Kalla krigets bakgrund
TROTS SEGERN ÖVER EN GEMENSAM FIENDE I ANDRA VÄRLDSKRIGET GAV DE IDEOLOGISKA SKILLNADERNA MELLAN DEMOKRATIERNA I VÄST OCH SOVJETUNIONEN UPPHOV TILL EN FROSTIG KRAFTMÄTNING.
Ett gammalt pragmatiskt talesätt lyder: ”Min fiendes fiende är min vän”. Under andra världskriget satte så USA, Storbritannien och Sovjetunionen sina olika politiska och ideologiska åskådningar åt sidan för att kunna besegra den gemensamma fienden Nazityskland.
Ända från början var dock förhållandet ansträngt mellan de vitt skilda allierade som ville vinna kriget. Det var ett resonemangsäktenskap som brast på grund av flera viktiga orsaker. Sovjetunionen hade undertecknat en icke-angreppspakt med nazisterna 1939 och deltog aktivt i invasionen och uppdelningen av Polen samtidigt som man annekterade baltstaterna Litauen, Lettland och Estland. Sovjeterna hade också deltagit i ett bittert krig under sin nordliga expansion mot Finland 1939–1940, vilket fick Storbritannien att överväga ett ingripande på Finlands sida. Dessutom var västerländska observatörer akut medvetna om Sovjets uttalade mål att exportera den kommunistiska ideologin över världen.
Sovjeterna, å sin sida, var alltid försiktiga. De kom ihåg hur västländerna stöttat och till och med militärt ingripit mot deras regim under det ryska inbördeskriget som följde på bolsjevikrevolutionen. USA hade också avvaktat med att erkänna Sovjetunionen som en världsnation och väntat till 1933 med att ge dem ett fullständigt diplomatiskt erkännande. Polackerna hade invaderat Ukraina, som var belägrat av Ryssland,
1919. Därför var invasionen av Polen 1939 ur sovjetiskt perspektiv bara en hämnd och del av en större ansträngning för att bilda en buffert mot framtida inkräktare från väst.
Tyskarna hade plundrat Ryssland från det hållet 1914. Det var bara ett exempel på flera anfallande arméer som använde västländernas framstötar mot den ryska fronten som en väg till invasion. Sovjetunionen ansåg att USA och Storbritannien aldrig skulle kunna förstå deras ständiga osäkerhet och behovet av att kunna påverka sina egna gränser.
KÄBBEL I KRIGSTID
Operation Barbarossa, nazisternas invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941, förändrade allt fullständigt. Med lend-lease-hjälp från
USA kunde Röda armén så småningom samla sig och rulla mot nazisternas huvudstad
Berlin österifrån 1944 och 1945. Antalet döda sovjeter var dock högt. Medan USA och Storbritannien övervägde offensiva alternativ mot Tyskland fick Sovjet bära huvudbördan av den allierade insatsen mot nazisterna.
När kriget äntligen var över hade 20 miljoner sovjetiska militärer och civila stupat.
Sovjets premiärminister Josef Stalin oroade sig ständigt för att USA och Storbritannien skulle förhandla fram en separatfred med Tyskland. Han ställde krav på en andra front i Västeuropa för att minska pressen på Röda armén. Amerikanerna och britterna ville se landstigningar i Nordafrika under hösten 1942, sedan Sicilien och Italien följande år. Slutligen, 1944, korsade brittiska och amerikanska styrkor Engelska kanalen och landsteg i Normandie där de genomförde en utarbetad offensiv mot Tyskland. Stalins misstankar bekräftades – hans ”allierade” hade med flit försenat anfallet över kanalen för att dödsstriden mellan nazisterna och Röda armén skulle suga ut Sovjetunionen helt.
När amerikanska och sovjetiska soldater skakade hand i byn Torgau vid floden Elbe i april 1945, och delade Tredje riket i två delar,
JOSEF STALIN OROADE SIG STÄNDIGT FÖR ATT USA OCH STORBRITANNIEN SKULLE FÖRHANDLA FRAM EN
SEPARATFRED MED TYSKLAND.
växte sig klyftan mellan strategiparterna ännu större. Ledarna i väst var oroliga för att Sovjet hade slukat stora delar av Östeuropa. Skulle de utan vidare dra sig tillbaka när kriget var över? När tyskarna formellt kapitulerade för britterna och amerikanerna i en skola i Reims i Frankrike den 7 maj 1945 fanns en sovjetisk representant på plats för att underteckna kapitulationsdokumentet. Det räckte däremot inte för Stalin. Sovjeterna krävde en andra kapitulation i Berlin några timmar senare.
