TOLMINOFFENSIVEN

Under striderna vid Tolmin på Isonzofronten stred Erwin Rommel som ung infanterilöjtnant och uppmärksammades för sin hjältemodiga insats.

TOLMINOFFENSIVENS FÖRSTA DAG I. AVMARSCH OCH FÖRBEREDELSE INFÖR DET TOLFTE SLAGET OM ISONZO

avdelning. Vi befann oss Tidigt i oktober tog jag åter kommandot över min via Makedonien. Förlusti det vackra Kärnten, dit bataljonen var förflyttad Dessutom var vi nu erna vi ådrog oss i slagen om Cosnaberget var ersatta. till att öka kompaniets utrustade med lätta maskingevär, något som bidrog vi till att bekanta oss slagkraft. Den korta tid vi tillbringade i lägren använde ordentligt med de nya vapnen. skicka oss. Till IsonzoVi visste fortfarande inte vart arméledningen ville fronten? för deras operaEfter Italiens inträde i kriget i maj 1915 hade huvudmålet nedre området av Isonzo tioner varit erövringen av Trieste. Tio slag längs det styrkorna hade sakta hade utkämpats de två senaste åren och de österrikiska italienarna lyckats få fotfäste men säkert pressats bakåt. I det sjätte slaget hade staden. på den östra kanten av floden nära Gorizia och intagit efter en modell från Cadorna organiserade det elfte slaget om Isonzo 000 kanoner, anföll genom västfronten. 50 infanteridivisioner, stöttade av 5 tappra österrikiska soldatden trånga fronten mellan Gorizia och havet. De under slagets andra halva erna motstod det italienska utgångsanfallet, men Isonzo och intog den höga korsade italienarna den mellersta förgreningen av framstöten genom att sätta platån vid Bainsizza, där våra allierade stoppade till början av september, in alla krafter. Det här våldsamma anfallet varade sig klar inför det tolfte därefter lugnade sig situationen och Cadorna gjorde om Isonzos mellersta anfallet vid Isonzo. Det nyvunna territoriet öster inför nästa slag och målet, områden gav italienarna större förhoppningar kände sig inte jämbördiga Trieste, var äntligen inom räckhåll. Österrikarna hjälp. Trots den enorma med motståndaren utan tvingades be tyskarna om och Verdun) skickade styrkeförbrukningen under slagen i väst (Flandern av sju stridserfarna den översta tyska arméledningen en armé bestående tysk-österrikisk räddningsdivisioner. Det förväntades att en g emensam ge resultat. Målet var att expedition i den övre delen av Isonzofronten skulle över Tagliamento. driva italienarna över riksgränsen och, om möjligt,

"TROTS DEN ENORMA STYRKEFÖRBRUKNINGEN UNDER SLAGEN I VÄST (FLANDERN OCH VERDUN) SKICKADE DEN HÖGSTA TYSKA ARMÉLEDNINGEN EN ARMÉ BESTÅENDE AV SJU STRIDSERFARNA DIVISIONER. DET FÖRVÄNTADES ATT EN GEMENSAM TYSKÖSTERRIKISK RÄDDNINGSEXPEDITION I DEN ÖVRE DELEN AV ISONZOFRONTEN SKULLE GE RESULTAT."

Württembergs bergsbataljon gick in i den n ybildade 14:e a rmén och knöts till alpkåren. Den 18 oktober startade vi vår inmarsch mot fronten från uppsamlingsområdet i närheten av Kranj (tyska: Krainburg). Under becksvarta nätter, ofta i ösregn, stakade major Sproessers grupp (Württembergs bergsbataljon och Württembergs bergshaubitsavdelning) vägen runt Skofja Loka (tyska: Bischoflak), Salilog och Podbrdo till Kneza, dit vi kom fram den 21 oktober. På grund av fiendens spaningsflyg måste alla marschdelmål nås innan gryningen, för då måste alla män och djur söka skydd i de mest obekväma och otillräckliga inkvarteringar som kan tänkas. De här nattliga marscherna krävde enormt mycket av de svältfödda trupperna. Min avdelning bestod av t re bergskompanier och et t maskingevärskompani. Jag marscherade vanligtvis till fots med min stab i spetsen för den långa kolonnen. Kneza låg ungefär 8 kilometer öster om frontlinjen, i närheten av Tolmin. På eftermiddagen den 21 oktober sonderade major Sproesser och hans avdelningsbefäl det utpekade uppsamlingsområdet för anfallet. Området låg i s luttningen norr om Buzenikaberget (509), 1,5 k ilometer söder om Tolmin. Själva sluttningen stupade brant ner mot Isonzo. Stark och livlig störande eld från fleraitalienska batterier i högre liggande och gynnsamma ställningar slog ner hårt bakom vår front. Italienarna tycktes ha gott om ammunition. För oss blev det svårt att gruppera hela bataljonen

