SPARTANERNA OCH SLAGET VID THERMOPYLE
Kung Leonidas och hans 300 soldater höll stånd i flera dagar mot perserkungen Xerxes enorma styrkor.
Sparta och spartanerna är ett av det antika Greklands mest mytomspunna folk. Deras militära organisation inspirerade Alexander den store och senare också Romarriket. Ett av Spartas stoltaste ögonblick var slaget vid Thermopyle, där en grekisk allians ledd av 300 spartaner höll stånd i flera dagar mot perserkungen Xerxes enorma styrkor.
"MÅNGA HISTORIEINTRESSERADE HAR FÖRUNDRATS ÖVER ATT SPARTA ALDRIG BEDREV EN MER OFFENSIV EXPANSIONSPOLITIK, DÅ DET KNAPPT FANNS NÅGRA STATER I GREKLAND SOM KUNDE STÅ EMOT DEM."
Sparta var inte en polis (stad) på samma sätt som Aten eller Thebe. Namnet Sparta kom från den titel som de fria männen med fullt medborgarskap hade, nämligen spartaner. Det vi idag kallar Sparta kallade grekerna, och spartanerna själva för den delen, Lakedaimon. Staden låg centralt på Peloponnesos, i området Lakonien. Lakedaimon hade ett bra läge i en dal, skyddad av dalsidorna och med god tillgång till dricksvatten. Det var en perfekt plats för en militärförläggning. Runt Lakedaimon bodde olika folk som spartanerna erövrat och lagt under sig. Några av dem som bodde närmast staden hade behållit sin frihet, men saknade medborgarskap och var inte spartaner. De kallades perioiker ("de som bor runt omkring"). De hade behållit självstyret i sina egna områden, men de hade ingen kontroll över den egna utrikespolitiken. De var ålagda att ställa upp med förnödenheter och eventuellt soldater åt Sparta om behovet skulle uppstå. Den här formen av herravälde stod som modell för romarna när deras expansionspolitik slog ut i full blom på 200-talet f. Kr.
Människor som var underlagda Sparta men inte var perioiker kallades heílôtes (heloter, slavar). Heloterna var helt underställda Spartas vilja. De hade ingen rätt till varken sin egendom eller kropp. Spartas manliga befolkning var uteslutande soldater, och det fanns inga spartanska bönder, krukmakare eller herdar. För att det ska vara möjligt att ha en armé bestående av hela den manliga befolkningen behöver man någon som kan skaffa fram mat och sköta det nödvändiga underhållet. Sparta löste problemet genom att erövra ett folk och göra alla till slavar. Heloterna erövrades mellan 800 och 700 f. Kr. och förblev slavar i nästan 400 år. Heloterna utförde allt det praktiska arbetet i Sparta och samhället var helt beroende av deras gratis arbetskraft för att fungera. Spartanska arméer drog sällan långt ifrån hemstaden. Deras aktivitet var ofta defensiv, som att slå ner uppror bland perioikerna och heloterna, eller konflikter med de starkaste grannfolken på Peloponnesos.
Många historieintresserade har förundrats över att Sparta aldrig bedrev en mer offensiv expansionspolitik, då det knappt fanns några stater i Grekland som kunde stå emot dem.
De flesta menar nu att det var faran för uppror bland heloterna som var anledningen till att armén höll sig nära staden.
Lykurgos
Många av Spartas traditioner och normer kom från det som historiker kallar de mörka århundradena i grekisk historia (cirka 1200–750 f. Kr.), en tid som inte lämnade många skriftliga källor och märkvärdigt få arkeologiska fynd efter sig. Många av de säregna spartanska traditionerna ska ha instiftats av statsmannen Lykurgos. Vi vet inte mer om honom än det som finns bevarat i spartanska legender. Diskussionen om huruvida Lykurgos verkligen uträttade allt det han påstås ha gjort eller inte, och om han överhuvudtaget har levt, har länge rasat i forskarvärlden. Lykurgos ska bland annat ha instiftat den statliga undervisningen, ett folkråd kallat gerusia och valordningen till eforerna (uppsyningsmän). Vid sidan av kungarna var eforerna de mäktigaste i den spartanska staten. Eforerna valdes ut bland veteranerna och kom nästan uteslutande från adeln. På slagfältet var det kungens ord som var lag, men i politiska frågor hade kungen bara en röst i rådet. I gerusiarådet hade kungarna en fast plats, vid sidan av eforerna. De resterande medlemmarna valdes årligen. Rådet leddes av eforerna, som hade makt att häva rådsmöten och därmed avsluta en diskussion innan alla hade fått uttala sig. Eforerna var också ansvariga för att kontrollera kungarna och ställa dem inför rätta om de bröt mot god spartansk sed.
