SLAGET OM LORRAINE

1914

Infanteriet anfaller! - - Innehåll - KARL JAKOB SKARSTEIN

Bitt­ra frans­män vil­le åter­er­öv­ra Lorraine som för­lo­rats till tys­kar­na un­der kri­get 1870–1871. Så upp­stod det förs­ta sto­ra slaget på Väst­fron­ten un­der förs­ta världs­kri­get.

Det ha­de va­rit en svi­dan­de för­öd­mju­kel­se för Frank­ri­ke att tving­as ge ifrån sig Lorraine till tys­kar­na ef­ter ne­der­la­get i kri­get 1870–1871. Gräns­pro­vin­sen i nord­öst ha­de va­rit fransk se­dan solkung­en Lud­vig XIV:S da­gar. När förs­ta världs­kri­get star­ta­de var därför åte­rer­öv­ring­en av Lorraine ett av Frank­ri­kes främs­ta krigs­mål. Så snart de frans­ka styr­kor­na var mo­bi­li­se­ra­de mar­sche­ra­de två ar­mé­er mot Lorraine. Två tys­ka ar­mé­er stod re­do att mö­ta dem. Re­sul­ta­tet blev det förs­ta sto­ra slaget på väst­fron­ten un­der förs­ta världs­kri­get.

Un­der de var­ma sen­som­mar­da­gar­na i bör­jan av au­gusti 1914 star­ta­de det störs­ta kri­get Eu­ro­pa dit­tills upp­levt. Förs­ta världs­kri­get var igång. Tyskland och Ös­ter­ri­ke-ungern var i krig med Ryss­land, Frank­ri­ke, Stor­bri­tan­ni­en, Bel­gi­en och Ser­bi­en. Tu­sen­tals tåg ful­la av sol­da­ter ång­a­de mot grän­ser­na i en gi­gan­tisk kapp­löp­ning för att anfalla först.

Ald­rig förr ha­de de eu­ro­pe­is­ka länderna va­rit så ge­nom­or­ga­ni­se­ra­de för krig­fö­ring. Järn­vä­gar och väg­nät var pla­ne­ra­de och kon­stru­e­ra­de för att un­der­lät­ta trans­por­ten av sol­da­ter, ka­no­ner och an­nat krigs­ma­te­ri­el till fron­ten. Grund­ligt ut­ar­be­ta­de mo­bi­li­se­rings­pla­ner fast­slog ned i mins­ta de­talj hur mil­jo­ner män snabbt skul­le in­kal­las, ut­rus­tas och skic­kas ut i strid.

Stabsof­fi­ce­ra­re ha­de ar­be­tat i åra­tal med att pla­ne­ra fält­tåg för att va­ra för­be­red­da på oli­ka krigs­sce­na­ri­er. Bå­de i Tyskland och Frank­ri­ke ha­de det va­rit en hu­vud­pri­o­ri­tet att pla­ne­ra för ett nytt krig mel­lan de två länderna. Bå­da par­ter räk­na­de med att det först och främst var på den tysk-frans­ka fron­ten ett eu­ro­pe­iskt stor­krig skul­le av­gö­ras.

Re­dan i slu­tet av 1800-ta­let bör­ja­de den tys­ka ge­ne­ral­sta­ben i all hem­lig­het pla­ne­ra ti­der­nas störs­ta flan­kan­fall. Istäl­let för ett fron­ta­lan­fall mot de star­ka frans­ka be­fäst­ning­ar­na längs den tysk-frans­ka grän­sen skul­le tys­kar­na rik­ta ett mas­sivt an­fall ge­nom Bel­gi­en och Lux­em­burg för att kom­ma runt frans­män­nens nor­ra flank och in­va­de­ra Frank­ri­ke över den bel­gis­ka grän­sen där det fanns få be­fäs­ta ställ­ning­ar. Där­ef­ter skul­le de tys­ka ar­mé­er­na svänga sö­derut mot Pa­ris för att ta den frans­ka hu­vud­sta­den och pressa de frans­ka ar­mé­er­na åt syd­ost tills de blev stå­en­de med ryg­gen mot den tys­ka grän­sen och Al­per­na, där de skul­le bli tving­a­de att ka­pi­tu­le­ra. Pla­nen var den tys­ka ge­ne­ral­stabs­che­fen Al­fred von Sch­li­ef­fens verk och om­ta­la­des därför som Sch­li­ef­fen­pla­nen.

Att ett opro­vo­ce­rat an­fall mot det ne­utra­la Bel­gi­en tro­ligt­vis skul­le le­da till att Stor­bri­tan­ni­en an­slöt sig till Tysklands fi­en­der be­trak­ta­de Sch­li­ef­fen som en olyck­lig men ound­vik­lig si­do­ef­fekt av sin plan. Sch­li­ef­fen me­na­de att an­fal­let ge­nom Bel­gi­en var Tysklands en­da chans att vin­na en snabb

"BÅ­DE I TYSKLAND OCH FRANK­RI­KE HA­DE DET VA­RIT EN HUVUDPRIORITERING ATT PLA­NE­RA FÖR ETT NYTT KRIG MEL­LAN DE TVÅ LÄNDERNA."

se­ger på väst­fron­ten in­nan de sto­ra rys­ka här­styr­kor­na hann anfalla från öst. Ur Sch­li­ef­fens syn­vin­kel överskug­ga­de det kon­se­kvens­er­na av att bry­ta Bel­gi­ens ne­ut­ra­li­tet och pro­vo­ce­ra Stor­bri­tan­ni­en. Sch­li­ef­fen dog 1913, men hu­vud­dra­gen i tys­kar­nas fält­tågs­plan 1914 var fort­fa­ran­de ba­se­ra­de på hans åsik­ter.

Även om Jo­seph Cé­sa­i­re Joff­re, den frans­ke ar­mé­che­fen, kän­de till många in­di­ka­tio­ner på att tys­kar­na pla­ne­ra­de ett an­fall ge­nom Bel­gi­en val­de han att ba­se­ra si­na pla­ner på att tys­kar­na skul­le ge­nom­fö­ra sin hu­vud­of­fen­siv strax sö­der om Lux­em­burg från om­rå­det runt fäst­nings­sta­den Metz. Joff­re skul­le mö­ta ett så­dant tyskt an­fall med två sto­ra mo­tof­fen­si­ver, först i Lorraine och se­dan ge­nom de skogs­kläd­da höj­der­na i Ar­den­ner­na, i rikt­ning mot Lux­em­burg. De här mo­tof­fen­si­ver­na skul­le ho­ta den tys­ka an­falls­styr­kans flan­ker och för­sva­ga tys­kar­nas fram­stöt. På så sätt skul­le Joff­re vin­na tid tills rys­sar­na an­föll tys­kar­na ös­ter­i­från. Un­der hård press från bå­de öst och väst skul­le tys­kar­na för­hopp­nings­vis tving­as be om fred.

Den cen­tra­la de­len i frans­män­nens pla­ner var tron på de frans­ka sol­da­ter­nas of­fen­si­va kraft. En­ligt den frans­ka mi­li­tär­dokt­ri­nen skul­le fi­en­den tving­as på de­fen­si­ven av be­slut­sam­ma frans­ka an­fall. Trots att sto­ra va­pen­tek­nis­ka fram­steg gav skjut­vap­nen en eld­kraft många gång­er star­ka­re än i ti­di­ga­re krig skul­le den frans­ka ar­mé­led­ning­en fort­fa­ran­de sat­sa på att över­man­na fi­en­den ge­nom ba­jo­nett­an­fall. Det häv­da­des att en så­dan tak­tik var det som bäst pas­sa­de de frans­ka sol­da­ter­nas lyn­ne och det skul­le stär­ka stridsmo­ra­len så att frans­män­nen fick ett psy­ko­lo­giskt över­tag på slag­fäl­tet.

Be­to­ning­en på den tak­tis­ka of­fen­si­ven speg­la­des i de frans­ka ar­mé­er­nas ut­rust­ning. De frans­ka di­vi­sio­ner­na till­de­la­des ett stort an­tal lät­ta 75 mm-fält­ka­no­ner. Det var fram­stå­en­de ka­no­ner med hög skot­takt och stor träff­sä­ker­het, lämp­li­ga för di­rekt stöd av mo­bi­la ope­ra­tio­ner, men med sin pla­na skott­ba­na pas­sa­de de då­ligt för att bom­ba be­fäs­ta ställ­ning­ar. Frans­män­nen såg ing­en an­led­ning till att ut­rus­ta si­na av­del­ning­ar med nå­gon stör­re mängd tungt ar­til­le­ri ef­tersom tunga ka­no­ner var för im­mo­bi­la för att hänga med i de snab­ba och ag­gres­si­va ma­növ­rar de frans­ka ge­ne­ra­ler­na pla­ne­rat.

Ar­mé­er på marsch

Bortemot en och en halv mil­jon tys­ka sol­da­ter bör­ja­de mar­sche­ra väs­terut mot Bel­gi­en och Frank­ri­ke un­der förs­ta hal­van av au­gusti 1914. Ef­ter att det tunga tys­ka ar­til­le­ri­et ha­de pul­ve­ri­se­rat fäst­nings­ver­ken runt den bel­gis­ka sta­den Liège fort­sat­te den tys­ka hu­vud­an­falls­styr­kan väs­terut. Styr­kan be­stod av Alex­an­der von Klucks 320 000 man star­ka förs­ta ar­mé och Karl von Bülows and­ra ar­mé på 260 000 man. Läng­re sö­derut gjor­de fem mind­re tys­ka ar­mé­er sig re­do för strid längs en 300 kilo­me­ter lång front som sträck­te sig från norr om Ar­den­ner­na till den schwei­zis­ka grän­sen. De här ar­mé­er­na skul­le hål­la de frans­ka ar­mé­er­na i schack me­dan Kluck och Bülow sväng­de runt de­ras nor­ra flank.

Joff­re fick ti­digt be­sked om att tys­ka styr­kor var på marsch ge­nom Bel­gi­en, men han ut­gick fort­fa­ran­de ifrån att tys­kar­nas hu­vud­of­fen­siv skul­le kom­ma rakt sö­der om Lux­em­burg, från om­rå­det runt Metz. Den 11 au­gusti bör­ja­de Joff­re för­be­re­da sin pla­ne­ra­de mo­tof­fen­siv. Fy­ra ar­mékå­rer, kanske 160 000 man to­talt, från ge­ne­ral Au­gus­te Du­bails förs­ta ar­mé, skul­le ryc­ka fram mot Sar­re­bourg (Sa­ar­burg) och den nor­ra än­dan av bergs­ked­jan Les Vos­ges, me­dan tre ar­mékå­rer, runt 120 000 man från ge­ne­ral Édou­ard de Cas­tel­naus and­ra ar­mé, skul­le anfalla i rikt­ning mot Mor­hange (Mör­ching­en). Joff­re ba­se­ra­de sin an­falls­plan på att tys­kar­na ha­de mind­re styr­kor i det här om­rå­det, ef­tersom han an­tog att de­ras hu­vud­kon­cent­ra­tion äg­de rum ett styc­ke läng­re norrut och väs­terut, runt Metz. En­ligt Joff­res be­räk­ning­ar ha­de tys­kar­na max sex ar­mékå­rer till­gäng­li­ga på det frontav­snitt där hans eg­na sju kårer skul­le anfalla. Där­med skul­le frans­män­nen få ett lo­kalt an­tals­mäs­sigt över­tag.

