Kal­la kri­gets bak­grund

Kalla kriget - - Innehåll -

TROTS SE­GERN ÖVER EN GE­MEN­SAM FIENDE I AND­RA VÄRLDS­KRI­GET GAV DE IDEOLOGISKA SKILL­NA­DER­NA MEL­LAN DEMOKRATIERNA I VÄST OCH SOV­JE­TU­NI­O­NEN UPPHOV TILL EN FROSTIG KRAFT­MÄT­NING.

Ett gam­malt prag­ma­tiskt ta­le­sätt ly­der: ”Min fi­en­des fiende är min vän”. Un­der and­ra världs­kri­get sat­te så USA, Stor­bri­tan­ni­en och Sov­je­tu­ni­o­nen si­na oli­ka po­li­tis­ka och ideologiska åskåd­ning­ar åt si­dan för att kun­na be­seg­ra den ge­men­sam­ma fi­en­den Na­zi­tyskland.

Än­da från bör­jan var dock för­hål­lan­det an­strängt mel­lan de vitt skil­da al­li­e­ra­de som vil­le vin­na kri­get. Det var ett re­so­ne­mangsäk­ten­skap som brast på grund av fle­ra vik­ti­ga or­sa­ker. Sov­je­tu­ni­o­nen ha­de un­der­teck­nat en ic­ke-an­grepps­pakt med na­zis­ter­na 1939 och del­tog ak­tivt i in­va­sio­nen och upp­del­ning­en av Polen sam­ti­digt som man an­nek­te­ra­de balt­sta­ter­na Li­tau­en, Lett­land och Est­land. Sov­je­ter­na ha­de ock­så del­ta­git i ett bit­tert krig un­der sin nord­li­ga ex­pan­sion mot Fin­land 1939–1940, vil­ket fick Stor­bri­tan­ni­en att över­vä­ga ett in­gri­pan­de på Fin­lands si­da. Dess­utom var väs­ter­länds­ka ob­ser­va­tö­rer akut med­vet­na om Sov­jets ut­ta­la­de mål att ex­por­te­ra den kom­mu­nis­tis­ka ide­o­lo­gin över värl­den.

Sov­je­ter­na, å sin si­da, var all­tid för­sik­ti­ga. De kom ihåg hur väst­län­der­na stöt­tat och till och med mi­li­tärt in­gri­pit mot de­ras re­gim un­der det rys­ka in­bör­des­kri­get som följ­de på bol­sje­vik­re­vo­lu­tio­nen. USA ha­de ock­så av­vak­tat med att er­kän­na Sov­je­tu­ni­o­nen som en världs­na­tion och vän­tat till 1933 med att ge dem ett full­stän­digt di­plo­ma­tiskt er­kän­nan­de. Po­lac­ker­na ha­de in­va­de­rat Ukrai­na, som var be­läg­rat av Ryss­land,

1919. Där­för var in­va­sio­nen av Polen 1939 ur sovjetiskt per­spek­tiv bara en hämnd och del av en stör­re an­sträng­ning för att bil­da en buf­fert mot fram­ti­da in­kräk­ta­re från väst.

Tys­kar­na ha­de plund­rat Ryss­land från det hål­let 1914. Det var bara ett ex­em­pel på fle­ra an­fal­lan­de ar­mé­er som an­vän­de väst­län­der­nas fram­stö­tar mot den rys­ka fron­ten som en väg till in­va­sion. Sov­je­tu­ni­o­nen an­såg att USA och Stor­bri­tan­ni­en ald­rig skul­le kun­na för­stå de­ras stän­di­ga osä­ker­het och be­ho­vet av att kun­na på­ver­ka si­na eg­na grän­ser.

KÄBBEL I KRIGSTID

Ope­ra­tion Bar­ba­ros­sa, na­zis­ter­nas in­va­sion av Sov­je­tu­ni­o­nen den 22 ju­ni 1941, för­änd­ra­de allt full­stän­digt. Med lend-le­a­se-hjälp från

USA kun­de Rö­da ar­mén så små­ning­om sam­la sig och rul­la mot na­zis­ter­nas hu­vud­stad

Ber­lin ös­ter­i­från 1944 och 1945. An­ta­let dö­da sov­je­ter var dock högt. Me­dan USA och Stor­bri­tan­ni­en över­väg­de of­fen­si­va al­ter­na­tiv mot Tyskland fick Sovjet bä­ra hu­vud­bör­dan av den al­li­e­ra­de in­sat­sen mot na­zis­ter­na.