En aspekt av Sparta, som skilde sig starkt från andra grekiska städer, var dubbelmonarkin. Det fanns alltid två kungar i Sparta. Kungamakten gick i arv inom två familjer. De här familjerna kunde härleda sina släktlinjer tillbaka till hjälten Herakles, hos oss kanske bättre känd under sitt latinska namn Herkules. De två tronerna var uppkallade
"VID SIDAN AV KUNGARNA VAR EFORERNA DE MÄKTIGASTE I DEN SPARTANSKA STATEN. EFORERNA VALDES UT BLAND VETERANERNA OCH KOM NÄSTAN UTESLUTANDE FRÅN ADELN. PÅ SLAGFÄLTET VAR DET KUNGENS ORD SOM VAR LAG, MEN I POLITISKA FRÅGOR HADE KUNGEN BARA EN RÖST I RÅDET."
efter de två första spartanska kungarna som ska ha varit efterkommande till Herakles, och kallades eurypontid- och agistronen. I det femte och det fjärde århundradet före Kristus, medan Grekland översvämmades av demokratiska tankar och idéer, höll Sparta hårt på sin monarki. De gick så långt att de förklarade krig mot de av sina allierade stater som införde demokrati eller vagt folkstyre.
När Sparta förklarade krig utanför sina egna gränser var det eforerna som bestämde vilken av de två kungarna som skulle leda hären. Den tredelade maktstrukturen höll sig relativt stabil fram till 200-talet f. Kr.
Den spartanske soldaten
Spartanerna använde, i likhet med andra greker, hopliter och falanger i sin krigföring. En hoplitsoldat var utrustad med ett långt spjut, hjälm, benskydd och en stor sköld (hoplon). Det var skölden som gav dem namnet hopliter, som helt enkelt betyder man med hoplon (sköld). De stod i tät formation, varje soldats sköld skyddade ägarens kropp och grannens högra sida. Spjuten användes som stickvapen över sköldkanten. Spjuten var så långa att soldaterna i andra ledet stack sina spjut över skuldrorna på första ledet. I välfungerande hoplitarméer var formationen så tät att även tredje ledets, och i extrema fall fjärde leds, spjut nådde fienden.
Spartanerna var hoplitsoldater par excellence. De tränade varje dag och vigde sina liv åt militären. De var samkörda på ett sätt som andra hoplitarméer bara kunde drömma om. En så tätpackad formation som en hoplitfalang hade i stort sett bara en riktning och det var framåt. Reträtt i formation var närmast omöjligt utan att soldaterna snubblade eller knuffade till varandra och därmed förlorade balansen. Spartanerna övade på olika danssteg för att förbättra kroppskontrollen, rytmen och samarbetet. Det var en viktig förklaring till deras styrka i strid. Inga andra arméer hade möjlighet att träna på manövrar och samarbete eftersom de hade fullt upp med att arbeta. Spartanerna var yrkessoldater och kunde därmed finslipa komplicerade manövrar. Deras formation framstod som en rörlig mur när den fungerade som den skulle. Vilka speciella rörelser spartanerna kunde utföra, som andra inte kunde, specificeras aldrig i källorna. Det mest troliga är att spartanerna kunde vrida formationen, ändra riktning, möta en utflankering eller ett bakhåll. Det skulle i så fall ha gett enorma taktiska fördelar mot de andra, relativt enspåriga, hopliterna.
Falangen var mer effektiv i strid mot andra falanger och hopliter än mot andra stilarter. I strid mot formationer med en lösare organisation blev hopliterna lätt utflankerade och nedhuggna på sin oskyddade högra sida eller bakifrån. Det råder dock enighet om att det var ytterst sällan som två falanger faktiskt möttes i krig. Striden avgjordes ofta genom att en av sidorna miste modet och flydde innan arméerna kom inom räckhåll. De gånger de möttes var förlustantalen mycket låga och härarna stod och knuffade på varandra tills en av arméerna miste modet eller inte kunde stå emot pressen. Dödsantalen började stiga först då en sida började springa.
