Li­vet i kal­la kri­gets skug­ga

Kalla kriget - - Innehåll -

UN­DER FY­RA ÅR­TION­DEN PÅVERKADE KAL­LA KRI­GETS PO­LI­TIK OCH RÄDS­LAN FÖR BOMBEN LI­VET FÖR VAN­LI­GA MED­BOR­GA­RE, BÅ­DE PÅ JOB­BET OCH I HEMMET.

En­ligt vis­sa histo­ri­ker har det tred­je världs­kri­get fak­tiskt re­dan ägt rum, och var pre­cis just det: ett krig i tred­je värl­den. Mel­lan det se­na 1940-ta­let och se­na 1980-ta­let för­sök­te su­per­mak­ter­na läg­ga ut job­bet att stri­da di­rekt mot varand­ra på ent­re­pre­nad – egent­li­gen in­te ett al­ter­na­tiv när de ha­de tu­sen­tals kärn­va­pen­strids­spet­sar pe­kan­de mot varand­ras stä­der – till oli­ka ställ­fö­re­trä­dan­de slag­fält i ut­veck­lings­län­der­na.

Så för de fle­ra mil­jo­ner in­vå­nar­na i den ”förs­ta” och ”and­ra” värl­den var kal­la kri­get nå­got som på­gick i bak­grun­den.

Morgon­tid­ning­en och kvälls­ny­he­ter­na be­skrev kanske byggandet av Berlinmuren i mit­ten av 1960-ta­let, kärn­va­pen­sam­tal mel­lan pre­si­den­ter­na Nixon och Brezj­nev el­ler upp­täck­ter av spi­on­nät­verk och av­hop­pa­re. Sam­ti­digt på­gick ar­be­tet och fa­mil­je­li­vet.

Men kal­la kri­get be­rör­de van­li­ga med­bor­ga­re. Ob­li­ga­to­risk mi­li­tär­tjänst g jor­de att USA, Eu­ro­pa och Warszawapakten skic­ka­de hund­ra­tu­sen­tals unga män till kal­la kri­gets oli­ka slag­fält.

I de tre störs­ta krut­dur­kar­na – Korea (1950– 1953), Vi­et­nam (1946–1975) och Af­gha­nis­tan (1979–1989) – dö­da­des tu­sen­tals sol­da­ter och mil­jo­ner ve­te­ra­ner skic­ka­des hem, med sto­ra följ­der för de­ras fa­mil­jer och sam­häl­let i stort.

Kal­la kri­get påverkade of­ta ut­bild­ning­en och möj­lig­he­ten till an­ställ­ning. Att del­ta i en strejk, folk­li­ga pro­tes­ter och po­li­tis­ka kam­pan­jer kun­de med­fö­ra att man i hem­lig­het blev över­va­kad av un­der­rät­tel­se­tjäns­ten. Och kal­la kri­get kun­de till och med ta sig in i hemmet: räds­lan för kom­mu­nis­men och kärn­va­pen­an­fall dök of­ta upp i böc­ker, fil­mer och mu­si­ken.

Den ti­dens störs­ta mar­dröm, att ci­vi­li­sa­tio­nen en dag skul­le för­gö­ras av ett ter­monuk­leärt eld­klot, var svår att und­vi­ka.

SPI­ON­NÄT­VERK OCH UNDERRÄTTELSEINSAMLING

När na­zis­men i stort sett kros­sats i Eu­ro­pa blev för­hål­lan­det mel­lan Sov­je­tu­ni­o­nen och väst snart allt bitt­ra­re. Un­der det se­na 1940-ta­let såg västs räds­la för att Le­nins ef­ter­trä­da­re skul­le gö­ra verk­lig­het av sin re­to­rik och fär­ga värl­den bol­sje­vikröd ut att kun­na bli verk­lig­het.

I sep­tem­ber 1945 över­läm­na­de en av­hop­pad tjäns­te­man från Sov­jets am­bas­sad en rad do­ku­ment som be­vi­sa­de att Moskva ak­tivt re­kry­te­ra­de agen­ter i väst. All­män­he­tens oro öka­de när den ti­di­ga­re di­plo­ma­ten Al­ger Hiss döm­des för mened 1948 i sam­band med spi­o­nan­kla­gel­ser. I ju­ni 1953 skic­ka­des de re­ge­rings­an­ställ­da Ju­li­us och Et­hel Ro­sen­berg till den elekt­ris­ka sto­len, döm­da för spi­o­nage.