Otur­ligt nog för Joff­re var be­räk­ning­ar­na fel.

I själ­va ver­ket ha­de tys­kar­na åt­ta ar­mékå­rer i ställ­ning längs fron­ten i Lorraine och ha­de där­med det an­tals­mäs­si­ga över­ta­get. De tys­ka kå­rer­na till­hör­de den i hu­vud­sak bay­ers­ka sjät­te ar­mén, un­der be­fäl av kron­prins Rupprecht av Bay­ern, och sjun­de ar­mén, un­der Jo­si­as von He­e­ring­ens be­fäl. För­u­tom att kom­men­de­ra sin egen ar­mé ha­de den 45 år gam­le bay­ers­ke kron­prin­sen ock­så fått be­fo­gen­het att ge or­der till He­e­ring­en för att sam­ord­na de två ar­mé­er­nas ope­ra­tio­ner.

Rupprecht och hans bay­ers­ka trup­per ha­de till­de­lats en för­hål­lan­de­vis pas­siv roll i den sto­ra tys­ka fält­tågs­pla­nen. Det var me­ning­en att bay­rar­na skul­le dra sig till­ba­ka när frans­män­nen ge­nom­för­de sitt för­vän­ta­de an­fall i Lorraine. På så sätt skul­le Rupprecht loc­ka frans­män­nen med sig åt nord­ost mot Rhen för att ge hu­vud­an­falls­styr­kan tid att ryc­ka fram ge­nom Bel­gi­en och in i Nord­frank­ri­ke.

Rupprecht och hans ener­gis­ke stabs­chef, Krafft von Dell­men­sing­en, var in­te nöj­da med den pas­si­va roll de­ras trup­per bli­vit till­de­la­de. De an­såg att om de drog sig till­ba­ka och lät frans­män­nen oc­ku­pe­ra tyskt ter­ri­to­ri­um skul­le det få en ne­ga­tiv på­ver­kan på bay­rar­nas stridsmo­ral. Dess­utom ha­de de som ar­gu­ment att de kun­de bin­da upp fler frans­ka av­del­ning­ar ge­nom en of­fen­siv än ge­nom ett pas­sivt för­svar. Men den tys­ka ar­mé­led­ning­en av­slog Rupprechts an­mo­dan om att få ge­nom­fö­ra ett stort an­fall.

In i Lorraine

På mor­go­nen den 14 au­gusti in­led­des Joff­res of­fen­siv i Lorraine. De frans­ka trup­per­na läm­na­de si­na ut­gångs­ställ­ning­ar längs flo­den Meurt­he mel­lan Nan­cy och Saint-dié och mar­sche­ra­de åt nord­ost mot grän­sen. Det var en an­sträng­an­de marsch i den ste­kan­de sen­som­mar­het­tan för sol­da­ter­na i tunga ljus­blå uni­forms­roc­kar. De bar 25 ki­lo pack­ning på ryg­gen och fy­ra ki­lo tunga Le­bel­ge­vär på ax­lar­na. Än­då var en­tu­si­as­men stor då de förs­ta trup­per­na kor­sa­de grän­sen och rev ner de ran­di­ga gräns­stol­par­na för att mar­ke­ra att Lorraine åter skul­le bli franskt. Någ­ra av­del­ning­ar sjöng den frans­ka na­tio­nalsång­en Mar­sel­jä­sen me­dan de pas­se­ra­de grän­sen. Se­dan fort­sat­te de norrut längs bre­da lands­vä­gar flan­ke­ra­de av änd­lö­sa al­lé­er med höga träd mel­lan böl­jan­de mar­ker av grön al­fal­fa, gyl­le­ne korn el­ler långa ra­der av hö­s­tac­kar. De frans­ka fotsol­da­ter­nas rö­da byx­or och blå käp­pi­er, skärm­mös­sor med rö­da ovan­si­dor, bi­drog till ny­ans­ri­ke­do­men. Up­pe un­der den blå him­len flög små pro­pel­ler­plan på spa­nings­upp­drag. Luft­kri­get var fort­fa­ran­de i sin barn­dom.

På fle­ra stäl­len möt­te frans­män­nen hårt mot­stånd re­dan in­nan de kor­sat grän­sen. Skä­ran­de ljud från 75 mm-ka­no­ner­na eka­de mel­lan de mju­ka kul­lar­na ac­kom­pan­je­rat av det hår­da knatt­ret från ge­vär och maskingevär. Tys­kar­na sva­ra­de med bå­de 77 mmfält­ka­no­ner och tyng­re 105 mm- och 150 mm-ka­no­ner i väl dol­da ställ­ning­ar.

Ge­ne­ral Fer­dinand Fochs XX:E kår från Cas­tel­naus and­ra ar­mé ut­gjor­de de frans­ka an­falls­styr­kor­nas vänst­ra fly­gel och ryck­te fram längst väs­terut, från Lunévil­le i rikt­ning mot Châ­teau-sal­ins. Fochs trup­per kom un­der kraf­tig tysk ar­til­le­ri­eld, men kla­ra­de än­då att ta tys­kar­nas främ­re ställ­ning­ar på höj­der­na längs grän­sen runt Ar­racourt. Re­dan nu bör­ja­de frans­män­nen att mär­ka de all­var­li­ga kon­se­kven­ser­na av ar­mé­led­ning­ens bris­tan­de tro på tungt ar­til­le­ri. När gra­na­ter­na från de tunga tys­ka ka­no­ner­na bör­ja­de slå ner ha­de det frans­ka ar­til­le­ri­et inga ka­no­ner med till­räck­lig räck­vidd för att skju­ta till­ba­ka mot de tys­ka ka­non­ställ­ning­ar­na. Fle­ra av Fochs av­del­ning­ar led sto­ra för­lus­ter. 1:a ba­tal­jo­nen från 26:e re­ge­men­tet mis­te till ex­em­pel 150 man, varav 14 dog.

Till hö­ger om Foch möt­te Lou­is Espi­nas­ses XV:E kår hårt mot­stånd, sär­skilt vid den lil­la gräns­sta­den Mon­court. Gra­na­ter­na från det tunga tys­ka ar­til­le­ri­et och häf­tig be­skjut­ning med ge­vär och maskingevär från in­fan­te­ri i skytte­gra­var vållade de frans­ka an­fal­lar­na all­var­li­ga för­lus­ter och för­se­na­de de­ras fram­ryck­ning.

Näs­ta kår i den frans­ka front­lin­jen var Lou­is Ta­ver­nas XVI:E kår som skul­le ryc­ka fram mot ett om­rå­de med sto­ra in­sjö­ar väs­ter om Sar­re­bourg och upp­rätt­hål­la för­bin­del­sen med Du­bails förs­ta ar­mé. Ta­ver­nas män kor­sa­de grän­sen ut­an att mö­ta nå­got stör­re mot­stånd.

Du­bails förs­ta ar­mé mar­sche­ra­de ock­så norrut un­der morgon­tim­mar­na. Längst till väns­ter lyc­ka­des ge­ne­ral Jo­seph de Castel­lis VII:E kår in­ta höj­der­na vid Domèv­re trots tid­vis hårt mot­stånd från bay­ers­ka ef­ter­trup­per.

Cé­sar Alix XIII:E kår an­föll sam­ti­digt li­te läng­re österut. Kå­rens hög­ra fly­gel ryck­te snabbt fram mot Ci­rey vid flo­den Ve­zouse. Sent på ef­ter­mid­da­gen ma­nö­vre­ra­de tre frans­ka ba­tal­jo­ner för att stor­ma tys­ka ställ­ning­ar ut­an­för Ci­rey.

Ar­mé­che­fen Du­bail var se­na­re myc­ket kri­tisk till hur hans un­der­ord­na­de ut­för­de an­fal­let: ”An­fal­let in­led­des has­tigt mer än 2 000 me­ter från fi­en­den … Sig­nal­trum­pe­ter­na ljöd (vem som tog ini­ti­a­tiv till det är omöj­ligt att ve­ta), och trup­per­na skic­ka­des i an­fall på ett klan­tigt sätt. Med ett så­dant av­stånd att till­ryg­ga­läg­ga här­ja­de (fi­en­dens) eld­giv­ning hårt. För­lus­ter­na var myc­ket sto­ra. An­fal­let mis­te sin kraft in­nan sam­man­drabb­ning­en och di­vi­sio­nen slogs till­ba­ka, myc­ket på­ver­ka­de och i en viss oord­ning, på grund av det till­ta­gan­de mörk­ret.” Dö­da och så­ra­de frans­män låg ströd­da över fäl­ten i skym­ning­en.

Du­bail till­rätta­vi­sa­de Alix sko­nings­löst. Det ha­de in­te va­rit nöd­vän­digt att in­ta Ci­rey den da­gen. ”Dess­utom”, skrev Du­bail se­na­re, ”man in­le­der in­te ett an­fall vid slu­tet av da­gen, på en så vik­tig po­si­tion som in­te är till­räck­ligt re­kog­no­sce­rad.”

På Du­bails hög­ra fly­gel ha­de trup­per från ge­ne­ral Legrand- Gi­rar­des XXI:A kår in­ta­git Mont Da­non, det nord­li­gas­te ber­get i Les Vos­ges, och ut­käm­pa­de en hård strid i bergs­pas­sa­ger­na läng­re sö­derut vid Sain­tBlai­se. Den här stri­den slu­ta­de med en klar se­ger för frans­män­nen som tog över 500 fång­ar plus 12 ka­no­ner och 8 maskingevär, och bäst av allt: en tysk ba­tal­jons fa­na.

Läng­re sö­derut i Les Vos­ges in­tog XIV:E kå­ren and­ra vik­ti­ga bergs­pass för att säk­ra Du­bails flank och rygg.

