med det mesta i ago­gen ha­de ock­så det ett pe­da­go­giskt syf­te. Jakt var en nyt­tig kun­skap att ha, bå­de till var­dags och un­der fält­tåg. Tju­ve­ri­et skul­le lä­ra poj­kar­na att va­ra lis­ti­ga och hål­la sig ut­om syn­håll. Straf­fet för upp­täckt var of­fent­lig pisk­ning.

En histo­ria om en poj­ke som ha­de fång­at en gna­ga­re strax in­nan en in­spek­tion vi­sar bå­de hur svult­na och di­sci­pli­ne­ra­de ele­ver­na i ago­gen var: poj­ken ha­de gömt gna­ga­ren i si­na klä­der, hell­re det än att ris­ke­ra att få de­la den med and­ra el­ler, än­nu vär­re, mis­ta by­tet. Dju­ret fick pa­nik och bör­ja­de gna­ga på poj­kens mage. Den gnag­de sig ige­nom hu­den och in till in­äl­vor­na. Poj­ken å sin si­da blin­ka­de in­te ens un­der in­spek­tio­nen, men dog se­na­re av ska­dor­na som gna­ga­ren or­sa­kat.

När poj­kar­na var 17 år gam­la gick de ut ago­gen. De sågs nu som vux­na, fria män och ha­de ful­la med­bor­ger­li­ga rät­tig­he­ter, men ut­bild­ning­en var in­te fär­dig. Näs­ta steg var att bli upp­ta­gen i nå­got av mäs­stäl­ten. Den spar­tans­ka hä­ren var upp­de­lad i oli­ka av­del­ning­ar, ef­ter vil­ket mäs­stält man var en del av. Al­la spar­ta­ner, allt­så fria med­bor­ga­re, som ha­de full­gjort ago­gen in­tog si­na mål­ti­der där och al­la bi­drog med mat, pro­du­ce­rad av he­lo­ter­na. Var­je spar­tan till­de­la­des ett styc­ke jord och en he­lot­fa­milj som skul­le bru­ka den. De som åt till­sam­mans bå­de sov och stred ihop. De bod­de i eg­na ka­ser­ner tills de blev un­ge­fär 30 år gam­la. Då fick de möj­lig­het att flyt­ta till si­na fa­mil­jer och kun­de över­lå­ta plat­sen till en ung sol­dat. Det var från den ål­dern de räk­na­des som ve­te­ra­ner och kun­de kon­cen­tre­ra sig på po­li­tik och lik­nan­de, el­ler bli kvar i ar­mén.

De som ut­märk­te sig i ago­gen in­vig­des i Spar­tas hem­li­ga po­lis, kal­lad kryp­te­ia. De lev­de göm­da i sko­gar­na i när­he­ten av he­lo­ter­na. De ha­de fria tyg­lar att dö­da he­lo­ter som ho­ta­de Spar­tas sä­ker­het, in­te job­ba­de el­ler var på fel plats vid fel tid­punkt.

Det var var­je spar­tansk mans plikt att gif­ta sig och få sö­ner, allt­så re­kry­ter till hä­ren, och dött­rar att pro­du­ce­ra än­nu fler poj­kar. De all­ra fles­ta gif­te sig i slu­tet av ton­å­ren. Pro­ble­met var att de unga män­nen in­te fick va­ra med si­na fru­ar, trots att det var en plikt att få sö­ner. Det är än­nu ett ex­em­pel på spar­tansk pe­da­go­gik. Brud­gum­men för­vän­ta­des kun­na smy­ga sig till sin brud och gö­ra hen­ne gra­vid. Den som upp­täck­tes fick sam­ma straff som den som upp­täck­tes med att stjä­la.

Slaget vid Thermopyle

Även om det här slaget slu­ta­de i ett blo­digt ne­der­lag för spartanerna var det ett av sta­dens störs­ta ögon­blick. Histo­ri­er­na om kung Le­oni­das och hans 300 spar­ta­ner har bli­vit le­gen­der om hjälte­mod, mas­kuli­ni­tet och lo­ja­li­tet. De här män­ni­skor­na in­kar­ne­ra­de allt en spar­tan skul­le va­ra, och de­ras för­lust blev en mo­ra­lisk se­ger för al­la gre­ker.