När kri­get änt­li­gen var över ha­de 20 mil­jo­ner sov­je­tis­ka mi­li­tä­rer och ci­vi­la stu­pat.

Sov­jets pre­miär­mi­nis­ter Jo­sef Sta­lin oroade sig stän­digt för att USA och Stor­bri­tan­ni­en skul­le förhandla fram en separatfred med Tyskland. Han ställ­de krav på en and­ra front i Västeuropa för att mins­ka pres­sen på Rö­da ar­mén. Ame­ri­ka­ner­na och brit­ter­na vil­le se land­stig­ning­ar i Nord­af­ri­ka un­der hös­ten 1942, se­dan Si­ci­li­en och Ita­li­en föl­jan­de år. Slut­li­gen, 1944, kor­sa­de brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka styr­kor Eng­els­ka ka­na­len och land­steg i Nor­man­die där de ge­nom­för­de en ut­ar­be­tad of­fen­siv mot Tyskland. Stal­ins miss­tan­kar be­kräf­ta­des – hans ”al­li­e­ra­de” ha­de med flit för­se­nat an­fal­let över ka­na­len för att döds­stri­den mel­lan na­zis­ter­na och Rö­da ar­mén skul­le su­ga ut Sov­je­tu­ni­o­nen helt.

När ame­ri­kans­ka och sov­je­tis­ka sol­da­ter ska­ka­de hand i byn Tor­gau vid flo­den El­be i april 1945, och de­la­de Tred­je ri­ket i två de­lar,

JO­SEF STA­LIN OROADE SIG STÄN­DIGT FÖR ATT USA OCH STOR­BRI­TAN­NI­EN SKUL­LE FÖRHANDLA FRAM EN

SEPARATFRED MED TYSKLAND.

väx­te sig klyf­tan mel­lan stra­te­gi­par­ter­na än­nu stör­re. Le­dar­na i väst var oro­li­ga för att Sovjet ha­de slu­kat sto­ra de­lar av Ös­teu­ro­pa. Skul­le de ut­an vi­da­re dra sig till­ba­ka när kri­get var över? När tys­kar­na for­mellt ka­pi­tu­le­ra­de för brit­ter­na och ame­ri­ka­ner­na i en sko­la i Reims i Frank­ri­ke den 7 maj 1945 fanns en sov­je­tisk re­pre­sen­tant på plats för att un­der­teck­na ka­pi­tu­la­tions­do­ku­men­tet. Det räck­te där­e­mot in­te för Sta­lin. Sov­je­ter­na kräv­de en and­ra ka­pi­tu­la­tion i Ber­lin någ­ra tim­mar se­na­re.

FRE­DEN VINNS

Med ögo­nen fäs­ta vid makt­ba­lan­sen, kar­tan över Ef­ter­krigseu­ro­pa och den ökan­de på­ver­kan på den fram­väx­an­de tred­je värl­den möt­tes de tre le­dar­na – USA:s pre­si­dent Frank­lin D. Roo­se­velt, den brit­tis­ke pre­miär­mi­nis­tern Winston Chur­chill och Sov­jets pre­miär­mi­nis­ter Jo­sef Sta­lin – i Jal­ta på Krim­halvön i Svar­ta ha­vet den 4–11 feb­ru­a­ri 1945. De ti­di­ga­re över­enskom­na oc­ku­pa­tions­zo­ner­na i Tyskland och Ös­ter­ri­ke ra­ti­fi­ce­ra­des, och stä­der­na Ber­lin och Wi­en skul­le ock­så de­las in i så­da­na zo­ner.

Även om Roo­se­velt och Chur­chill be­stäm­de en tids­plan för när Sovjet skul­le gå in i Stil­la­havs­kri­get mot Ja­pan och ar­be­ta­de fram någ­ra grund­reg­ler för bildan­det av Fö­ren­ta Na­tio­ner­na blev Po­lens sta­tus en av de förs­ta kon­kre­ta tvis­ter­na när al­li­an­sen, in­för den an­nal­kan­de fre­den, bör­ja­de fal­la sam­man.