Ge­nom regn och le­ra

Lör­da­gen den 15 au­gusti, den frans­ka of­fen­si­vens and­ra dag, bör­ja­de reg­net att ösa ner och för­vand­la Lor­rai­nes ler­jord till trög le­ra. Fochs kår blev stå­en­de i po­si­tio­ner­na de nått da­gen in­nan för att in­te kom­ma för långt fram­för res­ten av Cas­tel­naus ar­mé. Espi­nas­ses kår bör­ja­de ryc­ka fram först på ef­ter­mid­da­gen och avan­ce­ra­de ba­ra någ­ra få kilo­me­ter. Ta­ver­nas kår ha­de in­te hel­ler nå­gon stör­re fram­gång.

För Du­bail star­ta­de da­gen då­ligt. Han fick be­sked om att Cas­tel­naus ar­mé in­te skul­le ge hans vänst­ra fly­gel nå­got or­dent­ligt stöd. Du­bail gjor­de än­då det han kun­de för att upp­rätt­hål­la fram­skri­dan­det i sin egen of­fen­siv. Han be­sök­te si­na un­der­ord­na­des hög­kvar­ter för att hål­la sig upp­da­te­rad om de­ras fram­gång­ar och ge or­der på plats. Vid en tid­punkt över­tog han led­ning­en av XIII:E kå­ren, ef­tersom ge­ne­ral Alix in­te var i hög­kvar­te­ret. Du­bail no­te­ra­de nöjt att den tys­ka ställ­ning­en vid Ci­rey, som kostat frans­män­nen så myc­ket blod da­gen in­nan, föll som ”ett mo­get pä­ron” ef­ter ma­növ­rer­na han själv iscen­satt. Bå­de XIII:E kå­ren och Castel­lis VIII:E kår fick sin front för­skju­ten någ­ra kilo­me­ter norrut den här da­gen.

På tysk si­da tve­ka­de kron­prins Rupprecht med att ge sin ar­mé or­der om att dra sig till­ba­ka. Över­be­fäl­ha­va­ren ha­de gett ho­nom be­sked om att frans­män­nen skul­le anfalla med över­lägs­na styr­kor i Lorraine och att han därför skul­le tving­as dra sig till­ba­ka för att vin­na tid. Men den ta­ma star­ten på den frans­ka of­fen­si­ven fick Rupprecht och hans stabs­chef Krafft att tviv­la på att en stör­re till­ba­kadrag­ning var nöd­vän­dig. En­ligt be­ske­den de mot­ta­git från fron­ten var den frans­ka an­falls­styr­kan långt mind­re än vad över­be­fäl­ha­va­ren an­tog. Dess­utom ty­der myc­ket på att de två bay­ers­ka le­dar­na be­trak­ta­de det som en all­var­lig pre­stige­för­lust att lå­ta frans­män­nen oc­ku­pe­ra tyskt om­rå­de ut­an att ge dem or­dent­ligt mot­stånd. Över­be­fäl­ha­va­ren fort­sat­te än­då in­si­ste­ra på att frans­män­nen var an­tals­mäs­sigt över­lägs­na och att den bay­ers­ke kron­prin­sen därför mås­te dra sin ar­mé till­ba­ka. Rupprecht böj­de sig för pres­sen. På ef­ter­mid­da­gen den 15 au­gusti skic­ka­de han mot­vil­ligt ut or­der om en till­ba­kadrag­ning till flo­den Sar­re (Saar).

Un­der da­gar­na som följ­de fort­sat­te de

"SIGNALEN LJÖD OCH TRUP­PER­NA SKIC­KA­DES I AN­FALL PÅ ETT KLAN­TIGT SÄTT. MED ETT SÅ­DANT AV­STÅND ATT TILL­RYG­GA­LÄG­GA HÄR­JA­DE FI­EN­DENS ELD­GIV­NING HÅRT. FÖR­LUS­TER­NA VAR MYC­KET STO­RA."

två frans­ka ar­mé­er­na fram­ryck­ning­en mot Mor­hange och Sar­re­bourg me­dan tys­kar­na ge­nom­för­de en kon­trol­le­rad re­trätt. Det in­träf­fa­de sprid­da stri­der mel­lan frans­ka för­trup­per och tys­ka ef­ter­trup­per, men inga stör­re sam­man­stöt­ning­ar. Fochs kår in­tog Châ­teau-sal­ins den 17 au­gusti. Da­gen där­på mar­sche­ra­de Du­bails trup­per in i Sar­re­bourg. Frans­män­nens mu­sik­kår spe­la­de Mar­sel­jä­sen me­dan de blå- och röd­kläd­da sol­da­ter­na mar­sche­ra­de tri­um­fe­ran­de ge­nom ga­tor­na. Åte­rer­öv­ring­en av Lorraine var igång.

Pro­blem för frans­män­nen

Men allt gick in­te en­ligt plan för frans­män­nen. Den 18 au­gusti blev en svår dag för Ta­ver­nas kår som ryck­te fram mel­lan Mor­hange och Sar­re­bourg. När Ta­ver­nas män när­ma­de sig Mit­ters­heim, 15 kilo­me­ter nord­väst om Sar­re­bourg, möt­tes de av ett kraf­tigt tyskt mot­an­fall och drevs fle­ra kilo­me­ter till­ba­ka ef­ter att ha li­dit sto­ra för­lus­ter.

Även på fle­ra and­ra plat­ser längs fron­ten bör­ja­de det tys­ka mot­stån­det att hård­na. Tys­kar­na ha­de nu för­del av att ha byggt många star­ka för­svars­ställ­ning­ar med skytte­gra­var, be­tongs­kan­sar och tagg­tråd mel­lan Mor­hange och Sar­re­bourg.

Dess­utom ha­de hän­del­ser­na på and­ra frontav­snitt bör­jat på­ver­ka den frans­ka of­fen­si­ven i Lorraine. Det kom allt mer oro­väc­kan­de be­sked om en stor­sti­lad tysk fram­ryck­ning ge­nom Bel­gi­en mot Nord­frank­ri­ke och Joff­re be­stäm­de sig för att ta mer­par­ten av två ar­mékå­rer, som egent­li­gen skul­le ut­gö­ra en re­serv för Cas­tel­naus ar­mé, och skic­ka dem norrut. Det in­ne­bar att Cas­tel­naus möj­lig­he­ter att för­stär­ka si­na front­styr­kor för­sva­ga­des re­jält.

Än­då var de frans­ka ge­ne­ra­ler­na fast be­slut­na att fort­sät­ta an­fal­let i Lorraine. Du­bail hop­pa­des upp­nå ett ge­nom­brott norr om Sar­re­bourg och ha­de en ka­val­le­ri­kår re­do för att in­le­da för­föl­jel­sen om tys­kar­nas för­svars­lin­je bröts. Cas­tel­nau skic­ka­de ut en skri­vel­se till si­na un­der­ord­na­de den 18 au­gusti där han för­kla­ra­de att fi­en­den var på vi­kan­de front och mås­te för­föl­jas med ”störs­ta snabb­het och be­slut­sam­het”.

"Slå till, och må Gud va­ra med er!"

Rupprecht och Krafft tyck­te att de ha­de dra­git sig till­räck­ligt långt till­ba­ka och ar­gu­men­te­ra­de häf­tigt med det tys­ka över­kom­man­dot för att få tillå­tel­se att gå till mot­an­fall. Of­fi­ce­rar­na i över­kom­man­dot var und­fal­lan­de och otyd­li­ga i si­na svar. De vil­le in­te ge di­rek­ta or­der till den kung­li­ga ar­mé­be­fäl­ha­va­ren, men in­di­ke­ra­de att de helst såg att Rupprechts trup­per för­höll sig pas­si­va me­dan den tys­ka hu­vud­an­falls­styr­kan plöj­de ge­nom Bel­gi­en och in i Nord­frank­ri­ke.

Den 17 au­gusti mot­tog Rupprecht och Krafft be­sked om att ett spa­nings­flyg­plan ha­de ob­ser­ve­rat sto­ra frans­ka styr­kor på marsch bort från fron­ten. De tol­ka­de det

som ett tyd­ligt tec­ken på att frans­män­nen skic­ka­de trup­per från Lorraine mot norr för att mö­ta det tys­ka hu­vud­an­fal­let. Ef­ter det de sett var det därför helt nöd­vän­digt att anfalla så snart som möj­ligt, för att för­hind­ra en stör­re fransk styr­ke­för­flytt­ning mot norr, nå­got som kun­de väl­ta he­la den tys­ka fält­tågs­pla­nen.

Åter var över­kom­man­dot und­vi­kan­de och lät bli att ge Rupprecht tyd­li­ga or­der. På ef­ter­mid­da­gen den 18 au­gusti mis­te Krafft tå­la­mo­det och ring­de över­be­fäl­ha­va­ren för att krä­va ett svar på om kron­prin­sen kun­de anfalla i Lorraine el­ler in­te. Svaret han fick var att över­be­fäl­ha­va­ren in­te öns­ka­de ge nå­got di­rekt för­bud mot ett an­fall, men att Krafft och kron­prin­sen ”mås­te ta det ful­la an­sva­ret och fat­ta det be­slut de an­ser va­ra rik­tigt”.

Krafft sva­ra­de: ”Be­slu­tet är fat­tat. Vi an­fal­ler.”

”Slå till, och må Gud va­ra med er!” sva­ra­de of­fi­ce­ren från över­kom­man­dot.

I ut­gångs­ske­det ha­de kron­prin­sen och Krafft tänkt ge­nom­fö­ra mo­tof­fen­si­ven re­dan näs­ta dag, men de vil­le ha med sig von He­e­ring­ens sjun­de ar­mé och von He­e­ring­ens tre kårer be­höv­de än­nu en dag för att nå si­na ut­gångs­po­si­tio­ner. An­fal­let sköts därför upp till den 20 au­gusti.

Mot Mor­hange

På mor­go­nen den 19 au­gusti stod Fochs främs­ta lin­je strax norr om Châ­teau-sal­ins. Väd­ret ha­de klar­nat upp och det såg ut att bli en ny het sen­som­mar­dag. Bå­de tys­ka och frans­ka spa­nings­flyg flög över slag­fäl­tet. I en­lig­het med Cas­tel­naus in­struk­tio­ner ha­de Foch gett si­na di­vi­sio­ner or­der om att anfalla norrut mot Mor­hange, en li­ten gar­ni­sons­stad på sydsi­dan av en höjd som sträck­te sig väs­terut mot Oron. Längs den här höj­den ha­de tys­kar­na en rad star­ka för­skans­ning­ar och ka­non­ställ­ning­ar.

Fochs för­trup­per möt­tes av kraf­tigt bom­bar­de­mang när de när­ma­de sig höj­der­na väs­ter om Mor­hange. Det frans­ka ar­til­le­ri­et sva­ra­de så gott det kun­de, men bort­sett från de lät­ta 75 mm-ka­no­ner­na ha­de Fochs ar­til­le­ris­ter ba­ra 12 kor­ta Ri­mail­ho 155 mm­ka­no­ner. Det var allt­för li­te mot tys­kar­nas många 105- och 150 mm-ka­no­ner.

