Vildsvins­jakt: Skot­tens förs­ta skott på gris

Kilo­me­ter­långa an­smyg­ning­ar över vid­sträck­ta berg, det är var­da­gen för Paul Kent och An­gus Chur­chill från Skott­land. Men nu tar vi dem till ljud­lös, stil­la­sit­tan­de, mörk och mygg­rik vildsvins­jakt i de dju­pa sörm­länds­ka sko­gar­na. Väl­kom­men till Sve­ri­ge!

Jakt & Fiske - - Innehåll - TEXT: MAR­CUS ENG­STRÖM FOTO: MAR­CUS ENG­STRÖM, MAR­CUS NY­BERG

Man ska in­te gö­ra det lätt för si­na jakt­gäs­ter, en allt­för en­kel och triv­sam upp­ladd­ning in­för natt­ligt vak ef­ter vildsvin kan gö­ra att de tror att det all­tid är lätt­samt att ja­ga i Sve­ri­ge. Så vi bju­der på sur­ström­ming, en smak­rik tra­di­tion som vi äls­kar och gär­na de­lar med oss av. Men vi tar det från bör­jan. Paul Kent och An­gus Chur­chill är yr­kes­jä­ga­re i Skott­land och har gui­dat oss ex­tremt fram­gångs­rikt över böl­jan­de berg och i bran­ta slutt­ning­ar de se­nas­te åren, näs­tan var­je gång med skott­möj­lig­het på kron­hjort som re­sul­tat. Paul har 28 års yr­kes­verk­sam­het som jakt­gui­de i ryggsäc­ken, och An­gus är in­ne på sitt ni­on­de år. Då vå­ra ge­men­sam­ma stra­pat­ser i Skott­land run­das av med trev­li­ga sam­tal på den lo­ka­la pu­ben har det fram­kom­mit att det finns två enor­ma bris­ter i Pauls liv. Han har ald­rig va­rit i Sve­ri­ge, och han har ald­rig ja­gat vildsvin. Då va­ri­a­tion är vik­tig bå­de i kost och jakt så er­bju­der vi na­tur­ligt­vis ett be­sök i Sve­ri­ge – in­klu­si­ve vildsvins­jakt!

Det är slu­tet av maj när de bå­da skot­tar­na an­län­der till söd­ra Sve­ri­ge, årets vär­me­böl­ja har redan dra­git in över lan­det, men har än­nu in­te fått sko­gens in­vå­na­re att dra sig dju­pa­re in i skug­gan. Bil­re­san från Skå­ne till Stock­holm blir till en viltsa­fa­ri av epis­ka mått, med två enormt er­far­na par ögon fäs­ta mot åk­rar och skogs­bryn längs E4:an räk­nar vi till dry­ga hund­ra rå­djur mel­lan Helsing­borg och Stock­holm. Rå­djur som på Pauls och An­gus hem­ma­jakt­mar­ker är be­tyd­ligt mer säll­syn­ta än kron­hjort.

– Kron träng­er un­dan rå­dju­ren, så det finns långt ifrån så­na här mäng­der hem­ma hos oss, be­rät­tar Paul.

I van­lig ord­ning dy­ker det även upp ett an­tal dov­hjor­tar, men suc­cén är to­tal när Paul upp­täc­ker fy­ra re­jä­la vildsvin strax ef­ter att vi pas­se­rat land­skaps­grän­sen i Sörm­land.

– (skotsk svor­dom, bort­re­di­ge­rad för käns­li­ga ögon, reds anm)! De är ju gi­gan­tis­ka!, ut­bris­ter Paul som trots att han sit­ter med si­na långa ben in­kläm­da i bak­sä­tet lyc­kas ro­te­ra ett varv i bi­len för att föl­ja dju­ren som mum­sar på nå­got gott i en åker­kant.

