SLAGET OM LORRAINE

1914

Bittra fransmän ville återerövra Lorraine som förlorats till tyskarna under kriget 1870–1871. Så uppstod det första stora slaget på Västfronten under första världskriget.

Det hade varit en svidande förödmjukelse för Frankrike att tvingas ge ifrån sig Lorraine till tyskarna efter nederlaget i kriget 1870–1871. Gränsprovinsen i nordöst hade varit fransk sedan solkungen Ludvig XIV:S dagar. När första världskriget startade var därför återerövringen av Lorraine ett av Frankrikes främsta krigsmål. Så snart de franska styrkorna var mobiliserade marscherade två arméer mot Lorraine. Två tyska arméer stod redo att möta dem. Resultatet blev det första stora slaget på västfronten under första världskriget.

Under de varma sensommardagarna i början av augusti 1914 startade det största kriget Europa dittills upplevt. Första världskriget var igång. Tyskland och Österrike-ungern var i krig med Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Belgien och Serbien. Tusentals tåg fulla av soldater ångade mot gränserna i en gigantisk kapplöpning för att anfalla först.

Aldrig förr hade de europeiska länderna varit så genomorganiserade för krigföring. Järnvägar och vägnät var planerade och konstruerade för att underlätta transporten av soldater, kanoner och annat krigsmateriel till fronten. Grundligt utarbetade mobiliseringsplaner fastslog ned i minsta detalj hur miljoner män snabbt skulle inkallas, utrustas och skickas ut i strid.

Stabsofficerare hade arbetat i åratal med att planera fälttåg för att vara förberedda på olika krigsscenarier. Både i Tyskland och Frankrike hade det varit en huvudprioritet att planera för ett nytt krig mellan de två länderna. Båda parter räknade med att det först och främst var på den tysk-franska fronten ett europeiskt storkrig skulle avgöras.

Redan i slutet av 1800-talet började den tyska generalstaben i all hemlighet planera tidernas största flankanfall. Istället för ett frontalanfall mot de starka franska befästningarna längs den tysk-franska gränsen skulle tyskarna rikta ett massivt anfall genom Belgien och Luxemburg för att komma runt fransmännens norra flank och invadera Frankrike över den belgiska gränsen där det fanns få befästa ställningar. Därefter skulle de tyska arméerna svänga söderut mot Paris för att ta den franska huvudstaden och pressa de franska arméerna åt sydost tills de blev stående med ryggen mot den tyska gränsen och Alperna, där de skulle bli tvingade att kapitulera. Planen var den tyska generalstabschefen Alfred von Schlieffens verk och omtalades därför som Schlieffenplanen.

Att ett oprovocerat anfall mot det neutrala Belgien troligtvis skulle leda till att Storbritannien anslöt sig till Tysklands fiender betraktade Schlieffen som en olycklig men oundviklig sidoeffekt av sin plan. Schlieffen menade att anfallet genom Belgien var Tysklands enda chans att vinna en snabb

"BÅDE I TYSKLAND OCH FRANKRIKE HADE DET VARIT EN HUVUDPRIORITERING ATT PLANERA FÖR ETT NYTT KRIG MELLAN DE TVÅ LÄNDERNA."

seger på västfronten innan de stora ryska härstyrkorna hann anfalla från öst. Ur Schlieffens synvinkel överskuggade det konsekvenserna av att bryta Belgiens neutralitet och provocera Storbritannien. Schlieffen dog 1913, men huvuddragen i tyskarnas fälttågsplan 1914 var fortfarande baserade på hans åsikter.

Även om Joseph Césaire Joffre, den franske arméchefen, kände till många indikationer på att tyskarna planerade ett anfall genom Belgien valde han att basera sina planer på att tyskarna skulle genomföra sin huvudoffensiv strax söder om Luxemburg från området runt fästningsstaden Metz. Joffre skulle möta ett sådant tyskt anfall med två stora motoffensiver, först i Lorraine och sedan genom de skogsklädda höjderna i Ardennerna, i riktning mot Luxemburg. De här motoffensiverna skulle hota den tyska anfallsstyrkans flanker och försvaga tyskarnas framstöt. På så sätt skulle Joffre vinna tid tills ryssarna anföll tyskarna österifrån. Under hård press från både öst och väst skulle tyskarna förhoppningsvis tvingas be om fred.

Den centrala delen i fransmännens planer var tron på de franska soldaternas offensiva kraft. Enligt den franska militärdoktrinen skulle fienden tvingas på defensiven av beslutsamma franska anfall. Trots att stora vapentekniska framsteg gav skjutvapnen en eldkraft många gånger starkare än i tidigare krig skulle den franska arméledningen fortfarande satsa på att övermanna fienden genom bajonettanfall. Det hävdades att en sådan taktik var det som bäst passade de franska soldaternas lynne och det skulle stärka stridsmoralen så att fransmännen fick ett psykologiskt övertag på slagfältet.

Betoningen på den taktiska offensiven speglades i de franska arméernas utrustning. De franska divisionerna tilldelades ett stort antal lätta 75 mm-fältkanoner. Det var framstående kanoner med hög skottakt och stor träffsäkerhet, lämpliga för direkt stöd av mobila operationer, men med sin plana skottbana passade de dåligt för att bomba befästa ställningar. Fransmännen såg ingen anledning till att utrusta sina avdelningar med någon större mängd tungt artilleri eftersom tunga kanoner var för immobila för att hänga med i de snabba och aggressiva manövrar de franska generalerna planerat.

Arméer på marsch

Bortemot en och en halv miljon tyska soldater började marschera västerut mot Belgien och Frankrike under första halvan av augusti 1914. Efter att det tunga tyska artilleriet hade pulveriserat fästningsverken runt den belgiska staden Liège fortsatte den tyska huvudanfallsstyrkan västerut. Styrkan bestod av Alexander von Klucks 320 000 man starka första armé och Karl von Bülows andra armé på 260 000 man. Längre söderut gjorde fem mindre tyska arméer sig redo för strid längs en 300 kilometer lång front som sträckte sig från norr om Ardennerna till den schweiziska gränsen. De här arméerna skulle hålla de franska arméerna i schack medan Kluck och Bülow svängde runt deras norra flank.

Joffre fick tidigt besked om att tyska styrkor var på marsch genom Belgien, men han utgick fortfarande ifrån att tyskarnas huvudoffensiv skulle komma rakt söder om Luxemburg, från området runt Metz. Den 11 augusti började Joffre förbereda sin planerade motoffensiv. Fyra armékårer, kanske 160 000 man totalt, från general Auguste Dubails första armé, skulle rycka fram mot Sarrebourg (Saarburg) och den norra ändan av bergskedjan Les Vosges, medan tre armékårer, runt 120 000 man från general Édouard de Castelnaus andra armé, skulle anfalla i riktning mot Morhange (Mörchingen). Joffre baserade sin anfallsplan på att tyskarna hade mindre styrkor i det här området, eftersom han antog att deras huvudkoncentration ägde rum ett stycke längre norrut och västerut, runt Metz. Enligt Joffres beräkningar hade tyskarna max sex armékårer tillgängliga på det frontavsnitt där hans egna sju kårer skulle anfalla. Därmed skulle fransmännen få ett lokalt antalsmässigt övertag.