Gra­na­ter­na från de tys­ka ka­no­ner­na vållade sto­ra frans­ka för­lus­ter, men Fochs män fort­sat­te än­då fram­ryck­ning­en och drev de bay­ers­ka för­trup­per­na till­ba­ka mot top­pen av höj­der­na. Det ut­kämp­ades bitt­ra stri­der på vinåk­rar­na i slutt­ning­ar­na.

I kväll­ning­en var Fochs för­trup­per mind­re än en kilo­me­ter från Mor­hange och ha­de på fle­ra stäl­len nått top­pen av ås­ryg­gen väs­ter om sta­den. Foch var fast be­slu­ten att fort­sät­ta an­fal­let näs­ta mor­gon.

Sam­ti­digt som Foch an­föll mot Mor­hange ha­de 68:e frans­ka re­serv­di­vi­sio­nen oc­ku­pe­rat Del­me, 18 kilo­me­ter syd­väst om Mor­hange, för att be­skju­ta Fochs vänst­ra flank mot de tys­ka styr­kor­na runt fäst­nings­sta­den Metz.

Ös­ter om Mor­hange ha­de res­ten av Cas­tel­naus ar­mé pro­blem. Ef­ter ne­der­la­get för Ta­ver­nas kår vid Mit­ters­heim da­gen in­nan vil­le Cas­tel­nau att Espi­nas­ses XV:E kår skul­le anfalla i rikt­ning mot Bé­nestroff för att lät­ta på pres­sen på Ta­ver­nas män men det skul­le in­te bli nå­gon lätt upp­gift.

In­nan gry­ning­en kor­sa­de Espi­nas­ses för­trup­per flo­den Seil­le och in­tog Di­eu­ze, in­nan de sväng­de åt nord­ost mot by­ar­na Ver­ga­vil­le och Bé­nestroff. Här öpp­na­de sig en stor öp­pen slätt där det tys­ka ar­til­le­ri­et ha­de öv­nings­skju­tit in­nan kri­get. Av­stånd och land­mär­ken var no­ga re­gi­stre­ra­de, så när det ljus­na­de och de tys­ka ar­til­le­ri­ob­ser­va­tö­rer­na såg de fram­ryc­kan­de frans­män­nen var det ett drömsce­na­rio för de tys­ka ar­til­le­ris­ter­na. Från fle­ra håll sköt tys­kar­na med bå­de fält­ka­no­ner och tunga hau­bit­sar. Det fick en fruk­tans­värd verkan. En fransk alpjä­gar­löjt­nant från 29:e di­vi­sio­nen be­rät­ta­de:

”Grup­pe­ra­de i sek­tio­ner för­sö­ker vi avan­ce­ra i kor­ta språng. Vi kas­tar oss ner med an­sik­te­na mot mar­ken när gra­na­ter­na kom­mer. Ef­ter 800 till 1 000 me­ter kom­mer vi in­te läng­re. Bom­bar­de­mang­et fort­sät­ter ut­an up­pe­håll. Mar­ken plöjs upp av gra­na­ter som slår ner på al­la håll; till hö­ger, till väns­ter, fram­för och bakom oss … Någ­ra gång­er slår en gra­nat ner nä­ra vår sek­tion och jord och ku­lor spru­tar över oss … Frampå ef­ter­mid­da­gen kry­per jag bort till en hö­s­tack där jag fin­ner min kap­ten. Han rö­ker en ci­ga­rett … Jag har ald­rig sett ho­nom så lugn … Jag läg­ger mig ner vid si­dan av ho­nom för att råd­slå. Vad ska vi gö­ra? ’Vän­ta tills det blir natt’, sva­rar kap­te­nen. ’För ögon­blic­ket skul­le var­je rö­rel­se le­da till en sä­ker död.’

Då får ser­geant­ma­jo­ren någ­ra av män­nen från sin sek­tion att re­sa sig för att ta täck­ning bakom hö­s­tac­kar­na. Vi ro­par: ’Rör er in­te!’

För sent. När rö­ken lät­tar är sek­tio­nen sprängd i bi­tar. Någ­ra så­ra­de män är fort­fa­ran­de i stånd att re­sa sig. Ett nytt gra­nat­ned­slag tillin­tet­gör dem.”

Det här var mo­dern krig­fö­ring i all sin hemsk­het. Hund­ra­tals av Espi­nas­ses sol­da­ter dö­da­des el­ler så­ra­des på den sto­ra slät­ten ut­an att se skym­ten av en tysk. An­fal­let upphörde. Espi­nas­ses få­ta­li­ga tunga ar­til­le­ri, ett par bat­te­ri­er med långa 120 mm­ka­no­ner, för­sök­te skju­ta till­ba­ka mot de tys­ka bat­te­ri­er­na, men med li­ten ef­fekt. Tys­ka spa­nings­flyg­plan upp­täck­te de frans­ka ka­non­ställ­ning­ar­na så att de stän­digt mås­te flyt­tas för att in­te bli sön­der­bom­ba­de av det tys­ka ar­til­le­ri­et.

Ka­non­dån längs Sar­re

Vid Sar­re­bourg fort­sat­te Du­bails ar­mé att pressa tys­kar­na bak­åt, men mot­stån­det blev allt hår­da­re. Du­bail ha­de mot­ta­git oro­väc­kan­de be­sked om att sto­ra tys­ka styr­kor var ob­ser­ve­ra­de ös­ter om Sar­re­bourg, runt Arzvil­ler, nå­got som in­ne­bar ett all­var­ligt hot mot hans hög­ra fly­gel. Du­bail be­slu­ta­de därför att lå­ta sin vänst­ra fly­gel fort­sät­ta an­fal­len norr och nord­ost om Sar­re­bourg i hopp om att fö­re­kom­ma ett tyskt an­fall och tvinga tys­kar­na att om­grup­pe­ra si­na styr­kor.

På mor­go­nen den 19 au­gusti ryck­te frans­män­nen fram i långa skyt­te­ked­jor norr och ös­ter om Sar­re­bourg. De få­ta­li­ga tys­ka för­pos­ter­na drevs till­ba­ka över flo­den Sar­re, men be­höll ett bro­hu­vud i Gos­sel­ming. Det frans­ka ar­til­le­ri­et för­sök­te föl­ja upp ge­nom att bom­ba de tys­ka ställ­ning­ar­na på Sar­res öst­ra strand, men ett in­ten­sivt mot­bom­bar­de­mang från det över­lägs­na tys­ka ar­til­le­ri­et tving­a­de de frans­ka ar­til­le­ris­ter­na att ge­nom­fö­ra en has­tig re­trätt. Fram­ryck­ning­en för Du­bails in­fan­te­ri stop­pa­de nu ock­så upp un­der den våld­sam­ma ar­til­le­ri­be­skjut­ning­en. Tys­ka flyg­plan och ob­ser­va­tö­rer på höj­der­na ös­ter om flo­den gav ar­til­le­ris­ter­na myc­ket ex­ak­ta be­sked om var de skul­le skju­ta. El­den var så träff­sä­ker att frans­män­nen var över­ty­ga­de om att tys­ka spi­o­ner mås­te va­ra igång. Till och med den frans­ke ar­mékårs­che­fen ge­ne­ral Castel­lis hög­kvar­ter träffades av tys­ka gra­na­ter, men ge­ne­ra­len slapp un­dan oskadd.

Trots det tys­ka ar­til­le­ri­ets över­läg­sen­het fort­sat­te Du­bail att pla­ne­ra an­fall. Han in­såg att myc­ket tyd­de på att tys­kar­na snart skul­le ge­nom­fö­ra ett stort mot­an­fall, men ett pas­sivt för­svar stred emot den frans­ka ar­méns of­fen­si­va fi­lo­so­fi. Ge­nom att fort­sät­ta anfalla hop­pa­des Du­bail få be­hål­la ini­ti­a­ti­vet och gö­ra det svårt för tys­kar­na att ge­nom­fö­ra si­na an­falls­pla­ner.

"Vår tid är kom­men!"

Nat­ten mot tors­da­gen den 20 au­gusti gjor­de tys­kar­na sig re­do att anfalla längs he­la fron­ten, från strax ös­ter om Metz till Les Vos­ges nor­ra än­de. Fy­ra bay­ers­ka och tre and­ra tys­ka ar­mékå­rer, bortemot 300 000 man, stod re­do att gå loss på frans­män­nen. Kron­prins Rupprecht el­da­de på: ”Sol­da­ter från sjät­te ar­mén! Över­ord­na­de hän­syn har tving­at mig att tyg­la er strids­vil­ja och lå­ta er ge­nom­gå en svår tid av vän­tan och till­ba­kadrag­ning­ar. Den ti­den är nu över. Vår tid är kom­men! Vi mås­te och ska seg­ra!”

Hund­ra­tals tys­ka ka­no­ner ha­de sik­tat in sig på frans­män­nens positioner och an­falls­or­der­na var ut­skic­ka­de. Göm­da i sko­gar och bakom ås­kam­mar vän­ta­de de tys­ka in­fan­te­ris­ter­na.

Frans­män­nen ha­de ba­ra sex ar­mékå­rer i front­lin­jen där tys­kar­na skul­le anfalla, för Du­bails XIV:E kår var upp­ta­gen med att hål­la bergs­pas­sa­ger­na i nor­ra Les Vos­ges.

I en­lig­het med si­na of­fen­si­va ide­al ha­de frans­män­nen gjort få för­be­re­del­ser för att för­sva­ra sig mot ett tyskt an­fall. De­ras plan var att fort­sät­ta si­na eg­na fram­stö­tar. Ef­ter mot­gång­ar­na ös­ter om Mor­hange da­gen in­nan vil­le Cas­tel­nau än­då va­ra för­sik­tig. Foch fick or­der om att hål­la si­na trup­per lug­na ut­an­för Mor­hange för att in­te kom­ma för långt fram­för res­ten av Cas­tel­naus ar­mé och bli iso­le­ra­de. Cas­tel­naus öv­ri­ga två kårer skul­le fort­sät­ta si­na an­fall i rikt­ning mot Bé­nestroff och Mit­ters­heim.

Ås­ryg­gen vid Achain

Mor­go­nen på tors­da­gen den 20 au­gusti var fuk­tig, dim­ma låg tät. Den då­li­ga sik­ten hind­ra­de flyg­spa­ning, nå­got som fick den för­sik­ti­ge Cas­tel­nau att skju­ta upp de pla­ne­ra­de an­fal­len från Espi­nas­ses och Ta­ver­nas kårer. Men Fochs trup­per var re­dan i rö­rel­se, trots Cas­tel­naus or­der om lugn.