– Så här är det all­tid, de finns öve­rallt här i Sörm­land, sä­ger jag (som hit­tills ald­rig ti­di­ga­re sett vildsvin längs E4:an…). Det gäl­ler ju att skru­va upp för­vänt­ning­ar­na.

När vi lagt till någ­ra rä­var ock­så till spot­ting-lis­tan ut­bris­ter Paul:

– Nu fat­tas ju ba­ra älg så har vi ob­ser­ve­rat hela Sve­ri­ges fau­na… och där står det två!

En ko med kalv span­ku­le­rar över en åker

ba­ra någ­ra mi­nu­ter i mo­tor­vägs­fart från vild­svi­nen och gri­sar­na, men på mot­sat­ta si­dan av vä­gen.

”Var­för åker ni till Skott­land”

När en tred­je älg slin­ker in i sko­gen re­la­tivt nä­ra Sö­der­täl­je bör­jar skot­tar­na tro att vi har ar­ran­ge­rat det hela. Trots att vi in­te såg någ­ra kron­hjor­tar där de fak­tiskt bru­kar stå strax sö­der om Nykö­ping.

– Var­för kom­mer ni till oss i Skott­land och ja­gar när det finns vilt öve­rallt här i Sve­ri­ge…?

Ja, in­te är det för väd­ret och den go­da ma­tens skull.

Vi an­län­der till Bro­by Sä­te­ri där vår värd Adri­an Di­e­den har du­kat på al­ta­nen. Sur­ström­ming gör sig lik­som bäst ut­om­hus. Nu ska de få för sin hag­gis, skot­tar­na!

Som al­la vet så sma­kar sur­ström­ming be­tyd­ligt myc­ket bätt­re än den dof­tar, trots det är det svårt att över­ta­la vå­ra gäs­ter att äta mer ef­ter den förs­ta tunn­bröds­kläm­man med färsk­po­ta­tis, lök och fer­men­te­rad fisk. Av nån an­led­ning tar po­ta­ti­sen slut fö­re fisken. Ef­ter väl­för­tjänt mål­tid bör­jar vi för­be­re­da för jak­ten, och ef­tersom det är så varmt kan vi ta det lugnt. Det be­hö­ver bli kväll, näs­tan natt för att vild­svi­nen ska vi­sa sig. Fo­kus lig­ger på att Paul ska få fäl­la sitt livs förs­ta gris, i and­ra hand att An­gus ska få skott­chans.

– Jag sköt fak­tiskt ett vildsvin för åt­ta år sen, på jakt i Sve­ri­ge dess­utom, sä­ger An­gus som ja­gar till­sam­mans med gäs­ter un­ge­fär 100 da­gar per år hem­ma i Skott­land.

– Det är svårt att hit­ta gris ute på fäl­ten nu, ef­tersom det in­te finns nåt för dem att äta där, så vi sät­ter er två på de he­tas­te åt­lar­na, sä­ger Adri­an Di­e­den.

Vi and­ra spri­der ut oss på jakt­mar-

Jakt­for­men skil­jer sig åt från sät­tet vi ja­gar på, här hand­lar det om tå­la­mod och tid. Och att va­ra tyst och lig­ga rätt i vind.

ker­na, en i en åker­kant och två på obe­lys­ta åt­lar. Med myg­gen som en­da säll­skap vän­tar vi in by­tet. Vi kör ut­an ra­dio och hål­ler kon­tak­ten via sms.

Vi vill för­stås att jaktupp­le­vel­sen ska bli bra för vå­ra gäs­ter, sär­skilt för Paul som dels in­te har fällt ett vildsvin ti­di­ga­re, och dels för att han kanske in­te upp­skat­ta­de sur­ström­ming­en li­ka myc­ket som vi and­ra… Sms-fing­rar­na går var­ma. Ing­en har nåt, in­te ett ljud. Och vi bör­jar und­ra hur den lång­ben­te Paul Kent, till var­dags van att va­ra i rö­rel­se hela da­gar­na – 38 vec­kor per år på jakt ef­ter kron­hjort upp och ner för bergs­si­dor och över he­dar – tycker om att sit­ta ihop­kru­pen och knäpp­tyst i ett jakt­torn som pat­rul­le­ras av skva­dro­ner av mygg. In­te sva­rar han på sms:en hel­ler.

