13 dagar av undergång
Det var i oktober 1962 som världen nästan gick under. Mitt i kalla krigets kanske mest intensiva period befann sig USA och Sovjetunionen i ett dödläge gällande de sovjetiska missilerna som supermakten hade placerat på Kuba. Konflikten varade i cirka tretton dagar, och det var nära att kärnvapenkrig bröt ut – med total förintelse på båda sidor som följd. Ryssarna kallar det här mörka kapitlet i sin historia för Karibiska krisen. Hos kubanerna refererar man till oktoberkrisen. Men för de allra flesta, däribland USA, är perioden mer känd som Kubakrisen. En term som påminner om den skräckartade verklighet som man med nöd och näppe lyckades undvika.
USA och Sovjet hade före krisen redan varit involverade i kalla kriget i nästan 20 år, alltså
KUBA BLEV SKÅDEPLATSEN FÖR EN DÖDLIG KONFRONTATION MELLAN SOVJETUNIONEN OCH USA.
sedan slutet på andra världskriget. Andra menar dock att konflikten började trappas upp redan under första världskriget. Det var inte en öppen konflikt som man vanligen kan se mellan olika länder. Kalla kriget utspelades i första hand via spionage snarare än militära offensiver, även om båda supermakterna ändå deltog i regionala krig i Kina, Grekland och Korea. Efter 1945 var Sovjet, med sin enpartilösning och marxist-leninistiska riktning, den ideologiska motsatsen till USA:s fria, kapitalistiska samhälle. Sovjet försökte expandera och ta över östblocket, samtidigt som USA försökte behålla det västerländska inflytandet över regionen genom internationella initiativ, som NATO. Efter en tids kamp för att ta kontrollen över de latinamerikanska länderna och de avkoloniserade staterna i Afrika, länder i Mellanöstern samt Sydostasien kulminerade konflikten med Kuba.
Bakgrunden var egentligen Kubas regimskifte år 1959: en revolution där diktatorn Fulgencio Batista petades från makten och ersattes av den kommunistiske överbefälhavaren för Kubas revolutionära armé, Fidel Castro, som blev premiärminister och senare president. USA stöttade både Batista och ett flertal andra latinamerikanska diktatorer, och fick nu stark kritik från Castro under de första diplomatiska samtalen. Deras svar var ett misslyckat mordförsök på Castro efter vilket han krävde att USA skulle dra sig tillbaka från Guantánamo Bay. De vägrade och stannade kvar. Det är den enda amerikanska militärbasen i ett land som USA officiellt vägrar erkänna.
Castro reste till USA under våren 1959 för ett möte med president Dwight D. Eisenhower, men fick istället träffa vicepresidenten Richard Nixon.
DEN AMERIKANSKA REGERINGEN FICK PLÖTSLIGT
HÅRD KRITIK AV CASTRO.
Mötet gick inte bra och Castro alienerade
USA ytterligare när han tillkännagav för FN att Kuba skulle vara neutralt i konflikten mellan USA och Sovjetunionen. Man genomförde också reformer som innebar att Kubas rikedomar omfördelades, något som var mycket impopulärt bland många amerikaner som ägde land i Kuba och tvingades sälja för låga summor. CIA utförde ytterligare ett mordförsök på Castro, och den amerikanska militären arbetade med hemliga bombräder mot kubanska sockerfabriker i oktober 1959, socker var en av landets stora exportvaror. Amerikanska attacker på kubanska oljeraffinaderier och civila mål i Havanna följde. Den amerikanska regeringen förnekade allt detta officiellt.
Castro skrev på ett handelsavtal med den sovjetiske politikern Anastas Mikojan i februari 1960 och hoppades på mer makt i förhållande till USA. Motsatsen skedde dock och Eisenhower, som var pressad till brytningspunkten med Kuba, beordrade
CIA att störta republiken. Sovjets Nikita Chrusjtjov gick offentligt ut med sitt stöd till Kuba, USA försökte sig på ytterligare tre misslyckade mordförsök på Castro (ett av dem med maffians hjälp). I april 1961 hade USA infört kraftiga ekonomiska sanktioner mot
Kuba samt planerat en hemlig invasion. Den nyvalda presidenten John F. Kennedy fortsatte att neka till allt detta, men vid det här laget hade den amerikanska pressen fått nys om det hela. Chrusjtjov varnade för att Sovjet skulle ingripa mot alla aggressioner från USA som riktades mot Kuba. USA tvingades att ge upp sina planer efter att 200 soldater dött och runt tusen tillfångatagits som krigsfångar i Grisbuktsinvasionen. Kennedy och hans administration hade blivit totalt förödmjukade.