Or­sa­ken till Fochs olyd­nad är oklar. Han häv­da­de se­na­re att han ald­rig mot­ta­git or­dern om att bli stå­en­de. När Cas­tel­nau i gry­ning­en fick re­da på att Foch ut­de­lat an­falls­or­der till si­na di­vi­sio­ner skic­ka­de han snart en stabsof­fi­cer för att in­si­ste­ra på att Foch mås­te hål­la si­na positioner. Strax där­på upp­re­pa­de Cas­tel­nau or­dern via te­le­fon, men det var för sent. An­fal­let ha­de re­dan star­tat.

I gry­ning­en bör­ja­de Fochs trup­per att grup­pe­ra sig i skyt­te­lin­jer för att ryc­ka fram ge­nom dim­man. Ge­ne­ral Bal­fou­ri­ers 11:e di­vi­sion, känd som ”Järn­di­vi­sio­nen”, skul­le avan­ce­ra åt nord­ost i rikt­ning mot Bé­nestroff för att stöt­ta Espi­nas­ses XV:E kår, me­dan 39:e di­vi­sio­nen, ”Stål­di­vi­sio­nen”, sat­te kurs mot Mor­hange och höj­der­na väs­ter om sta­den.

Fochs an­fall blev ett av krigs­hi­sto­ri­ens kor­tas­te, för hans män ha­de knappt hun­nit nå si­na ut­gångs­po­si­tio­ner in­nan de träffades av en ve­ri­ta­bel storm av eld och me­tall. Längs he­la fron­ten ljöd de tys­ka ka­no­ner­na. Mar­ken vi­bre­ra­de av ota­li­ga gra­nat­ned­slag. Den tys­ka mo­tof­fen­si­ven var igång.

So­len höll på att få dim­man att lät­ta. Bakom de tys­ka lin­jer­na tyck­te Rupprecht

och Krafft att det påmin­de om den be­röm­da so­len vid Aus­ter­litz som träng­de ige­nom dim­man då Na­po­le­on vann sin störs­ta se­ger.

Ut ur sko­gar­na och över åsar­na nord­väst om Mor­hange kom långa, tä­ta skyt­te­ked­jor i grågrö­na uni­for­mer fram. Det var trup­per från 3:e bay­ers­ka di­vi­sio­nen un­der ge­ne­ral von Breit­kopf. Tys­ka maskingevär öpp­na­de eld på långt håll för att täc­ka fram­ryck­ning­en, sam­ti­digt som ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang­et fort­sat­te. Frans­ka ar­til­le­ris­ter med si­na lät­ta 75 mm-ka­no­ner för­sök­te sva­ra på den in­ten­si­va tys­ka ka­no­nel­den men med li­ten ef­fekt. Någ­ra frans­ka bat­te­ri­er ut­sat­tes för så kraf­tig gra­na­t­eld att ar­til­le­ris­ter­na läm­na­de si­na ka­no­ner.

Breit­kopfs bay­ers­ka skyt­te­ked­jor kor­sa­de den träsk­lik­nan­de da­len och fort­sat­te upp­för slutt­ning­ar­na mot de frans­ka po­si­tio­ner­na på ås­ryg­gen norr om Achain. Frans­män­nen var då­ligt för­be­red­da på att mö­ta an­fal­let men de­ras ge­vär ha­de än­då stor verkan. Det bay­ers­ka krigs­ar­ki­vets histo­ri­e­verk be­rät­ta­de att ”över­iv­ri­ga” bay­ers­ka of­fi­ce­ra­re lät trup­per­na ryc­ka fram så tätt att de frans­ka kulorna in­te kun­de und­gå att träf­fa och att bay­rar­na led ”smärt­sam­ma för­lus­ter”. Fram­ryck­ning­en fort­sat­te än­då och ef­ter en ”hård­nac­kad strid” med ”blanka va­pen” för­drevs frans­män­nen från den nord­li­gas­te de­len av ås­ryg­gen.

Men frans­män­nen väg­ra­de att ge upp. Ett av de frans­ka re­ge­men­te­na, 153:e in­fan­te­ri­et, led­des av övers­te Loyzeau de Grand­mai­son, som in­nan kri­get fram­stått som själ­vas­te överste­präs­ten av den frans­ka of­fen­siv­kul­ten med si­na fö­re­läs­ning­ar på stabs­sko­lan. En­ligt Grand­mai­son var ini­ti­a­ti­vet den över­gri­pan­de nyc­keln till fram­gång på slag­fäl­tet. ”An­fall till var­je pris”, var Grand­mai­sons mot­to. Och nu följ­de han upp si­na ord med hand­ling.

När Grand­mai­son såg si­na män fly från det tys­ka an­fal­let var hans förs­ta re­spons att få igång ett mot­an­fall. Ne­re vid fo­ten av slutt­ning­en vid Achain såg un­der­löjt­nant Laf­far­ge översten stå med ban­da­ge­rat hu­vud och ett ge­vär i han­den me­dan han skäll­de ut och slog en skräck­sla­gen sol­dat som låg på mar­ken och skrek. Laf­far­ge fann det bäst att le­va upp till sin övers­tes ide­al och ro­pa­de till män­nen i sin sek­tion: ”Bil­da skyt­te­ked­ja! Fäst ba­jo­net­ter!” Han drog sa­beln och sprang fram­åt. Hans män följ­de ef­ter.

När han när­ma­de sig top­pen av ås­ryg­gen möt­te Laf­far­ge en skri­kan­de sol­dat. ”Han hu­vud var ing­et an­nat än ett en­da stort rött sår. En an­nan följ­de, se­dan än­nu en, med

"LIG­GAN­DE PLATT BAKOM DEN LIL­LA JORDVALLEN SKÖT VÅ­RA MÄN SÄ­KERT, MA­SKING­E­VÄ­REN MEJADE NER TYS­KAR­NA."

kros­sat an­sik­te.” Laf­far­ge för­stod att de var skjut­na på nä­ra håll och att hans män skul­le me­jas ner om de fort­sat­te. Han fick dem att sö­ka skydd me­dan han re­kog­no­se­ra­de. När han vän­de till­ba­ka upp­täck­te han att hans män ha­de änd­rat front och fy­ra­de av mot väst. I sin ki­ka­re kun­de Laf­far­ge se ra­der av grågrö­na fläc­kar längs den höjd frans­män­nen hål­lit kväl­len in­nan. Tys­kar­na! Laf­far­ge no­te­ra­de stolt att hans män sköt lugnt och kon­trol­le­rat. I ki­ka­ren såg han fle­ra tys­kar fal­la ef­ter att ha träf­fats av frans­ka ku­lor.

Men det var in­te nå­got var­ak­tigt. Laf­far­ges män var re­dan un­der kraf­tig ge­värs­eld och när som helst kun­de tys­kar­na kom­ma stor­man­de över ås­kam­men rakt mot de­ras blot­ta­de flank. Laf­far­ge be­ord­ra­de re­trätt, och han och hans män stör­ta­de ned­för slutt­ning­en me­dan kulorna ven runt dem.

Den frans­ka front­lin­jen höll på att bry­ta samman. Övers­te Grand­mai­son var så­rad på nytt och mås­te hjäl­pas bort. Två bat­te­ri­er med 75 mm-ka­no­ner er­öv­ra­des av tys­kar­na. Dö­da frans­män, iö­gon­fal­lan­de i si­na blå och rö­da uni­for­mer, låg ströd­da över mar­ker­na. Laf­far­ge tyck­te de påmin­de om blå­bär och vall­mo.

Även läng­re österut, runt Oron och Del­me, var det frans­ka för­sva­ret på grän­sen till sam­man­brott.

Chas­seu­rer­na vid Mor­hange

Ut­an­för Mor­hange höll frans­män­nen fort­fa­ran­de stånd mot de tys­ka an­fal­len. Här käm­pa­de elittrup­per­na från 4:e frans­ka chas­seur­re­ge­men­tet ( jä­gar­re­ge­men­te) en hård strid. I en­lig­het med Fochs or­der ha­de de an­fal­lit i gry­ning­en och stor­mat den tys­ka för­post­lin­jen men mås­te dra sig till­ba­ka när det våld­sam­ma ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang­et star­ta­de.

En av chas­seu­rer­na be­rät­ta­de: ”På någ­ra mi­nu­ter gräv­de vi oss en grund skytte­grav i en upp­höjd åker. Två bat­te­ri­er med 75:or fy­ra­de av bakom oss och hej­da­de den bay­ers­ka di­vi­sio­nen fram­för oss. Men ka­no­ner­na sköts snart sön­der av fi­en­dens ar­til­le­ri och vårt re­ge­men­te stod en­samt mot fi­en­dens in­fan­te­ri och ar­til­le­ri. Lig­gan­de platt bakom den lil­la jordvallen sköt vå­ra män sä­kert, ma­sking­e­vä­ren mejade ner [tys­kar­na] och un­der fy­ra tim­mar lyc­ka­des vi hål­la ’les Boches’ (ök­namn på tys­kar­na) på dry­ga 1 000 me­ters av­stånd.”

På Fochs vänst­ra fly­gel ha­de Bal­fou­ri­ers Järn­di­vi­sion dri­vits ut ur Cont­hil och Lidre­zig un­der morgon­tim­mar­na, men där­ef­ter hård­na­de det frans­ka för­sva­ret runt Haut- deKo­e­king. Även om de led sto­ra för­lus­ter un­der hopp­lö­sa mot­an­fall lyc­ka­des Bal­fou­ri­ers sol­da­ter hål­la stånd un­der för­mid­da­gen i den ste­kan­de so­len.

Si­tu­a­tio­nen var än­då kri­tisk för Fochs kår, ef­tersom den vänst­ra fly­geln från Achain till Del­me var nä­ra att kol­lap­sa. Dess­utom kom det oro­väc­kan­de be­sked ös­ter­i­från, där ock­så de två and­ra kå­rer­na i Cas­tel­naus ar­mé träf­fats av våld­sam­ma tys­ka an­fall.

Vac­ker, men skräm­man­de

Espi­nas­ses XV:E kår ha­de star­tat sitt pla­ne­ra­de an­fall norrut ti­digt på mor­go­nen,

men i lik­het med Fochs män stop­pa­des XV:E kå­ren snabbt av ett våld­samt tyskt ar­til­le­ri­bom­bar­de­mang. Snart fick Espi­nas­ses sol­da­ter syn på si­na fi­en­der. Alpjä­gar­löjt­nan­ten från 29:e di­vi­sio­nen i Ver­ga­vil­le såg dem kom­ma. ”När so­len bör­ja­de sti­ga fick vi se nå­got som är svårt att be­skri­va i ord. Un­ge­fär 800 me­ter fram­för oss fanns en låg ås­kam. Över kam­men kom fi­en­dens av­del­ning­ar fram … de grå­ak­ti­ga [tys­ka] in­fan­te­ris­ter­na spred sig i spring­marsch mot hö­ger och väns­ter … me­dan de avan­ce­ra­de rakt emot oss. De­ras re­gel­mäs­si­ga ut­grup­pe­ring var på ett sätt bå­de vac­ker och skräm­man­de på en gång … Det var nå­got tra­giskt och obön­hör­ligt över det he­la … Mi­na män, i täck­ning bakom en mur, sköt ut­an up­pe­håll in i den här ve­ri­tab­la flo­den av män.” Men ef­ter un­ge­fär en tim­me kom or­der om till­ba­kadrag­ning. Tys­kar­na höll på att tränga in bland hu­sen i Ver­ga­vil­le.