Sam­ma år un­der­teck­na­des va­pen­stil­le­stån­det i Koreakriget. När krigs­fång­ar från FN-styr­kor­na och kom­mu­nis­tis­ka styr­kor ut­väx­la­des val­de 22 ame­ri­kans­ka och en brit­tisk sol­dat att föl­ja med si­na ti­di­ga­re fång­vak­ta­re till­ba­ka till Ki­na.

I ok­to­ber 1962 döm­des John Vas­sall, en ti­di­ga­re an­ställd vid den brit­tis­ka am­bas­sa­den i Moskva, se­na­re an­ställd av Ami­ra­li­te­tets ma­ri­na un­der­rät­tel­se­tjänst, till 18 må­na­ders fäng­el­se ef­ter att en av­hop­pad KGB-agent av­slö­jat att han över­läm­nat tu­sen­tals do­ku­ment till Sovjet. I en tid då ho­mo­sex­u­a­li­tet med­för­de ett lång­va­rigt fäng­el­se­straff blev Vas­sall ut­pres­sad av KGB. Un­der sin pla­ce­ring i Moskva ha­de de lu­rat ho­nom till ett par­ty, dro­gat ho­nom och fo­to­gra­fe­rat ho­nom i kom­pro­met­te­ran­de po­si­tio­ner med någ­ra sjö­män.

Wisconsin­se­na­torn Jo­seph McCart­hy troll­band sin publik med var­ning­ar om sto­ra nät­verk av kom­mu­nis­tisk sub­ver­sion över USA.

KGB re­kry­te­ra­de spi­o­ner som ar­be­ta­de med el­ler nä­ra Man­hat­tan­pro­jek­tet, fram­tag­ning­en av USA:s atom­bomb. En så­dan spi­on, Da­vid Gre­englass (Et­hel Ro­sen­bergs bror) ha­de fak­tiskt ar­be­tat vid kärn­va­pen­la­bo­ra­to­ri­et i Los Ala­mos i New Mex­i­co.

Un­der 1940-ta­let ha­de kom­mu­nist­sy­ste­mets för­fär­li­ga grym­het och olämp­lig­het in­te vi­sat sig helt. Över he­la värl­den såg många väl­ut­bil­da­de och pri­vi­le­gi­e­ra­de män­ni­skor det som ett ge­nom­för­bart al­ter­na­tiv till den ka­pi­ta­lis­tism som lett till två världs­krig och en de­pres­sion.

I maj 1961 döm­des Ge­or­ge Bla­ke, en mång­å­rig MI6-agent som ti­di­ga­re va­rit sta­tio­ne­rad i Väst­ber­lin, till 42 år i fäng­el­se på grund av spi­o­nan­kla­gel­ser. I ok­to­ber

1966 rym­de Bla­ke från Wor­mwood Scrub­s­fäng­el­set och dök så små­ning­om upp i Moskva. Bla­ke häv­da­de att hans upp­le­vel­ser som krigs­fånge i Nord­ko­rea, där han bevittnade det för­fär­li­ga ci­vi­la li­dan­de som US Air For­ce bomb­ning­ar med­för­de, om­vän­de ho­nom för den kom­mu­nis­tis­ka sa­ken.

Se­dan var det ex­emp­let med ”Cam­bridge

ATT DEL­TA I EN STREJK, FOLK­LI­GA PRO­TES­TER OCH PO­LI­TIS­KA KAM­PAN­JER KUN­DE MED­FÖ­RA ATT MAN I HEM­LIG­HET BLEV ÖVER­VA­KAD AV

UN­DER­RÄT­TEL­SE­TJÄNS­TEN.

Fi­ve”, en spi­onring som re­kry­te­rats i Cam­bridge un­der 1930-ta­let. Så sent som 1979 choc­ka­des den brit­tis­ka all­män­he­ten när de fick ve­ta att en av dem, Ant­ho­ny Blunt, va­rit in­ten­dent för drott­ning­ens konst­sam­ling­ar.

