Hen­rik ”Hin­ken” Fors­bergs förs­ta hjort

Bergs­ä­ven­tyr i Skott­land

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT: MAR­CUS ENG­STRÖM FOTO: MAR­CUS ENG­STRÖM, MAR­CUS NY­BERG

Att ja­ga till­sam­mans med en fö­re det­ta skid­skytt bju­der på en hel del skrö­nor, väl­digt myc­ket för­be­re­del­ser, pre­ci­sion och skäll för att man är oträ­nad…

Det här är histo­ri­en om när Hen­rik Fors­berg änt­li­gen fick sin förs­ta hjort.

15 000 till 20 000 skott av­los­sa­de per sä­song un­der tre års ak­tiv kar­riär som skid­skytt plus näs­tan 30 år som jä­ga­re – och in­te en en­da ned­lagd hjort. In­te ens en li­ten. Det är fa­cit för Hen­rik Fors­berg, Berge­for­sens stolt­het och nu­me­ra även ti­tu­le­rad hjor­tjä­ga­re. Men det kun­de för­stås ha bör­jat bätt­re…

Eli­tid­rot­ta­re är bra på att för­be­re­da sig, även fem­ton år ef­ter att de lagt ner den ak­ti­va kar­riä­ren. Val av klä­der, va­pen, ki­kar­sik­te och an­tal snus­do­sor att ha med sig till Skott­land dis­ku­te­ra­des i långa te­le­fon­sam­tal in­nan hös­tens re­sa till Skott­land. Stöv­lar el­ler käng­or, go­re-tex el­ler in­te go­re-tex, an­tal un­der­ställ och hands­kar – allt av­hand­la­des te­le­fon­le­des med oss som ja­gat året in­nan i Skott­land. Ingen­ting läm­na­des åt slum­pen. Nog­grann in­skjut­ning av 30-06:an, dess­utom i al­la möj­li­ga sor­ters kons­ti­ga skjut­ställ­ning­ar – så till den mil­da grad att ett li­tet jack på ögon­bry­net upp­stod (så kal­lat We­at­her­by scar) när det skul­le skju­tas i upp­för­bac­ke. Med spe­ci­ellt be­ställd hand­lad­dad am­mu­ni­tion – för bästa pre­ci­sion för­stås, in­te av snål­het.

– Ja, jag är ju nog­grann. När jag täv­la­de i skid­skyt­te (de tre sista åren av kar­riä­ren som bör­ja­de med förs­ta världs­cup­star­ten, i längd­lands­la­get 1988 och av­slu­ta­des med tre år i skid­skyt­te­lands­la­get 1999-2002) så la vi enor­ma mäng­der tid på skjut­ba­nan. I skid­skyt­te täv­lar man med ge­vär i ka­li­ber

.22, en li­ten pa­tron och ex­tremt käns­lig. Det kun­de va­ra sto­ra va­ri­a­tio­ner i oli­ka bat­char från till­ver­ka­ren, så vi sköt väl­digt myc­ket för att hit­ta de bästa se­ri­er­na ur till­verk­ning­en. Dess­utom i oli­ka tem­pe­ra­tu­rer för att ve­ta vil­ken am­mu­ni­tion som gick bäst i den tem­pe­ra­tur det skul­le täv­las i. Det blev fak­tiskt mel­lan 15 000 och 20 000 skott per år un­der tes­ter och trä­ning. Och när jag nu skul­le till Skott­land så vil­le jag ju va­ra väl för­be­redd och ve­ta att ku­lan tar där jag sik­tar, det är svårt att gö­ra sig av med gam­la va­nor, sä­ger Hen­rik.

In­te op­ti­malt

Så långt all­ting gott, jac­ket på ögon­bry­net ha­de till och med hun­nit lä­ka i tid fö­re av­re­san, när han som var by­rå­kra­ti­an­sva­rig (Da­ni­el Fro­din, reds anm) för den här jakt­re­san ring­de och be­rät­ta­de att han glömt den lil­la de­tal­jen att be­gä­ra till­stånd för in­för­sel av vå­ra va­pen till Skott­land. En by­rå­kra­tisk nöt som in­te går att knäc­ka, vi skul­le helt en­kelt få lå­na va­pen på plats. Hen­rik Fors­bergs för­be­re­dan­de va­pen­ar­be­te var för­gä­ves.

– Ja, det var ju in­te så bra… Att ja­ga med ett obe­kant va­pen är in­te op­ti­malt, men det

är ju in­te så att man stäl­ler in en dröm­re­sa på grund av det, sä­ger Hen­rik.