Sta­lin påstod: ”Ryss­land har syn­dat mot Polen i det för­gång­na … den sov­je­tis­ka re­ge­ring­en vill so­na för si­na syn­der … Polen mås­te stå starkt … och Sov­je­tu­ni­o­nen har in­tres­se av att ska­pa ett mäk­tigt, fritt och själv­stän­digt Polen.” Chur­chill, som stän­digt var miss­tänk­sam mot Sta­lin, an­såg att den sov­je­tis­ke le­da­ren bara var en ulv i fåra­klä­der.

Oav­sett Stal­ins lo­van­de ut­ta­lan­de oc­ku­pe­ra­de Rö­da ar­mén re­dan Polen och kom­mu­nis­ter­na ha­de ut­an tve­kan be­stämt sig för att be­va­ra lan­dets pro-sov­je­tis­ka in­te­rims­re­ge­ring. Om­vänt påstod USA och Stor­bri­tan­ni­en att den pols­ka ex­il­re­ge­ring­en var en mer kor­rekt re­pre­sen­tant för fol­kets san­na vil­ja. Roo­se­velt er­kän­de i tve­ty­di­ga or­da­lag att en re­ge­ring ba­se­rad på bre­da­re un­der­lag skul­le kun­na upp­stå i Polen ge­nom fria val vid ett se­na­re da­tum. Även om vis­sa histo­ri­ker an­ser att Roo­se­velt gav ef­ter för Sta­lin när det gäll­de Polen ha­de han tving­ats er­kän­na att rys­ka trup­per re­dan ha­de kon­trol­len över lan­det.

Na­ivt el­ler in­te, pre­si­den­ten an­såg ock­så att den bäs­ta tid­punk­ten för att lö­sa fram­väx­an­de ef­ter­krigs­frå­gor var ef­ter att stri­dig­he­ter­na slu­tat. Roo­se­velt fick dock in­te le­va så länge. Han dog två må­na­der ef­ter Jal­ta och bara någ­ra vec­kor in­nan den av­gö­ran­de Pots­dam­kon­fe­ren­sen, som hölls i en av Ber­lins för­or­ter från den 17 juli till den 2 augusti 1945.

När seg­rar­na i and­ra världs­kri­get sam­la­des igen var två av le­dar­na nya. Pre­si­dent Har­ry S. Tru­man re­pre­sen­te­ra­de USA och den brit­tis­ka väl­jarkå­ren av­sat­te Chur­chill mitt un­der kon­fe­ren­sen till för­mån för en ny pre­miär­mi­nis­ter, Cle­ment Att­lee. Vid Pots­dam kom de tre le­dar­na över­ens om fle­ra aspek­ter av hur ad­mi­nist­ra­tio­nen av det oc­ku­pe­ra­de Tyskland skul­le skö­tas, in­klu­si­ve ett ini­ti­a­tiv för att åta­la na­zis­tis­ka krigs­för­bry­ta­re, ut­fär­dan­det av ge­men­sam­ma ut­ta­lan­den om av­na­zi­fi­e­ring och and­ra äm­nen och in­fö­ran­det av en pro­cess för att till­han­da­hål­la Sov­je­tu­ni­o­nen krigs­re­pa­ra­tio­ner, ut­i­från lan­dets oc­ku­pa­tions­zon i Tyskland.

Pre­si­dent Tru­man, som bara ny­li­gen fått re­da på atom­bom­bens ex­istens, ha­de fak­tiskt skju­tit upp star­ten för Pots­dam­kon­fe­ren­sen för att in­vän­ta be­sked om att mi­ra­kel­vap­net fun­ge­ra­de. Un­der en av ses­sio­ner­na lu­ta­de sig Tru­man nä­ra Sta­lin och kom­men­te­ra­de att USA ha­de ett ”nytt va­pen med ovan­ligt för­gö­ran­de kraft” i sin ägo. Sta­lin sva­ra­de torrt att han hop­pa­des att USA skul­le ”an­vän­da sig av det här nya till­skot­tet till de al­li­e­ra­des ar­se­nal”.