Oturligt nog för Joffre var beräkningarna fel.

I själva verket hade tyskarna åtta armékårer i ställning längs fronten i Lorraine och hade därmed det antalsmässiga övertaget. De tyska kårerna tillhörde den i huvudsak bayerska sjätte armén, under befäl av kronprins Rupprecht av Bayern, och sjunde armén, under Josias von Heeringens befäl. Förutom att kommendera sin egen armé hade den 45 år gamle bayerske kronprinsen också fått befogenhet att ge order till Heeringen för att samordna de två arméernas operationer.

Rupprecht och hans bayerska trupper hade tilldelats en förhållandevis passiv roll i den stora tyska fälttågsplanen. Det var meningen att bayrarna skulle dra sig tillbaka när fransmännen genomförde sitt förväntade anfall i Lorraine. På så sätt skulle Rupprecht locka fransmännen med sig åt nordost mot Rhen för att ge huvudanfallsstyrkan tid att rycka fram genom Belgien och in i Nordfrankrike.

Rupprecht och hans energiske stabschef, Krafft von Dellmensingen, var inte nöjda med den passiva roll deras trupper blivit tilldelade. De ansåg att om de drog sig tillbaka och lät fransmännen ockupera tyskt territorium skulle det få en negativ påverkan på bayrarnas stridsmoral. Dessutom hade de som argument att de kunde binda upp fler franska avdelningar genom en offensiv än genom ett passivt försvar. Men den tyska arméledningen avslog Rupprechts anmodan om att få genomföra ett stort anfall.

In i Lorraine

På morgonen den 14 augusti inleddes Joffres offensiv i Lorraine. De franska trupperna lämnade sina utgångsställningar längs floden Meurthe mellan Nancy och Saint-dié och marscherade åt nordost mot gränsen. Det var en ansträngande marsch i den stekande sensommarhettan för soldaterna i tunga ljusblå uniformsrockar. De bar 25 kilo packning på ryggen och fyra kilo tunga Lebelgevär på axlarna. Ändå var entusiasmen stor då de första trupperna korsade gränsen och rev ner de randiga gränsstolparna för att markera att Lorraine åter skulle bli franskt. Några avdelningar sjöng den franska nationalsången Marseljäsen medan de passerade gränsen. Sedan fortsatte de norrut längs breda landsvägar flankerade av ändlösa alléer med höga träd mellan böljande marker av grön alfalfa, gyllene korn eller långa rader av höstackar. De franska fotsoldaternas röda byxor och blå käppier, skärmmössor med röda ovansidor, bidrog till nyansrikedomen. Uppe under den blå himlen flög små propellerplan på spaningsuppdrag. Luftkriget var fortfarande i sin barndom.

På flera ställen mötte fransmännen hårt motstånd redan innan de korsat gränsen. Skärande ljud från 75 mm-kanonerna ekade mellan de mjuka kullarna ackompanjerat av det hårda knattret från gevär och maskingevär. Tyskarna svarade med både 77 mmfältkanoner och tyngre 105 mm- och 150 mm-kanoner i väl dolda ställningar.

General Ferdinand Fochs XX:E kår från Castelnaus andra armé utgjorde de franska anfallsstyrkornas vänstra flygel och ryckte fram längst västerut, från Lunéville i riktning mot Château-salins. Fochs trupper kom under kraftig tysk artillerield, men klarade ändå att ta tyskarnas främre ställningar på höjderna längs gränsen runt Arracourt. Redan nu började fransmännen att märka de allvarliga konsekvenserna av arméledningens bristande tro på tungt artilleri. När granaterna från de tunga tyska kanonerna började slå ner hade det franska artilleriet inga kanoner med tillräcklig räckvidd för att skjuta tillbaka mot de tyska kanonställningarna. Flera av Fochs avdelningar led stora förluster. 1:a bataljonen från 26:e regementet miste till exempel 150 man, varav 14 dog.

Till höger om Foch mötte Louis Espinasses XV:E kår hårt motstånd, särskilt vid den lilla gränsstaden Moncourt. Granaterna från det tunga tyska artilleriet och häftig beskjutning med gevär och maskingevär från infanteri i skyttegravar vållade de franska anfallarna allvarliga förluster och försenade deras framryckning.

Nästa kår i den franska frontlinjen var Louis Tavernas XVI:E kår som skulle rycka fram mot ett område med stora insjöar väster om Sarrebourg och upprätthålla förbindelsen med Dubails första armé. Tavernas män korsade gränsen utan att möta något större motstånd.

Dubails första armé marscherade också norrut under morgontimmarna. Längst till vänster lyckades general Joseph de Castellis VII:E kår inta höjderna vid Domèvre trots tidvis hårt motstånd från bayerska eftertrupper.

César Alix XIII:E kår anföll samtidigt lite längre österut. Kårens högra flygel ryckte snabbt fram mot Cirey vid floden Vezouse. Sent på eftermiddagen manövrerade tre franska bataljoner för att storma tyska ställningar utanför Cirey.

Arméchefen Dubail var senare mycket kritisk till hur hans underordnade utförde anfallet: ”Anfallet inleddes hastigt mer än 2 000 meter från fienden … Signaltrumpeterna ljöd (vem som tog initiativ till det är omöjligt att veta), och trupperna skickades i anfall på ett klantigt sätt. Med ett sådant avstånd att tillryggalägga härjade (fiendens) eldgivning hårt. Förlusterna var mycket stora. Anfallet miste sin kraft innan sammandrabbningen och divisionen slogs tillbaka, mycket påverkade och i en viss oordning, på grund av det tilltagande mörkret.” Döda och sårade fransmän låg strödda över fälten i skymningen.

Dubail tillrättavisade Alix skoningslöst. Det hade inte varit nödvändigt att inta Cirey den dagen. ”Dessutom”, skrev Dubail senare, ”man inleder inte ett anfall vid slutet av dagen, på en så viktig position som inte är tillräckligt rekognoscerad.”

På Dubails högra flygel hade trupper från general Legrand- Girardes XXI:A kår intagit Mont Danon, det nordligaste berget i Les Vosges, och utkämpade en hård strid i bergspassagerna längre söderut vid SaintBlaise. Den här striden slutade med en klar seger för fransmännen som tog över 500 fångar plus 12 kanoner och 8 maskingevär, och bäst av allt: en tysk bataljons fana.

Längre söderut i Les Vosges intog XIV:E kåren andra viktiga bergspass för att säkra Dubails flank och rygg.

Genom regn och lera

Lördagen den 15 augusti, den franska offensivens andra dag, började regnet att ösa ner och förvandla Lorraines lerjord till trög lera. Fochs kår blev stående i positionerna de nått dagen innan för att inte komma för långt framför resten av Castelnaus armé. Espinasses kår började rycka fram först på eftermiddagen och avancerade bara några få kilometer. Tavernas kår hade inte heller någon större framgång.