Agogen
Agogen var något så sällsynt i den antika världen som en statligt betald utbildning. Alla pojkar i Sparta måste genomgå utbildningen, med ett viktigt undantag: tronarvingarna slapp agogen, och fick en specialanpassad utbildning istället. De behövde inte veta hur man rörde sig som en enhet, utan måste veta hur man kontrollerade en enhet. Deras utbildning var mildare, men den var ändå helt koncentrerad på de militära uppgifter som skulle tillfalla dem senare i livet.
Redan vid födseln kontrollerade eforerna barnen för att hitta missbildningar och svagheter. Om något skulle vara fel sattes barnen ut till vargarna, för i Sparta fanns det inte plats för svaga. De pojkar som godkändes gavs tillbaka till sina mödrar, där de fick stanna till sin sjunde sommar. Vid den tidpunkten rycktes de hårt och brutalt bort från hemmets trygghet och kastades in i agogens hårda vardag.
I agogen skulle pojkarna lära sig bli soldater och hopliter, närmare bestämt spartaner. Det pedagogiska upplägget baserades på fysisk bestraffning, mobbning, förödmjukelse och hård fysisk fostran. De yngsta pojkarna parades ihop med en äldre pojke så snart de började i agogen. Den äldre pojken var en slags fadder för nykomlingarna. Faddern ansvarade för att pojken gjorde som han skulle och att han fick det straff han skulle ha. Den äldste pojken kallades ”amor” (älskare), och sexualitet inom fadderordningen uppmuntrades. Det lärde den yngste att tåla den största förödmjukelse och smärta, och det skulle skapa ett närmare förhållande till faddern.
Pojkarna fick mat på statens bekostnad, men bara tillräckligt för att överleva – inte så att de blev mätta. Det skulle lära dem att hantera svält, något som snart nog kunde bli aktuellt under långvariga fälttåg. För att stilla svälten uppmanades pojkarna att stjäla och jaga. I likhet med det mesta i agogen hade också det ett pedagogiskt syfte. Jakt var en nyttig kunskap att ha, både till vardags och under fälttåg. Tjuveriet skulle lära pojkarna att vara listiga och hålla sig utom synhåll. Straffet för upptäckt var offentlig piskning.
En historia om en pojke som hade fångat en gnagare strax innan en inspektion visar både hur svultna och disciplinerade eleverna i agogen var: pojken hade gömt gnagaren i sina kläder, hellre det än att riskera att få dela den med andra eller, ännu värre, mista bytet. Djuret fick panik och började gnaga på pojkens mage. Den gnagde sig igenom huden och in till inälvorna. Pojken å sin sida blinkade inte ens under inspektionen, men dog senare av skadorna som gnagaren orsakat.
När pojkarna var 17 år gamla gick de ut agogen. De sågs nu som vuxna, fria män och hade fulla medborgerliga rättigheter, men utbildningen var inte färdig. Nästa steg var att bli upptagen i något av mässtälten. Den spartanska hären var uppdelad i olika avdelningar, efter vilket mässtält man var en del av. Alla spartaner, alltså fria medborgare, som hade fullgjort agogen intog sina måltider där och alla bidrog med mat, producerad av heloterna. Varje spartan tilldelades ett stycke jord och en helotfamilj som skulle bruka den. De som åt tillsammans både sov och stred ihop. De bodde i egna kaserner tills de blev ungefär 30 år gamla. Då fick de möjlighet att flytta till sina familjer och kunde överlåta platsen till en ung soldat. Det var från den åldern de räknades som veteraner och kunde koncentrera sig på politik och liknande, eller bli kvar i armén.
De som utmärkte sig i agogen invigdes i Spartas hemliga polis, kallad krypteia. De levde gömda i skogarna i närheten av heloterna. De hade fria tyglar att döda heloter som hotade Spartas säkerhet, inte jobbade eller var på fel plats vid fel tidpunkt.
Det var varje spartansk mans plikt att gifta sig och få söner, alltså rekryter till hären, och döttrar att producera ännu fler pojkar. De allra flesta gifte sig i slutet av tonåren. Problemet var att de unga männen inte fick vara med sina fruar, trots att det var en plikt att få söner. Det är ännu ett exempel på spartansk pedagogik. Brudgummen förväntades kunna smyga sig till sin brud och göra henne gravid. Den som upptäcktes fick samma straff som den som upptäcktes med att stjäla.
Slaget vid Thermopyle
Även om det här slaget slutade i ett blodigt nederlag för spartanerna var det ett av stadens största ögonblick. Historierna om kung Leonidas och hans 300 spartaner har blivit legender om hjältemod, maskulinitet och lojalitet. De här människorna inkarnerade allt en spartan skulle vara, och deras förlust blev en moralisk seger för alla greker.