Ing­en av de and­ra – Don MacLe­an, Guy Bur­gess, Kim Phil­by el­ler John Cairncross

– ha­de hel­ler fö­re­fal­lit va­ra tro­li­ga spi­onkan­di­da­ter: Bur­gess ha­de ut­bil­dats vid den an­sed­da pri­vat­sko­lan Eton och Phil­by var son till en stats­tjäns­te­man.

På många and­ra sätt var dock marx­ism­le­ni­nis­mens världs­om­spän­nan­de om­fatt­ning och at­trak­tions­kraft myc­ket över­dri­ven. Ka­ri­ka­ty­ren av en röd flod­våg som svep­te över jor­den re­dog jor­de knap­past för de djup­gå­en­de schis­mer och ri­va­li­te­ter som fanns in­om den in­ter­na­tio­nel­la kom­mu­nist­rö­rel­sen, fram­för allt den si­no-sov­je­tis­ka splitt­ring­en 1950.

Många ”kom­mu­nis­tis­ka” le­da­re i tred­je värl­den var i själ­va ver­ket op­por­tu­nis­tis­ka na­tio­na­lis­ter som an­vän­de sig av marx­is­tisk te­o­ri i för­hopp­ning om att peng­ar och va­pen skul­le flö­da från Moskva.

De fles­ta av de ”hjärn­tvät­ta­de” ko­re­ans­ka krigs­fång­ar­na var till­ba­ka i USA 1960, bit­tert des­il­lu­sio­ne­ra­de när det gäll­de Ma­os Ki­na.

Dess­utom, me­dan se­na­tor Jo­seph McCart­hy an­spe­la­de på djup­gå­en­de räds­lor hos den ame­ri­kans­ka all­män­he­ten, im­plo­de­ra­de hans kar­riär slut­li­gen: ef­ter åt­ta vec­kor av tv-sän­da för­hör där han an­kla­ga­de ar­méan­ställ­da 1954, blev McCart­hy cen­su­re­rad av den ame­ri­kans­ka senaten: i tv fram­stod han som en över­sit­ta­re och de­ma­gog som smuts­kas­ta­de oskyl­di­ga ame­ri­ka­ner och som för­ak­ta­de den ame­ri­kans­ka grund­la­gen.

Kon­se­kven­ser­na av att för­knip­pas med väns­ter­ak­ti­vi­tet gick in­te all­män­he­ten för­bi. Det ame­ri­kans­ka li­vet un­der 1950-ta­let mar­ke­ra­des där­för av kon­for­mi­tet och kon­ser­va­tism.

Ef­ter­föl­jan­de re­ge­ring­ar var in­te så an­ge­läg­na om att in­stif­ta med­bor­gar­rättsla­gar och över­skat­ta­de USA:s vil­ja att se tu­sen­tals unga dö för att för­sva­ra en in­sta­bil an­ti­kom­mu­nis­tisk re­gim i Syd­vi­et­nam.

Mins­ta miss­tan­ke om kom­mu­nist­sym­pa­ti­er kun­de för­stö­ra en per­sons kar­riär di­rekt. I ett för­sök att hej­da all­män­he­tens räds­la för pro-sov­je­tisk sub­ver­sion ska­pa­de pre­si­dent Har­ry Tru­man ett lo­ja­li­tets­pro­gram 1947 och in­om fem år ha­de 200 fe­de­ralt an­ställ­da av­ske­dats på grund av miss­tänk­ta kom­mu­nist­sym­pa­ti­er.

I Stor­bri­tan­ni­en kun­de de med av­slu­ta­de col­le­ge­ut­bild­ning­ar, på väg in i an­ställ­ning­ar in­om för­svars­de­par­te­men­tet, ut­ri­kes- och sam­väl­desmi­ni­s­te­ri­et, un­der­rät­tel­se­tjäns­ter och vis­sa sek­to­rer in­om kärn­va­pen­in­du­strin, bli grans­ka­de och hål­las an­sva­ri­ga en­ligt la­gen om stats­hem­lig­he­ter från 1911. En­ligt sek­tion 1 skul­le al­la som be­fanns va­ra skyl­di­ga till att för­rå­da stats­hem­lig­he­ter dö­mas till fäng­el­se, ”in­te över­sti­gan­de 14 år”.