Även om Tru­man in­te spe­ci­fikt nämn­de kärn­va­pen ha­de Sta­lin in­for­me­rats om Man­hat­tan­pro­jek­tets fort­skri­dan­de ge­nom sitt om­fat­tan­de spi­on­nät­verk i USA. En vec­ka ef­ter att le­dar­na läm­nat Pots­dam släpp­te USA atom­bom­ber mot de ja­pans­ka stä­der­na Hi­ros­hi­ma och Na­ga­sa­ki, vil­ket av­slu­ta­de and­ra världs­kri­get i Stil­la­havs­om­rå­det. Ef­ter att ame­ri­ka­ner­na vi­sat upp sitt nya va­pen och dess för­gö­ran­de kraft er­bjöd de in­te Sov­je­tu­ni­o­nen nå­gon roll i ef­ter­krig­s­oc­ku­pa­tio­nen och re­ha­bi­li­te­ring­en av Ja­pan. Sta­lin tving­a­des vi­ka sig för

USA:s kärn­va­pen­mo­no­pol och blev allt mer strids­lys­ten allt ef­tersom ti­den gick.

BYGGANDET AV ÖST­BLOC­KET

Strax ef­ter att kri­get i Eu­ro­pa var över bör­ja­de flyk­ting­ar fly väs­terut från de sto­ra län­der­na där sov­je­tisk mi­li­tär för­skan­sat sig. Re­dan in­nan krigs­slu­tet ha­de Sovjet ge­nom­fört kom­mu­nis­tiskt sty­re i Al­ba­ni­en. Så ti­digt som 1944 in­såg Chur­chill hur lä­get skul­le bli i Ös­teu­ro­pa. ”Ut­an tvi­vel kom­mer al­la Bal­kan­län­der, för­u­tom Gre­kland, att bol­sje­vi­se­ras och det finns ing­et jag kan gö­ra för att för­hind­ra det. Det finns ing­et jag kan gö­ra för Polen hel­ler”, kla­ga­de han. Snart nog skul­le den gre­kis­ka sta­ten myc­ket rik­tigt be­hö­va slåss för sitt liv mot ett kom­mu­nis­tiskt över­ta­gan­de.

1946 ha­de kom­mu­nis­tiskt sty­re kon­so­li­de­rats i Bul­ga­ri­en och Ru­mä­ni­en. Föl­jan­de år följ­de Ungern ef­ter när de re­dan do­mi­ne­ran­de kom­mu­nis­ter­na av­slö­ja­de sin kon­troll över Polen. 1948 ha­de Sov­jetstöd­da kom­mu­nis­ter ta­git mak­ten i Tjeckoslovakien i en stats­kupp.

DEN SOV­JE­TIS­KE DIK­TA­TORN TROD­DE ATT HANS TI­DI­GA­RE AL­LI­E­RA­DE SKUL­LE BÖR­JA BRÅKA OCH

TJAFSA SINSEMELLAN.

Sam­ma år, mitt un­der ökan­de spän­ning­ar, bör­ja­de Sovjet smy­ga in tys­ka kom­mu­nist­le­da­re till mak­ten i sin oc­ku­pa­tions­zon. 1949 ut­ro­pa­des Tys­ka de­mo­kra­tis­ka re­pu­bli­ken, all­mänt kal­lad Öst­tyskland.

Ti­digt un­der ef­ter­krigs­pe­ri­o­den ha­de

Sta­lin och hans råd­gi­va­re räk­nat med en eko­no­misk ned­gång i väst. Topp­ran­ka­de sov­je­tis­ka eko­no­mer för­ut­spåd­de att den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en dras­tiskt skul­le mins­ka för­svars­bud­ge­ten och att hop­sam­la­de kon­su­ment­be­hov skul­le släp­pas loss på en sår­bar mark­nad när pro­duk­tio­nen ställ­des om från krigstid till freds­tid, sät­ta igång en ske­nan­de in­fla­tion i USA och på­skyn­da en djup re­ces­sion. Den sov­je­tis­ke dik­ta­torn trod­de ock­så att hans ti­di­ga­re al­li­e­ra­de skul­le bör­ja bråka och tjafsa sinsemellan när de stred om eko­no­misk makt när de de­ka­den­ta demokratierna åter­gick till sin för­krigs­po­li­tik med ko­lo­ni­a­lism och ut­nytt­jan­det av un­der­ut­veck­la­de län­der.