Själva området var i stort (elva kompanier) i det angivna uppsamlingsområdet. oss i kanterna av en stenras och i sett oframkomligt, och vi måste förbereda mot Isonzo. Det var oroväckande några få fördjupningar i brant terräng ner av Mrzli (1 360), nordväst om att fienden från sin högre placering på toppen av Buzenikaberget. DessTolmin, hade utsikt över hela den norra sluttningen i sluttningen. utom måste vi räkna med stenras efter artilleribombardemang Hur skulle det gå? Över 30 timmar skulle bataljonen ligga i ställningen. förhållandena. Det fanns inga Vi måste bara finna oss i de ofördelaktiga skulle samlas var för stor för andra möjligheter, mängden trupper som störningseld, särskilt från St. LuziaTolminreservoaren. Under hård italiensk till bataljonen. Om operationsoch Baza de Modrejapassen, vände vi tillbaka förrädaren som samma dag planerna visste vi lite jämfört med den tjeckiske kartsamling och instruktioner för deserterade och tog med sig en komplett Tolminoperationen till fienden. in i det sista samlingsområdet. Natten mot den 23 oktober ryckte bataljonen på höjderna i Kolovrat och Jeza Stora strålkastare i de italienska ställningarna lyste upp vår väg. och det kraftiga och bländande Ofta slog tung artillerield ner bland oss, ligga orörliga på marken i flera ljuset från strålkastarna pressade oss att skyndade vi oss genom det utsatta minuter åt gången. Så fort de dragit förbi

"VI BÖRJADE FUNDERA PÅ OM FIENDEN HADE UPPFATTAT VÅRA FÖRBEREDELSER OCH STÄLLDE IN SIKTET. TUNG ARTILLERIELD I DEN HÄR LUTNINGEN, BRANT SOM DET BRANTASTE HUSTAK, SKULLE FÅ EN FÖRÖDANDE VERKAN!"

området. Under den här framryckningen fickvi alla ett intryck av att ha kommit inom räckhåll för en mycket aggressiv och välutrustad fiende.packdjuren måste vi lämna kvar på den östra sluttningen av Buzenikaberget. Strax efter midnatt nådde min avdelning, under tunga bördor av maskingevär och ammunition, fram till uppsamlingsområdet vid stentalusen. Det hade varit en ansträngande klättring. Vi släppte packningen på marken och jublade över att ha kommit fram oskadda. Det gick inte att vila, för resten av natten måste vi gräva och finna skydd. Jag visade kompanierna till sina avsnitt. Staben och två gevärskompanier förskansade sig i den västra kanten av den 20 till 40 meter breda stentalusen, på båda sidor om en smal stig, avskärmademot nordväst. De två andra kompanierna tog skydd i en smal fåra i marken, 100 meter mot öst. Officerareoch manskap jobbade febrilt. När det blev ljust låg sluttningen där utan tecken på liv. Soldaterna försökte att ta igen förlorad sömn i små gropar, täckta av grenar och blad. Den här fridsamma stillheten varade inte länge. Det tunga italienska artilleriet slog ner framför oss och stenar föll tungt på väg ner mot floden.mer sömn blev det inte och vi började fundera på om fiendenhade uppfattat våra förberedelser och ställde in siktet. Tung artillerield i den här lutningen, brant som det brantaste hustak, skulle få en förödande verkan! Elden varade några få minuter, för att komma tillbaka på en annan plats kvart senare. Därefter kom en lugn stund. Det italienska artilleriet drog aktiviteten mot Isonzodalen. Under dagen kunde vi se vad grovt kalibrera de kanoner gjort mot anläggningar och infartsleder nära Tolmin. I motsats till det italienska avfyrade vårt artilleri ganska sällan. Jag var mycket orolig för mina mäns väl och ve, och dagen gick långsamt. Från vårt uppsamlingsområde hade vi god överblick över fiendensfrontlinje i dalen. Den korsade Isonzo 2,5 kilometer väster om Tolmin och löpte sedan vidare söder om Isonzo till den östra änden av Volče, rakt öster om St. Daniel. Ställningarna, särskilt taggtrådsbarrikaderna, såg ut att vara välbyggda. Det eländiga vädret hindrade oss från att se de andra ställningarna. Den andra italienska linjen korsade antagligen Isonzo i området vid Selišče – nio kilometer nordväst om Tolmin – och sträckte sig söder om floden över Hevnik mot Jeza. Den tredje, och troligtvis starkaste italienska ställningen, var anlagd på höjderna söder om Isonzo i linjen Matajur (1 643), Mrzlitoppen (1 356), Golobi Kuk (1 243), Höjd 1192, Höjd 1114, genom Clabuzzaro mot Hum. Den här sista ställningen var bevisad av flygfotografier.det sades att enskilda stödpunkter fanns placerade i terrängen mellan ställningarna.

Utgångsställning för styrkorna i 14:e armén: Krausgruppen redan på plats vid Flitsch (22:a kejserliga och kungliga infanteridivisionen, Edelweissdivisionen, 55:e kejserliga och kungliga divisionen och den tyska jägardivisionen) med utfallspunkt ovanför Saga på Stol.

ställningen söder om Steingruppen nära Tolmin och i den framskjutna 117:e infanteridivisionen) skulle Tolmin (12:e infanteridivisionen, alpkåren, skulle bryta igenom till Caposätta igång huvudanfallet. Den 12:e divisionen av Isonzo. Alpkåren skulle erövra retto (tyska: Karfreit) i dalen på båda sidor framför allt Höjd 1114, Kuk och ställningarna på höjderna söder om Isonzo, Matajur. (200:e och 26:einfanteridivisionI anslutning söderut sattes Berrergruppen San Martino. erna) i ställning mot Cividale över Jeza och (1:a kejserliga och kungliga Ännu längre söderut skulle Scottigruppen inta ställning söder om Jeza, och divisionen och 5:e infanteridivisionen) därefter Globočak och Hum. om Isonzo hade bayerska I alpkårens avsnitt i brohuvudpositionen norr avlöst österrikarna i frontlinjen. infanterilivgardet och 1:a jägarregementet fram till Golobi, Luico och Matajur Anfallsmålet för livgardet: vägen som lett över Kovak, Hevnik, Höjd 1114 och Kolovratkammen. väster om Volče (tyska: Anfallsmål för 1:a jägarregementet: höjderna Woltschach), Höjd 732, Höjd 1114 från sydväst. att försvara livgard ets högra Württembergs bergsbataljon hade i uppgift Foni och följa livgardet till Matajur. flank,erövra fiendebatterieri närheten av och disigt. Trängtruppen Mot kvällen den 23 oktober blev vädret molnigt hungern stillad och såg oss om anlände efter mörkrets inbrott. Vi ficksnart med tanke på de förestående efter ett gömsle där vi kunde lagra lite sömn fintregn in, så vi måste dra tältanfallsdagarna. Efter middagen satte ett dukarna över huvudena. Anfallsväder!