Chrusjtjov såg sin chans. I augusti 1962 började det komma in rapporter om att sovjetiska bilar med misstänkt last hade siktats på Kuba. Sovjet valde att hämnas på USA genom att placera kärnvapen i Karibien. De skickade dit en större arsenal stridsspetsar av modellen SS-4, som kunde
OFFICIELLT FÖRNEKADE USA BÅDE MORDFÖRSÖK OCH ATTACKER MOT
HAVANNA.
nå den amerikanska östkusten. Detta innebar alltså att Sovjet kunde attackera USA:s politiska centrum, Washington D.C. Utåt sett så rörde det sig dock inte om kärnvapen, utan endast om vanliga luftvärnsrobotar som Kuba skulle kunna använda mot fientliga grannar. Chrusjtjovs egentliga mål var däremot att få ett bättre politiskt fotfäste mot både USA och landets allierade i Storbritannien och övriga Europa.
Kennedy svarade med att starta säkerhetsrådet EXCOMM som föreslog sex lösningar på problemet. Det var omöjligt att inte göra någonting alls, men de diplomatiska satsningarna fungerade inte heller. Att hota Castro skulle med största sannolikhet ge motsatt resultat än vad man hoppades på. Ett krig med, eller en ockupation av, Kuba var en enorm risk. Det slutgiltiga beslutet blev då att sätta en blockad mot ön. Detta presenterades som att sätta Kuba i ”karantän”, då en faktisk blockad skulle ses som en krigshandling ur ett juridiskt perspektiv.
Klockan 19 den 22 oktober 1962 meddelade Kennedy i amerikansk tv och radio att den här ”karantänen” av Kuba skulle verkställas omedelbart och att alla leveranser av krigsmateriel till Kuba skulle stoppas.
5 000 amerikanska soldater skickades till Guantánamo-basen tillsammans med stöd från flygvapnet och marinkåren. Samtidigt började Castro mobilisera sina styrkor, och Chrusjtjov deklarerade att karantänen var en offensiv och fientlig handling, samt beskrev att ett krig mot USA var mycket troligt om inte USA lämnade Kuba ifred.
Dagen därpå kunde luftvapnet bekräfta att Sovjetunionen höll på med vapentester, vilket g jorde att USA installerade sig utanför Kubas kust och stoppade alla skepp från att komma nära ön.
Den 25 oktober skrev Kennedy till Chrusjtjov och hotade med fullskaligt krig om Sovjetunionen inte avlägsnade kärnvapnen. Chrusjtjovs svar den 26 oktober tydde på kompromissvilja. Han skrev att Sovjetunionen skulle ta bort sina kärnvapen från Kuba om han fick ett juridiskt bindande löfte om att USA aldrig skulle invadera Kuba eller stödja något
”BESLUTET ATT
SÄTTA EN BLOCKAD MOT ÖN PRESENTERADES SOM EN ‘KARANTÄN’ AV JURIDISKA SKÄL”
annat land att göra det. Kennedy var villig att förhandla med de här villkoren, men Castro var misstänksam mot Kennedy och kunde inte övertygas. Han skrev till Chrusjtjov om sin oro för att USA förr eller senare skulle invadera Kuba oavsett tidigare överenskommelser. Han gav Sovjetunionen tillåtelse att vara kvar i
Kuba med sina missiler som en avskräckande signal till USA. ”Jag tror att imperialisternas aggression är extremt farlig”, sa den kubanska ledaren i det som senare skulle komma att kallas Armageddon-breven. ”Om de faktiskt genomför en invasion av Kuba helt emot all moral och internationell lagstiftning är det dags att göra sig av med det här hotet för all framtid. Den här lösningen skulle vara hård och fruktansvärd men i legitimt självförsvar.”
Den 27 oktober eskalerade konflikten när den amerikanska majoren Rudolf Anderson sköts ner och dödades i sitt F-102-plan som råkat flyga in i det kubanska luftrummet. Ett annat amerikanskt spaningsflygplan blev också beskjutet från marken.
Det här var ungefär vid samma tid som andra konfrontationer skedde under havsytan i Karibiska havet. Det amerikanska slagskeppet USS Beale hade lyckats spåra den sovjetiska ubåten B-59 och attackerade ubåten med sjunkbomber. Men besättningen på Beale visste inte att B-59 hade med sig en 15 kilotons kärnvapentorped. Efter fortsatta attacker utan att kunna ta sig till ytan började B-59 att få slut på luft. Besättningen på B-59 var till sist mycket nära att skjuta iväg sin torped i ren desperation, men kapten Vasilij Archipov lyckades övertala sin besättning att kapitulera. Han kan mycket väl ha räddad världen från ett globalt kärnvapenkrig den dagen.
Medan allt detta hände fick Kennedy ytterligare ett brev från Chrusjtjov där han erbjöd sig att dra tillbaka sina vapen från Kuba. Detta på ett villkor, att USA g jorde samma sak i Turkiet. Ryssarna stod inte rent officiellt bakom attackerna på de amerikanska planen. Man menade istället att beslutet att attackera låg på enskilda officerare. Sovjetunionen verkade vara farligt nära att tappa kontrollen över sina egna styrkor. Om det skedde skulle det få katastrofala konsekvenser.