FREDEN VINNS
Med ögonen fästa vid maktbalansen, kartan över Efterkrigseuropa och den ökande påverkan på den framväxande tredje världen möttes de tre ledarna – USA:s president Franklin D. Roosevelt, den brittiske premiärministern Winston Churchill och Sovjets premiärminister Josef Stalin – i Jalta på Krimhalvön i Svarta havet den 4–11 februari 1945. De tidigare överenskomna ockupationszonerna i Tyskland och Österrike ratificerades, och städerna Berlin och Wien skulle också delas in i sådana zoner.
Även om Roosevelt och Churchill bestämde en tidsplan för när Sovjet skulle gå in i Stillahavskriget mot Japan och arbetade fram några grundregler för bildandet av Förenta Nationerna blev Polens status en av de första konkreta tvisterna när alliansen, inför den annalkande freden, började falla samman.
Stalin påstod: ”Ryssland har syndat mot Polen i det förgångna … den sovjetiska regeringen vill sona för sina synder … Polen måste stå starkt … och Sovjetunionen har intresse av att skapa ett mäktigt, fritt och självständigt Polen.” Churchill, som ständigt var misstänksam mot Stalin, ansåg att den sovjetiske ledaren bara var en ulv i fårakläder.
Oavsett Stalins lovande uttalande ockuperade Röda armén redan Polen och kommunisterna hade utan tvekan bestämt sig för att bevara landets pro-sovjetiska interimsregering. Omvänt påstod USA och Storbritannien att den polska exilregeringen var en mer korrekt representant för folkets sanna vilja. Roosevelt erkände i tvetydiga ordalag att en regering baserad på bredare underlag skulle kunna uppstå i Polen genom fria val vid ett senare datum. Även om vissa historiker anser att Roosevelt gav efter för Stalin när det gällde Polen hade han tvingats erkänna att ryska trupper redan hade kontrollen över landet.
Naivt eller inte, presidenten ansåg också att den bästa tidpunkten för att lösa framväxande efterkrigsfrågor var efter att stridigheterna slutat. Roosevelt fick dock inte leva så länge. Han dog två månader efter Jalta och bara några veckor innan den avgörande Potsdamkonferensen, som hölls i en av Berlins förorter från den 17 juli till den 2 augusti 1945.
När segrarna i andra världskriget samlades igen var två av ledarna nya. President Harry S. Truman representerade USA och den brittiska väljarkåren avsatte Churchill mitt under konferensen till förmån för en ny premiärminister, Clement Attlee. Vid Potsdam kom de tre ledarna överens om flera aspekter av hur administrationen av det ockuperade Tyskland skulle skötas, inklusive ett initiativ för att åtala nazistiska krigsförbrytare, utfärdandet av gemensamma uttalanden om avnazifiering och andra ämnen och införandet av en process för att tillhandahålla Sovjetunionen krigsreparationer, utifrån landets ockupationszon i Tyskland.
President Truman, som bara nyligen fått reda på atombombens existens, hade faktiskt skjutit upp starten för Potsdamkonferensen för att invänta besked om att mirakelvapnet fungerade. Under en av sessionerna lutade sig Truman nära Stalin och kommenterade att USA hade ett ”nytt vapen med ovanligt förgörande kraft” i sin ägo. Stalin svarade torrt att han hoppades att USA skulle ”använda sig av det här nya tillskottet till de allierades arsenal”.
Även om Truman inte specifikt nämnde kärnvapen hade Stalin informerats om Manhattanprojektets fortskridande genom sitt omfattande spionnätverk i USA. En vecka efter att ledarna lämnat Potsdam släppte USA atombomber mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, vilket avslutade andra världskriget i Stillahavsområdet. Efter att amerikanerna visat upp sitt nya vapen och dess förgörande kraft erbjöd de inte Sovjetunionen någon roll i efterkrigsockupationen och rehabiliteringen av Japan. Stalin tvingades vika sig för
USA:s kärnvapenmonopol och blev allt mer stridslysten allt eftersom tiden gick.
BYGGANDET AV ÖSTBLOCKET
Strax efter att kriget i Europa var över började flyktingar fly västerut från de stora länderna där sovjetisk militär förskansat sig. Redan innan krigsslutet hade Sovjet genomfört kommunistiskt styre i Albanien. Så tidigt som 1944 insåg Churchill hur läget skulle bli i Östeuropa. ”Utan tvivel kommer alla Balkanländer, förutom Grekland, att bolsjeviseras och det finns inget jag kan göra för att förhindra det. Det finns inget jag kan göra för Polen heller”, klagade han. Snart nog skulle den grekiska staten mycket riktigt behöva slåss för sitt liv mot ett kommunistiskt övertagande.