Tys­kar­na från Fritz von Be­lows XXI:E kår ha­de trängt ige­nom Ko­e­king- och Mo­nack­sko­gar­na där det fanns en öpp­ning mel­lan Fochs och Espi­nas­ses kårer, och här­i­från ho­ta­de de Espi­nas­ses vänst­ra flank och rygg. Där­med dröj­de det in­te länge in­nan Espi­nas­ses di­vi­sio­ner mås­te dra sig till­ba­ka. Men frans­män­nen bet kraf­tigt ifrån un­der till­ba­kadrag­ning­en. Det of­fi­ci­el­la tys­ka histo­ri­e­ver­ket Der Welt­kri­eg upp­ger att frans­män­nen drog sig bak­åt ”steg för steg” och för­or­sa­ka­de ”sto­ra för­lus­ter” bland de an­fal­lan­de trup­per­na från 31:a tys­ka di­vi­sio­nen. Tys­kar­na nåd­de in­te Di­eu­ze för­rän på ef­ter­mid­da­gen.

Ka­o­tisk strid i sko­gen

Läng­re österut var si­tu­a­tio­nen vär­re för frans­män­nen. Ta­ver­nas XVI:E kår ha­de pre­cis bör­jat ryc­ka fram ge­nom mor­gon­dim­man när det ljus­na­de, men stop­pa­des bru­talt av tys­kar­nas ka­no­n­eld. Så me­dan dim­man lät­ta­de kun­de de frans­ka för­pos­ter­na se de tys­ka skyt­te­ked­jor­na från I:a bay­ers­ka re­serv­kå­ren kom­ma emot sig.

Strax sö­der och väs­ter om Loud­re­fing up­pe­hölls bay­rar­na en stund av frans­ka för­sva­ra­re i Fénétrangsko­gens (av tys­kar­na kal­lad Forst Al­bes­dor) nor­ra än­de och på höjd 255 sö­der om Cut­ting. Men det dröj­de in­te länge in­nan bay­rar­na bör­ja­de tränga in i sko­gen, och en våld­sam och ka­o­tisk strid bröt ut mel­lan trä­den. I den oö­ver­skåd­li­ga si­tu­a­tio­nen bom­bar­de­ra­de det tys­ka ar­til­le­ri­et bå­de si­na eg­na och fi­en­dens trup­per. Dess­utom för­väx­la­de trup­per från 13:e och 10:e bay­ers­ka re­servre­ge­men­te­na varand­ra med fi­en­den och bör­ja­de skju­ta på varand­ra. 13:e re­ge­men­tet mås­te dra sig till­ba­ka för att om­or­ga­ni­se­ra sig in­nan an­fal­let kun­de fort­sät­ta.

Men bay­rar­na lät sig in­te stop­pas. Vid ti­o­ti­den på för­mid­da­gen stor­ma­de 10:e bay­ers­ka re­servre­ge­men­tet höjd 255. Frans­män­nen drog sig till­ba­ka i sista ögon­blic­ket ef­ter att ha vål­lat an­fal­lar­na ”in­te obe­tyd­li­ga för­lus­ter”. För­lus­ter­na var sär­skilt sto­ra bland of­fi­ce­rar­na.

Li­te läng­re österut lyc­ka­des ock­så 7:e bay­ers­ka re­servre­ge­men­tet tränga in i sko­gen. En löjt­nant från re­ge­men­tet be­skrev an­fal­let från tysk si­da: ”Vårt an­fall gick raskt fram­åt i långa språng … det var en fröjd att se vå­ra skyt­tars obön­hör­li­ga fram­ryck­ning mot skogs­kan­ten … När [vå­ra män] när­ma­de sig träd­lin­jen blev den fi­ent­li­ga eld­giv­ning­en allt sva­ga­re. Man fick käns­lan av att frans­män­nen re­dan ha­de dra­git sig till­ba­ka.” Men så drab­ba­des ock­så det här re­ge­men­tet av ett våld­samt bom­bar­de­mang från sitt eget ar­til­le­ri. De bay­ers­ka re­ser­vis­ter­na för­sök­te de­spe­rat sig­na­le­ra ge­nom att vin­ka med si­na pic­kel­hu­vor, sig­nal­flag­gor och näs­du­kar, till och med ba­tal­jons­fa­nan, men tys­ka sh­rap­nel­gra­na­ter fort­sat­te att spru­ta si­na döds­bring­an­de ku­lor över 7:e re­ge­men­tet. ”Det här [bom­bar­de­mang­et] kos­ta­de oss stör­re för­lus­ter än fi­en­dens in­fan­te­ri­be­skjut­ning”, be­rät­ta­de löjt­nan­ten. Först när en of­fi­cer till häst red till ka­non­ställ­ning­ar­na med en skrift­lig or­der upphörde det fel­rik­ta­de bom­bar­de­mang­et.

Men 7:e re­ge­men­tets pro­blem var in­te över. När de bay­ers­ka re­ser­vis­ter­na fort­sat­te in i sko­gen möt­tes de av in­ten­siv fransk ge­värs- och ma­sking­e­värs­be­skjut­ning. ”I skogs­för­svar var frans­män­nen mäs­ta­re. De för­stod sig bätt­re på den här löms­ka strids­ty­pen än vi”, skrev löjt­nan­ten. På någ­ra plat­ser bör­ja­de bay­rar­na ge vi­ka. Löjt­nan­ten be­rät­ta­de att re­ge­ments­sta­ben, som han själv till­hör­de, mås­te fram i front­lin­jen för att le­da och upp­munt­ra sol­da­ter­na di­rekt. Små frans­ka ställ­ning­ar med skytte­gra­var täck­ta av ned­hugg­na träd ska­pa­de sto­ra pro­blem för an­fal­lar­na. Än­då fick bay­rar­na grad­vis över­ta­get och tog den ena frans­ka po­si­tio­nen ef­ter den and­ra.

Så slog olyc­kan till igen. I den tä­ta sko­gen bröt det ut en ny våld­sam skottväxling mel­lan bay­ers­ka av­del­ning­ar som förväxlat varand­ra med fi­en­den. Till slut mås­te de dra sig en bit till­ba­ka för att få en över­blick över si­tu­a­tio­nen och få ord­ning i le­den.

Ti­digt på ef­ter­mid­da­gen ryck­te bay­rar­na fram på nytt. Även frans­män­nen ha­de kom­mit i oord­ning un­der skogs­stri­der­na. Bay­rar­na i 7:e re­ge­men­tet avan­ce­ra­de tre kilo­me­ter ge­nom sko­gen ut­an att mö­ta all­var­ligt mot­stånd. Först när de nåd­de skogs­kan­ten norr om Ang­wei­ler vid tre­ti­den på ef­ter­mid­da­gen mås­te de åter gö­ra halt.

Frans­män­nen vän­ta­de på dem i en stark skytte­gravs­ställ­ning med bra öpp­na skott­fält på mar­ker­na på bå­da si­dor om byn. Of­fi­ce­rar­na i 7:e re­ge­men­tet fann det därför bäst att vän­ta på ar­til­le­ri­stöd och att and­ra tys­ka re­ge­men­ten skul­le ho­ta fi­en­dens flan­ker. Det tog tid. Först kloc­kan halv sex

"I DEN TÄ­TA SKO­GEN BRÖT DET UT EN NY VÅLD­SAM SKOTTVÄXLING MEL­LAN BAY­ERS­KA AV­DEL­NING­AR SOM FÖRVÄXLAT VARAND­RA MED FI­EN­DEN."

bör­ja­de de tys­ka ka­no­ner­na att bom­ba Ang­wei­ler. Strax där­på bör­ja­de byn brin­na.

Kloc­kan var sex på kväl­len när 7:e re­ge­men­tet läm­na­de träd­lin­jen och stor­ma­de fram mot byn från norr och nord­ost. Sam­ti­digt an­föll ett an­nat re­ge­men­te väs­ter­i­från. Frans­män­nen in­såg att de in­te kun­de hål­la stånd mot en så­dan över­makt och drog sig snabbt till­ba­ka, men al­la kom in­te un­dan i tid. Löjt­nan­ten i 7:e re­ge­men­tet be­rät­ta­de att ”ett stort an­tal röd­byx­or togs till fånga”.

And­ra ar­mén slår till re­trätt

Ta­ver­nas kår pres­sa­des bak­åt längs he­la sin front­lin­je. Värst var det längst österut där tys­ka fram­stö­tar mel­lan vatt­nen och sko­gar­na sö­der om Mit­ters­heim drev en hård kil mel­lan Ta­ver­nas och Du­bails ar­mé vid Sar­re­bourg, så att de två frans­ka ar­mé­er­na höll på att bli av­skur­na från varand­ra och in­te skul­le kun­na ge varand­ra ef­fek­tivt stöd.

Re­dan ti­digt på för­mid­da­gen såg Cas­tel­nau mörkt på si­tu­a­tio­nen för sin and­ra ar­mé. Samt­li­ga av de tre kå­rer­na i front­lin­jen ha­de sto­ra svå­rig­he­ter. Fochs vänst­ra flank vid Del­me och Achain höll på att kol­lap­sa. Fochs hög­ra flank var ock­så ho­tad, ef­tersom Espi­nas­ses män drevs bak­åt mot Di­eu­ze. Och det kom illa­vars­lan­de be­sked från Ta­ver­nas av­del­ning­ar i sko­gar­na i öst.

Cas­tel­nau me­na­de att han in­te ha­de nå­got an­nat val än att ge or­der om re­trätt. I förs­ta om­gång­en skul­le ar­mén dra sig till­ba­ka åt­ta– tolv kilo­me­ter för att bil­da en ny front längs grän­sen. Det skul­le va­ra en me­to­disk, steg­vis till­ba­kadrag­ning med star­ka ef­ter­trup­per för att hål­la fi­en­den på av­stånd.