Året var 480 f. Kr. och Fast­lands­gre­kland ho­ta­des av in­va­sion från den mäk­ti­ge per­ser­kung­en Xerx­es. Ho­tet er­kän­des av de fles­ta gre­ker, och det be­stäm­des att man skul­le gö­ra mot­stånd om in­va­sio­nen kom. Den mest na­tur­li­ga rutt Xerx­es kun­de ta till fast­lan­det gick ge­nom ett bergs­pass kal­lat Thermopyle (de var­ma por­tar­na). To­talt var det cir­ka 4 000 gre­ker som sam­lats vid pas­sets sma­las­te punkt. I ett krigs­råd be­stäm­des att Le­oni­das skul­le va­ra det över­ord­na­de be­fä­let, me­dan var­je folk skul­le le­das in­ternt av si­na eg­na of­fi­ce­ra­re. Att va­let föll på Le­oni­das var in­te över­ras­kan­de. Han var en er­fa­ren sol­dat och of­fi­cer samt, in­te minst, spar­tan. Ba­ra det kva­li­fi­ce­ra­de ho­nom fram­för and­ra le­da­re och kung­ar.

Var­för ställ­de Spar­ta upp med så få sol­da­ter? Den frå­gan har of­ta ställts i sam­band med slaget vid Thermopyle. Sär­skilt när man vet att Spar­ta ha­de den till an­ta­let

störs­ta och bäst trä­na­de ar­mén av al­la de gre­kis­ka stads­sta­ter­na finns det an­led­ning att frå­ga sig var­för de skic­ka­de så få.

Fle­ra fak­to­rer har pe­kats ut. En­ligt de an­ti­ka käl­lor­na var det på grund av fi­ran­det av Kar­neia, en re­li­giös fes­ti­val till ära för Apol­lon. Att skic­ka bort ar­mén var in­te ak­tu­ellt – det skul­le va­ra en för­när­mel­se mot Apol­lon. Det fanns fle­ra and­ra po­leis som an­vän­de sig av en lik­nan­de ur­säkt, ba­ra med en ic­ke namn­gi­ven olym­pisk fes­ti­val. En an­nan aspekt som of­ta pe­kas ut är att Xerx­es in­va­sion kom längst i norr på det gre­kis­ka fast­lan­det. Spar­ta låg som be­kant gans­ka långt sö­derut på Pe­lo­pon­ne­sos och man vil­le vän­ta och se hur långt Xerx­es var vil­lig att gå in­nan man en­ga­ge­ra­de he­la hä­ren, och hell­re mö­ta ho­nom på nä­set mel­lan Pe­lo­pon­ne­sos och fast­lan­det om han kom den vägen.

I en an­nan ver­sion av histo­ri­en vil­le eforerna skic­ka he­la ar­mén men hej­da­des av Le­oni­das. Han ha­de fått en pro­fe­tia: ”En spar­tansk kung och al­la hans män mås­te dö för per­sis­ka va­pen för att in­te Spar­ta ska för­gås.”

An­ta­let 300 var ing­en till­fäl­lig­het, det var an­ta­let i kungens liv­vakt. Oav­sett vart kungen gick, ha­de han sin liv­vakt med sig. Den be­stod av 300 sär­skilt ut­val­da män. Att bli ut­vald var en stor ära, den ba­se­ra­de sig på upp­vi­sat mod, styr­ka och skick­lig­het med va­pen. Det en­da ab­so­lu­ta kra­vet var att de mås­te ha pro­du­ce­rat sö­ner.

Xerx­es

Xerx­es var den tred­je per­sis­ke gu­da­ko­nung­en. Även om ri­ket var väl eta­ble­rat ha­de det till ny­li­gen styrts av en folk­grupp som het­te ake­meni­der. Xerx­es följ­de sin fars, Da­rei­os, ag­gres­si­va ex­pan­sions­po­li­tik och er­öv­ra­de fle­ra om­rå­den längs Svar­ta ha­vets söd­ra kust­lin­je. Da­rei­os ha­de ock­så en per­son­lig kon­flikt med Aten, som kom­mit jo­ner­na till und­sätt­ning i det som är känt som jo­nis­ka upp­ro­ret (se He­ro­do­tos Histo­ri­er, bok V för mer in­for­ma­tion). Xerx­es an­vän­de kon­flik­ten som ur­säkt för en in­va­sion av Gre­kland.

