Dov­hjorts­jakt: Per­fek­ta smyg­jak­ten

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT: DA­NI­EL FRO­DIN FO­TO: MAR­CUS ENG­STRÖM, GLENN LINDBERG OCH DA­NI­EL FRO­DIN

In­te li­ka pam­pig som kron­hjor­ten, in­te li­ka stor som äl­gen och in­te med li­ka an­ri­ka, svens­ka tra­di­tio­ner som rå­dju­ret. Men dov­hjor­ten bär på en un­der­bar egen­skap – den är all­de­les un­der­bar att smyg­ja­ga. Af­ton­bla­det Jakt&Fis­ke åker till dov­hjorts­ri­ka skogs­mar­ker i söd­ra Ös­ter­göt­land för att ja­ga ka­pi­tal dov.

Sam­ti­digt som kron­hjor­ten på se­na­re år spri­dit sig snabbt i sto­ra de­lar av Sve­ri­ge – även de nor­ra – så är dov­hjor­ten fort­fa­ran­de en an­ge­lä­gen­het främst för Mä­lar­da­len och sö­derut. Sak­ta spridd från skåns­ka her­re­sä­ten se­dan 1500-ta­let och i Sve­a­land från den po­pu­la­tion som släpptes ut på Lö­vön i Hjäl­ma­ren 1877 så kan vi 2017 sä­ga att de två oli­ka stam­mar­na mött varand­ra på den enas vand­ring norrut och den an­dres ut­bred­ning sö­derut. Fort­fa­ran­de gäl­ler dock att do­ven trivs bäst i små­sku­ret land­skap där äng­ar och helst vall­od­ling blan­das med ku­pe­rad skog där floc­kar­na kan ta dag­le­ga högt upp och ha koll på om­giv­ning­ar­na.

På vis­sa om­rå­den i fram­för allt Skå­ne, Ble­kinge, Ös­ter­göt­land och Sörm­land syns of­ta gi­gan­tis­ka hor­der av dov­hjor­tar­na även för den mind­re jakt­in­tres­se­ra­de som vill ta en bi­lut­flykt i land­ska­pen un­der vår och som­mar. Det kan då tyc­kas va­ra en en­kel sak att ja­ga hjort av val­fri färg och stor­lek.

När jakt­tid för horn­bä­ran­de djur se­dan drar igång förs­ta sep­tem­ber är ut­ma­ning­en en helt an­nan. Of­ta hit­tar du då en­dast hin­dar i grup­per till­sam­mans med årets kal­var. När al­la djur se­dan blir lov­li­ga från förs­ta ok­to­ber fram till brunst­up­pe­hål­let 20 ok­to­ber är det som all­ra ro­li­gast att be­ge sig ut i sko­gen.

Och det är just i sko­gen som över­teck­nad tyc­ker att den smy­gan­de dov­jak­ten blir all­ra mest ut­ma­nan­de och un­der­hål­lan­de. En ku­pe­rad bi­o­top med nyupp­tag­na hyg­gen ger bå­de ör­ter och ris som fö­da till hjor­tar­na och spän­nan­de om­rå­den att ki­kar­spa­na av och smy­ga på för jä­ga­ren.

Vår­dat viltet i 15 år

Skogs­fas­tig­he­ten Sven­se­rum lig­ger näs­tan på grän­sen mel­lan Ös­ter­göt­land och nord­öst­ra Små­land, i väst­ra kan­ten av den lil­la öst­göts­ka or­ten Fa­le­rum.

Här har två ge­ne­ra­tio­ner Da­ni­els­son vår­dat dov­hjorts­stam­men un­der nä­ra 15 år nu. Ge­nom att de förs­ta åren ef­ter att dov­hjor­tar skym­ta­des på mar­ken helt av­stå från att skju­ta men dä­re­mot hjäl­pa till med vin­ter­fod­ring så finns här nu en livs­kraf­tig dov­hjorts­stam.

– Det är otro­ligt vik­tigt att in­te ha för högt jakt­tryck på mar­ker­na och att skju­ta rätt djur när det är jakt. Dov­hjor­ten ger så oer­hört myc­ket fi­na jaktupp­le­vel­ser, gör ing­en ska­da på sko­gen och ger fan­tas­tiskt kött så det är verk­li­gen en till­gång, sä­ger Os­kar Da­ni­els­son, del av den and­ra ge­ne­ra­tio­nen Da­ni­els­son som nu för­val­tar skog och en rik vilt­stam av älg, vild­svin och in­te minst dov.

