Nyc­kel­per­son: Nikita Chrusjtjov

Kalla kriget - - Innehåll -

FRÅN EN BLYGSAM BÖR­JAN TILL SOV­JETS HÖGS­TA PO­SI­TION: CHRUSJTJOV VAR EN MAN SOM GJOR­DE ETT STORT IN­TRYCK PÅ SITT ÄLS­KA­DE LAND.

Pre­cis som många av si­na kam­ra­ter väx­te Nikita Sergeje­vitj Chrusjtjov upp i ett fat­tigt hem där man fick käm­pa för sin över­lev­nad i den pap­per­s­tun­na rys­ka eko­no­min un­der det se­na 1800-ta­let och ti­di­ga 1900-ta­let. Han föd­des den 17 april 1894 (5 april, gam­la ti­de­räk­ning­en) och bod­de un­der si­na ti­di­gas­te år i en av lan­dets fat­ti­gas­te by­ar nä­ra da­gens Ukrai­na. Han fick bara fy­ra år av for­mell ut­bild­ning. En lä­ra­res in­fly­tan­de – en ung, re­san­de fri­tän­ka­re vid namn Ly­dia Sjevtjen­ko – gav ho­nom en öns­kan om att lä­ra sig och att upp­nå sa­ker.

När det sto­ra kri­get höll på att av­slu­tas och tsar Niko­laj II ab­di­ke­ra­de 1917 drogs att Chrusjtjov in i den nya pro­vins­re­ge­ring­en. Hans er­fa­ren­het som en­kel ar­be­ta­re och hans ur­sprung nä­ra Ukrai­na g jor­de att han val­des till ord­fö­ran­de i ar­be­tar­fac­ket. Trots att han stod på trös­keln till den rys­ka re­ge­ring­en dröj­de det ett år till in­nan Chrusjtjov gick med i det ra­di­ka­la bol­sje­vik­par­ti­et, men det g jor­de in­te att han slapp gö­ra mi­li­tär­tjänst för sitt land. När mo­nar­kin föll slets Ryss­land isär när frak­tio­ner­na slogs om kon­trol­len över lan­dets po­li­tis­ka och eko­no­mis­ka fram­tid. In­bör­des­kri­get ha­de nått Mo­der Ryss­land.

Chrusjtjov kal­la­des in i Rö­da ar­mén som po­li­tisk kom­mis­sio­när och var nu del­vis sol­dat, del­vis po­li­tisk över­va­ka­re som skul­le se till att de bol­sje­vi­kis­ka prin­ci­per­na ef­ter­lev­des av re­kry­ter­na bland kon­flik­tens ku­lor, blod och död. När kri­get drog sig mot sitt slut 1921 hem­för­lo­va­des Chrusjtjov och åter­vän­de till Ukrai­na där han fann sin hem­re­gi­on öde­lagd av svält, sjuk­do­mar och kri­gets ska­dor. Det var en tyd­lig på­min­nel­se om att kon­flik­ten be­rört al­la sam­häl­len, men 27-åring­en tänk­te in­te vi­la på lag­rar­na ut­an bör­ja­de snart hjäl­pa till med att åter öpp­na upp gru­van som utg jor­de re­gi­o­nens eko­no­mis­ka hjär­ta.

Hans fram­gång­ar med gru­van g jor­de att han be­ford­ra­des till den nya na­tio­nel­la tek­nis­ka hög­sko­lan, tekhni­kum, och även om det in­te var ett själv­klart val (Chrusjtjov själv på­pe­ka­de all­tid att han lär­de sig lång­samt) främ­ja­de ti­den där hans väx­an­de pas­sion för kom­mu­nis­men och dess prin­ci­per. Pas­sio­nen och dri­vet skul­le gö­ra att hans kar­riär blomst­ra­de när han bör­ja­de klätt­ra i kom­mu­nistre­gi­mens led. Myc­ket av den klätt­ring­en sked­de un­der över­in­se­en­de av en an­nan stjär­na på upp­gång, La­zar Ka­gano­vitj, och med hjälp av Ka­gano­vitj blev Chrusjtjov snart medlem i den mäk­ti­ga central­kom­mit­tén 1934.

När han ar­be­ta­de sig fram ge­nom kom­mu­nist­par­ti­ets led, som Ka­gano­vitj pro­te­gé, upp­märk­sam­ma­des ock­så Chrusjtjov av självaste Jo­sef Sta­lin. Även fast han kom från en blygsam bak­grund g jor­de Ch­rusjtjovs ti­di­ga­re po­li­tis­ka fram­gång­ar, hans mi­li­tär­tjänst­gö­ring un­der in­bör­des­kri­get och stö­det från den re­dan be­vi­sat på­lit­li­ga Ka­gano­vitj att en dörr som få fått möj­lig­het att an­vän­da sig av öpp­na­des – den som led­de till Stal­ins in­re krets. Chrusjtjov upp­skat­ta­de ögon­blic­ken med den sov­je­tis­ke le­da­ren myc­ket och de g jor­de att han full­stän­digt hängav sig åt en av Stal­ins mest choc­ke­ran­de åt­gär­der: utrens­ning­ar­na. Stal­ins väg till mak­ten gav upphov till en stark käns­la av pa­ra­noia, vil­ket g jor­de att han av­rät­ta­de mil­jon­tals rys­ka in­vå­na­re och skic­ka­de oräk­ne­li­ga an­tal män och kvin­nor till gu­lag­läg­ren i Si­bi­ri­en. Det var nå­got Chrusjtjov äg­na­de sig åt, vil­ket stärk­te hans fa­vo­rit­skap hos den rys­ke le­da­ren, men det skul­le läm­na en mörk fläck på hans själ.