Året var 480 f. Kr. och Fastlandsgrekland hotades av invasion från den mäktige perserkungen Xerxes. Hotet erkändes av de flesta greker, och det bestämdes att man skulle göra motstånd om invasionen kom. Den mest naturliga rutt Xerxes kunde ta till fastlandet gick genom ett bergspass kallat Thermopyle (de varma portarna). Totalt var det cirka 4 000 greker som samlats vid passets smalaste punkt. I ett krigsråd bestämdes att Leonidas skulle vara det överordnade befälet, medan varje folk skulle ledas internt av sina egna officerare. Att valet föll på Leonidas var inte överraskande. Han var en erfaren soldat och officer samt, inte minst, spartan. Bara det kvalificerade honom framför andra ledare och kungar.
Varför ställde Sparta upp med så få soldater? Den frågan har ofta ställts i samband med slaget vid Thermopyle. Särskilt när man vet att Sparta hade den till antalet
största och bäst tränade armén av alla de grekiska stadsstaterna finns det anledning att fråga sig varför de skickade så få.
Flera faktorer har pekats ut. Enligt de antika källorna var det på grund av firandet av Karneia, en religiös festival till ära för Apollon. Att skicka bort armén var inte aktuellt – det skulle vara en förnärmelse mot Apollon. Det fanns flera andra poleis som använde sig av en liknande ursäkt, bara med en icke namngiven olympisk festival. En annan aspekt som ofta pekas ut är att Xerxes invasion kom längst i norr på det grekiska fastlandet. Sparta låg som bekant ganska långt söderut på Peloponnesos och man ville vänta och se hur långt Xerxes var villig att gå innan man engagerade hela hären, och hellre möta honom på näset mellan Peloponnesos och fastlandet om han kom den vägen.
I en annan version av historien ville eforerna skicka hela armén men hejdades av Leonidas. Han hade fått en profetia: ”En spartansk kung och alla hans män måste dö för persiska vapen för att inte Sparta ska förgås.”
Antalet 300 var ingen tillfällighet, det var antalet i kungens livvakt. Oavsett vart kungen gick, hade han sin livvakt med sig. Den bestod av 300 särskilt utvalda män. Att bli utvald var en stor ära, den baserade sig på uppvisat mod, styrka och skicklighet med vapen. Det enda absoluta kravet var att de måste ha producerat söner.
Xerxes
Xerxes var den tredje persiske gudakonungen. Även om riket var väl etablerat hade det till nyligen styrts av en folkgrupp som hette akemenider. Xerxes följde sin fars, Dareios, aggressiva expansionspolitik och erövrade flera områden längs Svarta havets södra kustlinje. Dareios hade också en personlig konflikt med Aten, som kommit jonerna till undsättning i det som är känt som joniska upproret (se Herodotos Historier, bok V för mer information). Xerxes använde konflikten som ursäkt för en invasion av Grekland.
Storleken på hans armé blev legendarisk. Historikern Diodoros hävdade att den var på gott och väl över en miljon soldater, plus alla sjömän, köpmän och andra som följde en stor armé. Med tanke på vilka logistiska komplikationer det skulle medföra att leda en så stor armé och vilka möjligheter den tidens teknik gav är det inte särskilt troligt att armén kan ha varit så stor. Antalet är uppenbart uppblåst för att göra hjältarna från Thermopyle om möjligt ännu mer heroiska. Moderna forskare har räknat sig fram till en styrka på ungefär 180 000 man och 730 krigsfartyg, något som ändå måste anses vara en formidabel styrka. Citatet från Diodoros om hären är passande: ”Det sades att de (den persiska armén) drack floderna torra och att havet var skymt av segel.”
Xerxes armé bestod av en rad olika folkslag. Ett av persernas krav på sina undersåtar var att de när som helst ställde upp med de soldater kungen hade behov av. Xerxes armé hade därmed flera olika stridsstilar, vapen och formationer.
Dag 1
Xerxes spanare upptäckte att några få greker hade slagit läger vid Thermopylepasset och rapporterade det till Xerxes. I jämförelse med den persiska hären skulle alla grekiska arméer se små ut, men spanarna såg bara dem som höll vakt framför en vägg byggd på passets smalaste punkt och gav Xerxes en felaktig bild av den grekiska styrkan. Xerxes, i sin arrogans, skickade ambassadörer för att berätta för grekerna att de skulle få behålla livet om de underkastade sig honom och överlämnade alla vapen. Leonidas gav honom ett svar så fullt av fientlighet att Xerxes blev helt förbluffad och inte minst arg. Ingen satte sig upp mot kungen, eller gud som han själv hävdade. Han skickade sönerna till dem som blivit besegrade i det joniska upproret, meniderna, för att samla ihop de fräcka grekerna och leda dem till honom.