Över­teck­nad har haft för­må­nen att un­der en rad år var­je ok­to­ber få smy­ga om­kring fritt på den 600 hek­tar sto­ra fas­tig­he­ten. Många gång­er har vak­jakt vid två små viltåk­rar­na vi­sat sig ge hjort­krop­par som dock vi­sar sig först ef­ter so­lens ned­gång och där­med ing­et kvälls­jobb i slakt­bo­den.

Sam­ti­digt har åt­skil­li­ga kilo­me­ters pro­me­nad runt mar­ker­na gett en god lo­kal­kän­ne­dom.

Den här hös­ten ska jakt­till­fäl­let där­för kon­cen­tre­ras till smyg­jakt längs fro­di­ga di­ken där loc­kan­de ör­ter vän­tar på dov­viltet, lik­som över re­la­tivt ny­tag­na hyg­gen från det håll som vin­den tillå­ter.

Äter ör­ter i di­keskan­ten

Luf­ten är klar och him­len hög när jag går längs en av skogs­vä­gar­na ned mot öst­ra kan­ten på mar­ken. Vin­den är för da­gen syd­väst­lig, som så of­ta i Syd- och Mel­lans­ve­ri­ge. Min plan är där­för att bör­ja i mar­kens nord­öst­ra hörn och först ta mig an en po­pu­lär viltå­ker.

Mar­ken slut­tar nedåt un­der mi­na fotsu­lor, höjd­me­ter jag se­dan mås­te ta igen på vägen till­ba­ka. Ett fak­tum som in­te känns be­tung­an­de den­na ti­di­ga mor­gon när lö­ven in­tar ett spräck­ligt färg­spekt­ra och en­dast har någ­ra vec­kor kvar på si­na gre­nar.

Var­je krök på den ring­lan­de vägen er­bju­der ett spän­nings­mo­ment in­nan jag har fri sikt igen på näs­ta lil­la rak­sträc­ka. Dov­hjor­tar hit­tar pre­cis som rå­djur of­ta ör­ter i di­keskan­ten. Vid den sista krö­ken in­nan det är dags att vän­da upp­åt igen så är det nå­got som rör sig läng­re fram.

Två stång­hjor­tar, drygt två och ett halvt år gam­la, står och be­tar i träd­går­den till en för sä­song­en över­gi­ven som­mar­stu­ga på mar­ken. Pre­cis som för de äld­re, stör­re hjor­tar­na gäl­ler det att läg­ga på hul­let in­för brunst­pe­ri­o­den som snart bör­jar. Kanske kan en av des­sa två ungtup­par lyc­kas pa­ra sig med en hind, men jag är tvek­sam då hin­dar­na gär­na väl­jer de störs­ta hjor­tar­na i grann­ska­pet.

Istäl­let för att läg­ga min gam­le, trog­ne jakt­kam­rat, en Bla­ser­stud­sa­re i ka­li­ber 30-06, mot ax­eln så läm­nar jag vägen och smy­ger i skogs­kan­ten för­bi de två

En ku­pe­rad bi­o­top med ny­tag­na hyg­gen ger bå­de ör­ter och ris som fö­da till hjor­tar­na och spän­nan­de om­rå­den att ki­kar­spa­na av och smy­ga på för jä­ga­ren.

Dov­hjor­ten skif­tar i färg och kan va­ra rik­tigt mörk i päl­sen.

ätan­de yng­ling­ar­na. Det vo­re onö­digt att skräm­ma iväg ungtup­par­na och ris­ke­ra att de drar med sig en fin stör­re hjort som kan be­ta i när­he­ten.

Min kring­gå­en­de ma­nö­ver tar sin tid. Det gäl­ler att in­te kli­va på en torr gren och av­slö­ja mig.

Job­bar i lag

Ef­ter en stund i sko­gen kan jag ta mig ned på vägen igen. Jag har nått mar­ken lägs­ta och nord­öst­li­gas­te punkt. Nu vän­tar de två om­rå­den som känns mest gynn­sam­ma i da­gens vind­rikt­ning.

