Konstnären från Görväln
Närhet till vatten, skog och ett slott. Låter det som en vanlig uppväxt i Järfälla? Kanske inte, men det har varit konstnären Danielle Pamps verklighet i en villa i Görväln.
D et finns knappt en tom väggyta – varenda millimeter täcks av konst. Landskapsmålningar samsas med porträtt av människor i olika stilar, men i liknande färgskalor. Längst in i köket, under några av sina egna verk, sitter Danielle Pamp. Hon är född och uppvuxen här, i Görvälns gård Rättarebostaden. Raka motsatsen till köpcentrum och radhusområden.
– I somras satt jag och målade ute i trädgården. Jag kan vara ganska manisk och måla hela dagar, ätandet blir ofta lidande. Jag är glad om jag kommer ihåg att dricka vatten, säger Danielle Pamp.
Släkten Pamp har bott i Görväln sedan mitten av 1960-talet, då Danielles mormors mor arbetade som tjänstefolk åt genereallöjtnant Friis och hans fru, som då var innehavare av Görvälns slott. När de dog i slutet av 60-talet fick de anställda bo kvar i tjänstebostaden. Ett läge som man ogärna ger upp, och nu har tre generationer Pamp bott här i krokarna. Danielle växte upp med mormoderns föräldrar runt husknuten, och med både mamma Catharina, mormor Mai och morfar Ewert i huset. En storfamilj, där alla är konstnärer.
– Att ha fått flera generationers inflytande har gjort väldigt starkt intryck på mig, och att det alltid funnits konstnärligt skapande och en diskussion kring konst i hemmet. På ett sätt känner jag mig som en äldre person, säger Danielle Pamp och skrattar.
Som barn sprang hon runt fritt och lekte i Görväln med omnejd. I skogen, på badklipporna och i skrymslen under slottets södra flygel.
– Det var en spännande uppväxt. Jag var ett introvert barn som tyckte om att fantisera och drömma. Det här var som en sagovärld, och en skyddad miljö.
Det blev en krock med vad Danielle Pamp beskriver som det vanliga, moderna samhället bortom bohemlivet i Görväln.
– Jag kom till skolan med gamla kläder och vintageuttryck, vilket väckte uppmärksamhet. I tidig skolålder blev jag en excentrisk karaktär, och det har jag fortsatt att vara. Det har nog gjort mig ganska stark. Istället för att bli sänkt av andras reaktioner blev jag tjurig och skapade min egen karaktär. Och det funkar ju som konstnär, säger Danielle Pamp.
Redan i fem-årsåldern hjälpte hon morfar Ewert med hans skulpturer och målningar. Och att Danielle skulle bli konstnär stod klart i tidiga tonåren, då hon började måla dagligen och fick hjälp med olika tekniker av morföräldrarna.
Just nu är hon aktuell med en självbiografisk utställning i Jakobssbergs konsthall. Med konsten vill hon skapa en diskussion och sätta en agenda.
– Jag jobbar ofta självbiografiskt, och det blir automatiskt ganska politiskt. Jag ifrågasätter genus, könsnormer och identitet. I min bildvärld finns det gott om karaktärer med många olika könsuttryck, säger Danielle Pamp.
Med sitt queera, könsöverskridande uttryck är konst-och kulturvärlden en trygg bubbla, tycker Danielle Pamp. Där blir hon inte ifrågasatt för den hon är eller för hur hon ser ut.
– Men när jag är i den vanliga världen så blir jag varse att jag inte riktigt är anpassad för den. Där blir jag bedömd hårdare, utifrån vad jag har för genus och kläder. Jag blir bedömd utifrån vanliga mallar som jag uppenbart inte passar in i. Så jag försöker oftast undvika att försätta mig i den situationen.
Samtidigt har hon valt att bosätta sig i Wien, Österrike. Ett land som enligt henne själv ligger långt efter Sverige i hbtq-och transfrågor, och där samkönade äktenskap inte är tillåtet enligt lag.
– Jag gjorde verkligen ett lite märkligt val att flytta dit. Men jag kommer nog inte att bo där hela livet, i Stockholm glor ingen på en på gatan. I Wien blir jag penetrerad av blickar. Men jag är nöjd med min tillvaro i konstvärlden där. Konsten är den bästa av världar, för där kan allt komma till uttryck.
I tidig skolål- der blev jag en excentrisk karaktär, och det har jag fortsatt att vara.