Stor­le­ken på hans ar­mé blev le­gen­da­risk. Histo­ri­kern Dio­do­ros häv­da­de att den var på gott och väl över en mil­jon sol­da­ter, plus al­la sjö­män, köp­män och and­ra som följ­de en stor ar­mé. Med tan­ke på vil­ka lo­gis­tis­ka kom­pli­ka­tio­ner det skul­le med­fö­ra att le­da en så stor ar­mé och vil­ka möj­lig­he­ter den ti­dens tek­nik gav är det in­te sär­skilt tro­ligt att ar­mén kan ha va­rit så stor. An­ta­let är up­pen­bart upp­blåst för att gö­ra hjäl­tar­na från Thermopyle om möj­ligt än­nu mer he­ro­is­ka. Mo­der­na fors­ka­re har räk­nat sig fram till en styr­ka på un­ge­fär 180 000 man och 730 krigs­far­tyg, nå­got som än­då mås­te an­ses va­ra en for­mi­da­bel styr­ka. Ci­ta­tet från Dio­do­ros om hä­ren är pas­san­de: ”Det sa­des att de (den per­sis­ka ar­mén) drack flo­der­na tor­ra och att ha­vet var skymt av se­gel.”

Xerx­es ar­mé be­stod av en rad oli­ka folkslag. Ett av persernas krav på si­na undersåtar var att de när som helst ställ­de upp med de sol­da­ter kungen ha­de be­hov av. Xerx­es ar­mé ha­de där­med fle­ra oli­ka stridsstilar, va­pen och for­ma­tio­ner.

Dag 1

Xerx­es spa­na­re upp­täck­te att någ­ra få gre­ker ha­de sla­git lä­ger vid Ther­mopy­le­pas­set och rap­por­te­ra­de det till Xerx­es. I jäm­fö­rel­se med den per­sis­ka hä­ren skul­le al­la gre­kis­ka ar­mé­er se små ut, men spa­nar­na såg ba­ra dem som höll vakt fram­för en vägg byggd på pas­sets sma­las­te punkt och gav Xerx­es en fel­ak­tig bild av den gre­kis­ka styr­kan. Xerx­es, i sin ar­ro­gans, skic­ka­de am­bas­sa­dö­rer för att be­rät­ta för gre­ker­na att de skul­le få be­hål­la li­vet om de un­der­kas­ta­de sig ho­nom och över­läm­na­de al­la va­pen. Le­oni­das gav ho­nom ett svar så fullt av fi­ent­lig­het att Xerx­es blev helt för­bluf­fad och in­te minst arg. Ing­en sat­te sig upp mot kungen, el­ler gud som han själv häv­da­de. Han skic­ka­de sö­ner­na till dem som bli­vit be­seg­ra­de i det jo­nis­ka upp­ro­ret, meni­der­na, för att sam­la ihop de fräc­ka gre­ker­na och le­da dem till ho­nom.

Le­oni­das ha­de ställt upp si­na hopli­ter fram­för väg­gen i det sma­la pas­set. De per­sis­ka meni­der­na ha­de in­te vän­tat sig nå­got stör­re mot­stånd och togs helt på säng­en av väl­or­ga­ni­se­ra­de spar­ta­ner, och ef­ter en lång och hård strid skic­ka­des de till­ba­ka till Xerx­es med svan­sen mel­lan be­nen. Dio­do­ros be­rät­tar om en and­ra våg av cissi­ner och sac­ca­ner. Han för­kla­rar att de­ras ut­rust­ning med sköld och myc­ket mo­bil tak­tik var ef­fek­tiv i öp­pen ter­räng men in­te mät­te sig med gre­kis­ka hopli­ter i det sma­la pas­set.