inför anfallet vid Tolmin Betraktelser: Under inmarschen och förberedelserna Under mödosamma nattmarscher, krävdes det oerhört mycket av trupperna. en distans på 100 kilovanligtvis medan det öste ner, korsades Karavankerna, dolda för fiendeflygitrånga meter fågelvägen. Under dagen låg trupperna men trots allt var moralen hög. logier. Ransonerna var knappa och enformiga, ut genom alla strapatser och inte Under tre års tid hade trupperna lärt sig hålla låta sig knäckas. natten den 22 oktober , Under marschen mot uppsamlingsområdet, från bergskompaniet reservbar maskingevärskompanierna och enheter visat hur svårt det var med ammunition. Striden om Cosnaberget hade ammunitionstillförsel i bergen. från fiendeniuppsamlingsEftersom vi måste räkna med kraftig beskjutning och dolde de nya ställning området, förskansade sig trupperna om natten omöjligt att förpläga trupperna i arna grundligt innan gryningen. Det blev fördes fram efter mörkrets inbrott. uppsamlingsområdet dagtid, så varm mat

HEVNIK OCH HÖJD 1114 II. DET FÖRSTA ANFALLET:

00 den sina förberedelser klockan 02: Vårt hittills t ysta artilleri inledde ordet och regnig natt, och innan vi visste 24 oktober 1917. Det var en mörk på båda sidor av Tolmin. Från av flammade det från tusen kanonmynningar buller och brak mellan bergen, fiendens område ljöd ett sammanhängande på det Vi såg och hörde med förundran lika kraftigt som det värsta åskväder. strålkastarna försökte förgäves tränga våldsamma som skedde. De italienska Tolmin förstörelseelden från fienden runt igenom regnet. Den förväntade var besvarade den tyska elden. Det uteblev. Bara några få fientliga batterier och vände vi tillbaka till skyddsområdet mycket betryggande. Halvsovande artillerield. lyssnade till vår egen allt svagare igång igen. Nedanför, vid St. Daniel, I gryningen satte vårt eget artilleri inte och barrikader. Tidvis kunde vi krossade de tunga granaterna ställningar i styrka. all rök. Vår egen artillerield tilltog se de fientliga ställningarna för Fiendens svar tycktes snarare blek. bergsbataljon iväg och satte kurs Strax efter gryningen kom Württembergs sikten avsevärt. I hälarna på Sproessers framåt i störtregnet som reducerade avdelning Rommel nedför klapperstenarna grupp, som for i spetsen, klättrade infanteriflyttade vi oss bakom det bayerska mot Isonzo. Så fort vi var nere Isonzos branta bredd. livgardets högra vinge, rakt ovanför utan sidor om det långa kolonnledet Några få granater slog ner på båda frös och gjorde halt nära frontlinjen. Vi att vålla någon skada. Kolonnen Men att anfallssignalen snart skulle ljuda. var genomvåta och alla hoppades minuterna sniglade sig fram. av exploökade elden kolossalt. En virvel Den sista kvarten innan anfallet meter ställningarna några få hundra derande granater höljde de fientliga

"DEN SISTA KVARTEN INNAN ANFALLET ÖKADE ELDEN KOLOSSALT. EN VIRVEL AV EXPLODERANDE GRANATER HÖLJDE DE FIENTLIGA STÄLLNINGARNA NÅGRA FÅ HUNDRA METER FRAMFÖR OSS I RÖK OCH DAMM."

framför oss i rök och damm. Låga regnmoln Kolovrat. täckte bergstopparna Hevnik och Strax innan klockan 8 lämnade stormtruppen satte kurs mot fienden. framför oss ställningen Försvararna såg inte och fienden i allt virrvarr inte sätta sig till motvärn. och kunde Vi använde oss av förbereda anfallet. det nyvunna området för att Klockan var åtta! Artilleri- och granatkastarelden fienden. Framför oss rörde sig i riktning satte livgardet av. Vi mot följde efter tätt bakom flank, över till höger deras front och tillskansade högra oss fiendens ställningar Daniel. Resten av besättningen runt St. med kom ut från ruinerna och skyndade sig mot armarna över huvudet och ansiktena oss vidare över den breda förvridna av ångest. Vi skyndade slätten som fortfarande sluttning. Visserligen skilde oss från Hevniks hämmades vi av och norra till av maskingevärseld östra sidan, men anfallet från den över den öppna terrängen Medan livgardet flyttade fortsatte. sig mot Hevniks östra ningen i nordost. Major sluttning var vårt mål Sproesser och hans sluttstab ilade i förväg. Soldaterna med sina tunga packningar slet med maskingevär och hålla samma fart. ammunition, och kunde Efter att ha nått fram till Höjd 179 skyddade den skogsklädda sluttningen vid Hevnik vår vänstra flank mot elden ovanifrån.