Kennedy svarade Chrusjtjov och accepterade hans krav om att USA inte skulle invadera
Kuba igen om de tog bort sina stridsspetsar. USA skulle också ta bort sina egna missiler som hotade Sovjetunionen i Turkiet. Chrusjtjov avslöjade senare att Kennedy också hade erbjudit sig att flytta USA:s kärnvapen i Italien. En symbolisk handling i första hand, då de italienska vapnen var föråldrade.
Klockan nio på morgonen den 28 oktober sändes ett meddelande från Chrusjtjov i Radio Moskva. Chrusjtjov berättade då att de sovjetiska vapnen omedelbart skulle flyttas tillbaka till Sovjetunionen från Kuba. En lättad Kennedy svarade direkt med att han skulle hålla sig till överenskommelsen och kallade Chrusjtjovs beslut ”ett viktigt och konstruktivt bidrag till freden”. Castro däremot hade inte blivit informerad och var rasande över att höra nyheten på radio.
USA:s ”karantän” av Kuba slutade däremot
”CASTRO DÄREMOT HADE INTE BLIVIT INFORMERAD OCH VAR RASANDE ÖVER ATT HÖRA NYHETEN PÅ
RADIO.”
De här sovjetiska vapnen placerades på Kuba i oktober 1962.
Kennedy träffar den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko
den 18 oktober 1962.
inte här, och amerikanska plan fortsatte att röra sig i det kubanska luftrummet för att övervaka den militära nedmonteringen.
De amerikanska flyguppdragen var som tur var ganska händelselösa. De ryska missilerna och annat krigsmaterial lastades ombord på åtta skepp som lämnade de kubanska vattnen mellan den 5 och 9 november. Blockaden var officiellt över den 26 november, och USA avlägsnade som avtalat sina kärnvapenmissiler från Turkiet i april året efter. Castro var antagligen inte särskilt nöjd med händelseförloppet, och relationerna mellan Sovjetunionen och Kuba svalnade betydligt efter krisen. Nu kunde inte USA attackera Kuba eller Castro utan att bryta mot villkoren i fredsfördraget, och på så sätt riskera en storskalig hämnd från Sovjetunionen.
Det var efter Kubakrisen som den så kallade heta linjen, en direktförbindelse mellan Moskva och Washington, sattes upp. Nu var det lättare för de två politiska stormakterna att kommunicera direkt om något liknande någonsin skulle hända igen.
Major Rudolf Anderson var den enda soldaten som dog i en stridssituation under konflikten (dock avled ytterligare 18 i olyckor) och hans kropp återlämnades till USA. Han fick senare en militär begravning i South Carolina.
Castro och Kuba var nu ganska säkra, men varken USA eller Sovjetunionen kom ur krisen med någon direkt ära. Chrusjtjov satt kvar vid makten i Sovjetunionen i ytterligare två år, men det faktum att han senare petades från sin position hade direkt koppling till den pinsamma situationen i Kuba. Många, till exempel politbyrån, ansåg att han hade skött situationen dåligt och att Sovjetunionen fått lida på grund av det.
Samtidigt försökte USA marknadsföra det hela som en stor seger, utan någon
”CHRUSJTJOV ANSÅGS HA BACKAT FRÅN EN SITUATION HAN SJÄLV HADE
SKAPAT.”
direkt framgång. Generalen Curtis Le May i flygvapnet var en av dem som var kritisk till händelseförloppet. Han kallade Kubakrisen för ”det största nederlaget i USA:s historia”. Le May hade från första stund argumenterat för en invasion av Kuba och fortsatte att göra det även efter att Sovjet dragit sig tillbaka.
”Vi kunde ha fått bort både missilerna och kommunisterna från Kuba på samma gång”, sa han 25 år senare.
I slutändan var det kanske mänskligheten i stort som var den stora segraren i Kubakrisen. Vi fick en ordentlig tankeställare där det också blev tydligt att hela världen hängde på två supermakter som båda hade kapacitet att totalt förgöra den andre. Blygsamma beräkningar av hur många som hade dött i ett kärnvapenkrig mellan de både supermakterna uppgår till många hundra miljoner människor.
Läskigt nog hann inte den så kallade domedagsklockan reagera på det som skedde. Domedagsklockan är en symbolisk visuell representation av hur nära världen är ett kärnvapenkrig. Klockan rörde sig inte alls under krisen, just för att händelseförloppet gick alldeles för snabbt. Strax innan krisen stod klockan på sju minuter till midnatt och flyttades efteråt tillbaka till tolv minuter innan midnatt. Man ansåg alltså att världen hade blivit betydligt säkrare efter upplösningen av Kubakrisen.
I skrivande stund står domedagsklockans visare på två och en halv minut till midnatt, mycket på grund av bristen på handlingskraft för att minska antalet kärnvapen globalt, risken för regionala konflikter samt det överhängande hotet med klimatförändringar. Uttalanden från USA:s president Donald Trump och Nordkoreas statschef Kim Jong-un har även ökat spänningarna.
Tanken på globala konflikter och total förstörelse har i vår moderna värld mest verkat vara ett minne från förr, men enligt vissa kan katastrofen vara närmare i tid än vad vi tror.