PROFIL: ROMERSK LEGIONÄR

PROFIL

Romarriket var en supermakt under flera århundraden. Mycket av deras makt skapades och kunde behållas tack vare den romerska infanteristen. Vi har en bild och en föreställning av en här som var välorganiserad med professionella och disciplinerade soldater.

Rom erövrade länder i Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Det fanns inga andra länder eller stater som kunde stoppa de romerska legionärerna i strid. Den här bilden är riktig under vissa tider i den romerska historien, men armén och riket ändrades över tid. Den här texten beskriver en romersk infanterist under det sista århundradet innan vår tideräkning. Soldaterna var ett viktigt verktyg för Caesars erövringar av bland annat Gallien.

Den romerska härens historia kan delas in i tre perioder. Under den första tiden, tredje och andra århundradet, var soldaten i stort sett en bonde som tog till vapen när Rom var i krig. Soldaterna var organiserade och underkastade en sträng disciplin, men blev civila igen när kriget var över. För sådana soldater var armén inte en karriär utan en plikt. De här soldaterna slog ändå Kartago i de tre puniska krigen och etablerade Rom som en stormakt i Medelhavet.

Nästa period var det sista århundradet före Kristus till början av det tredje århundradet efter Kristus. Nu skapade Rom en yrkesarmé. Behovet av att befästa det stora imperiet krävde nya och fler soldater som inte skulle permitteras så snart kriget eller hotet var över. Soldaterna var ofta fattiga medborgare som såg armén som en karriärmöjlighet. Armén blev också mer självständig från staten och det ledde till att soldaterna också stred i flera inbördeskrig. Lojaliteten låg naturligt nog hos generalen eller de som betalade lönen. Under den här perioden var de romerska soldaterna som bäst.

Den sista perioden från tredje till femte århundradet efter Kristus var soldaterna fortfarande en del av en yrkesarmé. De var dock försvagade på grund av inbördeskrig och många strider mot yttre fiender. Nya enheter med varierande utrustning uppstod. Till slut erövrades imperiet.

Starten för den professionella romerska armén tidsbestäms av många till år 107 före år noll. Gaius Marius skapade permanenta legioner som behöll nummer och namn under hela sin existens. Marius gav legionerna en silverörn som symbol (standar). Det var staten som skaffade soldaterna vapen och utrustning. Soldaterna organiserades i ”centuria” som bestod av 80 man. Sex ”centuria” utgjorde en ”kohort” och tio av dem blev en legion. Alla soldater i en legion var utrustade och utbildade på samma sätt.

"DEN ROMERSKE LEGIONÄREN PÅ TOPPEN AV ROMS MAKT VAR EN MYCKET VÄLTRÄNAD SOLDAT BÅDE FYSISKT OCH TAKTISKT, MEN TRÄNINGEN SKULLE BARA GÖRA HONOM TILL EN VÄLFUNGERANDE DEL I ETT MYCKET UTVECKLAT MASKINERI."

Legionärerna hade rustning (bröst) och hjälm av metall. Tunikan var vanligtvis röd, gjord i ylle för vintern och lin för sommaren. Skölden var gjord av trä och läder. Skölden var böjd så att den täckte mer av kroppen. Färgen var röd, brun eller beige. Sandalerna som användes hela året var gjorda av läder med järnspikar för att förstärka skon.

Soldaten var beväpnad med kastspjut (pilum) och ett kort sticksvärd (gladius). Det romerska svärdet var inspirerat av spanska modeller. Bladet på svärdet under det första århundradet före Kristus varierade från 400 till 520 millimeter, med en bredd på 54 till 74 millimeter. Svärdet bars på höger sida, för att lättare kunna dras i de täta formationerna som användes. Under de sista åren före Kristus togs ett nytt svärd i bruk (Pompejimodellen) som var mellan 420 och 500 millimeter långt med rakt blad.

Kastspjut fanns i två versioner, ett lätt och ett tungt. Det lätta kastades först, på ett avstånd av cirka 30 meter. Det tunga därefter, på cirka 15 meters håll. Spjutregnet skulle få motståndarens sköldmur att ge vika. Därefter gick legionärerna in i närstrid med gladiusen. Den generella stridstekniken för den enskilde legionären var att trycka skölden mot fiendens kropp eller ansikte och sedan köra in svärdet i magen på honom när han tappat balansen. En annan teknik var att lita på att skölden (scutum) och rustningen (lorica), samt mannen på vänster sida, skulle beskydda legionären mot fienden rakt framför honom. Själv koncentrerade legionären sig på att döda motståndaren som stod framför soldaten till höger. När motståndaren lyfte armen för att hugga med svärdet eller stöta med spjutet var han ett lätt mål för en välplacerad svärdsstöt från höger.

I yrkesarmén tjänstgjorde soldaterna i 25 år – ofta i samma legion. Officerarna var också yrkessoldater, med undantag av de översta ledarna. Romerska senatorer hade ofta en kortare militär karriär innan de återvände till det civila livet och politiken. De romerska soldaterna rekryterades bland Roms medborgare. Soldaterna måste genomgå omfattande träning med tonvikt på psykisk och fysisk styrka. De måste underkasta sig en sträng disciplin och träna på att marschera och strida i formation. Marschträning var viktigt eftersom det romerska infanteriet måste vara mobilt och kunna tillryggalägga stora avstånd. Soldaterna förlades i en av de många garnisonerna/forten. Soldatlivet bestod till stor del av tid i barackerna. Som i de flesta stående arméer hade man fullt upp med att sysselsätta soldaterna. De hade många plikter och måste delta i religiösa ceremonier och parader. Efter tjänstgöringen bosatte sig många tidigare soldater nära förläggningen och gifte sig med lokala kvinnor.

En romersk fältarmé bestod sällan av mer än 40 000 man. De mötte ofta betydligt större arméer även om de antika källorna ofta överdrev storleken på de romerska motståndarna.

Den romerske legionären på toppen av Roms makt var en mycket vältränad soldat både fysiskt och taktiskt, men träningen skulle bara göra honom till en välfungerande del i ett mycket utvecklat maskineri. Den romerska legionen var konstruerad för en sak, att döda, och var utan tvivel den mest effektiva och hänsynslösa mördarmaskin världen dittills skådat.