Även jobb­sö­kan­de till BBC fick sitt po­li­tis­ka sam­rö­re ut­rett. Fram till 1985 upp­rätt­höll

MI5 ”Room 105” på sitt hu­vud­kon­tor där per­so­nal­che­fen ha­de en spe­ci­a­las­si­stent som grans­ka­de de jobb­sö­kan­de.

För mil­jo­ner ar­be­tar­klass­män, även de som und­vi­kit mi­li­tär­tjänst­gö­ring­en, var kal­la kri­get närm­re än de trod­de.

Stor­bri­tan­ni­ens un­der­rät­tel­se­tjänst över­va­ka­de fack­för­e­ning­ar­na, sär­skilt un­der 1970-ta­lets sto­ra in­dust­ri­el­la oro. Som le­da­re för för­bun­det Trans­port and Ge­ne­ral Wor­kers Uni­on mel­lan

1969 och 1978 an­sågs Jack Jo­nes va­ra en av de mäk­ti­gas­te per­so­ner­na i lan­det. Han var en ve­te­ran från det spans­ka in­bör­des­kri­get och för­ne­ka­de kon­stant att han var an­ställd av KGB. Pre­cis som Hugh Scan­lon från det li­ka mäk­ti­ga Amal­ga­ma­ted Uni­on of Elect­ri­al Wor­kers blev Jo­nes en mål­tav­la för MI5. Hans te­le­fon av­lyss­na­des av sä­ker­hets­tjäns­ten un­der det ti­di­ga 1970-ta­let på be­gä­ran av pre­miär­mi­nis­ter Ed­ward He­ath.

Un­der­rät­tel­se­tjäns­ten höll koll på hund­ra­tu­sen­tals med­bor­ga­re som var en­ga­ge­ra­de i po­li­tis­ka kam­pan­jer el­ler en­bart del­tog i all­män­na de­mon­stra­tio­ner. In­for­ma­tion sam­la­des in om An­ti-Na­zi Le­a­gue, Cam­paign for Nu­clear Disar­ma­ment och Mi­li­tant. En stor, främst kvinn­lig, freds­rö­rel­se upp­stod på det ti­di­ga 1980-ta­let, sär­skilt ef­ter att

RAF Gre­en­ham i Berkshi­re ut­setts till bas för kryss­nings­mis­si­ler för att be­mö­ta de SS20-mis­si­ler som Sovjet flyt­tat till Ös­teu­ro­pa. ”Fred­släg­ret” som bil­dats av kvin­nor­na runt ba­sen in­fil­tre­ra­des av MI5 även om det in­te fanns någ­ra be­vis för att kom­mu­nis­men var en del av de­ras ak­ti­vism.

På bå­da si­dor av Atlanten fö­re­kom underrättelseinsamling i stort sett ut­an nå­gon all­män de­batt el­ler gransk­ning från pres­sen. Un­der många år ef­ter bildan­det i ok­to­ber 1952 till ex­em­pel er­kän­des den ame­ri­kans­ka NSA:s (National Secu­ri­ty Agen­cy) ex­istens ald­rig of­fent­ligt. Re­ge­rings­an­ställ­da kal­la­de NSA ru­tin­mäs­sigt för ”No Such Agen­cy”. I en av dess ope­ra­tio­ner, Mi­na­ret, höll NSA koll på jour­na­lis­ter, kän­di­sar och le­da­re in­om med­bor­gar­rätts­rö­rel­sen som var emot Vi­et­nam­kri­get. Ope­ra­tio­nen av­slu­ta­des först i maj 1975 när se­na­tens un­der­rät­tel­se­kom­mit­té, un­der se­na­tor Frank Church, slog fast att Mi­na­ret stred mot kon­sti­tu­tio­nen och möj­li­gen var olag­lig.