Per­ser­na an­grep i våg ef­ter våg men gre­ker­na stod stånd­ak­tigt emot. Le­oni­das pas­sa­de på att ro­te­ra sol­da­ter­na så snart han fick till­fäl­le. Det gav fris­ka ben, och den kon­ti­nu­er­li­ga fram­gång­en gav god mo­ti­va­tion,

"XERX­ES AR­MÉ VAR SAMMANSATT AV EN RAD OLI­KA FOLKSLAG. ETT AV PERSERNAS KRAV PÅ SI­NA UNDERSÅTAR VAR ATT DE NÄR SOM HELST STÄLL­DE UPP MED DE SOL­DA­TER KUNGEN HA­DE BE­HOV AV. XERX­ES AR­MÉ HA­DE DÄR­MED EN MÄNGD OLI­KA STRIDSSTILAR, VA­PEN OCH FOR­MA­TIO­NER."

även till de gre­ker som in­te var kän­da som sär­skilt go­da sol­da­ter. Det var allt­så in­te ba­ra spartanerna som käm­pa­de mot ex­tre­ma odds i det trånga bergs­pas­set.

När kväl­len kom var Xerx­es ra­san­de och han skic­ka­de nu en av si­na mest sä­ge­nom­spun­na av­del­ning­ar, de odöd­li­ga. De här sol­da­ter­na var fruk­ta­de över he­la det öst­ra Me­del­havs­om­rå­det. Dessvär­re finns det få be­skriv­ning­ar av dem, bort­sett från att de an­vän­de kor­ta spjut i strid. De slogs ock­så till­ba­ka. Nat­ten kom och den förs­ta da­gen i ett tre da­gar långt krig var över.

Dag 2

Xerx­es var nu över­ty­gad om att gre­ker­na skul­le va­ra för­sva­ga­de av ska­dor och den fy­sis­ka på­kän­ning­en från da­gen in­nan. Han ploc­ka­de ut de folk i ar­mén som in­te var per­ser, men som han än­då såg som sto­ra kri­gar­folk. Han lo­va­de dem be­lö­ning­ar så sto­ra att de näs­tan in­te kun­de fö­re­stäl­la sig det om de be­seg­ra­de gre­ker­na.

Tack va­re Le­oni­das ro­ta­tion ha­de in­te den fy­sis­ka på­ver­kan bli­vit sär­skild stor på var­je en­skild sol­dat och den tak­tis­ka an­vänd­ning­en av väg­gen och för­de­len med hopli­t­ut­rust­ning­en i det sma­la pas­set ha­de ock­så lett till att ba­ra ett li­tet an­tal sol­da­ter var så­ra­de och än­nu fär­re dö­da. Gre­ker­na lyc­ka­des åter stå emot allt Xerx­es skic­ka­de mot dem.

Ef­ter att stri­der­na va­rat en bra stund upp­sök­tes Xerx­es av en man kal­lad Efi­al­tes. Hans namn blev se­na­re i gre­kisk histo­ria för­knip­pat med lands­för­rä­de­ri. Efi­al­tes var in­te spar­tan, som på­ståtts i fle­ra fil­mer och hi­sto­ris­ka ro­ma­ner. Han kom från en po­lis kal­lad Tra­kis, som låg någ­ra få mil väs­ter om Thermopyle. Efi­al­tes be­rät­ta­de för Xerx­es om en li­ten stig som gick över ber­gen, så att man slapp an­vän­da pas­set. Le­oni­das viss­te re­dan om sti­gen och ha­de satt sol­da­ter­na från Fo­kis att pas­sa den. Le­oni­das hop­pa­des att Xerx­es in­te skul­le hit­ta den, för om de skul­le ha en chans var gre­ker­na be­ro­en­de av för­de­len de sma­la por­tar­na gav.