Väl fram­me i reg­nets för­lo­va­de land blir det ge­nast prov­skjut­ning av de va­pen vi ska ja­ga med. Där­ef­ter ti­dig kväll och än­nu ti­di­ga­re mor­gon. Nu skul­le Hen­rik Fors­berg få fäl­la sin förs­ta hjort. Vi skul­le ba­ra hit­ta en först…

Jakt på kron­hjort i de skots­ka näs­tan-hög­län­der­na är en fy­sisk jakt­form, nå­got som pas­sar den nu 50-åri­ge yng­ling­en Hen­rik Fors­berg. Ski­dåkar­be­nen ve­var på upp­för bergs­si­dor­na så till och med jakt­gui­den får hej­da ho­nom så han in­te spring­er på hjor­tar­na. Jag som är en mer nor­mal­byggd per­son skyl­ler på att jag ju mås­te fo­to­gra­fe­ra från en po­si­tion li­te läng­re bak… Vi pas­se­rar träd­grän­sen ef­ter ba­ra tju­go mi­nu­ters vand­ring, och ef­ter att ha gått på skrå längs den bran­ta bergs­si­dan bör­jar vi smy­ga i lå­ga ställ­ning­ar. Skots­ka jakt­gui­der kan tyd­li­gen se över kan­ter al­ter­na­tivt rakt ge­nom berg, för när vi kom­mer fram till en ut­skju­tan­de kant över ett stup så ser vi en grupp hjor­tar där ne­re. Av­stån­det är knappt två­hund­ra me­ter, och vi har en klart bra po­si­tion drygt fem­tio me­ter hög­re upp än hjor­tar­na. Hen­rik och gui­den kom­mer snabbt över­ens om vil­ket djur som ska fäl­las, och snart lju­der pisk­snär­ten från den ljud­däm­pa­de .308:an över ber­gen. Träff. Men hjor­ten går iväg.

– Allt­så… jag ska in­te skyl­la ifrån mig, men det var un­ge­fär som att tit­ta ge­nom en ige­nim­mad toarul­le, så den där träf­fen var nog in­te op­ti­mal, sä­ger Hen­rik.

Sät­ter fart nedåt

Vår gui­de är dock helt sä­ker på att träf­fen var dö­dan­de.

– Den gick ba­ra un­dan bakom det

där klipput­språng­et, den lig­ger där. Jag går och häm­tar bi­len, ni går och tar re­da på dju­ret, vi ses där ne­re på and­ra si­dan ån, sä­ger han och pin­nar iväg till­ba­ka åt samma håll som vi kom ifrån.

Det är som sagt brant ter­räng, så vi vill helst in­te att Hen­riks förs­ta hjort ska gå jät­te­långt, och vi har tur och hit­tar den snabbt när vi för­sik­tigt har krång­lat oss ner från vår av­sats. Ett av­fång­nings­skott be­hövs, en snabb ur­tag­ning och se­dan kort pa­us för att för­sö­ka ori­en­te­ra oss. ”Vi ses där ne­re på and­ra si­dan ån” skul­le vi­sa sig in­te va­ra li­ka lätt som det lå­ter…

– Ja… ehh, vi går väl rakt ner här då…, sä­ger Hen­rik och sät­ter fart med hjor­ten i släp­tåg. Som tur är var den in­te jät­tes­tor, för att slä­pa djur ge­nom oba­nad ter­räng och se­dan över en å är in­te det lät­tas­te ens för gam­mal skid­skytt i hyf­sad form. Dock är be­lö­ning­en värd be­svä­ret.

– Det är ju en ma­gisk jakt­form det här, fy­sisk an­sträng­ning till­sam­mans med spän­nan­de an­smyg­ning, att kry­pa och åla sig fram till en bra skjut­po­si­tion i den här fan­tas­tis­ka mil­jön – det är ju en oslag­bar kom­bi­na­tion. Det här har in­te jag upp­levt vid nån an­nan jakt, hel­hets­upp­le­vel­sen är enorm. Det här är på rik­tigt!, sä­ger Hen­rik.

– Det är dess­utom svårt, vil­ket ger en ex­tra kryd­da. Man mås­te ta med höjd­skill­na­den i be­räk­ning­en när man ska skju­ta. Det är långa skott­håll till­sam­mans med sto­ra höjd­skill­na­der, det kan stäl­la till det om man in­te tän­ker ef­ter in­nan skot­tet går iväg.

– Men nästa år ska jag se till att få med min egen bös­sa, och du ska va­ra bätt­re trä­nad så jag slip­per vän­ta på dig, av­slu­tar han.

Hen­riks förs­ta hjort är nu i det li­te sne­da hår­kor­set i ki­kar­sik­tet på den lå­na­de bös­san. In­te alls op­ti­malt att ja­ga med lå­nad bös­sa. Men öns­kat re­sul­tat upp­stod när skot­tet föll.

Hen­rik Fors­berg med fälld kron­hjortskalv. Bakom hans ax­el ser du vä­gen som vi se­dan slä­pa­de ner dju­ret till. En pro­me­nad på fem km i oba­nad ter­räng.

Ej horn­bä­ran­de djur är det som står på lis­tan un­der den här jakt­re­san, kalv och even­tu­ellt hind. Det är jakt­gui­den som av­gör vil­ka djur som får fäl­las.

Fan­tas­tisk na­tur där hav mö­ter berg, men det är ing­en nack­del att va­ra i bra fy­sisk form när man mås­te över tre top­par för att kom­ma i rätt vind mot de upp­märk­sam­ma hjor­tar­na.

Mor­gon­stund har guld i mun. Vac­ker sol­upp­gång en tim­me ef­ter an­mar­schen upp på ber­gen på­bör­ja­des.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.