RÄD­DA FÖR FÖRINTELSEN

För vis­sa med­bor­ga­re kom kärn­va­pen­spö­ket in ti­digt i li­vet. Den nio mi­nu­ter långa teck­na­de

PÅ BÅ­DA SI­DOR AV ATLANTEN FÖ­RE­KOM MYC­KET UNDERRÄTTELSEINSAMLING I STORT SETT UT­AN NÅ­GON ALL­MÄN DE­BATT EL­LER

GRANSK­NING FRÅN PRES­SEN.

se­ri­en Duck and Co­ver, fi­nan­si­e­rad av den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­ens ci­vil­för­svars­pro­gram, gjor­de ame­ri­kans­ka skol­barn be­kant med sköld­pad­dan Bert ef­ter ja­nu­a­ri 1952. Ame­ri­kans­ka sko­lor ge­nom­för­de även öv­ning­ar där bar­nen skul­le släp­pa allt och in­ta fos­ter­ställ­ning i vän­tan på flyg­rädsi­re­ner.

And­ra för­sök till att för­be­re­da all­män­he­ten på kärn­va­pen­k­rig in­ne­fat­ta­de bro­schy­ren Sur­vi­val un­der Nu­clear At­tack från 1950 och Stars for De­fence, en se­rie al­bum med in­for­ma­tion till all­män­he­ten, in­spe­la­de för US Fe­de­ral Ci­vil De­fence Ad­mi­nist­ra­tion för att sän­das på vis­sa da­tum mel­lan 1956 och 1964. De in­ne­höll mu­sik och in­ter­vju­er och in­ne­höll ar­tis­ter som Bing Cros­by, Ert­ha Kitt och John­ny Mat­hi­as.

I Stor­bri­tan­ni­en sam­la­de man un­der ef­ter­krigs­ti­den in bro­schy­rer om ci­vil­för­svar, da­te­ra­de från 1938 och fram­åt, skrif­ter och för­be­red­da ra­di­o­bul­le­ti­ner.

Det mest kon­tro­ver­si­el­la pro­gram­met var för­mod­li­gen ”Pro­tect and Sur­vi­ve”, ut­fär­da­de av den brit­tis­ka re­ge­ring­en i maj 1980. Bro­schy­rer, som kos­ta­de 50 pence i freds­tid men var gra­tis vid ett na­tio­nellt nöd­lä­ge, kom­plet­te­ra­des av tio teck­na­de se­ri­er som ta­la­de om för fa­mil­jer hur de skul­le byg­ga tem­po­rä­ra skydd samt in­for­me­ra­de om mat, sa­ni­tet och var­ning­ar om ned­fall. Bro­schy­rer­na kri­ti­se­ra­des av freds­rö­rel­sen ef­tersom det knap­past gick att över­le­va ett kärn­va­pen­k­rig. ”Pro­tect and Sur­vi­ve” ba­se­ra­des på att fle­ra vec­kor av spän­ning­ar mel­lan öst och väst skul­le kom­ma

med en var­ning.

I ett så­dant fall skul­le hög­re stats­tjäns­te­män dis­kret in­strue­ras att kom­ma till un­der­jor­dis­ka bunk­rar som skul­le fun­ge­ra som ”re­gi­on­s­ä­ten” för re­ge­ring­en un­der och ef­ter at­tac­ken. Vis­sa vägar, flyg­plat­ser och ham­nar kun­de kom­ma un­der mi­li­tärt sty­re. Freds­ti­dens medborgerliga rät­tig­he­ter skul­le tro­ligt­vis upp­hä­vas.

Det fanns även eva­ku­e­rings­pla­ner. I ett in­ternt do­ku­ment från 1953 upp­skat­tas att 5 mil­jo­ner brit­ter skul­le kun­na kom­ma att skic­kas ut på lands­byg­den för att se­dan ef­ter­föl­jas av 4 mil­jo­ner. Re­ge­ring­ens pla­ner från 1962 be­skrev eva­ku­e­ring­en av upp­skatt­nings­vis 10 mil­jo­ner män­ni­skor från 19 stä­der.

I USA sän­de CBS A Day Cal­led X i de­cem­ber 1957, en do­ku­men­tär­film som vi­sa­de hur ci­vil­för­svars­pro­gram in­för­des i Port­land, Ore­gon i hän­del­se av att ett sovjetiskt fly­gan­fall var nä­ra fö­re­stå­en­de.