För Dubail startade dagen dåligt. Han fick besked om att Castelnaus armé inte skulle ge hans vänstra flygel något ordentligt stöd. Dubail gjorde ändå det han kunde för att upprätthålla framskridandet i sin egen offensiv. Han besökte sina underordnades högkvarter för att hålla sig uppdaterad om deras framgångar och ge order på plats. Vid en tidpunkt övertog han ledningen av XIII:E kåren, eftersom general Alix inte var i högkvarteret. Dubail noterade nöjt att den tyska ställningen vid Cirey, som kostat fransmännen så mycket blod dagen innan, föll som ”ett moget päron” efter manövrerna han själv iscensatt. Både XIII:E kåren och Castellis VIII:E kår fick sin front förskjuten några kilometer norrut den här dagen.

På tysk sida tvekade kronprins Rupprecht med att ge sin armé order om att dra sig tillbaka. Överbefälhavaren hade gett honom besked om att fransmännen skulle anfalla med överlägsna styrkor i Lorraine och att han därför skulle tvingas dra sig tillbaka för att vinna tid. Men den tama starten på den franska offensiven fick Rupprecht och hans stabschef Krafft att tvivla på att en större tillbakadragning var nödvändig. Enligt beskeden de mottagit från fronten var den franska anfallsstyrkan långt mindre än vad överbefälhavaren antog. Dessutom tyder mycket på att de två bayerska ledarna betraktade det som en allvarlig prestigeförlust att låta fransmännen ockupera tyskt område utan att ge dem ordentligt motstånd. Överbefälhavaren fortsatte ändå insistera på att fransmännen var antalsmässigt överlägsna och att den bayerske kronprinsen därför måste dra sin armé tillbaka. Rupprecht böjde sig för pressen. På eftermiddagen den 15 augusti skickade han motvilligt ut order om en tillbakadragning till floden Sarre (Saar).

Under dagarna som följde fortsatte de

"SIGNALEN LJÖD OCH TRUPPERNA SKICKADES I ANFALL PÅ ETT KLANTIGT SÄTT. MED ETT SÅDANT AVSTÅND ATT TILLRYGGALÄGGA HÄRJADE FIENDENS ELDGIVNING HÅRT. FÖRLUSTERNA VAR MYCKET STORA."

två franska arméerna framryckningen mot Morhange och Sarrebourg medan tyskarna genomförde en kontrollerad reträtt. Det inträffade spridda strider mellan franska förtrupper och tyska eftertrupper, men inga större sammanstötningar. Fochs kår intog Château-salins den 17 augusti. Dagen därpå marscherade Dubails trupper in i Sarrebourg. Fransmännens musikkår spelade Marseljäsen medan de blå- och rödklädda soldaterna marscherade triumferande genom gatorna. Återerövringen av Lorraine var igång.

Problem för fransmännen

Men allt gick inte enligt plan för fransmännen. Den 18 augusti blev en svår dag för Tavernas kår som ryckte fram mellan Morhange och Sarrebourg. När Tavernas män närmade sig Mittersheim, 15 kilometer nordväst om Sarrebourg, möttes de av ett kraftigt tyskt motanfall och drevs flera kilometer tillbaka efter att ha lidit stora förluster.

Även på flera andra platser längs fronten började det tyska motståndet att hårdna. Tyskarna hade nu fördel av att ha byggt många starka försvarsställningar med skyttegravar, betongskansar och taggtråd mellan Morhange och Sarrebourg.

Dessutom hade händelserna på andra frontavsnitt börjat påverka den franska offensiven i Lorraine. Det kom allt mer oroväckande besked om en storstilad tysk framryckning genom Belgien mot Nordfrankrike och Joffre bestämde sig för att ta merparten av två armékårer, som egentligen skulle utgöra en reserv för Castelnaus armé, och skicka dem norrut. Det innebar att Castelnaus möjligheter att förstärka sina frontstyrkor försvagades rejält.

Ändå var de franska generalerna fast beslutna att fortsätta anfallet i Lorraine. Dubail hoppades uppnå ett genombrott norr om Sarrebourg och hade en kavallerikår redo för att inleda förföljelsen om tyskarnas försvarslinje bröts. Castelnau skickade ut en skrivelse till sina underordnade den 18 augusti där han förklarade att fienden var på vikande front och måste förföljas med ”största snabbhet och beslutsamhet”.

"Slå till, och må Gud vara med er!"

Rupprecht och Krafft tyckte att de hade dragit sig tillräckligt långt tillbaka och argumenterade häftigt med det tyska överkommandot för att få tillåtelse att gå till motanfall. Officerarna i överkommandot var undfallande och otydliga i sina svar. De ville inte ge direkta order till den kungliga armébefälhavaren, men indikerade att de helst såg att Rupprechts trupper förhöll sig passiva medan den tyska huvudanfallsstyrkan plöjde genom Belgien och in i Nordfrankrike.

Den 17 augusti mottog Rupprecht och Krafft besked om att ett spaningsflygplan hade observerat stora franska styrkor på marsch bort från fronten. De tolkade det

som ett tydligt tecken på att fransmännen skickade trupper från Lorraine mot norr för att möta det tyska huvudanfallet. Efter det de sett var det därför helt nödvändigt att anfalla så snart som möjligt, för att förhindra en större fransk styrkeförflyttning mot norr, något som kunde välta hela den tyska fälttågsplanen.

Åter var överkommandot undvikande och lät bli att ge Rupprecht tydliga order. På eftermiddagen den 18 augusti miste Krafft tålamodet och ringde överbefälhavaren för att kräva ett svar på om kronprinsen kunde anfalla i Lorraine eller inte. Svaret han fick var att överbefälhavaren inte önskade ge något direkt förbud mot ett anfall, men att Krafft och kronprinsen ”måste ta det fulla ansvaret och fatta det beslut de anser vara riktigt”.

Krafft svarade: ”Beslutet är fattat. Vi anfaller.”

”Slå till, och må Gud vara med er!” svarade officeren från överkommandot.

I utgångsskedet hade kronprinsen och Krafft tänkt genomföra motoffensiven redan nästa dag, men de ville ha med sig von Heeringens sjunde armé och von Heeringens tre kårer behövde ännu en dag för att nå sina utgångspositioner. Anfallet sköts därför upp till den 20 augusti.

Mot Morhange

På morgonen den 19 augusti stod Fochs främsta linje strax norr om Château-salins. Vädret hade klarnat upp och det såg ut att bli en ny het sensommardag. Både tyska och franska spaningsflyg flög över slagfältet. I enlighet med Castelnaus instruktioner hade Foch gett sina divisioner order om att anfalla norrut mot Morhange, en liten garnisonsstad på sydsidan av en höjd som sträckte sig västerut mot Oron. Längs den här höjden hade tyskarna en rad starka förskansningar och kanonställningar.

Fochs förtrupper möttes av kraftigt bombardemang när de närmade sig höjderna väster om Morhange. Det franska artilleriet svarade så gott det kunde, men bortsett från de lätta 75 mm-kanonerna hade Fochs artillerister bara 12 korta Rimailho 155 mmkanoner. Det var alltför lite mot tyskarnas många 105- och 150 mm-kanoner.

Granaterna från de tyska kanonerna vållade stora franska förluster, men Fochs män fortsatte ändå framryckningen och drev de bayerska förtrupperna tillbaka mot toppen av höjderna. Det utkämpades bittra strider på vinåkrarna i sluttningarna.