De frans­ka ef­ter­trup­per­na gjor­de en for­mi­da­bel in­sats och höll si­na positioner i fle­ra tim­mar un­der den ste­kan­de au­gus­ti­so­len, men än­då gick in­te den frans­ka re­trät­ten fullt så smi­digt som ge­ne­ra­ler­na hop­pats. Det upp­stod för­vir­ring och bör­jan till pa­nik i fle­ra av­del­ning­ar och många va­pen och myc­ket ut­rust­ning läm­na­des kvar.

Dra­ma längs Sar­re

Du­bails of­fen­siv norr om Sar­re­bourg ha­de star­tat kloc­kan fy­ra på mor­go­nen. 15:e di­vi­sio­nen ryck­te fram åt nord­ost för att in­ta by­ar­na Oberstin­zel, Gos­sel­ming och Saint-jean- de-bas­sel längs flo­den Sar­re. Frans­män­nen fick en bra start. I skydd av mor­gon­dim­man stor­ma­des Gos­sel­ming med ett ba­jo­nett­an­fall.

Men så bör­ja­de pro­ble­men för 15:e di­vi­sio­nen. En fram­stöt norrut mot Saint-jean­de-bas­sel me­dan dim­man lät­ta­de stop­pa­des av fi­en­dens ge­vär, maskingevär och ka­no­ner. And­ra av­del­ning­ar från 15:e di­vi­sio­nen pas­se­ra­de Dol­ving och fort­sat­te mot Sar­re­da­len mel­lan Oberstin­zel och Sar­ral­troff (Saa­ralt­dorf), men när de nåd­de skogs­kan­ten överst på dal­si­dan möt­tes de av in­ten­siv eld från maskingevär och ar­til­le­ri på höj­der­na på da­lens öst­ra si­da. Det frans­ka an­fal­let kom in­te läng­re. Kraf­tig tysk ar­til­le­ri­be­skjut­ning sat­te Gos­sel­ming i brand och vid nio på mor­go­nen drevs frans­män­nen ut av ett bay­erskt mot­an­fall. Un­der re­trät­ten över träsk­mar­ker­na och de öpp­na fäl­ten syd­väst om byn blev frans­män­nen hårt be­skjut­na med gra­na­ter och maskingevär, sam­ti­digt som ett bay­erskt re­ge­men­te ryck­te sö­derut från Saint-jean- de-bas­sel och ho­ta­de de­ras flank. Frans­män­nen led sto­ra för­lus­ter in­nan de nåd­de Berg­wald­sko­gen, väs­ter om Dol­ving.

In­fan­te­ri­stri­der­na mins­ka­de i styr­ka un­der för­mid­da­gen. På den här fron­ten ha­de be­fäl­ha­va­ren över tys­kar­nas sjun­de ar­mé, Jo­si­as von He­e­ring­en, skju­tit upp den sto­ra mo­tof­fen­si­ven till kloc­kan el­va för att ge si­na styr­kor mer tid att nå si­na ut­gångs­po­si­tio­ner. Un­der ti­den utkämpades en se­rie ojäm­na ar­til­le­ri­du­el­ler mel­lan någ­ra bat­te­ri­er med kor­ta frans­ka 155 mm-ri­mail­ho­ka­no­ner och en del av de tys­ka bat­te­ri­er­na med tungt ar­til­le­ri på mot­satt si­da av flo­den. Frans­män­nens ka­non­ställ­ning­ar upp­täck­tes gång på gång och bom­ba­des av tys­kar­na, så att de frans­ka ar­til­le­ris­ter­na he­la ti­den mås­te flyt­ta sitt ar­til­le­ri för att in­te bli skjut­na sön­der och samman. Där­med blev frans­män­nens ar­til­le­ri in­te så ef­fek­tivt.

Kloc­kan el­va bra­ka­de det loss längs he­la fron­ten vid Sar­re. Hund­ra­tals tys­ka ka­no­ner

och hau­bit­sar fy­ra­de av med full kraft mot de frans­ka po­si­tio­ner­na. Se­dan bör­ja­de långa skyt­te­ked­jor med sol­da­ter i pic­kel­hu­vor och ”fält­grå” uni­for­mer rö­ra sig fram­åt.

Vid Oberstin­zel, sju kilo­me­ter norr om Sar­re­bourg, kros­sa­des den främs­ta frans­ka lin­jen i skogs­kan­ten nä­ra flo­den av de tys­ka gra­na­ter­na och kulorna från ma­sking­e­vä­ren. Det bay­ers­ka krigs­ar­ki­vets histo­ri­e­verk be­rät­tar att när de bay­ers­ka trup­per­na kor­sat den in­tak­ta bron sö­der om Oberstin­zel och ryckt in i sko­gen fann de mäng­der av dö­da och så­ra­de frans­ka sol­da­ter. Bay­rar­na möt­te ba­ra svagt mot­stånd när de fort­sat­te upp­åt till höjd 304. Strax där­på in­tog de Do­ving.

He­la den frans­ka fron­ten norr om Sar­re­bourg höll re­dan på att slak­na. Tys­ka ob­ser­va­tö­rer på höj­der­na ös­ter om flo­den kun­de se frans­ka sol­da­ter dra sig till­ba­ka i oord­ning över de öpp­na mar­ker­na väs­ter om sko­gen Sar­re­wald. Och bay­rar­na pres­sa­de på för att ut­nytt­ja sitt över­tag. Ti­digt på ef­ter­mid­da­gen kor­sa­de de Sar­re vid byn Sar­ral­troff (Saa­ralt­dorf).

Se­dan fort­sat­te de upp­för slutt­ning­en och för­drev de sista frans­män­nen från sko­gar­na överst i da­len.

Läng­re norrut ryck­te bay­rar­na fram från Dol­ving mot Haut- Clocher. Löjt­nant Feuch­ting­er (an­tag­li­gen från 15:e bay­ers­ka in­fan­te­ri­re­ge­men­tet) be­rät­ta­de:

”Vårt upp­drag är nu att ryc­ka fram längs vägen mot Zit­ters­dorf [Haut- Clocher], in­ta plat­sen och säk­ra höj­der­na på sydsi­dan. Med det­sam­ma vi läm­nar byn ham­nar vi un­der ar­til­le­ri­eld, som ef­ter de ned­hu­ka­de hu­vu­de­na att dö­ma för­or­sa­kar en del be­kym­mer, men som tur var le­der det in­te till någ­ra för­lus­ter. Snart blir vi ock­så be­skjut­na av in­fan­te­ri, som lig­ger på en höjd längs vägen mel­lan Zit­ters­dorf och Sa­ar­burg. Nu bör­jar vårt ar­be­te. Jag är åter i förs­ta lin­je med min trupp och ryc­ker fram längs vägen [från Dol­ving]. Ter­räng­en är oö­ver­skåd­lig, bus­kar och slån­bärs­häc­kar spär­rar sik­ten … Kulorna kom­mer pi­pan­de från den and­ra si­dan, fle­ra gång­er vi­ner dö­den för­bi mig. Jag ilar från man till man, från häck till häck, pe­kar mot må­let, kon­trol­le­rar, upp­munt­rar … Mi­na män skju­ter, det är de­ras förs­ta skott­strid och de är li­te ner­vö­sa. Jag mås­te he­la ti­den ro­pa, el­ler sna­ra­re skri­ka, att de mås­te skju­ta lång­samt och sik­ta väl. Frans­män­nen skju­ter för det mesta för högt. Jag har ba­ra någ­ra få så­ra­de i min lil­la trupp. Någ­ra av vå­ra grup­per är till väns­ter om vägen där det är öpp­na äng­ar, och ut­gör därför myc­ket bätt­re mål för fi­en­den än vi bakom häc­kar­na, och li­der stör­re för­lus­ter. Jag gri­per en så­rad sol­dats ge­vär, tor­kar svet­ten från pan­nan och ögo­nen, och fy­rar av jag ock­så. Vårt ar­til­le­ri skju­ter igen med stor ef­fek­ti­vi­tet. Ef­ter un­ge­fär en tim­me bör­jar vå­ra mot­stån­da­re att ut­rym­ma sin ställ­ning längs vägen [mot Sar­re­bourg]. Det är en fröjd! Hur­ra, röd­byx­or­na drar sig till­ba­ka! Nu mi­na män! Upp! Upp! Gå mot den vi­kan­de fi­en­den!

Med bå­da flankerna ho­ta­de av fram­ryc­kan­de tys­ka av­del­ning­ar mås­te frans­män­nen snart dra sig ur Haut- Clocher/zit­ters­dorf och fort­sät­ta re­trät­ten åt syd­väst.

Sam­ti­digt ra­sa­de det häf­ti­ga stri­der på

"PÅ 300 ME­TERS HÅLL KAS­TA­DE SIG TYS­KAR­NA NER. DE BLEV BE­SKJUT­NA PÅ NÄ­RA HÅLL. VÅRT AN­TAL REDUCERADES MI­NUT FÖR MI­NUT, ME­DAN FI­EN­DENS AN­TAL HE­LA TI­DEN ÖKA­DE."

Sar­re­bourgs öst­ra si­da. Bay­ers­ka av­del­ning­ar ha­de avan­ce­rat ner från höj­der­na för att stor­ma sta­den men möt­te hårt franskt mot­stånd. Här lyc­ka­des det frans­ka ar­til­le­ri­et vål­la bay­rar­na be­ty­dan­de för­lus­ter. Ge­ne­ral Rauchen­ber­ger fanns bland de så­ra­de. Bay­rar­na lyc­ka­des stor­ma två by­ar kal­la­de sto­ra och lil­la Eich men när de fort­sat­te mot ka­sern­bygg­na­der­na i sta­dens öst­ra si­da stop­pa­des de av in­ten­siv fransk skott­loss­ning från ge­vär och maskingevär.

Sar­re­bourg för­sva­ra­des av 95:e re­ge­men­tet från 16:e di­vi­sio­nen. Di­vi­sions­be­fäl­ha­va­ren, Lou­is Er­nest de Maud’huy, kom själv från Lorraine och var fast be­slu­ten att hans män skul­le hål­la stånd så länge som möj­ligt. En av Maud’huys sol­da­ter, Jac­ques Péri­card, be­skrev se­na­re stri­der­na: ”På 300 me­ters håll kas­ta­de sig tys­kar­na ner. De blev be­skjut­na på nä­ra håll. Vårt an­tal reducerades mi­nut för mi­nut, me­dan fi­en­dens an­tal he­la ti­den öka­de … [Bom­bar­de­mang­et från] fi­en­dens ar­til­le­ri öka­de i styr­ka. Många hus fat­ta­de eld. El­den från ma­sking­e­vä­ren var … våld­sam … Tys­kar­na in­fil­tre­ra­de ut­kan­ten av sta­den på fle­ra stäl­len, för­sva­rar­na be­sköts in­te ba­ra frami­från, ut­an från hö­ger och väns­ter. De led enor­ma för­lus­ter.”