Först en klö­ver­vall. Det fro­di­ga om­rå­det klätt­rar i etap­per upp längs en bergs­si­da. Fo­kus lig­ger på att nog­grant sö­ka av val­len med vin­den i an­sik­tet ut­an att rö­ja mig. Dov­hjor­ten har en ut­märkt syn, bätt­re än rå­dju­rets. Det­ta gäl­ler även för dofts­in­net. Dess­utom job­bar en dov­hjort­flock i lag, det är all­tid nå­gon som tit­tar upp och spa­nar av om­giv­ning­ar­na.

Med den kring­gå­en­de rö­rel­sen runt de ätan­de två unga hjor­tar­na och nu en nog­grann men re­sul­tat­lös smyg­ning på viltå­kern så bör­jar för­mid­da­gens jakt­pass gli­da mig ur hän­der­na. Hjor­tar­na som mest tro­ligt va­rit ute sto­ra de­lar av nat­ten och mor­go­nen på fö­do­sök vill snart ta sin dag­le­ga. Att ja­ga dovhjort i le­ga är nästin­till omöj­ligt då dovhjort har en otro­lig för­må­ga att tryc­ka. Du kan gå för­bi en el­ler fle­ra hjort med ba­ra nå­gon me­ter och do­ven kom­mer än­då att kallt lig­ga kvar tills du gått för­bi.

Nej, bätt­re då att bry­ta mot mitt eget löf­te den­na mor­gon. Näm­li­gen att skyn­da mig li­te. Att ha bråt­tom på en smyg­jakt är en li­ka då­lig kom­bi­na­tion som IT-sä­ker­het och Trans­port­sty­rel­sen. Vis­sa sa­ker mås­te få ta sin tid.

Men jag bry­ter mot reg­ler­na och be­stäm­mer för att om jag in­te ser nå­gon hjort de förs­ta 50 met­rar­na upp längs den skogs­be­kläd­da bergs­si­dan som tar vid ef­ter viltå­kern så ska jag se­dan få skyn­da mig upp för res­ten av bergs­si­dan till kan­ten på det sto­ra hyg­get som är mitt näs­ta mål.

Ing­en hjort sik­tas i den gle­sa sko­gen.

Där ber­get blir bran­ta­re och sko­gen tä­ta­re små­spring­er jag där­för upp i den lil­la stig där jag gått för­ut. Jag vet att på mar­ken finns få tor­ra kvis­tar och det går, för­u­tom en tyng­re and­ning, lätt att ta sig upp höjd­me­ter för höjd­me­ter.

Mar­ken pla­nar ut ef­ter någ­ra mi­nu­ter och mer ljus når mig när jag ser kan­ten på hyg­get. Tem­pot dras ned. Jag lu­tar min le­ka­men mot ett träd för att häm­ta an­dan. Sam­ti­digt tar jag upp hand­ki­ka­ren och bör­jar spa­na av den närms­ta de­len av hyg­get.

Ef­tersom hyg­get är stort och be­lä­get i ku­pe­rad och ste­nig ter­räng finns här små, fuk­ti­ga fic­kor med mat för klöv­djur och dess­utom många små höjd­va­ri­a­tio­ner där dju­ren kan stå ut­an att jag ser dom.

Dess­utom vet al­la som vill för­sökt smy­ga över ett hyg­ge att det in­te är den enk­las­te ma­nö­vern. För att in­te ta­la om att du syns på långt håll för dju­ren, om du in­te hit­tar lämp­li­ga höjd­kam­mar att smy­ga längs med.

En förs­ta ki­kar­spa­ning ger ingen­ting för­u­tom att jag hun­nit få ned puls och and­ning till rätt ni­vå. Jag bör­jar där­för ta mig in på kan­ten av hyg­get för nå en höjd­kam som sker di­a­go­nalt längs den­na förs­ta del av det sto­ra hyg­get.

Ka­pi­tal dov i sik­te

Jag ska pre­cis ta mig runt en sten och und­vi­ka att sät­ta föt­ter­na i ett prass­ligt ris när jag upp­fat­tar att nå­got rör sig läng­re fram till mitt väns­ter. Jag fry­ser i ste­get. Hu­kar

mig sak­ta ned och vri­der se­dan upp an­sik­tet för­sik­tigt.

Cir­ka 150 me­ter bort, ti­di­ga­re göm­da i en li­ten sän­ka, står en hind, en kalv och även en ka­pi­tal dov i pre­cis la­gom stor­lek. Ing­en me­dalj­hjort, men det är in­te hel­ler må­let.