från i säkerhet på sluttningen. På order Hela avdelning Rommel var nu förtrupp uppåt längs stigen mot Foni som major Sproesser flyttade den sig av 1:a i området norr om Hevnik. Delar till Württembergs bergsbataljon med Seitzer, ledde an. Resten följde efter kompaniet, under teknisk sergeant En trupp från 1:a maskingevärskompa150 meters avstånd mellan enheterna. 1:a kompaniet, 2:a kompaniet och niet följde spetsen, sedan avdelningsstaben, Tillsammans med löjtnant Streicher, resten av 1:a maskingevärskompaniet. kolonnen några meter bakom spetsen. min nye adjutant, fick jag plats i få smal, igenväxt av buskar och visade Stigen vi följde uppåt mot Foni var var Sluttningen på båda sidor av stigen tecken till att ha använts av fienden. såg hängde fortfarande på träden. Vi mycket brant och tätbevuxen. Höstlöven fick sällan i den täta undervegetationen och bara några få meter framför oss Dova fåror i landskapet ledde till Isonzo. en skymt av dalen. Några få djupa också kunde höras uppifrån dalen och smällar från de tunga tyska granaterna kunde vi att livgardet fanns. I bergsskogen bakifrån från vänster, där vi antog vi var lämnade åt oss själva. inte vänta oss hjälp från artilleriet, fram, stannade ofta, spetsade öronen I spetsen ryckte de mycket varsamt framåt framför dem. Sedan rörde de sig och lyssnade efter ljud från skogen i bakhåll. var till ingen nytta, för fienden låg igen. Men den här försiktigheten på vi plötsligt beskjutna av maskingevär 1 kilometer öster om Höjd 824 blev framför oss i solida ställningar bakom nära håll. Jag fick beskedet: ” Fienden i första linjen är sårade”. taggtrådsavspärrningar. Fem man den på båda sidor om stigen, längs Utan artilleristöd tycktes ett anfall och över barriärer mot en branta sluttningen, genom tät undervegetation genomföras fiende hopplöst och kunde bara uppmärksam och väl förskansad annat sätt. mig därför för att gå fram på ett med stora förluster. Jag bestämde grupp fienden. Jag beordrade en annan Den första linjen höll kontakt med mot ny front och klättra uppför sluttningen från 1:a kompaniet att bilda en 200 meter framför fiendeställningen. söder, genom en s tentalus ungefär besked till från vänster och ovanför. Jag gav Avsikten var att kringgå fienden major Sproesser. jag följde krävande. Löjtnant Streicher och Stigningen visade sig bli mycket från en Alldeles bakom oss kom manskapet 40 meter efter den nya fronten. gevär över skuldrorna. kulsprutetrupp med sina demonterade mot oss. kilos stenblock rullande nedöver I samma ögonblick kom ett 50- undan, meter bred. Det var svårt att komma Den trånga klyftan var bara tre av jätteinsåg genast att den som träffades det fanns inga rymningsvägar. Vi i sicksack sig mot bergsväggen. Stenen for stenen skulle krossas. Alla pressade man. att så mycket som rispa en endaste mellan oss och nedöver berget utan stenar inte var italienarna som släppt Som tur var visade det sig att det soldaterna i täten. nedöver, stenarna hade lossnat av

Längre uppför slänten rev en rullande sten av hälremmen på min högra stövel. Stenen träffadefoten så hårt att jag måste få hjälp av två man för att fortsätta den nästa halvtimman för jag hade så stora smärtor. Slutligen låg det branta partiet bakom oss. I hällregn, våta in på skinnet, klättrade vi vidare uppåt genom tät undervegetation, höll utkik och lyssnade. Skogen framför oss blev tunnare. Kartan visade att vi var 800 meter öster om Höjd 824. Vi tog oss försiktigt fram till skogsbrynet, där vi upptäckte en kamoufleradstig som ledde nerför sluttningen mot öst. Bortanför den, på det öppna området högre upp, kunde vi konstatera en sammanhängande, väl förskansad ställning uppe i berget, i riktning mot Leihzetoppen. Ställningen tycktes obemannad och ingen tysk artillerield var riktad mot den. Mitt beslut stod fast: ett överraskningsanfall efter kort maskingevärsförberedande eld med vår vänstra flank längs skogsbrynet. Situationen var i hög grad lik situationen innan anfallet mot Cosnaberget från den 12 till 19 augusti 1917. Beskyddade av en kulsprutetrupp i täckning bakom buskarna förberedde jag avdelningen på anfallet i en li ten sänka i skogen 60 meter framför fiendens barriärer. Tack vare bergstruppernas utmärkta stridsdisciplin förlöpte manövern i ösregnet utan ett ljud. Långt borta ljöd larmet från slaget i Isonzodalen och något närmare, till vänster på höjden, syntes livgardet strida hårt. Runt oss och på ängen ovanför härskade lugnet. Ibland kunde vi se några få män röra sig i och bakom fiendeställningen – ett tecken på att fienden framför oss inte hade en misstanke om vår närvaro. 600 meter bakom till vänster om oss slog nu några tyska granater ner. Så som den var inrättad måste den fientliga ställningen framför oss vara förbunden med ställningen på båda sidor om stigen till Foni, som vi stött på för 45 minuter sedan. Det rörde sig antagligen om en del av den andra italienska ställningen. Att närma sig ljudlöst i den täta undervegetationen var omöjligt. Avdelningen var klar och jag måste bestämma mig för att anfalla eller låta bli. 60 meter av undervegetation skilde oss från fiendens taggtråd och om de var uppmärksamma kunde jag inte räkna med någon enkel seger. Den väl kamoufleradestigen längs skogsbrynet gav mig en idé. Stigen hade hittills troligen varit infarten för den italienska förtruppen i närheten av St. Daniel, antingen till besättningen i det östra området från Hevnik eller till artilleriobservationsförposterna där. Efter att vi kom hade den inte använts av italienarna. Stigen slingrade sig och kamouflaget på sydsidan dolde den så pass väl mot sluttningen uppåt och i riktning mot de italienska ställningarna att det skulle bli svårt att skilja vän från fiende på vägen. Om italienarna inte hindrade oss kunde vi rycka fram på stigen och vara i fiendeställningen på en halv minut. Om vi var snabba kunde vi kanske övermanna besättningen utan att avlossa ett skott. En uppgiftför den djärve! Om fienden upptäckte oss kunde jag inleda anfallet under skyddande eld från maskingevärskompaniet.