1946 hade kommunistiskt styre konsoliderats i Bulgarien och Rumänien. Följande år följde Ungern efter när de redan dominerande kommunisterna avslöjade sin kontroll över Polen. 1948 hade Sovjetstödda kommunister tagit makten i Tjeckoslovakien i en statskupp.
DEN SOVJETISKE DIKTATORN TRODDE ATT HANS TIDIGARE ALLIERADE SKULLE BÖRJA BRÅKA OCH
TJAFSA SINSEMELLAN.
Samma år, mitt under ökande spänningar, började Sovjet smyga in tyska kommunistledare till makten i sin ockupationszon. 1949 utropades Tyska demokratiska republiken, allmänt kallad Östtyskland.
Tidigt under efterkrigsperioden hade
Stalin och hans rådgivare räknat med en ekonomisk nedgång i väst. Topprankade sovjetiska ekonomer förutspådde att den amerikanska regeringen drastiskt skulle minska försvarsbudgeten och att hopsamlade konsumentbehov skulle släppas loss på en sårbar marknad när produktionen ställdes om från krigstid till fredstid, sätta igång en skenande inflation i USA och påskynda en djup recession. Den sovjetiske diktatorn trodde också att hans tidigare allierade skulle börja bråka och tjafsa sinsemellan när de stred om ekonomisk makt när de dekadenta demokratierna återgick till sin förkrigspolitik med kolonialism och utnyttjandet av underutvecklade länder.
När inget av dessa scenarier inträffade började sovjeterna allt mer beslutsamt skydda sina egna intressen, exportera sin ideologi över Europa och andra platser i förhoppning om att skapa en kommunistisk kontinent som Sovjetunionen i slutändan skulle styra över.
Amerikanernas innehav av atombomben förstärkte Stalins oro när det gällde Sovjets säkerhet. Fyra långa år tog det från Hiroshima och Nagasaki till den första framgångsrika detonationen av sovjetiskt kärnvapen den 29 augusti 1949. Under tiden var Sovjet tvunget att överväga risken för ett kärnvapenanfall i händelse av ett krig med västländerna, även om Röda armén till antalet var långt större än de konventionella amerikanska och brittiska styrkor som var stationerade på kontinenten.
UPPDÄMNING OCH EKONOMI
Vid slutet av andra världskriget var den rådande amerikanska antikommunistiska strategin förkroppsligat i en policy som kallades ”uppdämning”. 1946 blev George Kennan, en amerikansk diplomat, den främsta förespråkaren för uppdämning. Kennan skrev att Sovjetunionen i själva verket var en ”politisk makt som fanatiskt följde uppfattningen att med USA kan det inte bli något permanent modus vivendi”. Han resonerade vidare att västländerna var tvungna att fortsätta med ”långvarig, tålmodig men bestämd och vaksam uppdämning av ryska expansionstendenser.”
I världskrigets kölvatten, samt med alla de liv som gått förlorade, var ekonomierna i Europas länder förstörda. Mitt under det växande hotet om en västlig expansion av kommunismen ändrade sig USA när det gällde en tidigare ståndpunkt gällande Efterkrigstysklands position inom nationsfamiljen.
Under den andra Quebec-konferensen i september 1944 kom president Roosevelt och premiärminister Churchill överens om att anta Morgenthauplanen, ett förslag från den amerikanske finansministern Henry Morgenthau Jr. Morgenthauplanen förespråkade i huvudsak att man tog ifrån Tyskland förmågan att i framtiden gå ut i krig. Försvarsindustrin skulle utplånas och alla företag förknippade med det skulle gå samma öde till mötes eller drastiskt inskränkas. Tyskland skulle pacificeras till ett icke hotfullt pastoralt land.
Inom två år hade situationen förändrats. Det mest lovande skyddet mot en sovjetisk expansion var återinförandet av ekonomiskt välstånd i Europa. Flyktingar som återvände till hem som blivit förstörda, utan jobb, utan framtid och utan hopp var mottagliga för kommunistisk filosofi. Den 6 september 1946 reste den amerikanske utrikesministern James F. Byrnes till Tyskland där han höll ett banbrytande tal som tillintetg jorde Morgenthauplanen och varnade Sovjetunionen för att USA skulle behålla sin militära närvaro i Västeuropa på obestämd tid.