Efi­al­tes ha­de fö­re­ställt sig att han skul­le bli rik­ligt be­lö­nad av Xerx­es för in­for­ma­tio­nen han kom med. Istäl­let av­vi­sa­des han kallt av den per­sis­ke kungen, som in­te ha­de an­vänd­ning för svi­ka­re i sitt hov. Efi­al­tes till­bring­a­de res­ten av li­vet på flykt från ra­san­de gre­ker. Han blev en­ligt le­gen­den dö­dad av en man vid namn Ate­na­des ”nå­gon­stans i Thes­sa­li­en”. Ate­na­des hed­ra­des som en hjäl­te i Spar­ta. Xerx­es skic­ka­de sin of­fi­cer Hydar­nas med res­ten av de odöd­li­ga run­tom sti­gen vid mörk­rets in­brott. Per­ser­na mar­sche­ra­de he­la nat­ten ut­an att stö­ta på pro­blem.

Dag 3

I gry­ning­en den tred­je och sista da­gen möt­te per­ser­na på fo­ki­er­na. Den här vakt­pos­ten var ba­ra 100 man stor och de var in­te vil­li­ga att stri­da mot de odöd­li­ga. De fles­ta fo­ki­er rym­de till sin hemstad, som in­te låg långt från Thermopyle, hell­re än att ge be­sked till si­na al­li­e­ra­de om att per­ser­na ha­de hit­tat vägen runt ber­get. De få som in­te svek den gre­kis­ka sa­ken fat­ta­de posto på en li­ten bergs­topp och var re­do att mö­ta dö­den.

Då Hydar­nas upp­märk­sam­mats på att hans mot­stån­da­re in­te var spar­ta­ner, ut­an fo­ki­er, bryd­de han sig helt en­kelt in­te läng­re om dem ut­an fort­sat­te sin marsch fram­åt.

Le­oni­das och hans män gjor­de sig re­do för da­gens ound­vik­li­ga strid då en spå­man be­rät­ta­de för ho­nom att per­ser­na idag skul­le hug­ga ho­nom i ryg­gen. Le­oni­das fruk­ta­de det värs­ta, men ställ­de än­då upp si­na män som han gjort i två da­gar. Strax där­på kom någ­ra de­ser­tö­rer från Xerx­es ar­mé och be­rät­ta­de histo­ri­en om Efi­al­tes. Då bud­bä­ra­re från fo­ki­er­na kom med be­sked om att per­ser­na ha­de pas­se­rat dem kal­la­de Le­oni­das till krigs­råd. Gre­ker­na in­såg att slaget i stort sett var för­lo­rat. Le­oni­das lät var­je na­tions le­da­re av­gö­ra om de skul­le stan­na och mö­ta sitt öde med äran i be­håll el­ler re­sa till­ba­ka till si­na hem­stä­der för att mö­ta si­na fa­mil­jer och stri­da på eg­na mu­rar. Le­oni­das tal ha­de ing­en stör­re ef­fekt, ba­ra de från La­ko­ni­en (de från Spar­ta och The­be un­der Le­oni­das di­rek­ta

led­ning) och de från den lil­la po­li­sen The­spi­ai stan­na­de. Av tra­di­tion var The­spi­ai och The­be bitt­ra fi­en­der, men i den här si­tu­a­tio­nen höll de ihop mot en ge­men­sam fi­en­de.

Här­i­från och till sla­gets slut spre­tar vå­ra två vik­ti­gas­te käl­lor, He­ro­do­tos Histo­ri­er och Dio­do­rus Sicu­lus Histo­rie­bib­li­o­tek, när det gäl­ler hän­del­se­för­lop­pet. He­ro­do­tos an­ses of­ta va­ra den mest tro­vär­di­ga.

He­ro­do­tos

För att ge Hydar­nas tid att kom­ma i po­si­tion vän­ta­de Xerx­es till långt fram på da­gen in­nan han skic­ka­de si­na styr­kor. Gre­ker­na å sin si­da in­såg till ful­lo att de in­te skul­le få se en ny sol­upp­gång och tog sig läng­re ut i pas­set än van­ligt. Den här fres­tel­sen blev för stor för Xerx­es. Han strun­ta­de i Hydar­nas och skic­ka­de fram den förs­ta vå­gen. Spartanerna stred hårt och dö­da­de många, som un­der de två da­gar­na in­nan, men nu led de själ­va sto­ra för­lus­ter. När de upp­täck­te att Hydar­nas och de odöd­li­ga kom ner från sti­gen drog sig gre­ker­na till­ba­ka till den sma­la de­len av pas­set och stred till sista man.