När ing­et av des­sa sce­na­ri­er in­träf­fa­de bör­ja­de sov­je­ter­na allt mer be­slut­samt skyd­da si­na eg­na in­tres­sen, ex­por­te­ra sin ide­o­lo­gi över Eu­ro­pa och and­ra plat­ser i för­hopp­ning om att ska­pa en kom­mu­nis­tisk kon­ti­nent som Sov­je­tu­ni­o­nen i slutän­dan skul­le sty­ra över.

Ame­ri­ka­ner­nas in­ne­hav av atom­bom­ben för­stärk­te Stal­ins oro när det gäll­de Sov­jets sä­ker­het. Fy­ra långa år tog det från Hi­ros­hi­ma och Na­ga­sa­ki till den förs­ta fram­gångs­ri­ka de­to­na­tio­nen av sovjetiskt kärn­va­pen den 29 augusti 1949. Un­der ti­den var Sovjet tvung­et att över­vä­ga ris­ken för ett kärn­va­pen­an­fall i hän­del­se av ett krig med väst­län­der­na, även om Rö­da ar­mén till an­ta­let var långt stör­re än de kon­ven­tio­nel­la ame­ri­kans­ka och brit­tis­ka styr­kor som var sta­tio­ne­ra­de på kon­ti­nen­ten.

UPPDÄMNING OCH EKO­NO­MI

Vid slu­tet av and­ra världs­kri­get var den rå­dan­de ame­ri­kans­ka an­ti­kom­mu­nis­tis­ka stra­te­gin för­kropps­li­gat i en po­li­cy som kal­la­des ”uppdämning”. 1946 blev Ge­or­ge Ken­nan, en ame­ri­kansk di­plo­mat, den främs­ta fö­re­språ­ka­ren för uppdämning. Ken­nan skrev att Sov­je­tu­ni­o­nen i själ­va ver­ket var en ”po­li­tisk makt som fa­na­tiskt följ­de upp­fatt­ning­en att med USA kan det in­te bli nå­got per­ma­nent mo­dus vi­ven­di”. Han re­so­ne­ra­de vi­da­re att väst­län­der­na var tvung­na att fort­sät­ta med ”lång­va­rig, tål­mo­dig men be­stämd och vak­sam uppdämning av rys­ka ex­pan­sions­ten­den­ser.”

I världs­kri­gets köl­vat­ten, samt med al­la de liv som gått för­lo­ra­de, var eko­no­mi­er­na i Eu­ro­pas län­der för­stör­da. Mitt un­der det väx­an­de ho­tet om en väst­lig ex­pan­sion av kom­mu­nis­men änd­ra­de sig USA när det gäll­de en ti­di­ga­re stånd­punkt gäl­lan­de Ef­ter­krigs­tysklands po­si­tion in­om na­tions­fa­mil­jen.

Un­der den and­ra Que­bec-kon­fe­ren­sen i sep­tem­ber 1944 kom pre­si­dent Roo­se­velt och pre­miär­mi­nis­ter Chur­chill över­ens om att an­ta Mor­genthaupla­nen, ett för­slag från den ame­ri­kans­ke fi­nans­mi­nis­tern Hen­ry Mor­genthau Jr. Mor­genthaupla­nen fö­re­språ­ka­de i hu­vud­sak att man tog ifrån Tyskland för­må­gan att i fram­ti­den gå ut i krig. För­svars­in­du­strin skul­le ut­plå­nas och al­la fö­re­tag för­knip­pa­de med det skul­le gå sam­ma öde till mö­tes el­ler dras­tiskt in­skrän­kas. Tyskland skul­le pa­ci­fi­ce­ras till ett ic­ke hot­fullt pas­to­ralt land.