Leonidas hade ställt upp sina hopliter framför väggen i det smala passet. De persiska meniderna hade inte väntat sig något större motstånd och togs helt på sängen av välorganiserade spartaner, och efter en lång och hård strid skickades de tillbaka till Xerxes med svansen mellan benen. Diodoros berättar om en andra våg av cissiner och saccaner. Han förklarar att deras utrustning med sköld och mycket mobil taktik var effektiv i öppen terräng men inte mätte sig med grekiska hopliter i det smala passet.
Perserna angrep i våg efter våg men grekerna stod ståndaktigt emot. Leonidas passade på att rotera soldaterna så snart han fick tillfälle. Det gav friska ben, och den kontinuerliga framgången gav god motivation,
"XERXES ARMÉ VAR SAMMANSATT AV EN RAD OLIKA FOLKSLAG. ETT AV PERSERNAS KRAV PÅ SINA UNDERSÅTAR VAR ATT DE NÄR SOM HELST STÄLLDE UPP MED DE SOLDATER KUNGEN HADE BEHOV AV. XERXES ARMÉ HADE DÄRMED EN MÄNGD OLIKA STRIDSSTILAR, VAPEN OCH FORMATIONER."
även till de greker som inte var kända som särskilt goda soldater. Det var alltså inte bara spartanerna som kämpade mot extrema odds i det trånga bergspasset.
När kvällen kom var Xerxes rasande och han skickade nu en av sina mest sägenomspunna avdelningar, de odödliga. De här soldaterna var fruktade över hela det östra Medelhavsområdet. Dessvärre finns det få beskrivningar av dem, bortsett från att de använde korta spjut i strid. De slogs också tillbaka. Natten kom och den första dagen i ett tre dagar långt krig var över.
Dag 2
Xerxes var nu övertygad om att grekerna skulle vara försvagade av skador och den fysiska påkänningen från dagen innan. Han plockade ut de folk i armén som inte var perser, men som han ändå såg som stora krigarfolk. Han lovade dem belöningar så stora att de nästan inte kunde föreställa sig det om de besegrade grekerna.
Tack vare Leonidas rotation hade inte den fysiska påverkan blivit särskild stor på varje enskild soldat och den taktiska användningen av väggen och fördelen med hoplitutrustningen i det smala passet hade också lett till att bara ett litet antal soldater var sårade och ännu färre döda. Grekerna lyckades åter stå emot allt Xerxes skickade mot dem.
Efter att striderna varat en bra stund uppsöktes Xerxes av en man kallad Efialtes. Hans namn blev senare i grekisk historia förknippat med landsförräderi. Efialtes var inte spartan, som påståtts i flera filmer och historiska romaner. Han kom från en polis kallad Trakis, som låg några få mil väster om Thermopyle. Efialtes berättade för Xerxes om en liten stig som gick över bergen, så att man slapp använda passet. Leonidas visste redan om stigen och hade satt soldaterna från Fokis att passa den. Leonidas hoppades att Xerxes inte skulle hitta den, för om de skulle ha en chans var grekerna beroende av fördelen de smala portarna gav.
Efialtes hade föreställt sig att han skulle bli rikligt belönad av Xerxes för informationen han kom med. Istället avvisades han kallt av den persiske kungen, som inte hade användning för svikare i sitt hov. Efialtes tillbringade resten av livet på flykt från rasande greker. Han blev enligt legenden dödad av en man vid namn Atenades ”någonstans i Thessalien”. Atenades hedrades som en hjälte i Sparta. Xerxes skickade sin officer Hydarnas med resten av de odödliga runtom stigen vid mörkrets inbrott. Perserna marscherade hela natten utan att stöta på problem.
Dag 3
I gryningen den tredje och sista dagen mötte perserna på fokierna. Den här vaktposten var bara 100 man stor och de var inte villiga att strida mot de odödliga. De flesta fokier rymde till sin hemstad, som inte låg långt från Thermopyle, hellre än att ge besked till sina allierade om att perserna hade hittat vägen runt berget. De få som inte svek den grekiska saken fattade posto på en liten bergstopp och var redo att möta döden.