Dio­do­rus Sicu­lus

Ef­ter att rå­det hävts läm­na­de al­la, bort­sett från spartanerna och the­spi­er­na, plat­sen. Le­oni­das bad de kvar­va­ran­de sol­da­ter­na att äta en god fru­kost, för ”ikväll di­ne­rar vi i Ha­des”. Ti­digt på mor­go­nen, me­dan det fort­fa­ran­de var mörkt, smög sig gre­ker­na ner mot persernas lä­ger. Gre­ker­na ha­de fått or­der av Le­oni­das om att gå ef­ter Xerx­es. När de stod ut­an­för kungens tält blev de upp­täck­ta och ka­os bröt ut i he­la det per­sis­ka läg­ret. Xerx­es själv flyd­de och räd­da­de där­med sig själv. För­vir­ring­en var så stor att fler per­ser dog för si­na kol­le­gors va­pen än för gre­kis­ka. När dags­lju­set änt­li­gen kom om­ring­a­des spartanerna snabbt och blev ihjäl­skjut­na av per­sis­ka pi­lar.

Ther­mopy­les epi­tet

Thermopyle för­blev ett le­gen­da­riskt slag och många kän­da ci­tat har på­ståtts kom­ma från de mo­di­ga sol­da­ter­na i slaget. Ett av de mest kän­da ska ha kom­mit in­nan stri­der­na in­led­des den förs­ta da­gen. En av sol­da­ter­na från Thra­kis ha­de hört att när Xerx­es av­fy­rat si­na bå­gar täck­tes so­len av det sto­ra an­ta­let pi­lar. Di­ce­nes, en spar­tansk sol­dat, ska då ha vänt sig till folk­mas­san och ut­bru­tit: ”Vå­ra vän­ner från Thra­kis kom­mer med go­da ny­he­ter, för om meni­der­na göm­mer so­len kan vi slåss i skug­gan och slip­pa det ste­kan­de sol­lju­set.”

Thermopyle blev för Spar­ta ett be­vis på vil­ket mod och vil­ka fär­dig­he­ter hen­nes sol­da­ter ha­de. Le­oni­das blev ihåg­kom­men som hjäl­te i hemsta­den och som en le­gend i sitt land. År 440 f. Kr. häm­ta­des hans kropp hem till Spar­ta från Thermopyle. Hans läm­ning­ar grav­la­des i hjär­tat av Spar­ta och det res­tes en pe­la­re med nam­nen på al­la de 300 sol­da­ter som stri­dit mot Xerx­es un­der de tre da­gar­na.

Xerx­es fort­sat­te sin marsch in i Gre­kland och in­tog se­na­re Aten och fick sin hämnd. Han gav sig där­e­mot in­te ut­an fort­sat­te sitt er­öv­rings­tåg i Gre­kland, än­da till det fa­ta­la sjösla­get vid Sa­la­mis. Ef­ter den för­lus­ten drog han ut sin här ur Gre­kland och vän­de blic­ken mot ett upp­ror i Ba­by­lon.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Ingar Eftedal Høgstedt har en mas­terex­a­men i la­tin och en kan­di­da­tex­a­men i an­ti­kens histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Han har an­ti­kens mi­li­tär­histo­ria som sitt spe­ci­al­om­rå­de, med be­to­ning på den ro­mers­ka re­pu­bli­kans­ka ar­mén.

Gre­kland un­der per­sis­ka kri­gen 500–479 fö­re år noll: Jo­nis­ka upp­ro­ret Hu­vuds­lag Gre­kis­ka mot­stån­da­re till per­ser­na Gre­kis­ka ne­utra­la sta­ter Per­ser­ri­ket Per­sis­ka va­sall­sta­ter Jo­nis­ka upp­ro­ret (498 fö­re år noll) Mar­do­ni­os (492 fö­re år noll) Arta­fer­nes/da­tis (490 fö­re år noll) Xerx­es/mar­do­ni­os (480 fö­re år noll)

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.