In­om två år ha­de si­tu­a­tio­nen för­änd­rats. Det mest lo­van­de skyd­det mot en sov­je­tisk ex­pan­sion var åter­in­fö­ran­det av eko­no­miskt väl­stånd i Eu­ro­pa. Flyk­ting­ar som åter­vän­de till hem som bli­vit för­stör­da, ut­an jobb, ut­an fram­tid och ut­an hopp var mot­tag­li­ga för kom­mu­nis­tisk fi­lo­so­fi. Den 6 sep­tem­ber 1946 res­te den ame­ri­kans­ke ut­ri­kesmi­nis­tern Ja­mes F. Byr­nes till Tyskland där han höll ett ban­bry­tan­de tal som tillin­tetg jor­de Mor­genthaupla­nen och var­na­de Sov­je­tu­ni­o­nen för att USA skul­le be­hål­la sin mi­li­tä­ra när­va­ro i Västeuropa på obe­stämd tid.

Byr­nes för­kla­ra­de se­na­re: ”Kärn­punk­ten i vårt pro­gram var att vin­na det tys­ka fol­ket … Det var en strid mel­lan oss och Ryss­land om dem.” Di­rek­tiv 1779 från USA:s sam­fäll­da stabs­che­fer följ­de snart. Det här po­li­cydo­ku­men­tet hand­la­de di­rekt om de änd­ra­de mål­sätt­ning­ar som

”den fria värl­den” vil­le upp­nå i Ef­ter­krigs­tyskland. Det ut­tryck­te tyd­ligt: ”Ett ord­nat, väl­må­en­de

Eu­ro­pa krä­ver eko­no­mis­ka bi­drag från ett sta­bilt och pro­duk­tivt Tyskland.” Den 12 mars

1947 höll pre­si­dent Tru­man ett sym­bo­liskt tal in­för en sam­lad kon­gress där han för­kla­ra­de att USA skul­le er­bju­da hjälp till al­la de­mo­kra­tis­ka län­der som stod in­för ho­tet att stör­tas av in­ter­na el­ler ex­ter­na ”auk­to­ri­tä­ra” in­flu­en­ser. I en­lig­het med upp­däm­nings­po­li­cyn var pre­si­den­ten tyd­lig med att så­dan hjälp kun­de kom­ma i form av eko­no­miskt, humanitärt el­ler mi­li­tärt

PRE­SI­DEN­TEN VAR TYD­LIG MED ATT SÅ­DAN HJÄLP KUN­DE KOM­MA I FORM AV EKO­NO­MISKT, HUMANITÄRT

EL­LER MI­LI­TÄRT STÖD.

stöd. I sam­ma tal upp­ma­na­de han kon­gres­sen att god­kän­na 400 mil­jo­ner dol­lar i hjälp till Gre­kland och Tur­ki­et, där Sovjet ver­ka­de ska­pa fort­satt po­li­tisk oro.

Pre­si­den­tens syn­sätt blev känt som Trumandoktrinen och för att im­ple­men­te­ra po­li­cyn vi­da­re mås­te ett stort ut­lands­hjälp­si­ni­ti­a­tiv i Eu­ro­pa ut­veck­las. Ge­ne­ral Ge­or­ge C Mars­hall, ar­méstabs­chef och nä­ra råd­gi­va­re till pre­si­dent Roo­se­velt un­der krigs­å­ren, ut­sågs till ut­ri­kesmi­nis­ter ti­digt un­der 1947 och halv­vägs in på året drog han upp ett om­fat­tan­de hjälp­pro­gram som skul­le blå­sa nytt liv i den eu­ro­pe­is­ka eko­no­min. Sovjet tac­ka­de nej till att del­ta i pro­gram­met, som gick till histo­ri­en som Marshallplanen, och för­bjöd si­na ös­teu­ro­pe­is­ka lyd­sta­ter att gå med.

Marshallplanen träd­de i kraft den 8 april 1948 och un­der de föl­jan­de fy­ra åren de­la­des 13 mil­jar­der dol­lar ut i ame­ri­kansk hjälp till 16 län­der för att öka ener­gin i den knap­pa eu­ro­pe­is­ka eko­no­min. In­fra­struk­tu­ren bygg­des upp, in­du­strin mo­der­ni­se­ra­des och de hung­ri­ga fick mat. Sam­ti­digt som man tillhandahöll en enorm humanitär hjälp bidrog Marshallplanen i hög grad till att dämma upp kom­mu­nis­men.