Då Hydarnas uppmärksammats på att hans motståndare inte var spartaner, utan fokier, brydde han sig helt enkelt inte längre om dem utan fortsatte sin marsch framåt.
Leonidas och hans män gjorde sig redo för dagens oundvikliga strid då en spåman berättade för honom att perserna idag skulle hugga honom i ryggen. Leonidas fruktade det värsta, men ställde ändå upp sina män som han gjort i två dagar. Strax därpå kom några desertörer från Xerxes armé och berättade historien om Efialtes. Då budbärare från fokierna kom med besked om att perserna hade passerat dem kallade Leonidas till krigsråd. Grekerna insåg att slaget i stort sett var förlorat. Leonidas lät varje nations ledare avgöra om de skulle stanna och möta sitt öde med äran i behåll eller resa tillbaka till sina hemstäder för att möta sina familjer och strida på egna murar. Leonidas tal hade ingen större effekt, bara de från Lakonien (de från Sparta och Thebe under Leonidas direkta
ledning) och de från den lilla polisen Thespiai stannade. Av tradition var Thespiai och Thebe bittra fiender, men i den här situationen höll de ihop mot en gemensam fiende.
Härifrån och till slagets slut spretar våra två viktigaste källor, Herodotos Historier och Diodorus Siculus Historiebibliotek, när det gäller händelseförloppet. Herodotos anses ofta vara den mest trovärdiga.
Herodotos
För att ge Hydarnas tid att komma i position väntade Xerxes till långt fram på dagen innan han skickade sina styrkor. Grekerna å sin sida insåg till fullo att de inte skulle få se en ny soluppgång och tog sig längre ut i passet än vanligt. Den här frestelsen blev för stor för Xerxes. Han struntade i Hydarnas och skickade fram den första vågen. Spartanerna stred hårt och dödade många, som under de två dagarna innan, men nu led de själva stora förluster. När de upptäckte att Hydarnas och de odödliga kom ner från stigen drog sig grekerna tillbaka till den smala delen av passet och stred till sista man.
Diodorus Siculus
Efter att rådet hävts lämnade alla, bortsett från spartanerna och thespierna, platsen. Leonidas bad de kvarvarande soldaterna att äta en god frukost, för ”ikväll dinerar vi i Hades”. Tidigt på morgonen, medan det fortfarande var mörkt, smög sig grekerna ner mot persernas läger. Grekerna hade fått order av Leonidas om att gå efter Xerxes. När de stod utanför kungens tält blev de upptäckta och kaos bröt ut i hela det persiska lägret. Xerxes själv flydde och räddade därmed sig själv. Förvirringen var så stor att fler perser dog för sina kollegors vapen än för grekiska. När dagsljuset äntligen kom omringades spartanerna snabbt och blev ihjälskjutna av persiska pilar.
Thermopyles epitet
Thermopyle förblev ett legendariskt slag och många kända citat har påståtts komma från de modiga soldaterna i slaget. Ett av de mest kända ska ha kommit innan striderna inleddes den första dagen. En av soldaterna från Thrakis hade hört att när Xerxes avfyrat sina bågar täcktes solen av det stora antalet pilar. Dicenes, en spartansk soldat, ska då ha vänt sig till folkmassan och utbrutit: ”Våra vänner från Thrakis kommer med goda nyheter, för om meniderna gömmer solen kan vi slåss i skuggan och slippa det stekande solljuset.”
Thermopyle blev för Sparta ett bevis på vilket mod och vilka färdigheter hennes soldater hade. Leonidas blev ihågkommen som hjälte i hemstaden och som en legend i sitt land. År 440 f. Kr. hämtades hans kropp hem till Sparta från Thermopyle. Hans lämningar gravlades i hjärtat av Sparta och det restes en pelare med namnen på alla de 300 soldater som stridit mot Xerxes under de tre dagarna.
Xerxes fortsatte sin marsch in i Grekland och intog senare Aten och fick sin hämnd. Han gav sig däremot inte utan fortsatte sitt erövringståg i Grekland, ända till det fatala sjöslaget vid Salamis. Efter den förlusten drog han ut sin här ur Grekland och vände blicken mot ett uppror i Babylon.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Ingar Eftedal Høgstedt har en masterexamen i latin och en kandidatexamen i antikens historia från universitetet i Bergen. Han har antikens militärhistoria som sitt specialområde, med betoning på den romerska republikanska armén.