Det lik­na­de öv­ning­en ”Ope­ra­tion Gre­en­light” från 1955 som ut­gick från Kel­ly But­te­bun­kern, det lo­ka­la nö­do­pe­ra­tions­cent­ret. Port­lands stads­kär­na eva­ku­e­ra­des på bara 19 mi­nu­ter via last­bi­lar, bi­lar och spe­ci­fi­ka ut­sprid­nings­punk­ter. 1983 an­non­se­ra­de pre­si­dent Ronald Re­a­gan en bud­get på 10 mil­jar­der dol­lar för den ex­i­ste­ran­de krisom­pla­ce­rings­pla­nen, en tre­da­gars­plan för att eva­ku­e­ra stä­der till lant­li­ga ”värd­om­rå­den”.

Med­bor­gar­na i Sovjet fick ock­så bro­schy­rer om ci­vil­för­svar, men först ef­ter 1954 nämn­des kärn­va­pen­an­fall i dem. Upp­skatt­nings­vis fanns 1 500 bunk­rar i Sov­je­tu­ni­o­nen på 1980-ta­let, och de rym­de 175 000 an­ställ­da.

Men myn­dig­he­ter­na i öst och väst g jor­de sig inga il­lu­sio­ner om att be­red­skaps­pla­ner­na skul­le mat­cha en verk­lig kärn­va­pen­för­in­tel­se. Me­dan han fortfarande var Stor­bri­tan­ni­ens fi­nans­mi­nis­ter un­der mit­ten av 50-ta­let er­kän­de Ha­rold MacMil­lan att: ”Vi kan in­te hy­sa för­hopp­ning­ar om att re­sa oss ur ett glo­balt krig, an­nat än i ru­i­ner.”

I ok­to­ber 1968 pro­du­ce­ra­de det brit­tis­ka för­svars­mi­ni­s­te­ri­et ett spe­ku­la­tivt sce­na­rio som be­skrev lan­det ef­ter fle­ra kärn­va­pen­an­fall. In­de­lat i 12 zo­ner med ”för­tviv­la­de och de­spe­ra­ta över­le­va­re” skul­le Stor­bri­tan­ni­en i te­o­rin sty­ras av ett krigs­ka­bi­nett pla­ce­rat i den enor­ma Turnsti­le-bun­kern un­der söd­ra Cotswolds. I prak­ti­ken skul­le mil­jo­ner in­vå­na­re re­dan va­ra dö­da och mil­jo­ner fler skul­le bli of­fer för obe­hand­la­de ska­dor, strål­nings­för­gift­ning och epi­de­mi­er.

Lag och ord­ning skul­le bli nå­got ur det för­gång­na, i tillägg till elekt­ri­ci­tet, sa­ni­tet och grund­läg­gan­de kom­mu­ni­ka­tion. Un­der kal­la kri­get hävdades det of­ta att i hän­del­se av ett kärn­va­pen­k­rig skul­le de som dog ge­nast va­ra de som ha­de störst tur.

KÄRN­VA­PEN I KUL­TU­REN

Räds­lan för kärn­va­pen­för­in­tel­se var så om­fat­tan­de att den ound­vik­li­gen g jor­de ett av­tryck i po­pu­lär­kul­tu­ren. Kal­la kri­gets kul­tur påverkade vad publi­ken fick se. 1947 ge­nom­för­de kom­mit­tén för oamerikanska aktiviteter (HUAC) utred­ning­ar av på­stått kom­mu­nis­tiskt sam­rö­re in­om film­bran­schen.

Döm­da för ohör­sam­het mot kon­gres­sen blev de så kal­la­de ”Hol­ly­wood Ten” svart­lis­ta­de

UN­DER KAL­LA KRI­GET HÄVDADES DET OF­TA ATT I HÄN­DEL­SE AV ETT KÄRN­VA­PEN­K­RIG SKUL­LE DE SOM

DOG GE­NAST VA­RA DE SOM HA­DE STÖRST TUR.

av film­stu­di­or­na un­der fle­ra år­tion­den. Med ti­den boj­kot­ta­des mer än 300 skå­de­spe­la­re, ra­di­o­kom­men­ta­to­rer, re­gis­sö­rer och för­fat­ta­re. Vis­sa konst­nä­rer, som Char­lie Chaplin, Paul Ro­be­son och Or­son Wel­les, flyt­ta­de ut­om­lands.