I kvällningen var Fochs förtrupper mindre än en kilometer från Morhange och hade på flera ställen nått toppen av åsryggen väster om staden. Foch var fast besluten att fortsätta anfallet nästa morgon.

Samtidigt som Foch anföll mot Morhange hade 68:e franska reservdivisionen ockuperat Delme, 18 kilometer sydväst om Morhange, för att beskjuta Fochs vänstra flank mot de tyska styrkorna runt fästningsstaden Metz.

Öster om Morhange hade resten av Castelnaus armé problem. Efter nederlaget för Tavernas kår vid Mittersheim dagen innan ville Castelnau att Espinasses XV:E kår skulle anfalla i riktning mot Bénestroff för att lätta på pressen på Tavernas män men det skulle inte bli någon lätt uppgift.

Innan gryningen korsade Espinasses förtrupper floden Seille och intog Dieuze, innan de svängde åt nordost mot byarna Vergaville och Bénestroff. Här öppnade sig en stor öppen slätt där det tyska artilleriet hade övningsskjutit innan kriget. Avstånd och landmärken var noga registrerade, så när det ljusnade och de tyska artilleriobservatörerna såg de framryckande fransmännen var det ett drömscenario för de tyska artilleristerna. Från flera håll sköt tyskarna med både fältkanoner och tunga haubitsar. Det fick en fruktansvärd verkan. En fransk alpjägarlöjtnant från 29:e divisionen berättade:

”Grupperade i sektioner försöker vi avancera i korta språng. Vi kastar oss ner med ansiktena mot marken när granaterna kommer. Efter 800 till 1 000 meter kommer vi inte längre. Bombardemanget fortsätter utan uppehåll. Marken plöjs upp av granater som slår ner på alla håll; till höger, till vänster, framför och bakom oss … Några gånger slår en granat ner nära vår sektion och jord och kulor sprutar över oss … Frampå eftermiddagen kryper jag bort till en höstack där jag finner min kapten. Han röker en cigarett … Jag har aldrig sett honom så lugn … Jag lägger mig ner vid sidan av honom för att rådslå. Vad ska vi göra? ’Vänta tills det blir natt’, svarar kaptenen. ’För ögonblicket skulle varje rörelse leda till en säker död.’

Då får sergeantmajoren några av männen från sin sektion att resa sig för att ta täckning bakom höstackarna. Vi ropar: ’Rör er inte!’

För sent. När röken lättar är sektionen sprängd i bitar. Några sårade män är fortfarande i stånd att resa sig. Ett nytt granatnedslag tillintetgör dem.”

Det här var modern krigföring i all sin hemskhet. Hundratals av Espinasses soldater dödades eller sårades på den stora slätten utan att se skymten av en tysk. Anfallet upphörde. Espinasses fåtaliga tunga artilleri, ett par batterier med långa 120 mmkanoner, försökte skjuta tillbaka mot de tyska batterierna, men med liten effekt. Tyska spaningsflygplan upptäckte de franska kanonställningarna så att de ständigt måste flyttas för att inte bli sönderbombade av det tyska artilleriet.

Kanondån längs Sarre

Vid Sarrebourg fortsatte Dubails armé att pressa tyskarna bakåt, men motståndet blev allt hårdare. Dubail hade mottagit oroväckande besked om att stora tyska styrkor var observerade öster om Sarrebourg, runt Arzviller, något som innebar ett allvarligt hot mot hans högra flygel. Dubail beslutade därför att låta sin vänstra flygel fortsätta anfallen norr och nordost om Sarrebourg i hopp om att förekomma ett tyskt anfall och tvinga tyskarna att omgruppera sina styrkor.

På morgonen den 19 augusti ryckte fransmännen fram i långa skyttekedjor norr och öster om Sarrebourg. De fåtaliga tyska förposterna drevs tillbaka över floden Sarre, men behöll ett brohuvud i Gosselming. Det franska artilleriet försökte följa upp genom att bomba de tyska ställningarna på Sarres östra strand, men ett intensivt motbombardemang från det överlägsna tyska artilleriet tvingade de franska artilleristerna att genomföra en hastig reträtt. Framryckningen för Dubails infanteri stoppade nu också upp under den våldsamma artilleribeskjutningen. Tyska flygplan och observatörer på höjderna öster om floden gav artilleristerna mycket exakta besked om var de skulle skjuta. Elden var så träffsäker att fransmännen var övertygade om att tyska spioner måste vara igång. Till och med den franske armékårschefen general Castellis högkvarter träffades av tyska granater, men generalen slapp undan oskadd.

Trots det tyska artilleriets överlägsenhet fortsatte Dubail att planera anfall. Han insåg att mycket tydde på att tyskarna snart skulle genomföra ett stort motanfall, men ett passivt försvar stred emot den franska arméns offensiva filosofi. Genom att fortsätta anfalla hoppades Dubail få behålla initiativet och göra det svårt för tyskarna att genomföra sina anfallsplaner.

"Vår tid är kommen!"

Natten mot torsdagen den 20 augusti gjorde tyskarna sig redo att anfalla längs hela fronten, från strax öster om Metz till Les Vosges norra ände. Fyra bayerska och tre andra tyska armékårer, bortemot 300 000 man, stod redo att gå loss på fransmännen. Kronprins Rupprecht eldade på: ”Soldater från sjätte armén! Överordnade hänsyn har tvingat mig att tygla er stridsvilja och låta er genomgå en svår tid av väntan och tillbakadragningar. Den tiden är nu över. Vår tid är kommen! Vi måste och ska segra!”

Hundratals tyska kanoner hade siktat in sig på fransmännens positioner och anfallsorderna var utskickade. Gömda i skogar och bakom åskammar väntade de tyska infanteristerna.

Fransmännen hade bara sex armékårer i frontlinjen där tyskarna skulle anfalla, för Dubails XIV:E kår var upptagen med att hålla bergspassagerna i norra Les Vosges.

I enlighet med sina offensiva ideal hade fransmännen gjort få förberedelser för att försvara sig mot ett tyskt anfall. Deras plan var att fortsätta sina egna framstötar. Efter motgångarna öster om Morhange dagen innan ville Castelnau ändå vara försiktig. Foch fick order om att hålla sina trupper lugna utanför Morhange för att inte komma för långt framför resten av Castelnaus armé och bli isolerade. Castelnaus övriga två kårer skulle fortsätta sina anfall i riktning mot Bénestroff och Mittersheim.

Åsryggen vid Achain

Morgonen på torsdagen den 20 augusti var fuktig, dimma låg tät. Den dåliga sikten hindrade flygspaning, något som fick den försiktige Castelnau att skjuta upp de planerade anfallen från Espinasses och Tavernas kårer. Men Fochs trupper var redan i rörelse, trots Castelnaus order om lugn.

Orsaken till Fochs olydnad är oklar. Han hävdade senare att han aldrig mottagit ordern om att bli stående. När Castelnau i gryningen fick reda på att Foch utdelat anfallsorder till sina divisioner skickade han snart en stabsofficer för att insistera på att Foch måste hålla sina positioner. Strax därpå upprepade Castelnau ordern via telefon, men det var för sent. Anfallet hade redan startat.