1 067 av re­ge­men­tets män blev lig­gan­de kvar i Sar­re­bourg.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Har ti­di­ga­re gett ut ”Sto­re Slag” (Spar­tacus2009), ”Kri­gen mot Sioux­e­ne” (Spar­tacus 2005), ”Un­der Frem­me­de Flagg – Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 1800-1900” (For­svars­mu­se­et 2002) och ”Til Vå­pen for det nye land – Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig” (Cap­pe­len 2001).

De bay­ers­ka trup­per­na runt Sar­re­bourg till­hör­de ge­ne­ral Os­kar von Xy­lan­ders 1:a bay­ers­ka kår. Xy­lan­der ob­ser­ve­ra­de stri­der­na från en höjd strax ös­ter om Sar­ral­troff. Det bay­ers­ka krigs­ar­ki­vets histo­ri­e­verk be­skrev ut­sik­ten: ”Vå­ra eg­na och fi­en­dens trup­per var näs­tan omöj­li­ga att se där de låg täck­ta i sän­kor­na och and­ra göms­len, men luf­ten skalv av då­net från ka­no­ner­na, knal­lar­na från ge­vä­ren och lar­met från ma­sking­e­vä­ren. Sh­rap­nel- och spräng­gra­na­ter [de­to­ne­ra­de] över­allt. Över [sko­gar­na] Saar­wald och Un­ter­wald låg tjock rök. Här och där stod hus i full brand. Även Sar­re­bourg brann allt mer. En tjock rök­sky steg upp från pro­vi­ant­ma­ga­si­net.”

Kvart i tre på ef­ter­mid­da­gen, när det stod klart att an­fal­let höll på att lyc­kas, skic­ka­de Xy­lan­der or­der till si­na två di­vi­sio­ner om att fram­gång­en skul­le föl­jas upp med en vi­da­re fram­ryck­ning mot syd­väst.

Du­bails ar­mé pres­sa­des bak­åt. Ef­ter att frans­män­nen för­dri­vits från höj­der­na norr om sta­den mås­te Sar­re­bourgs för­sva­ra­re dra sig till­ba­ka för att in­te bli av­skur­na. Det var bit­tert för de frans­ka sol­da­ter­na att be­hö­va läm­na sta­den de nyss er­öv­rat men ge­ne­ral Maud’huy de­mon­stre­ra­de sin orubb­li­ga strids­vil­ja ge­nom att be­fal­la si­na mu­si­kan­ter att spe­la me­lo­din ”Mar­che Lorraine” me­dan hans trup­per mar­sche­ra­de ut. Själv stod han med pi­pan i mun­gi­pan och häl­sa­de si­na män då de pas­se­ra­de. Maud’huy ska ha va­rit en av de sista frans­män­nen att läm­na sta­den.

Det skul­le gå över fy­ra långa år in­nan fria frans­ka trup­per åter sat­te fo­ten i Sar­re­bourg.

För att lät­ta på pres­sen för si­na öv­ri­ga av­del­ning­ar gav Du­bail or­der om att XIII:E kå­ren skul­le ge­nom­fö­ra ett mot­an­fall sö­der om Sar­re­bourg i kväll­ning­en. An­fal­let stop­pa­des bru­talt av bay­rar­nas ge­vär, maskingevär och ka­no­ner, men Du­bail kal­la­de det än­då en ”per­fekt suc­cé” ef­tersom det en­ligt hans upp­fatt­ning un­der­lät­tat re­trät­ten för Maud’huys 16:e di­vi­sion.

Även om bay­ers­ka av­del­ning­ar sent på kväl­len nått positioner näs­tan tio kilo­me­ter syd­väst om Sar­re­bourg väg­ra­de Du­bail att god­ta att hans ar­mé var sla­gen. På hans hög­ra fly­gel nä­ra Mont Do­non ha­de in­te tys­kar­na haft nå­gon stör­re fram­gång och Du­bail pla­ne­ra­de att fort­sät­ta slaget näs­ta dag, men så kom be­sked om att Cas­tel­naus ar­mé var i full re­trätt. Det förs­ta sto­ra slaget om Lorraine var för­lo­rat.

Fransk re­trätt

Cas­tel­neu ha­de en då­lig dag. Fle­ra av hans av­del­ning­ar var nä­ra att lö­sas upp un­der re­trät­ten från Mor­hange och mitt i allt kom be­ske­det om att hans egen son, som var löjt­nant i 4:e chas­seur­re­ge­men­tet, ha­de fal­lit un­der stri­der­na nä­ra Mor­hange. I kväll­ning­en be­slu­ta­de Cas­tel­neu sig för att fort­sät­ta re­trät­ten ge­nom nat­ten för att åter­vän­da till de be­fäs­ta po­si­tio­ner­na runt Nan­cy, där frans­män­nen star­tat sin of­fen­siv. Cas­tel­neu över­väg­de ock­så en vi­da­re till­ba­kadrag­ning än­da till flo­den Mo­sel­le men han fick tyd­ligt be­sked från Joff­re om att det in­te var ak­tu­ellt. Ställ­ning­ar­na vid Nan­cy skul­le hål­las.

Du­bail skrev se­na­re att det var med star­ka in­vänd­ning­ar han följ­de en or­der från Joff­re om att dra sig till­ba­ka. Ur Du­bails syn­vin­kel var den här till­ba­kadrag­ning­en ba­ra nöd­vän­dig ef­tersom Cas­tel­naus ar­mé bli­vit till­ba­kadri­ven och där­med blot­tat Du­bails vänst­ra flank. Men Du­bail val­de att bort­se från att ne­der­la­get för hans eg­na di­vi­sio­ner norr om Sar­re­bourg ock­så bi­dra­git till att de två frans­ka ar­mé­er­na ha­de mist kon­tak­ten med varand­ra. Bå­da de frans­ka ar­mé­er­na ha­de li­dit för­lus­ter den 20 au­gusti.

För­lu­stan­ta­len för sla­gen vid Mor­hange och Sar­re­bourg är osäk­ra men var up­pen­bar­li­gen sto­ra. Ge­nom att läg­ga ihop de an­giv­na för­lu­stan­ta­len för re­ge­men­te­na i Fochs kår kom­mer det fram att över 8 000 dog, så­ra­des el­ler togs till fånga. Även de and­ra kå­rer­na i Cas­tel­naus ar­mé led sto­ra för­lus­ter. En­ligt en mo­dern fransk histo­ri­ker var det to­ta­la an­ta­let dö­da och till­fång­a­tag­na i den här ar­mén 12 000. De så­ra­de nämns in­te. Du­bails för­lus­ter var an­tag­li­gen av mot­sva­ran­de stor­lek. Det är där­med tyd­ligt att de frans­ka för­lus­ter­na vi­da över­steg bå­de de 5 000 de själ­va med­gav och upp­skatt­ning­en på 10 000 från se­na­re histo­ri­ker. Högst tro­ligt­vis mås­te de frans­ka för­lus­ter­na ha va­rit på över 20 000.

Tys­kar­nas för­lus­ter ser ut att ha va­rit nå­got läg­re men än­då all­var­li­ga. Någ­ra av­del­ning­ar var sär­skilt hårt drabbade. 18:e bay­ers­ka re­ge­men­tet, som stred vid Mor­hange, ska ha mist 45 pro­cent av si­na sol­da­ter. Även många and­ra tys­ka re­ge­men­ten gav be­sked om fruk­tans­vär­da för­lus­ter.

Trouée de Char­mes

Som tur var för frans­män­nen var den tys­ka för­föl­jel­sen lång­sam och för­sik­tig. Där­med fick de slag­na frans­ka ar­mé­er­na tid att om­or­ga­ni­se­ra sig och för­be­re­da näs­ta strid i Lorraine. När tys­kar­na den 25 au­gusti slut­li­gen när­ma­de sig de starkt be­fäs­ta frans­ka ställ­ning­ar­na runt Nan­cy möt­tes de av ett våld­samt franskt mot­an­fall och drevs till­ba­ka un­der blodiga stri­der. Det som kal­la­des slaget i Trouée de Char­mes var en be­grän­sad fransk se­ger. De föl­jan­de da­gar­na bör­ja­de fron­ten sta­bi­li­se­ras. Kron­prins Rupprechts se­ger­marsch var stop­pad.

Un­der ti­den ha­de kri­gets cent­rum flyt­tat sig väs­terut, där Kluck och Bülows sto­ra tys­ka ar­mé­er plöj­de ige­nom Bel­gi­en in i Nord­frank­ri­ke och vi­da­re sö­derut i rikt­ning mot Pa­ris och flo­den Mar­ne.

Slaget om Lorraine ha­de tyd­ligt vi­sat den frans­ka of­fen­siv­dokt­ri­nens svag­he­ter, men även tys­ka svag­he­ter ex­po­ne­ra­des, bland an­nat svå­rig­he­ter­na med att föl­ja upp lyc­ka­de an­fall och att und­vi­ka att lång­di­stansar­til­le­ri­et be­sköt si­na eg­na.

Men fram­för allt vi­sa­de slaget den mo­der­na krig­fö­ring­ens hems­ka verk­lig­het. Da­gen där­på red kron­prins Rupprecht över slag­fäl­tet mot sitt nya hög­kvar­ter i Di­eu­ze. Över­allt på fäl­ten såg han mass­gra­var för män el­ler häs­tar, bygg­na­der som var ned­brun­na el­ler ra­se­ra­de av gra­na­ter och kor med sprick­fär­di­ga ju­ver som rå­ma­de av smär­ta, ef­tersom ing­en kun­nat mjöl­ka dem på fle­ra da­gar. Många lik var fort­fa­ran­de in­te be­grav­da. Kron­prin­sen såg dö­da frans­män lig­ga ut­ströd­da i si­na iö­gon­fal­lan­de rö­da byx­or. ”De låg si­da vid si­da. Någ­ra höll fort­fa­ran­de i si­na ge­vär. På grund av den in­ten­si­va het­tan var de fles­ta an­sik­te­na re­dan blå­svar­ta.”

"HÖGST TRO­LIGT­VIS MÅS­TE DE FRANS­KA FÖR­LUS­TER­NA HA VA­RIT PÅ ÖVER 20 000. TYS­KAR­NAS FÖR­LUS­TER SER UT ATT HA VA­RIT NÅ­GOT LÄG­RE MEN ÄN­DÅ ALL­VAR­LI­GA. NÅG­RA AV­DEL­NING­AR VAR SÄR­SKILT HÅRT DRABBADE. 18:E BAY­ERS­KA RE­GE­MEN­TET, SOM STRED VID MOR­HANGE, SKA HA MIST 45 PRO­CENT AV SI­NA SOL­DA­TER."

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.