Livet som propagandakonstnär

I KRIGET MOT KAPITALISTISKA AGGRESSIONER ÄR PENNAN ARBETARENS SVÄRD.

Alla diktatorer behöver propaganda för att behålla sin popularitet. Politisk propaganda nådde utan tvekan sin höjdpunkt under andra världskriget och i täten för desinformationsstyret gick Sovjetunionen.

Till skillnad från Nazitysklands, Storbritanniens och det fascistiska Italiens tryckta affischer använde sig Sovjet av en stor mängd hantverkare, tekniker, konstnärer och författare för att producera anslående och sofistikerade hyllningar till Stalin, fördömanden av Hitler och vädjanden till socialistiska värderingar. Och de g jorde det mesta för hand i en specialstudio som leddes av TASS, Sovjetunionens telegrambyrå.

NYHETSUPPDATERING

När filmskaparna anlände till sina skrivbord på TASS studio var deras första uppgift att läsa igenom de officiella rapporter och direktiv från Moskvas talrika ministerier för att uppdatera sig om de aktuella händelserna. Stalins nyligen genomförda tal var också godkänt som utgångspunkt för konstnärlig inspiration.

PÅBÖRJA PLANERINGEN

Stalin bad sitt propagandamaskineri att ta fram ”fönster”– stencilerade seriestrippar som blivit populära under inbördeskriget – och affischer, som oftast var formgivna i hjältemodig, socialistisk-realistisk stil. De tidigare smädade folkets fiender medan de senare speglade Sovjetunionens sanna härlighet. Varje projekt krävde minst ett team på två man, samt en poet som utformade och finslipade budskapet.

FÅ DET GODKÄNT

Det som en enskild konstnär anser vara en bra idé är kanske inte så bra, om det inte följer partilinjen. Innan arbetet kunde påbörjas inom ett projekt måste varje koncept hårdgranskas av representanter från Folkkommissariatet för utbildning för att se till att budskapet var korrekt och att det var något Stalin skulle instämma i.

SKÄR TILL STENCILERNA

För ”fönstren” måste upp till 65 stenciler skäras till för att utgöra de individuella delarna. Till skillnad från tryckta affischer kunde ”fönstren” variera i storlek och komplexitet eftersom de sattes ihop från flera pappersark och sattes upp i affärsfönster. Det fanns heller inga begränsningar i antal färger.

TRE ARBETSSKIFT SKULLE FÄRDIGSTÄLLA

MELLAN 50 OCH 1 500 KOPIOR AV VARJE

AFFISCH PER DAG.

AFFISCHERNA NÅR PRODUKTIONSLINJEN

Arbetare vid löpande band skulle sedan agera: stencilen sattes på plats, en målare gav den lite färg, ännu en stencil kom ner, en annan målare lade till sina färger, textbeskärare lade till sina stenciler och så vidare, allt eftersom sidorna gick från arbetsstation till arbetsstation.

ARBETSMYRORNA GÖR SIN GREJ

Med ett öga på klockan färdigställde tre arbetsskift mellan 50 och 1 500 kopior av varje affisch per dag. Var och en producerades för hand. Det gick faktiskt snabbare än litografiskt tryck, för om det var något Sovjetunionen inte led brist på var det arbetskraft.

DET STORA AVSLÖJANDET

Mellan 12 och 20 enskilda pappersark monterades ihop och avslöjade en enda gigantisk bild, som kunde vara mer än 3,5 meter hög. Slutprodukten var ett mästerverk – eftersom den var målat för hand var den mer detaljerad än vad som skulle kunna gå att producera i tryck.

MASSTRYCK

En omgång reklamblad och litografier i vykortsstorlek trycktes med samma noggrannhet. De hade ett plattare färgtryck och mindre textur men var mycket enklare att frakta runt i landet till det röda imperiets utkanter. Vissa formgivningar lades senare ut på studior som Gopolitizdat, Sotrudnik och Iskusstvo så de kunde göra massupplagor.