I gryningen började Fochs trupper att gruppera sig i skyttelinjer för att rycka fram genom dimman. General Balfouriers 11:e division, känd som ”Järndivisionen”, skulle avancera åt nordost i riktning mot Bénestroff för att stötta Espinasses XV:E kår, medan 39:e divisionen, ”Ståldivisionen”, satte kurs mot Morhange och höjderna väster om staden.

Fochs anfall blev ett av krigshistoriens kortaste, för hans män hade knappt hunnit nå sina utgångspositioner innan de träffades av en veritabel storm av eld och metall. Längs hela fronten ljöd de tyska kanonerna. Marken vibrerade av otaliga granatnedslag. Den tyska motoffensiven var igång.

Solen höll på att få dimman att lätta. Bakom de tyska linjerna tyckte Rupprecht

och Krafft att det påminde om den berömda solen vid Austerlitz som trängde igenom dimman då Napoleon vann sin största seger.

Ut ur skogarna och över åsarna nordväst om Morhange kom långa, täta skyttekedjor i grågröna uniformer fram. Det var trupper från 3:e bayerska divisionen under general von Breitkopf. Tyska maskingevär öppnade eld på långt håll för att täcka framryckningen, samtidigt som artilleribombardemanget fortsatte. Franska artillerister med sina lätta 75 mm-kanoner försökte svara på den intensiva tyska kanonelden men med liten effekt. Några franska batterier utsattes för så kraftig granateld att artilleristerna lämnade sina kanoner.

Breitkopfs bayerska skyttekedjor korsade den träskliknande dalen och fortsatte uppför sluttningarna mot de franska positionerna på åsryggen norr om Achain. Fransmännen var dåligt förberedda på att möta anfallet men deras gevär hade ändå stor verkan. Det bayerska krigsarkivets historieverk berättade att ”överivriga” bayerska officerare lät trupperna rycka fram så tätt att de franska kulorna inte kunde undgå att träffa och att bayrarna led ”smärtsamma förluster”. Framryckningen fortsatte ändå och efter en ”hårdnackad strid” med ”blanka vapen” fördrevs fransmännen från den nordligaste delen av åsryggen.

Men fransmännen vägrade att ge upp. Ett av de franska regementena, 153:e infanteriet, leddes av överste Loyzeau de Grandmaison, som innan kriget framstått som självaste översteprästen av den franska offensivkulten med sina föreläsningar på stabsskolan. Enligt Grandmaison var initiativet den övergripande nyckeln till framgång på slagfältet. ”Anfall till varje pris”, var Grandmaisons motto. Och nu följde han upp sina ord med handling.

När Grandmaison såg sina män fly från det tyska anfallet var hans första respons att få igång ett motanfall. Nere vid foten av sluttningen vid Achain såg underlöjtnant Laffarge översten stå med bandagerat huvud och ett gevär i handen medan han skällde ut och slog en skräckslagen soldat som låg på marken och skrek. Laffarge fann det bäst att leva upp till sin överstes ideal och ropade till männen i sin sektion: ”Bilda skyttekedja! Fäst bajonetter!” Han drog sabeln och sprang framåt. Hans män följde efter.

När han närmade sig toppen av åsryggen mötte Laffarge en skrikande soldat. ”Han huvud var inget annat än ett enda stort rött sår. En annan följde, sedan ännu en, med

"LIGGANDE PLATT BAKOM DEN LILLA JORDVALLEN SKÖT VÅRA MÄN SÄKERT, MASKINGEVÄREN MEJADE NER TYSKARNA."

krossat ansikte.” Laffarge förstod att de var skjutna på nära håll och att hans män skulle mejas ner om de fortsatte. Han fick dem att söka skydd medan han rekognoserade. När han vände tillbaka upptäckte han att hans män hade ändrat front och fyrade av mot väst. I sin kikare kunde Laffarge se rader av grågröna fläckar längs den höjd fransmännen hållit kvällen innan. Tyskarna! Laffarge noterade stolt att hans män sköt lugnt och kontrollerat. I kikaren såg han flera tyskar falla efter att ha träffats av franska kulor.

Men det var inte något varaktigt. Laffarges män var redan under kraftig gevärseld och när som helst kunde tyskarna komma stormande över åskammen rakt mot deras blottade flank. Laffarge beordrade reträtt, och han och hans män störtade nedför sluttningen medan kulorna ven runt dem.

Den franska frontlinjen höll på att bryta samman. Överste Grandmaison var sårad på nytt och måste hjälpas bort. Två batterier med 75 mm-kanoner erövrades av tyskarna. Döda fransmän, iögonfallande i sina blå och röda uniformer, låg strödda över markerna. Laffarge tyckte de påminde om blåbär och vallmo.

Även längre österut, runt Oron och Delme, var det franska försvaret på gränsen till sammanbrott.

Chasseurerna vid Morhange

Utanför Morhange höll fransmännen fortfarande stånd mot de tyska anfallen. Här kämpade elittrupperna från 4:e franska chasseurregementet ( jägarregemente) en hård strid. I enlighet med Fochs order hade de anfallit i gryningen och stormat den tyska förpostlinjen men måste dra sig tillbaka när det våldsamma artilleribombardemanget startade.

En av chasseurerna berättade: ”På några minuter grävde vi oss en grund skyttegrav i en upphöjd åker. Två batterier med 75:or fyrade av bakom oss och hejdade den bayerska divisionen framför oss. Men kanonerna sköts snart sönder av fiendens artilleri och vårt regemente stod ensamt mot fiendens infanteri och artilleri. Liggande platt bakom den lilla jordvallen sköt våra män säkert, maskingevären mejade ner [tyskarna] och under fyra timmar lyckades vi hålla ’les Boches’ (öknamn på tyskarna) på dryga 1 000 meters avstånd.”

På Fochs vänstra flygel hade Balfouriers Järndivision drivits ut ur Conthil och Lidrezig under morgontimmarna, men därefter hårdnade det franska försvaret runt Haut- deKoeking. Även om de led stora förluster under hopplösa motanfall lyckades Balfouriers soldater hålla stånd under förmiddagen i den stekande solen.

Situationen var ändå kritisk för Fochs kår, eftersom den vänstra flygeln från Achain till Delme var nära att kollapsa. Dessutom kom det oroväckande besked österifrån, där också de två andra kårerna i Castelnaus armé träffats av våldsamma tyska anfall.

Vacker, men skrämmande

Espinasses XV:E kår hade startat sitt planerade anfall norrut tidigt på morgonen,

men i likhet med Fochs män stoppades XV:E kåren snabbt av ett våldsamt tyskt artilleribombardemang. Snart fick Espinasses soldater syn på sina fiender. Alpjägarlöjtnanten från 29:e divisionen i Vergaville såg dem komma. ”När solen började stiga fick vi se något som är svårt att beskriva i ord. Ungefär 800 meter framför oss fanns en låg åskam. Över kammen kom fiendens avdelningar fram … de gråaktiga [tyska] infanteristerna spred sig i springmarsch mot höger och vänster … medan de avancerade rakt emot oss. Deras regelmässiga utgruppering var på ett sätt både vacker och skrämmande på en gång … Det var något tragiskt och obönhörligt över det hela … Mina män, i täckning bakom en mur, sköt utan uppehåll in i den här veritabla floden av män.” Men efter ungefär en timme kom order om tillbakadragning. Tyskarna höll på att tränga in bland husen i Vergaville.