De tre rör sig över den­na del av hyg­get. Kloc­kan bör­jar dra sig mot mat­pa­us för tri­on och de kom­mer mest tro­ligt in­te att stan­na för att äta så myc­ket på de nä­rings­fat­ti­ga berg­häl­lar som vän­tar mel­lan de­ras nu­va­ran­de po­si­tion och sko­gen i kan­ten på hyg­get.

Jag tar snabbt ett be­slut. För att kom­ma när­ma­re rör jag mig snett fram­åt mot de­ras mål, den häg­ran­de skogs­kan­ten. Det­ta är ett risk­ta­gan­de ef­tersom dju­ren kan se mig och vän­da åt and­ra hål­let. Sam­ti­digt är det väl långt att skju­ta på 150 me­ter ut­an stöd.

Dju­ren be­tar för­strött sam­ti­digt som de rör sig mot sam­ma mål som jag själv. Steg för steg tar jag mig när­ma­re dju­ren.

Plöts­ligt anar hin­den nå­got. Hon re­ser hu­vu­det och spa­nar åt mitt håll, jag är pre­cis ba­kom ett buskage och vå­gar mig trots hen­nes blick någ­ra steg när­ma­re.

Nu har även kal­ven tit­tat upp, den tit­tar om­väx­lan­de mot mig och sin mor. Jag vå­gar mig på yt­ter­li­ga­re någ­ra steg. Dock anar hin­den nu oråd, hon går nu i jämn takt mot skogs­kan­ten, osä­ker på vad som rör sig läng­re ned på hyg­get.

Det är först när de två förs­ta dju­ren näs­tan nått skogs­kan­ten som hjor­ten tit­tar upp. Han­nen ver­kar lugn men drar sig för sä­ker­hets skull sak­ta ef­ter de and­ra två.

Jag hin­ner ta yt­ter­li­ga­re någ­ra steg. Jag hö­jer se­dan sak­ta bös­san. Le­tar mig in strax ba­kom bo­gen på den stol­ta her­ren. Jag lå­ter skot­tet gå.

Do­ven teck­nar ge­nom att knä­bö­ja. Men

Jag fry­ser i ste­get. Hu­kar mig sak­ta ned och vri­der se­dan upp an­sik­tet för­sik­tigt. All­tid när ett djur in­te lig­ger di­rekt på skott­plat­sen sås ett oros­frö i ma­gen.

den fort­sät­ter fram­åt, över sten­häl­lar­na och in i sko­gen.

Föl­jer blod­spå­ret

All­tid när ett djur in­te lig­ger di­rekt på skott­plat­sen sås ett li­tet oros­frö i ma­gen. Men den­na gång kän­ner jag mig trygg. Går fram till skott­plat­sen och ser rik­ligt med blod. Spa­nar se­dan i den rikt­ning som hjor­ten flyd­de och ser mer blod. Det räc­ker att föl­ja blod­spå­ret i ett 40-tal me­ter så lig­ger han där, dov­hjor­ten.

Rik­ligt snötäc­ke kom­mer mest tro­ligt att hind­ra dov­hjor­ten från att spri­da sig så myc­ket hög­re upp än Daläl­ven i Sve­ri­ge, och det är synd. Dov­hjor­ten är näm­li­gen ett fan­tas­tiskt vilt att be­skå­da, smyg­ja­ga och nju­ta av på mid­dags­bor­det.

För­sik­tig­het och att rö­ra sig så att du in­te läm­nar ku­liss är a och o.

Ka­pi­ta­la hjor­tar rör sig of­ta i herr­klub­bar till­sam­mans med and­ra han­nar.

Åker­val­lar in­spräng­da i ku­pe­rat land­skap – per­fekt för dov­hjor­ten.

Dov­hjor­ten har fi­na sko­vel­for­mi­ga horn.Vill du ock­så ja­ga på Sven­se­rum?I de gynn­sam­ma jakt­bi­o­to­per­na där syd­öst­ra Ös­ter­göt­land och nord­öst­ra Små­land möts kan du ja­ga med Ev­ko AB. På mar­ker­na finns en rad oli­ka viltar­ter, mer in­for­ma­tion hit­tar du på ev­ko.se och Fa­ce­book­grup­pen Ev­ko Jakt och Kon­fe­rens.

Al­la ty­per av stöd un­der­lät­tar ett bra skott.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.