HUAC:s aktiviteter upp­munt­ra­de film­stu­di­or­na att stöt­ta an­ti­kom­mu­nis­tis­ka fil­mer som Guil­ty of Tre­a­son (1950), The Man­chu­ri­an Can­di­da­te (1962), The Red Me­na­ce (1949) och Red Pla­net Mars (1952).

Ef­tersom ufo-iakt­ta­gel­ser var tren­digt i 1950-ta­lets USA blan­da­de Hol­ly­woods sci­ence fic­tion-fil­mer of­ta ihop ut­omjording­ar med en kom­mu­nis­tisk in­va­sion. Den ame­ri­kans­ka små­sta­dens grad­vi­sa un­der­kas­tel­se in­för grön­sakslik­nan­de kaps­lar i In­va­sion of the Bo­dysnat­chers (1956) är en tyd­lig MCCART­HY­LIK­NAN­DE me­ta­for.

I Stor­bri­tan­ni­en pro­du­ce­ra­de brö­der­na Boul­ting High Tre­a­son (1951) som fo­ku­se­ra­de på en grupp lo­ka­la sam­hälls­om­stör­ta­re – de fles­ta av dem bo­he­mer och av­vi­ka­re – som för­sö­ker in­ta Stor­bri­tan­ni­ens kraftan­lägg­ning­ar in­för ett kom­mu­nis­tiskt över­ta­gan­de. Men po­pu­lär­kul­tur med kal­la kri­get-te­ma var of­ta mer rik­tad mot publi­kens öns­kan om ac­tion och gla­mour: som ex­em­pel­vis Ian Fle­mings Bond­ro­ma­ner och ef­ter­föl­jan­de fil­mer.

Kul­tu­ren un­der kal­la kri­get sak­na­de in­te hel­ler skep­ti­cism. Ge­nom he­la John Le Car­rés (ti­di­ga­re MI6-agen­ten John Cor­nwell) Kar­la­tri­lo­gi und­rar den bla­se­ra­de agen­ten Ge­or­ge Smi­ley om hans mot­stån­da­res me­to­der skil­jer sig så myc­ket från hans eg­na.

Så ti­digt som 1963 pro­du­ce­ra­de Jo­an Litt­lewood’s Theat­re Works­hop Oh! What a Lo­vely War, som g jor­de sa­tir av post-im­pe­ri­ets och kal­la kri­gets van­fö­re­ställ­ning­ar. I Stan­ley Kubricks Dr Strang­e­lo­ve: Or How I Le­ar­ned To Stop Wor­ry­ing And Lo­ve The Bomb föl­jan­de år hå­na­de Pe­ter Sel­lers någ­ra av ti­dens po­li­tis­ka och mi­li­tä­ra ste­re­o­ty­per. Se­na­re skul­le ut­ta­lat an­ti­kom­mu­nis­tis­ka fil­mer som Red Dawn (1984), In­va­sion USA (1985) och Ram­bo­fil­mer­na i all­män­het be­trak­tas som in­te myc­ket mer än ac­tion­fyll­da ut­trycks­me­del för så­da­na som Syl­ve­s­ter Stal­lo­ne och Chuck Nor­ris.

Som kontrast var kärnvapenkrigsfiktionen he­la ti­den apokalyptisk. Även un­der 1950-ta­let var det få som tvivlade på kärnvapenkrigets för­ödan­de kon­se­kven­ser.

I Wil­li­am Gol­dings Flu­gor­nas her­re (1954) fö­re­gås flyg­planskra­schen i ro­ma­nens bör­jan av ett kärn­va­pen­k­rig. När en grupp poj­kar, iso­le­ra­de på en ö, hän­fal­ler åt grym­he­ter an­spe­lar det tyd­ligt på an­ar­kin ef­ter förintelsen.