Tyskarna från Fritz von Belows XXI:E kår hade trängt igenom Koeking- och Monackskogarna där det fanns en öppning mellan Fochs och Espinasses kårer, och härifrån hotade de Espinasses vänstra flank och rygg. Därmed dröjde det inte länge innan Espinasses divisioner måste dra sig tillbaka. Men fransmännen bet kraftigt ifrån under tillbakadragningen. Det officiella tyska historieverket Der Weltkrieg uppger att fransmännen drog sig bakåt ”steg för steg” och förorsakade ”stora förluster” bland de anfallande trupperna från 31:a tyska divisionen. Tyskarna nådde inte Dieuze förrän på eftermiddagen.

Kaotisk strid i skogen

Längre österut var situationen värre för fransmännen. Tavernas XVI:E kår hade precis börjat rycka fram genom morgondimman när det ljusnade, men stoppades brutalt av tyskarnas kanoneld. Så medan dimman lättade kunde de franska förposterna se de tyska skyttekedjorna från I:a bayerska reservkåren komma emot sig.

Strax söder och väster om Loudrefing uppehölls bayrarna en stund av franska försvarare i Fénétrangskogens (av tyskarna kallad Forst Albesdor) norra ände och på höjd 255 söder om Cutting. Men det dröjde inte länge innan bayrarna började tränga in i skogen, och en våldsam och kaotisk strid bröt ut mellan träden. I den oöverskådliga situationen bombarderade det tyska artilleriet både sina egna och fiendens trupper. Dessutom förväxlade trupper från 13:e och 10:e bayerska reservregementena varandra med fienden och började skjuta på varandra. 13:e regementet måste dra sig tillbaka för att omorganisera sig innan anfallet kunde fortsätta.

Men bayrarna lät sig inte stoppas. Vid tiotiden på förmiddagen stormade 10:e bayerska reservregementet höjd 255. Fransmännen drog sig tillbaka i sista ögonblicket efter att ha vållat anfallarna ”inte obetydliga förluster”. Förlusterna var särskilt stora bland officerarna.

Lite längre österut lyckades också 7:e bayerska reservregementet tränga in i skogen. En löjtnant från regementet beskrev anfallet från tysk sida: ”Vårt anfall gick raskt framåt i långa språng … det var en fröjd att se våra skyttars obönhörliga framryckning mot skogskanten … När [våra män] närmade sig trädlinjen blev den fientliga eldgivningen allt svagare. Man fick känslan av att fransmännen redan hade dragit sig tillbaka.” Men så drabbades också det här regementet av ett våldsamt bombardemang från sitt eget artilleri. De bayerska reservisterna försökte desperat signalera genom att vinka med sina pickelhuvor, signalflaggor och näsdukar, till och med bataljonsfanan, men tyska shrapnelgranater fortsatte att spruta sina dödsbringande kulor över 7:e regementet. ”Det här [bombardemanget] kostade oss större förluster än fiendens infanteribeskjutning”, berättade löjtnanten. Först när en officer till häst red till kanonställningarna med en skriftlig order upphörde det felriktade bombardemanget.

Men 7:e regementets problem var inte över. När de bayerska reservisterna fortsatte in i skogen möttes de av intensiv fransk gevärs- och maskingevärsbeskjutning. ”I skogsförsvar var fransmännen mästare. De förstod sig bättre på den här lömska stridstypen än vi”, skrev löjtnanten. På några platser började bayrarna ge vika. Löjtnanten berättade att regementsstaben, som han själv tillhörde, måste fram i frontlinjen för att leda och uppmuntra soldaterna direkt. Små franska ställningar med skyttegravar täckta av nedhuggna träd skapade stora problem för anfallarna. Ändå fick bayrarna gradvis övertaget och tog den ena franska positionen efter den andra.

Så slog olyckan till igen. I den täta skogen bröt det ut en ny våldsam skottväxling mellan bayerska avdelningar som förväxlat varandra med fienden. Till slut måste de dra sig en bit tillbaka för att få en överblick över situationen och få ordning i leden.

Tidigt på eftermiddagen ryckte bayrarna fram på nytt. Även fransmännen hade kommit i oordning under skogsstriderna. Bayrarna i 7:e regementet avancerade tre kilometer genom skogen utan att möta allvarligt motstånd. Först när de nådde skogskanten norr om Angweiler vid tretiden på eftermiddagen måste de åter göra halt.

Fransmännen väntade på dem i en stark skyttegravsställning med bra öppna skottfält på markerna på båda sidor om byn. Officerarna i 7:e regementet fann det därför bäst att vänta på artilleristöd och att andra tyska regementen skulle hota fiendens flanker. Det tog tid. Först klockan halv sex

"I DEN TÄTA SKOGEN BRÖT DET UT EN NY VÅLDSAM SKOTTVÄXLING MELLAN BAYERSKA AVDELNINGAR SOM FÖRVÄXLAT VARANDRA MED FIENDEN."

började de tyska kanonerna att bomba Angweiler. Strax därpå började byn brinna.

Klockan var sex på kvällen när 7:e regementet lämnade trädlinjen och stormade fram mot byn från norr och nordost. Samtidigt anföll ett annat regemente västerifrån. Fransmännen insåg att de inte kunde hålla stånd mot en sådan övermakt och drog sig snabbt tillbaka, men alla kom inte undan i tid. Löjtnanten i 7:e regementet berättade att ”ett stort antal rödbyxor togs till fånga”.

Andra armén slår till reträtt

Tavernas kår pressades bakåt längs hela sin frontlinje. Värst var det längst österut där tyska framstötar mellan vattnen och skogarna söder om Mittersheim drev en hård kil mellan Tavernas och Dubails armé vid Sarrebourg, så att de två franska arméerna höll på att bli avskurna från varandra och inte skulle kunna ge varandra effektivt stöd.

Redan tidigt på förmiddagen såg Castelnau mörkt på situationen för sin andra armé. Samtliga av de tre kårerna i frontlinjen hade stora svårigheter. Fochs vänstra flank vid Delme och Achain höll på att kollapsa. Fochs högra flank var också hotad, eftersom Espinasses män drevs bakåt mot Dieuze. Och det kom illavarslande besked från Tavernas avdelningar i skogarna i öst.

Castelnau menade att han inte hade något annat val än att ge order om reträtt. I första omgången skulle armén dra sig tillbaka åtta– tolv kilometer för att bilda en ny front längs gränsen. Det skulle vara en metodisk, stegvis tillbakadragning med starka eftertrupper för att hålla fienden på avstånd.

De franska eftertrupperna gjorde en formidabel insats och höll sina positioner i flera timmar under den stekande augustisolen, men ändå gick inte den franska reträtten fullt så smidigt som generalerna hoppats. Det uppstod förvirring och början till panik i flera avdelningar och många vapen och mycket utrustning lämnades kvar.