"DET VAR SVÅRT ATT KOMMA UNDAN, DET FANNS INGA RYMNINGSVÄGAR. VI INSÅG GENAST ATT DEN SOM TRÄFFADES AV JÄTTESTENEN SKULLE KROSSAS. ALLA PRESSADE SIG MOT BERGSVÄGGEN."

från 2:a kompaniet, För att utföra uppdraget valde jag vicekorpral Kiefner skulle de ta sig uppför en jätte till karl. Han fick välja åtta man. Tillsammans från fronten, bryta sig in i stigen som om de vore italienare på väg tillbaka sidor om stigen. Uppdraget fiendeställningen och erövra garnisonen på båda och handgranatskastning. skulle utföras med minsta möjliga skottlossning de lovade eldskydd och stöd Om det skulle utveckla sig till en drabbning blev och valde ut sina män. från hela avdelningen. Kiefner uppfattade uppdraget på den kamouflerade Några få minuter därefter ledde Kiefner iväg patrullen vänta i spänning. Vi lyssstigen. De taktfasta stegen dog bort och vi måste salvor. Ett enda skott skulle nade intensivt, redo att anfalla eller fyra av några gick. Vi hörde ingenskicka tre kompanier till anfall. Långa, nervösa minuter Så närmade sig steg och en ting, bortsett från det oavlåtliga regnet i skogen. har erövrat de fientliga soldat gav med låg stämma besked: ” Kiefers patrull ett maskingevär som byte. befästningarna, tagit 17 italienare till fånga och tagit Besättningen i ställningen anar ingenting”. och 1:a kompaniet och Därefter ledde jag hela avdelning Rommel (2:a fiendeställningen. Avdel1:a maskingevärskompaniet) på stigen och in i den som ning Schiellein (3:e och 6:e kompaniet och 2:a maskingevärskompaniet), lyckade genombrott, följde anslutit sig till vår avdelning strax innan Kiefers så vi hade 50 meter på var efter. Stormtrupper utvidgade spetsen utan ett ljud, skydd för regnet i skyddssida om stigen. Flera dussin italienare, som sökt

Fienden längre upp rummen, togs till fånga av de skickliga bergstrupperna. på grund av det s olida märkte inte av de s ex kompaniernas förflyttningar kamouflaget. anfalla fiendens ställJag måste därefter bestämma mig för om jag skulle Jag valde det sista. Så fort vi ning eller bryta igenom mot toppen av Hevnik. de italienska ställningarna. Ju intagit toppunkten skulle det bli enkelt att krossa mindre förberedda var besättlängre in i de italienska zonerna vi trängde, desto att besegra dem. Jag oroade ningen på vår ankomst och desto lättare blev det vänster. Sex kompanier från mig inte över bristen på förbindelse till höger eller egna flanker. Så l jöd också Württembergs bergsbataljon kunde skydda sina så länge och långt som anfallsordern: ”Fortsätt framryckningen mot väst oss”. möjligt, vi har starka reserver i närheten och bakom fram. Om det blev strid 1:a maskingevärskompaniet ställdes i linje längre som bar en last på 50 kilo skulle jag ha stark eldkrafttillgänglig. Krypskyttarna det varkan bara uppskattas bestämde hastigheten uppåt. Vilken enorm bedrift packning och under av någon som har klättrat i höga berg med liknande liknande väderförhållanden. i det strilande regnet, från Den kilometerlånga kolonnen drev vidare framåt och intog den ena ställningen buske till buske, osedda genom sänkor och hålor och vi kom som regel efter den andra. Motståndaren var inte organiserad överraskningsanfall, flydde bakifrån. De som inte överlämnade sig efter vårt vapnen. Vi sköt inte efter hals över huvud in i skogen nedanför och lämnade i ställningar högre upp. den flyende fienden av rädsla för att varna garnisoner försatta i fara av vår egen Under framryckningen blev vi upprepade gånger för att få elden att dra kraftiga artillerield. Vi kunde inte skicka ljussignaler att uppmärksamma oss. En sig framåt, det skulle ha fått de fiendegarnisonerna av en kraftig tysk granat. man i avdelningen skadades av en sten som lossnat mm-batteri som utsatts Krigsbytet omfattade bland annat ett italienskt 210 Hela berg av ammunition för gasanfall. Manskapet var spårlöst försvunnet. och ammunitionsfanns staplat vid den gigantiska kanonen. Skyddsrummen fått en skråma. Knappt 100 förrådet, som var insprängda i berget, hade inte där kanonerna var lagrade meter längre upp kom vi över ett mellanstort batteri utrustade med små kikhål. i absolut bombsäkra kasematter i berget, som var Även här hade manskapet gått upp i rök. från toppen av Hevnik Klockan 11.00 nådde vi bergskammen som löpte 3:e bataljonen i livgardet och mot öster. Där fick vi kontakt med enheter från av Hevnik, som nu låg slog följe med dem en bit längs höjden mot toppen och väntade på att artilleunder tysk eld. Medan livgardet tog en paus i backen norra sluttning med mina riet skulle vända elden, drog jag mig mot Hevniks Flera italienare på villokompanier. Vi nådde toppen utan att möta motstånd. till fånga. vägar dök upp här och där och en del av dem togs