När det bli­vit kol­svart natt för oss and­ra bry­ter vi tre svens­kar me­dan skot­tar­na sit­ter kvar på si­na be­lys­ta åt­lar, men vi be­stäm­mer oss för att be­ord­ra en pa­us och even­tu­ell om­grup­pe­ring.

Paul är sur. In­te för att det in­te hän­der nåt ut­an för att vi stör med att ta en pa­us i jak­ten.

– Jag har hört ljud, och strax ef­ter att jag satt mig på pass pas­se­ra­de en sug­ga med tre små­gri­sar, rik­tigt små. Nu kör vi igen, sä­ger han be­stämt.

Hand­lar mer om tå­la­mod

För­sik­tigt an­smyg­ning till­ba­ka till samma pass för Paul. Kloc­kan är 03.14, och det drö­jer ba­ra någ­ra mi­nu­ter in­nan skot­tet bry­ter ige­nom natten som bör­jar över­gå i mor­gon.

– Jag hör­de den på gans­ka långt av­stånd, den var fram­me vid åteln redan. Kanske pa­u­sen när jag gick från pas­set var vad som be­höv­des för att bry­ta död­lä­get och den skul­le vå­ga sig fram! Men nu lig­ger han där. Mitt förs­ta vildsvin!, sä­ger en märk­bart nöjd jä­ga­re.

Så vad tycker han då? Den här jakt­for­men skil­jer sig ju mar­kant från att ja­ga kron­hjort i Skott­land.

– Jakt­for­men skil­jer sig åt från sät­tet vi ja­gar på, här hand­lar det om tå­la­mod och tid. Och att va­ra tyst och lig­ga rätt i vind. Hem­ma i Skott­land där vi 99 pro­cent av ti­den ja­gar hjort så hand­lar det myc­ket om att in­te sy­nas ef­tersom hjor­tar­na ser så bra och det är öp­pen ter­räng. Vild­svi­nen ser ju då­ligt men har desto bätt­re lukt­sin­ne.

Min förs­ta kon­takt med sug­gan med tre kul­ting­ar vi­sa­de att det är smar­ta djur som är aler­ta. Myg­gen var in­te kul, sär­skilt när jag låg på mar­ken och vän­ta­de på att få ta skot­tet, men ad­re­nalin­påsla­get in­för att få fäl­la min förs­ta gris hjälp­te till! När gri­sen väl låg där så gick ad­re­na­li­net ur och min förs­ta tan­ke var ”nu mås­te vi bort här­i­från in­nan vi blir uppät­na!”. Att sit­ta still och vän­ta är ing­et pro­blem för mig, det hand­lar ju om jakt. Jag ha­de sut­tit helt stil­la där till en tim­me ef­ter sol­upp­gång­en om det ha­de be­hövts. Man ger helt en­kelt in­te upp för­rän al­la möj­lig­he­ter är ut­töm­da, sä­ger Paul

Kent.

Paul tit­tar oro­ligt på bur­ken. Han lyc­ka­des dock få i sig ett par kläm­mor med sur­ström­ming

Lök och Väs­ter­bot­tenos­ten lyf­ter den su­ra fisken.

What the hell am I do­ing her, tycks Paul frå­ga sig när mar­ker­na in­spek­te­ras. Myg­gor­na gil­la­de det skots­ka blo­det.

Lju­den av vild­svi­nen gjor­de Paul iv­rig att få fäl­la nå­got. Han här­da­de ut i det längs­ta.

An­gus har ti­di­ga­re skju­tit vildsvin och tog det pi­a­no.

Pass­ning­en gick li­ka snabbt och smi­digt som när en hjort pas­sas på de skots­ka ber­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.