Drama längs Sarre

Dubails offensiv norr om Sarrebourg hade startat klockan fyra på morgonen. 15:e divisionen ryckte fram åt nordost för att inta byarna Oberstinzel, Gosselming och Saint-jean- de-bassel längs floden Sarre. Fransmännen fick en bra start. I skydd av morgondimman stormades Gosselming med ett bajonettanfall.

Men så började problemen för 15:e divisionen. En framstöt norrut mot Saint-jeande-bassel medan dimman lättade stoppades av fiendens gevär, maskingevär och kanoner. Andra avdelningar från 15:e divisionen passerade Dolving och fortsatte mot Sarredalen mellan Oberstinzel och Sarraltroff (Saaraltdorf), men när de nådde skogskanten överst på dalsidan möttes de av intensiv eld från maskingevär och artilleri på höjderna på dalens östra sida. Det franska anfallet kom inte längre. Kraftig tysk artilleribeskjutning satte Gosselming i brand och vid nio på morgonen drevs fransmännen ut av ett bayerskt motanfall. Under reträtten över träskmarkerna och de öppna fälten sydväst om byn blev fransmännen hårt beskjutna med granater och maskingevär, samtidigt som ett bayerskt regemente ryckte söderut från Saint-jean- de-bassel och hotade deras flank. Fransmännen led stora förluster innan de nådde Bergwaldskogen, väster om Dolving.

Infanteristriderna minskade i styrka under förmiddagen. På den här fronten hade befälhavaren över tyskarnas sjunde armé, Josias von Heeringen, skjutit upp den stora motoffensiven till klockan elva för att ge sina styrkor mer tid att nå sina utgångspositioner. Under tiden utkämpades en serie ojämna artilleridueller mellan några batterier med korta franska 155 mm-rimailhokanoner och en del av de tyska batterierna med tungt artilleri på motsatt sida av floden. Fransmännens kanonställningar upptäcktes gång på gång och bombades av tyskarna, så att de franska artilleristerna hela tiden måste flytta sitt artilleri för att inte bli skjutna sönder och samman. Därmed blev fransmännens artilleri inte så effektivt.

Klockan elva brakade det loss längs hela fronten vid Sarre. Hundratals tyska kanoner

och haubitsar fyrade av med full kraft mot de franska positionerna. Sedan började långa skyttekedjor med soldater i pickelhuvor och ”fältgrå” uniformer röra sig framåt.

Vid Oberstinzel, sju kilometer norr om Sarrebourg, krossades den främsta franska linjen i skogskanten nära floden av de tyska granaterna och kulorna från maskingevären. Det bayerska krigsarkivets historieverk berättar att när de bayerska trupperna korsat den intakta bron söder om Oberstinzel och ryckt in i skogen fann de mängder av döda och sårade franska soldater. Bayrarna mötte bara svagt motstånd när de fortsatte uppåt till höjd 304. Strax därpå intog de Doving.

Hela den franska fronten norr om Sarrebourg höll redan på att slakna. Tyska observatörer på höjderna öster om floden kunde se franska soldater dra sig tillbaka i oordning över de öppna markerna väster om skogen Sarrewald. Och bayrarna pressade på för att utnyttja sitt övertag. Tidigt på eftermiddagen korsade de Sarre vid byn Sarraltroff (Saaraltdorf).

Sedan fortsatte de uppför sluttningen och fördrev de sista fransmännen från skogarna överst i dalen.

Längre norrut ryckte bayrarna fram från Dolving mot Haut- Clocher. Löjtnant Feuchtinger (antagligen från 15:e bayerska infanteriregementet) berättade:

”Vårt uppdrag är nu att rycka fram längs vägen mot Zittersdorf [Haut- Clocher], inta platsen och säkra höjderna på sydsidan. Med detsamma vi lämnar byn hamnar vi under artillerield, som efter de nedhukade huvudena att döma förorsakar en del bekymmer, men som tur var leder det inte till några förluster. Snart blir vi också beskjutna av infanteri, som ligger på en höjd längs vägen mellan Zittersdorf och Saarburg. Nu börjar vårt arbete. Jag är åter i första linje med min trupp och rycker fram längs vägen [från Dolving]. Terrängen är oöverskådlig, buskar och slånbärshäckar spärrar sikten … Kulorna kommer pipande från den andra sidan, flera gånger viner döden förbi mig. Jag ilar från man till man, från häck till häck, pekar mot målet, kontrollerar, uppmuntrar … Mina män skjuter, det är deras första skottstrid och de är lite nervösa. Jag måste hela tiden ropa, eller snarare skrika, att de måste skjuta långsamt och sikta väl. Fransmännen skjuter för det mesta för högt. Jag har bara några få sårade i min lilla trupp. Några av våra grupper är till vänster om vägen där det är öppna ängar, och utgör därför mycket bättre mål för fienden än vi bakom häckarna, och lider större förluster. Jag griper en sårad soldats gevär, torkar svetten från pannan och ögonen, och fyrar av jag också. Vårt artilleri skjuter igen med stor effektivitet. Efter ungefär en timme börjar våra motståndare att utrymma sin ställning längs vägen [mot Sarrebourg]. Det är en fröjd! Hurra, rödbyxorna drar sig tillbaka! Nu mina män! Upp! Upp! Gå mot den vikande fienden!

Med båda flankerna hotade av framryckande tyska avdelningar måste fransmännen snart dra sig ur Haut- Clocher/zittersdorf och fortsätta reträtten åt sydväst.

Samtidigt rasade det häftiga strider på

"PÅ 300 METERS HÅLL KASTADE SIG TYSKARNA NER. DE BLEV BESKJUTNA PÅ NÄRA HÅLL. VÅRT ANTAL REDUCERADES MINUT FÖR MINUT, MEDAN FIENDENS ANTAL HELA TIDEN ÖKADE."

Sarrebourgs östra sida. Bayerska avdelningar hade avancerat ner från höjderna för att storma staden men mötte hårt franskt motstånd. Här lyckades det franska artilleriet vålla bayrarna betydande förluster. General Rauchenberger fanns bland de sårade. Bayrarna lyckades storma två byar kallade stora och lilla Eich men när de fortsatte mot kasernbyggnaderna i stadens östra sida stoppades de av intensiv fransk skottlossning från gevär och maskingevär.

Sarrebourg försvarades av 95:e regementet från 16:e divisionen. Divisionsbefälhavaren, Louis Ernest de Maud’huy, kom själv från Lorraine och var fast besluten att hans män skulle hålla stånd så länge som möjligt. En av Maud’huys soldater, Jacques Péricard, beskrev senare striderna: ”På 300 meters håll kastade sig tyskarna ner. De blev beskjutna på nära håll. Vårt antal reducerades minut för minut, medan fiendens antal hela tiden ökade … [Bombardemanget från] fiendens artilleri ökade i styrka. Många hus fattade eld. Elden från maskingevären var … våldsam … Tyskarna infiltrerade utkanten av staden på flera ställen, försvararna besköts inte bara framifrån, utan från höger och vänster. De led enorma förluster.”