Det tys­ka na­zist­par­ti­ets upp­gång och and­ra världs­kri­gets ut­brott 1939 g jor­de att Chrusjtjov åter­i­gen kas­ta­des in i kri­gets ka­os, men med Stal­ins be­skydd var han nu en av de mäk­ti­gas­te par­ti­kom­mis­sio­nä­rer­na i Rö­da ar­mén. Han över­va­ka­de Sov­jets an­nek­te­ring av öst­ra Polen (som om­fat­tar de­lar av da­gens Ukrai­na) och bildan­det av väst­ra Ukrai­na.

NÄR HAN AR­BE­TA­DE SIG FRAM GE­NOM KOM­MU­NIST­PAR­TI­ETS LED UPP­MÄRK­SAM­MA­DES

CHRUSJTJOV AV SJÄLVASTE JO­SEF STA­LIN.

Ch­rusjtjovs sam­rö­re med Sta­lin var av högs­ta vikt för hans klätt­ring in­om par­ti­et och

det skul­le de­fi­ni­e­ra hans kar­riär för all­tid.

När han fortfarande var po­ste­rad i Ki­ev föll ic­ke-an­grepps­pak­ten mel­lan Tyskland och Sov­je­tu­ni­o­nen sam­man. Den på­föl­jan­de tys­ka in­va­sio­nen läm­na­de hund­ra­tu­sen­tals dö­da sol­da­ter från Rö­da ar­mén ef­ter sig och för­öd­mju­ka­de Sta­lin som nu upp­nått en le­gen­da­risk makt som le­da­re. Det blev åsy­nen av när den rys­ka mi­li­tä­ren knäck­tes un­der det na­zis­tis­ka krigs­ma­ski­ne­ri­et som slut­li­gen kros­sa­de Ch­rusjtjovs hän­gi­ven­het för Sta­lin.

Un­der åren som följ­de ef­ter krigs­slu­tet slets Chrusjtjov med mot­stri­di­ga käns­lor mel­lan sin kär­lek till par­ti­et och den to­ta­la för­öd­el­se som kon­flik­ten läm­nat ef­ter sig. Chrusjtjov äg­na­de många år åt att på nytt för­sö­ka byg­ga upp in­fra­struk­tu­ren i Ukrai­na och sam­ti­digt in­för­li­va de önsk­ning­ar de sov­je­tis­ka her­rar­na i Moskva ha­de. Med många felslag­na skör­dar att tam­pas med, och skug­gan av de blo­di­ga utrens­ning­ar­na färskt i fol­kets min­ne, blev Chrusjtjov så små­ning­om kal­lad till­ba­ka till hu­vud­sta­den. Stal­ins hjär­na höll på att fal­la sam­man och ett makt­spel ha­de re­dan ta­git form i Po­lit­by­råns kär­na.

Ef­ter Stal­ins död 1953 stod Sov­je­tu­ni­o­nen på trös­keln till en an­nan in­bör­des­kon­flikt.

När en så mäk­tig per­son för­svun­nit g jor­de maktstri­dig­he­ter­na att po­li­tis­ka frak­tio­ner sam­la­des bakom de mest in­fly­tel­se­ri­ka per­so­ner­na i Moskva. När han nu ar­be­ta­de i hu­vud­sta­den g jor­de Ch­rusjtjovs po­pu­la­ri­tet och väx­an­de po­li­tis­ka ta­lang att han kun­de an­vän­da sitt in­fly­tan­de till att iso­le­ra de per­so­ner och grup­per som ti­di­ga­re be­käm­pat hans väg till mak­ten. Och det var nu, när han stärk­te sin po­si­tion och steg till par­ti­led­ning­en, som Ch­rusjtjovs verk­li­ga tvi­vel på Stal­ins vi­sion bör­ja­de ma­ni­fe­ste­ra sig.

Många tyck­te det var dags; en av Stal­ins mest hän­giv­na föl­ja­re höll grad­vis på att bli en av hans störs­ta be­lac­ka­re. Men för Chrusjtjov, som sett spric­kor­na i Stal­ins mytomspun­na per­so­na fle­ra år ti­di­ga­re, var be­ho­vet av att lå­ta na­tio­nen lä­ka för stort för att ig­no­re­ra. Den 24 feb­ru­a­ri 1956 ge­nom­för­de Chrusjtjov en av de störs­ta åt­gär­der­na un­der sin po­li­tis­ka kar­riär – det hem­li­ga ta­let. Till med­lem­mar­na i den 20:e kom­mu­nist­par­ti­kon­gres­sens enor­ma för­vå­ning ut­tryck­te Chrusjtjov öp­pet sin öns­kan om att avstalinisera lan­det och in­le­da en ny era av rehabilitering.