Byrnes förklarade senare: ”Kärnpunkten i vårt program var att vinna det tyska folket … Det var en strid mellan oss och Ryssland om dem.” Direktiv 1779 från USA:s samfällda stabschefer följde snart. Det här policydokumentet handlade direkt om de ändrade målsättningar som
”den fria världen” ville uppnå i Efterkrigstyskland. Det uttryckte tydligt: ”Ett ordnat, välmående
Europa kräver ekonomiska bidrag från ett stabilt och produktivt Tyskland.” Den 12 mars
1947 höll president Truman ett symboliskt tal inför en samlad kongress där han förklarade att USA skulle erbjuda hjälp till alla demokratiska länder som stod inför hotet att störtas av interna eller externa ”auktoritära” influenser. I enlighet med uppdämningspolicyn var presidenten tydlig med att sådan hjälp kunde komma i form av ekonomiskt, humanitärt eller militärt
PRESIDENTEN VAR TYDLIG MED ATT SÅDAN HJÄLP KUNDE KOMMA I FORM AV EKONOMISKT, HUMANITÄRT
ELLER MILITÄRT STÖD.
stöd. I samma tal uppmanade han kongressen att godkänna 400 miljoner dollar i hjälp till Grekland och Turkiet, där Sovjet verkade skapa fortsatt politisk oro.
Presidentens synsätt blev känt som Trumandoktrinen och för att implementera policyn vidare måste ett stort utlandshjälpsinitiativ i Europa utvecklas. General George C Marshall, arméstabschef och nära rådgivare till president Roosevelt under krigsåren, utsågs till utrikesminister tidigt under 1947 och halvvägs in på året drog han upp ett omfattande hjälpprogram som skulle blåsa nytt liv i den europeiska ekonomin. Sovjet tackade nej till att delta i programmet, som gick till historien som Marshallplanen, och förbjöd sina östeuropeiska lydstater att gå med.
Marshallplanen trädde i kraft den 8 april 1948 och under de följande fyra åren delades 13 miljarder dollar ut i amerikansk hjälp till 16 länder för att öka energin i den knappa europeiska ekonomin. Infrastrukturen byggdes upp, industrin moderniserades och de hungriga fick mat. Samtidigt som man tillhandahöll en enorm humanitär hjälp bidrog Marshallplanen i hög grad till att dämma upp kommunismen.
MOBBNING, BLOCKAD OCH MURENS FALL
Sovjetunionens svar på Marshallplanen var dramatiskt. Kommunisterna utvecklade sitt eget ekonomiska hjälppaket, kallat Molotovplanen, med hänvisning till den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.
SAMTIDIGT SOM MAN TILLHANDAHÖLL EN ENORM HUMANITÄR HJÄLP BIDROG MARSHALLPLANEN I HÖG
GRAD TILL ATT DÄMMA UPP KOMMUNISMEN.
Regimskiftet i Tjeckoslovakien var ett direkt ingripande för att hindra landet från att acceptera hjälp via Marshallplanen. I juni 1948 stängde Sovjet vägarna till Västberlin och stängde av all elström och vatten i ett försök att tvinga USA, Storbritannien och Frankrike att överge staden.
Berlinblockaden resulterade i en luftbro till Berlin för att ge Västberlins invånare de nödvändiga förnödenheterna. Eftersom västländernas militära närvaro i Europa hämmades av det stora antalet närvarande stridsvagnar och soldater från Röda armén genomförde USA och Storbritannien en massiv insats med en luftbro som visade sig vara framgångsrik. I maj 1949 erkände sig Sovjet besegrade och hävde blockaden. Luftbron till Berlin resulterade i två oavsiktliga konsekvenser. Det stärkte vänskapsbanden mellan USA, Storbritannien och människorna i Västtyskland samtidigt som de förödmjukade sovjeterna hårdnade ytterligare diplomatiskt sett.
Ur pragmatisk synvinkel kunde västländerna inte göra mycket när Sovjet stärkte sitt grepp om Östeuropa. När president Dwight D. Eisenhower valdes 1952 var uttrycket ”järnridå”, som Churchill myntat, i högsta ropet. Det beskrev den stängda situation som kommunistländerna befann sig i. Ändå ökade styrkan i kalla kriget ständigt under de kommande åren när supermakterna försökte få makten i tredje världen genom direkt ekonomiskt stöd, ombudskrig, spionage och diplomatiska svulstigheter, samtidigt som hotet om kärnvapenkrig och en okontrollerad kapprustning gav upphov till MAD-teorin (Mutually Assured Destruction). Oroshärdar på den koreanska halvön och i Vietnam och på Kuba uppstod samtidigt som Mellanöstern och den afrikanska kontinenten drogs in i mixen.
Även om katastrofen med andra världskriget banat väg för kalla krigets uppkomst hade fröna till konflikten redan såtts med de ideologiska och ekonomiska skillnaderna. Den verkliga tragedin med ett halvt århundrades uppdämning beror åtminstone till viss del på dem vars oförmåga till att resonera resulterade i åratal av stridigheter.