Pe­ri­o­dens sci­ence fic­tion vi­sa­de of­ta en fram­tid ef­ter kärnvapenkriget där ut­sprid­da res­ter av mänsk­lig­he­ten åter­gått till bar­ba­ri.

Räds­lan för ut­plå­ning var så stor att i no­vem­ber 1965 med­de­la­de BBC att de in­te skul­le sän­da The War Ga­me, ett 47 mi­nu­ter långt do­ku-dra­ma där en kärn­va­pen­mis­sil träf­far Roches­ter i Kent. Un­der de föl­jan­de vec­kor­na ut­bry­ter an­ar­ki, plund­ra­re av­rät­tas sum­ma­riskt och de dö­da masskre­me­ras.

BBC:s högs­ta chef häv­da­de att pro­gram­met var för choc­ke­ran­de för att vi­sas för all­män­he­ten och The War Ga­me vi­sa­des in­te för­rän 1985. Lik­nan­de ef­ter­kärn­va­pen­ka­ta­strofs­dra­man som ABC:s The

Day Af­ter (1983) och BBC:s Th­re­ads (1984) var in­te mind­re grym­ma. I den ani­me­ra­de fil­men When the Wind Blows från 1986 föl­jer ett äld­re par nog­grant in­struk­tio­ner­na i sin ”Pro­tect and Sur­vi­ve”-bro­schyr bara för att du­ka un­der av strål­sju­ka strax ef­ter at­tac­ken.

Kärnvapenkriget tog sig ock­så in via ra­di­ovå­gor­na. Ef­ter Ku­bakri­sen på 1960-ta­let kun­de ra­di­on kanske ha spe­lat Bob Dy­lans A Hard Rain’s A Gon­na Fall el­ler Bar­ry Ma­guires The Eve Of De­struc­tion. 20 år se­na­re, med ame­ri­kans­ka trup­per i Gre­na­da, sov­je­tis­ka trup­per i Af­gha­nis­tan och pro­tes­ter runt Gre­en­ham Com­mon i Stor­bri­tan­ni­en, utg jor­de pop­hits med kärn­va­pen­te­ma en stark kontrast till det van­li­ga in­ne­hål­let på topp­lis­tor­na. Bland dem fanns Two Tri­bes (Fran­kie Go­es to Hol­ly­wood), Dan­ci­ng With Te­ars In My Ey­es (Ultra­vox), Rus­si­ans (Sting), Bre­at­hing (Ka­te Bush), 99 Luft­bal­lons (Ne­na) och 1999 (Prin­ce).

Bakom järn­ri­dån fanns in­te sam­ma apo­ka­lyp­tis­ka te­ma även om oli­ka ar­tis­ter ibland kun­de kom­men­te­ra kapprustningen el­ler Af­gha­nis­tan och un­der glasnost­pe­ri­o­den un­der det se­na 1980-ta­let vi­sa­des The Day Af­ter slut­li­gen i sov­je­tisk tv.

Det kan dock häv­das att den sov­je­tis­ka publi­ken viss­te myc­ket mer om full­stän­digt krig – dock in­te med kärn­va­pen – än de­ras mot­sva­rig­he­ter i väst un­der den här pe­ri­o­den.

Den fruk­tans­vär­da för­öd­el­sen i väst­ra Sov­je­tu­ni­o­nen un­der 1941–1945 ver­ka­de pre­cis som Hi­ros­hi­ma och Na­ga­sa­ki va­ra ett då­ligt tec­ken på vad som skul­le hän­da om värl­den åter­gick till ett stor­ska­ligt krig. Om världs­mak­ter­na skul­le stri­da i ett tred­je världs­krig skul­le de in­te kun­na stri­da i ett fjär­de.

SOM KONTRAST VAR KÄRNVAPENKRIGSFIKTIONEN HE­LA TI­DEN APOKALYPTISK. ÄVEN UN­DER 1950-TA­LET VAR DET FÅ SOM TVIVLADE PÅ KÄRNVAPENKRIGETS

FÖR­ÖDAN­DE KON­SE­KVEN­SER.

En scen från Pe­ter Watkins en låt­sas­do­ku­men­tär från 1965 som BBC in­te sän­de på 20 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.