"JU LÄNGRE IN I DE ITALIENSKA ZONERNA VI TRÄNGDE, DESTO MINDRE FÖRBEREDDA VAR BESÄTTNINGEN PÅ VÅR ANKOMST OCH DESTO LÄTTARE BLEV DET ATT BESEGRA DEM. JAG OROADE MIG INTE ÖVER BRISTEN PÅ FÖRBINDELSE TILL HÖGER ELLER VÄNSTER."

"GENOM KIKAREN KUNDE JAG I DETALJ STUDERA FIENDENS STÄLLNINGAR, ÄVEN OM ETT MASKINGEVÄR I POSITION NÅGONSTANS PÅ HÖJD 1114 OFTA STÖRDE MINA OBSERVATIONER OCH TVINGADE MIG TA TÄCKNING."

sig hängde lågt över oss, började röra Det hade slutat regna. Skyarna, som varifrån av Höjd 1114 och Kolovratkammen, så att vi titt som tätt fick en glimt Vi var troligtvis upptäckta av italienska tung artillerield riktades mot Hevnik. flyttade jag För att slippa onödiga förluster observatörer framför Höjd 1114. med det utsatta området och, i enlighet båda avdelningarna norrut, ut från och fientliga artillerinästen mellan Hevnik vårt uppdrag, lät dem rensa upp som Hevniks södra sluttning och Naradåsen, Foni. Spaningspatruller säkrade Fångsten Vi märkte våra byten med krita. låg 300 meter sydväst om toppen. en kanoner. Italienska konserver och utgjorde bland annat 12 tungkalibrerade enorma hunger. måltid från fältköket stillade vår jag Naradåsen runt klockan 15:30 anslöt Då delar av livgardet anlände till 3:e En halvtimma senare påbörjade mig till dem med båda mina avdelningar. den kamouflerade huvudstigbataljonen från livgardet (tre gevärskompanier) att beskydda 1066. Eftersom vårt uppdrag var ningen till Höjd 1114 över Höjd Avdeldem med mina sex bergskompanier. livgardets högra flank följde jag följde efter. ning Rommel ledde an, Schelleins i spetsen för kolonnen. Vädret Löjtnant Streicher och jag marscherade Höjd 1114 och höjden som löpte från hade klarnat. Kolovratåsen, Höjd vår Nu var det inga fiender som hindrade 1114 till Jeza avtecknade sig skarpt. 00 besköts spetsen av livgardekompaniet uppstigning. Ungefär klockan 17: under och två av kompanierna sökte skydd när det närmade sig Höjd 1066, klipporna öster om spåret. att gå vidare under skydd till höger Jag beordrade avdelning Rommel linje, 3.e bataljonskompaniets andra om spåret tills de var i höjd med rekognoserade jag terrängen och tillsammans med löjtnant Streicher vipå delar av 12:e livgardet i i närheten av Höjd 1066. Här träffade över varandra på höjden, eldstrid med en stark fiende i ställningar och på själva toppunkten. De 500 meter nordväst om Höjd 1114, och tycktes väl befästa av tagghär ställningarna ruvade i terrängen också ställningar till höger om trådsavspärrningar. Italienarna hade högra flank. Jag flyttade snabbt stigen som gick förbi 12:e kompaniets löjtnant Triebig, framåt och beordrade 1:a kompaniet, under ledning av i området ställningar till höger om stigen, kompaniet att rensa alla fientliga Vi utförde uppdraget snabbt och effektivt. sydväst om Höjd 1066. Kompaniet och tog 7 officerareoch 150 meniga lyckades ta ställningarna utan förluster till fånga. enligt och 1:a maskingevärskompaniet, Under tiden hade 2:a kompaniet skyddsrummen och observationsposteorder, rensat upp i skyttegravarna, Schiellein anlände och ställde sig ringarna väster om Höjd 1066. Avdelning vi Höjd 1066, rakt nedanför bergskammen i reserv 100 meter nordväst om precis rensat upp.