Det var ett djärvt drag och angav to­nen för det sty­re som skul­le föl­ja. Chrusjtjov var man­nen som såg fram­för sig hur Sov­je­tu­ni­o­nen skul­le sti­ga från Sta­lin-erans mör­ker och ut i en ny ål­der med kul­tu­rell och eko­no­misk till­växt. Hans be­slut att släp­pa tu­sen­tals fång­ar som var in­låsta i si­bi­ris­ka gu­lag­lä­ger och tvångs­ar­bets­lä­ger vi­sa­de på ett med­ve­tet be­slut om att för­mänsk­li­ga Sov­je­tu­ni­o­nen. Hans av­slapp­nings­la­gar om ut­trycks­fri­het var tänk­ta att mot­ver­ka bil­den av Sov­je­tu­ni­o­nen som en kall och käns­lo­lös stat.

Det här var po­si­ti­va åt­gär­der för många, och om­fat­ta­de hans en­tu­si­as­tis­ka stöd för det rys­ka rymd­pro­gram­met (vil­ket led­de till att de slog USA när det gäll­de det förs­ta be­man­na­de var­vet runt jor­den den 12 april 1961). Hans fram­gång­ar med rymdkapplöpningen gav Chrusjtjov en stark tro på sin egen po­ten­ti­al och led­de till ett pro­gram för att spar­ka igång Sov­jets av­stan­na­de jord­bruks­in­du­stri som misslyckades to­talt när eko­no­min fort­satt för­vär­ra­des. Den här nyck­ful­la at­ti­ty­den till po­li­tik skul­le i slutän­dan le­da till slu­tet för Chrusjtjov, när en dis­si­dent­rö­rel­se in­om kom­mu­nist­par­ti­et bör­ja­de ta form.

Mot­stån­det för­dju­pa­des allt ef­tersom för­hål­lan­det med ut­länds­ka mak­ter för­säm­ra­des. Ch­rusjtjovs be­slut att re­sa Berlinmuren 1961 vi­sa­de för värl­den att Sov­je­tu­ni­o­nens li­be­ra­la för­änd­ring­ar på hem­ma­plan in­te för­änd­rat dess syn på in­ter­na­tio­nel­la re­la­tio­ner, sam­ti­digt som ned­skjut­ning­en av ett ame­ri­kanskt U-2-spa­nings­flyg­plan året in­nan och be­slu­tet att pla­ce­ra kärn­va­pen­mis­si­ler på ku­bansk mark för att av­skräc­ka ame­ri­kans­ka styr­kor från att läg­ga sig i Ku­bas af­fä­rer skul­le le­da till den störs­ta kri­sen un­der kal­la kri­get. Ch­rusjtjovs per­son­lig­het g jor­de ho­nom till en ovan­lig mot­stån­da­re för de ut­länds­ka le­dar­na – han var en trev­lig per­son och ut­tryck­te en ge­nu­in öns­kan om för­bätt­ra­de re­la­tio­ner med väst, men han var ock­så känd för att kun­na

CHRUSJTJOV UT­TRYCK­TE ÖP­PET SIN ÖNS­KAN OM ATT AVSTALINISERA LAN­DET OCH IN­LE­DA

EN NY ERA AV REHABILITERING.

väx­la till kall ils­ka och hot på ett ögon­blick. Han var en kom­plex man som ärvt plat­sen ef­ter en le­da­re som sök­te makt och be­röm­mel­se, och det vi­sa­de sig va­ra en skug­ga som var svår att ta sig ur.

Och som för al­la le­da­re som in­ne­haft den högs­ta po­si­tio­nen i Sov­je­tu­ni­o­nen tog Ch­rusjtjovs tid slut till sist. I ok­to­ber 1964 av­sat­tes han av en frak­tion av po­li­tis­ka mot­stån­da­re som tyck­te att hans li­be­ra­la in­hems­ka po­li­tik och dåliga eko­no­mis­ka be­slut be­höv­de få ett slut. Som tur var för en man som så helt tap­pat allt stöd av­slu­ta­des in­te Ch­rusjtjovs kar­riär med en re­sa till gu­lag­läg­ren el­ler med en ar­ke­bu­se­rings­ku­la. Som be­vis för den po­pu­la­ri­tet han haft i par­ti­et un­der si­na ti­di­ga­re år fick den åld­ran­de po­li­ti­kern en pen­sion och en lä­gen­het i Moskva där han fick le­va un­der sitt sista år­tion­de i li­vet re­la­tivt frid­fullt. Han dog den 11 sep­tem­ber 1971 ef­ter att slut­li­gen ha du­kat un­der av hjärt­sjuk­dom.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.