1 067 av regementets män blev liggande kvar i Sarrebourg.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Har tidigare gett ut ”Store Slag” (Spartacus2009), ”Krigen mot Siouxene” (Spartacus 2005), ”Under Fremmede Flagg – Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800-1900” (Forsvarsmuseet 2002) och ”Til Våpen for det nye land – Norske innvandrere i den amerikanske borgerkrig” (Cappelen 2001).

De bayerska trupperna runt Sarrebourg tillhörde general Oskar von Xylanders 1:a bayerska kår. Xylander observerade striderna från en höjd strax öster om Sarraltroff. Det bayerska krigsarkivets historieverk beskrev utsikten: ”Våra egna och fiendens trupper var nästan omöjliga att se där de låg täckta i sänkorna och andra gömslen, men luften skalv av dånet från kanonerna, knallarna från gevären och larmet från maskingevären. Shrapnel- och spränggranater [detonerade] överallt. Över [skogarna] Saarwald och Unterwald låg tjock rök. Här och där stod hus i full brand. Även Sarrebourg brann allt mer. En tjock röksky steg upp från proviantmagasinet.”

Kvart i tre på eftermiddagen, när det stod klart att anfallet höll på att lyckas, skickade Xylander order till sina två divisioner om att framgången skulle följas upp med en vidare framryckning mot sydväst.

Dubails armé pressades bakåt. Efter att fransmännen fördrivits från höjderna norr om staden måste Sarrebourgs försvarare dra sig tillbaka för att inte bli avskurna. Det var bittert för de franska soldaterna att behöva lämna staden de nyss erövrat men general Maud’huy demonstrerade sin orubbliga stridsvilja genom att befalla sina musikanter att spela melodin ”Marche Lorraine” medan hans trupper marscherade ut. Själv stod han med pipan i mungipan och hälsade sina män då de passerade. Maud’huy ska ha varit en av de sista fransmännen att lämna staden.

Det skulle gå över fyra långa år innan fria franska trupper åter satte foten i Sarrebourg.

För att lätta på pressen för sina övriga avdelningar gav Dubail order om att XIII:E kåren skulle genomföra ett motanfall söder om Sarrebourg i kvällningen. Anfallet stoppades brutalt av bayrarnas gevär, maskingevär och kanoner, men Dubail kallade det ändå en ”perfekt succé” eftersom det enligt hans uppfattning underlättat reträtten för Maud’huys 16:e division.

Även om bayerska avdelningar sent på kvällen nått positioner nästan tio kilometer sydväst om Sarrebourg vägrade Dubail att godta att hans armé var slagen. På hans högra flygel nära Mont Donon hade inte tyskarna haft någon större framgång och Dubail planerade att fortsätta slaget nästa dag, men så kom besked om att Castelnaus armé var i full reträtt. Det första stora slaget om Lorraine var förlorat.

Fransk reträtt

Castelneu hade en dålig dag. Flera av hans avdelningar var nära att lösas upp under reträtten från Morhange och mitt i allt kom beskedet om att hans egen son, som var löjtnant i 4:e chasseurregementet, hade fallit under striderna nära Morhange. I kvällningen beslutade Castelneu sig för att fortsätta reträtten genom natten för att återvända till de befästa positionerna runt Nancy, där fransmännen startat sin offensiv. Castelneu övervägde också en vidare tillbakadragning ända till floden Moselle men han fick tydligt besked från Joffre om att det inte var aktuellt. Ställningarna vid Nancy skulle hållas.

Dubail skrev senare att det var med starka invändningar han följde en order från Joffre om att dra sig tillbaka. Ur Dubails synvinkel var den här tillbakadragningen bara nödvändig eftersom Castelnaus armé blivit tillbakadriven och därmed blottat Dubails vänstra flank. Men Dubail valde att bortse från att nederlaget för hans egna divisioner norr om Sarrebourg också bidragit till att de två franska arméerna hade mist kontakten med varandra. Båda de franska arméerna hade lidit förluster den 20 augusti.

Förlustantalen för slagen vid Morhange och Sarrebourg är osäkra men var uppenbarligen stora. Genom att lägga ihop de angivna förlustantalen för regementena i Fochs kår kommer det fram att över 8 000 dog, sårades eller togs till fånga. Även de andra kårerna i Castelnaus armé led stora förluster. Enligt en modern fransk historiker var det totala antalet döda och tillfångatagna i den här armén 12 000. De sårade nämns inte. Dubails förluster var antagligen av motsvarande storlek. Det är därmed tydligt att de franska förlusterna vida översteg både de 5 000 de själva medgav och uppskattningen på 10 000 från senare historiker. Högst troligtvis måste de franska förlusterna ha varit på över 20 000.

Tyskarnas förluster ser ut att ha varit något lägre men ändå allvarliga. Några avdelningar var särskilt hårt drabbade. 18:e bayerska regementet, som stred vid Morhange, ska ha mist 45 procent av sina soldater. Även många andra tyska regementen gav besked om fruktansvärda förluster.

Trouée de Charmes

Som tur var för fransmännen var den tyska förföljelsen långsam och försiktig. Därmed fick de slagna franska arméerna tid att omorganisera sig och förbereda nästa strid i Lorraine. När tyskarna den 25 augusti slutligen närmade sig de starkt befästa franska ställningarna runt Nancy möttes de av ett våldsamt franskt motanfall och drevs tillbaka under blodiga strider. Det som kallades slaget i Trouée de Charmes var en begränsad fransk seger. De följande dagarna började fronten stabiliseras. Kronprins Rupprechts segermarsch var stoppad.

Under tiden hade krigets centrum flyttat sig västerut, där Kluck och Bülows stora tyska arméer plöjde igenom Belgien in i Nordfrankrike och vidare söderut i riktning mot Paris och floden Marne.

Slaget om Lorraine hade tydligt visat den franska offensivdoktrinens svagheter, men även tyska svagheter exponerades, bland annat svårigheterna med att följa upp lyckade anfall och att undvika att långdistansartilleriet besköt sina egna.

Men framför allt visade slaget den moderna krigföringens hemska verklighet. Dagen därpå red kronprins Rupprecht över slagfältet mot sitt nya högkvarter i Dieuze. Överallt på fälten såg han massgravar för män eller hästar, byggnader som var nedbrunna eller raserade av granater och kor med sprickfärdiga juver som råmade av smärta, eftersom ingen kunnat mjölka dem på flera dagar. Många lik var fortfarande inte begravda. Kronprinsen såg döda fransmän ligga utströdda i sina iögonfallande röda byxor. ”De låg sida vid sida. Några höll fortfarande i sina gevär. På grund av den intensiva hettan var de flesta ansiktena redan blåsvarta.”

"HÖGST TROLIGTVIS MÅSTE DE FRANSKA FÖRLUSTERNA HA VARIT PÅ ÖVER 20 000. TYSKARNAS FÖRLUSTER SER UT ATT HA VARIT NÅGOT LÄGRE MEN ÄNDÅ ALLVARLIGA. NÅGRA AVDELNINGAR VAR SÄRSKILT HÅRT DRABBADE. 18:E BAYERSKA REGEMENTET, SOM STRED VID MORHANGE, SKA HA MIST 45 PROCENT AV SINA SOLDATER."