MOBBNING, BLOCKAD OCH MURENS FALL

Sov­je­tu­ni­o­nens svar på Marshallplanen var dra­ma­tiskt. Kom­mu­nis­ter­na ut­veck­la­de sitt eget eko­no­mis­ka hjälp­pa­ket, kal­lat Mo­lo­tov­pla­nen, med hän­vis­ning till den sov­je­tis­ke ut­ri­kesmi­nis­tern Vjatjeslav Mo­lo­tov.

SAM­TI­DIGT SOM MAN TILLHANDAHÖLL EN ENORM HUMANITÄR HJÄLP BIDROG MARSHALLPLANEN I HÖG

GRAD TILL ATT DÄMMA UPP KOM­MU­NIS­MEN.

Re­gim­skif­tet i Tjeckoslovakien var ett di­rekt in­gri­pan­de för att hind­ra lan­det från att ac­cep­te­ra hjälp via Marshallplanen. I ju­ni 1948 stäng­de Sovjet vägar­na till Väst­ber­lin och stäng­de av all el­ström och vat­ten i ett för­sök att tvinga USA, Stor­bri­tan­ni­en och Frank­ri­ke att över­ge sta­den.

Berlinblockaden re­sul­te­ra­de i en luft­bro till Ber­lin för att ge Väst­ber­lins in­vå­na­re de nöd­vän­di­ga för­nö­den­he­ter­na. Ef­tersom väst­län­der­nas mi­li­tä­ra när­va­ro i Eu­ro­pa häm­ma­des av det sto­ra an­ta­let när­va­ran­de strids­vag­nar och sol­da­ter från Rö­da ar­mén ge­nom­för­de USA och Stor­bri­tan­ni­en en mas­siv in­sats med en luft­bro som vi­sa­de sig va­ra fram­gångs­rik. I maj 1949 er­kän­de sig Sovjet be­seg­ra­de och häv­de bloc­ka­den. Luft­bron till Ber­lin re­sul­te­ra­de i två oav­sikt­li­ga kon­se­kven­ser. Det stärk­te vän­skaps­ban­den mel­lan USA, Stor­bri­tan­ni­en och människorna i Väst­tyskland sam­ti­digt som de för­öd­mju­ka­de sov­je­ter­na hård­na­de yt­ter­li­ga­re di­plo­ma­tiskt sett.

Ur prag­ma­tisk syn­vin­kel kun­de väst­län­der­na in­te gö­ra myc­ket när Sovjet stärk­te sitt grepp om Ös­teu­ro­pa. När pre­si­dent Dwight D. Ei­senho­wer val­des 1952 var ut­tryc­ket ”järn­ri­då”, som Chur­chill myn­tat, i högs­ta ro­pet. Det be­skrev den stäng­da si­tu­a­tion som kom­mu­nist­län­der­na be­fann sig i. Än­då öka­de styr­kan i kal­la kri­get stän­digt un­der de kom­man­de åren när su­per­mak­ter­na för­sök­te få mak­ten i tred­je värl­den ge­nom di­rekt eko­no­miskt stöd, om­bud­s­krig, spi­o­nage och di­plo­ma­tis­ka svuls­tig­he­ter, sam­ti­digt som ho­tet om kärn­va­pen­k­rig och en okon­trol­le­rad kapp­rust­ning gav upphov till MAD-te­o­rin (Mutu­al­ly As­su­red De­struc­tion). Oros­här­dar på den ko­re­ans­ka halvön och i Vi­et­nam och på Ku­ba upp­stod sam­ti­digt som Mel­la­nöstern och den af­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten drogs in i mix­en.

Även om ka­ta­stro­fen med and­ra världs­kri­get ba­nat väg för kal­la kri­gets upp­komst ha­de frö­na till kon­flik­ten re­dan såtts med de ideologiska och eko­no­mis­ka skill­na­der­na. Den verk­li­ga tra­ge­din med ett halvt år­hund­ra­des uppdämning be­ror åt­minsto­ne till viss del på dem vars oför­måga till att re­so­ne­ra re­sul­te­ra­de i åra­tal av stri­dig­he­ter.

Från väns­ter, de tre sto­ra le­dar­na: Chur­chill, Roo­se­velt och Sta­lin po­se­rar vid sitt hi­sto­ris­ka mö­te på Jal­ta 1945.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.