band närmare, och för att knyta tätare För att kunna undersöka Höjd 1114 Streicher och jag över till 12:e livgardetill 3:e livgardekompaniet, gick löjtnant från fram till frontlinjen, knappt 50 meter kompaniets högra flygel. Vi nådde en från 2:a bataljonen som pekade mot Höjd 1066. Där mötte vi flera officerare fram till den närmaste fientliga ställningen spaningspatrull som försökte ta sig 1114 och som ledde till sadeln mellan Höjd genom att röra sig genom sänkan var inte om Höjd 1114. Patrullens utsikter höjden sexhundra meter nordväst framför ostört över de kala sluttningarna särskilt goda, för fienden härskade här vara på maskingevären. Fienden tycktes taggtråden med nya salvor från mer terräng. tårna och inte inställda på att förlora jag var li vgardet, löjtnant Streicher och Officerarnafrån bataljonen i 3:e på Höjd 1114 och berget 600 meter ense om att de dominerande ställningarna erövras och beslutsam fiende, bara kunde mot nordväst skyddade av en stark eld hade inget av bergen blivit satt under i samarbete med artilleriet. Hittills jag i detalj studera fiendens ställningar, från artilleriet. Genom kikaren kunde mina någonstans på Höjd 1114 ofta störde även om ett maskingevär i position ta täckning. observationer och tvingade mig att tillalla försök från 1:a kompaniet för Långsamt sänkte sig mörkret och på höjden 500 meter nordväst om kämpa sig flera delar av fiendeställningen gjorde sig från Württembergs bergsbataljon Höjd 1114 slog fel. Mina enheter fick i uppdrag att bedriva stridsspaning klara för natten. 1:a och 2:a kompaniet bakom i taliensk artilleriobservationspost under de f öljande timmarna. En för avdelning Rommel. Löjtnant 1:a kompaniet tjänade som kommandoplats planer livgardebataljonen och jag tog fram Streicher, flera officerarefrån 3:e Vid den här tidpunkten var 10:e för anfallet mot Höjd 1114 och Kolovratåsen. e livgardeinsatta och vi kände inte till 12: och 11:e livgardekompaniet inte 1114. kompaniets framgång mot Höjd 3:e livgardebataljonens kommandoplats Klockan 19.00 kallades jag in till Hans befälhavare, som precis anlänt. av major greve Bothmer, livgardets gav ungefär 100 meter från min. Jag kommandoplats fanns i ett skyddsrum Han krävde därefter att mina enheter besked om vår truppsammansättning. order mig att invända att jag fick mina skulle underställas hans. Jag tillät befälvad j ag visste, stod över livgardets från major Sproesser som, enligt till min att major Sproesser skulle anlända havare i rang. Jag förväntade mig

kommandoplats när som helst. Greve Bothmer reagerade med att förvägra mig att flytta min avdelning västerut eller mot Höjd 1114; det va r enbart livgardets uppgift. Enheter från Württembergs bergsbataljon var välkomna att följa livgardet den 25 oktober och inta och säkra höjden, för att därefter följa honom i andra linjen. Jag sade att jag skulle lämna beskedet till min befälhavare. Därefter gick jag. Inte särskilt tillfreds vände jag tillbaka till kommandoplatsen. Att strida i andra linjen föll inte i bergssoldaternas smak överhuvudtaget och jag funderade på hur jag skulle uppnå full handelsfrihet för min styrka. Jag beslutade att vänta på major Sproesser. Klockan 21.00 a nlände löjtnant Autenrieth, bataljonens kvartermästare, till vår kommandoplats. Han hade skickats f rån 12:e li vgardekompaniet, genom 3:e livgardebataljonens kommandoplats, där han varit närvarande vid en genomgång av anfallsplanerna för den 25 oktober. Anfallet skulle utföras på Kolovratåsen och innefattade artilleristöd. Han berättade vidare för mig att major Sproesser hade fortsatt framstöten på Foni med Wahrenbergers avdelning och hade brutit igenom strax innan det blev mörkt. Löjtnant Autenrieth kunde också berätta att 12:e infanteridivisionen hade gjort stora framsteg i Isonzodalen. Jag beskrev situationen vid Höjd 1114 o ch förhållandet till livgardet och bad honom enträget att rapportera detta till major Sproesser så snart som möjligt och be honom komma till Höjd 1066 innan gryningen, med eller utan Wahrenbergers avdelning, för att återupprätta min avdelnings rörelsefrihet. Löjtnant Autenrieth tog med glädje emot uppdraget, som skulle bli mycket svårt i den beckmörka natten, i terräng som inte helt och hållet var fri från fienden, och gav sig av till gruppens kommandoplats. Genomvåta kläder och en kall vind gjorde natten mycket obehaglig för Württembergs bergsbataljon på Höjd 1066. Nattpatrullerna från frontlinjekompanierna kom in med flera dussin italienare som tillfångatagits framför fiendens barrikader. Likväl lyckades inga patruller tränga igenom barrikaderna, in i den f rämsta fiendeställningen. De italienska vaktposterna var på tårna och tvekade inte att använda handgranater och maskingevär. Sent på kvällen informerade livgardets 3:e b ataljon oss om att reservkompanierna placerade norr om Höjd 1066 hade satts in till vänster om den nordöstra sluttningen men att de hade misslyckats med att etablera förbindelse med 1:a jägarregementet som anföll över Höjd 732. Vi fick inte veta att löjtnant Schoerners kompani (12:e livgardekompaniet) hade erövrat Höjd 1114. Halvsovande på den hårda britsen funderade jag över anfallets vidare gång. Ett frontalanfall? Ett sådant anfall krävde artilleristöd och sådant stöd blev inte

"NATTPATRULLERNA FRÅN FRONLINJEKOMPANIERNA KOM IN MED FLERA DUSSIN ITALIENARE SOM TILLFÅNGATAGITS FRAMFÖR FIENDENS BARRIKADER. LIKVÄL LYCKADES INGA PATRULLER TRÄNGA IGENOM BARRIKADERNA, IN I DEN FRÄMSTA FIENDESTÄLLNINGEN."

den 25 oktober. Dessutom önskade inte tillgängligt förrän tidigast i gryningen bergsbataljon i ett anfall från livgardet något deltagande från Württembergs Kolovratförsvaret. Ett alternativ till vår nyerövrade position mot det starka inte mot italienarna i en del som dittills anfall med artilleristöd var att slå till operation var den tredje italienska anfallits. Området jag valde för en sådan eller sydost om Höjd 1114. Väster om ställningen, som låg en kilometer ost den trånga, terrasliknande toppen på Höjd 1114 omslöt den här ställningen Ett lyckat genombrott väster om Höjd Kolovratåsen, som steg upp till Kuk. nedanför. Här fanns goda möjlig1114 skulle få betydelse för ställningarna och manskapet i Württembergs bergsbaheter för de anfallsvilliga officerarna ställningar mot sydost. Ett genombrott taljon. Höjd 1114 dominerade fiendens vid Höjd 1114 och kom inte på tal där skulle få liten påverkan på situationen låg till höger om livgardet, men som för Württembergs bergsbataljon, som major greve Bothmer. Natten förlöpte nekats all operationell verksamhet av stilla, bara avbruten av en kort handgranatsutväxling. som skickades ut i de tidiga Det gick inte bättre för spaningspatrullerna De slogs t illbaka av yrvakna morgontimmarna, än f ör nattpatrullerna. bataljon hade inte varnat för att förhållitalienska vaktposter. Livgardets 3:e fortfarande kolsvart då major Sproesser andena ändrats under natten. Det var av Württembergs bergsbataljon (4:e kom till min kommandoplats. Resten följde direkt därefter. Jag förklarade kompaniet, 3:e maskingevärskompaniet) till livgardet och mina anfallsplaner, situationen på Höjd 1114, förhållandet och två maskingevärskompanier. där jag bad om att få använda fyra gevärs- mot den t redje i talienska Major Sproesser biföll min o perationsplan två gevärskompanier och ett maskinställningen, men gav mig dock bara stöd om operationen gick bra. Medan gevärskompani med löfteom ytterligare nya formation enades major Sproesser jag förberedde avmarschen med min sig på min kommandoplats. med livgardets befälhavare, som infann

vid St. Daniel bestod av en Betraktelser: Den första italienska ställningen med fleraskyddsrum och solida taggsammanhängande skyttegrav i frontlinjen, och stödpunkter var anlagda trådsavspärrningar. Enskilda maskingevärsnästen Frontlinjen var dåligt kamouflerad i zonen mellan första och andra ställningen. och andra linjen knappt var synliga. medan anläggningarna mellan första f rontlinjen och utraderade De t yska artilleriförberedelserna krossade som inte ödelades av nästan hela besättningen. De få maskingevärsnästen anfallet som iscensattes på bred front. förberedelseelden lyckades inte stå emot mellan första och andra Om italienarna hade haften rad maskingevärsnästen anfallet ha stoppats. Stora artilleriställningen skulle antagligen det t yska en modern försvarsställning med stort föreberedelser krävs för att ödelägga djup. i fronten när de stötte på den andra Avdelning Rommel miste fem man längs en brant och igenvuxen sluttning. italienska ställningen på ett smalt spår ha reducerat förlusterna. I Rumänien Ett större avstånd mellan männen skulle på mer än 200 meter mellan var man red kosackerna i spetsen med ett avstånd nästa något skedde med den främsta, klev då de rörde sig i öppen terräng. Om se göra likadant och befälhavaren måste fram. En förtrupp i infanteriet måste till att inte truppen klumpar ihop sig.

Om den italienska besättningen i andra ställningen, vid vägen mot Foni, visade sig vara på sin vakt, kan inte detsamma sägas om truppstyrkan i samma ställning 800 meter åt sydost. Det är inte tillräckligt att ha vaksamma poster i huvudpositionen: Den främsta stridszonen måste konstant övervakas av patruller, särskilt i dåligt väder och i kuperad och oöverskådlig terräng. Slagordningen i g ryningen den 25 o ktober: Krausgruppen som skulle anfalla Flitschreservoaren nådde fram till Saga nere i dalen på kvällen den 24 oktober. De inledde anfallet mot den 1 668 meter höga Stol på morgonen den 25. I Isonzodalen hade 12:e divisionen ryckt fram den 24 oktober – med god hjälp av det regntunga och molniga vädret som försvagade fiendens eldgivning från bergen mot dalen – genom Idersko och Caporetto till Natisonedalen, i närheten av Creda och Robič. Eichholzgruppen (två bataljoner, en artilleritrupp) förgrenade sig i riktning mot Luicopasset. På morgonen den 25 oktober klättrade svaga enheter från 12:e divisionen (Schniebers kompani) uppför de norra bergsutloppen av Matajurmassivet och Eichholz grupp drogs in i hårda strider mot en överlägsen italiensk styrka. I alpkåren stred livgardets bayerska infanteri och Württembergs bergsbataljon vid den tredje italienska ställningens faktiska fundament på Höjd 1114. Schoerners kompani (12:e livgardet) höll den egentliga toppunkten, men italienarna härskade över ställningarna runt om och försökte återta den f örlorade ställningen genom motanfall. 1:a jägarregementet från 200:e divisionen stred fortfarande om den andra italienska ställningen i området runt Höjd 732. 3:e j ägarregementet f rån 200:e di visionen hade erövrat J eza och 4:e j ägarregementet stred om den andra italienska ställningen väster om Höjd 497. Scottigruppen hade, tillsammans med 1:a kejserliga och kungliga divisionen, intagit den första och andra italienska ställningen och nått fram till linjen OstryKras-pusno-srednje-avska.

Sammanfattning: Den italienska ställningen på den mäktiga höjden söder om Isonzo (Matajur, Mrzli-toppen, Golobi, Kuk, Höjd 1192, Höjd 1114, La Cime, Humberget) var fortfarande, med undantag av mindre delar av Höjd 1114, i i talienska händer. Truppstyrkan var färsk och saknade inte reserver. Ställningen hade inte lidit under den tyska artillerielden.