Kapp­löp­ning mot ytt­re rym­den

Kalla kriget - - Innehåll -

I EN TÄV­LING OM ATT FÅ VI­SA UPP SI­NA TEK­NIS­KA LAND­VIN­NING­AR, MED BLICKARNA RIK­TA­DE MOT RYM­DEN, UT­KÄM­PA­DE USA OCH SOVJET KAL­LA KRI­GET PÅ EN HIMMELSK FRONT.

Paris drab­ba­des först, Lon­don choc­ka­des av det se­na­re. Men den för­ödan­de ef­fek­ten av na­zis­ter­nas V-2-bom­ber, när de flög över sto­ra be­folk­ning­ar och ex­plo­de­ra­de var den­sam­ma. Bygg­na­der för­stör­des och män­ni­skor dog när slak­ten in­led­des den 7 sep­tem­ber 1944.

Un­der fle­ra vec­kor blev män­ni­skor allt mer skräm­da av bris­ten på för­svar mot den här nya an­falls­vå­gen. Na­zis­ter­na ha­de då ing­en aning om att de­ras skräm­man­de ra­ke­ter en dag skul­le spe­la en vik­tig roll i den kom­man­de rymdkapplöpningen.

V-2-bom­ber­na var SS-ve­ten­skaps­man­nen Wern­her Mag­nus Max­i­mi­li­an von Brauns pro­dukt och de ha­de kon­stru­e­rats av fång­ar i Na­zi­tysklands bru­ta­la kon­cent­ra­tions­lä­ger. Von Braun vi­sa­de sig se­na­re in­te bara ha ve­tat om det, ut­an be­vi­sen ta­lar för att han ak­tivt val­de slav­ar­be­ta­re. Än­då ka­pi­tu­le­ra­de von Braun och hans an­ställ­da för ame­ri­ka­ner­na, när de al­li­e­ra­de var på väg att seg­ra, och ham­na­de på den ame­ri­kans­ka ar­méns lö­ne­lis­ta som en del av de­ras eget ra­ket­team.

Bå­de USA och Sovjet var an­ge­läg­na om att få ve­ta mer om Tysklands bal­lis­tis­ka lång­di­stans­ro­bo­tar. USA ha­de ta­git kon­troll över V-2-fa­bri­ken i den tys­ka hamn­sta­den Pee­ne­mün­de un­der kri­gets sista vec­kor och ha­de flyt­tat ut tek­ni­ken där­i­från så snabbt som möj­ligt, vil­ket se­na­re fru­stre­ra­de ett team av sov­je­tis­ka ex­per­ter som skic­kats på ett eget re­kog­no­sce­rings­upp­drag.

Bland rys­sar­na fanns Sergej Ko­ro­lev, som hjälpt till att ut­veck­la sov­je­tisk ra­ket­ve­ten­skap un­der det gång­na år­tion­det. Han ha­de till­bring­at viss tid i fäng­el­se ef­ter den sto­ra ut­rens­ning­en 1938, men i Sovjet var man med­ve­ten om hans vär­de. Han hjälp­te till att sam­la ihop så många ti­di­ga­re V-2-ra­ke­tin­gen­jö­rer och ve­ten­skaps­män som möj­ligt och de för­des så små­ning­om till Sovjet för att ar­be­ta med att åter­ska­pa mis­si­lens do­ku­men­ta­tion. Men me­dan Sovjet vil­le an­vän­da tek­ni­ken för mi­li­tä­ra syf­ten g jor­de Ko­ro­levs in­tres­se för rymd­fär­der att pla­nen så små­ning­om tog en an­nan rikt­ning.

Wern­her von Braun ha­de lik­nan­de idéer. Han och hans team för­flyt­ta­des 1950 av ar­mén till Redsto­ne Ar­se­nal i Hunts­vil­le, USA. Den 14 maj sam­ma år rap­por­te­ra­de The Hunts­vil­le Ti­mes att von Braun sagt att ra­ket­flyg­ning­ar till må­nen var möj­li­ga. Han ha­de länge drömt om att ut­veck­la ra­ke­ter som skul­le skju­ta upp ar­ti­fi­ci­el­la sa­tel­li­ter och män­ni­skor i rym­den, men in­ter­na stri­dig­he­ter för­svå­ra­de hans pla­ner. Vär­re var att Ko­ro­lev, ut­an att han viss­te det, höll på att skaf­fa sig ett för­språng. 1953 ha­de Sovjet fö­re­sla­git att man skul­le an­vän­da de­sig­nen av R-7, som han ut­veck­lat från V-2-tek­nik, för att skic­ka en sa­tel­lit i om­lopps­ba­na runt jor­den.

Me­dan von Braun för­sök­te vin­na den ame­ri­kans­ka all­män­he­tens hjär­tan – ge­nom att pub­li­ce­ra si­na idéer i tid­ning­en Col­li­er och bli tek­nisk råd­gi­va­re för ett av­snitt i tv-pro­gram­met Dis­ney­land kal­lat ”Man In Spa­ce” – fort­sat­te Ko­ro­lev att ar­be­ta med sin sa­tel­litupp­skjut­ning. 1955 god­kän­de den ame­ri­kans­ke pre­si­den­ten Dwight D. Ei­senho­wer pla­ner på att skju­ta upp en sa­tel­lit un­der det in­ter­na­tio­nel­la geo­fy­si­kå­ret 1958. Men ef­ter att ha av­fy­rat

R-7 Se­myor­ka – den förs­ta in­ter­kon­ti­nen­ta­la bal­lis­tis­ka ro­bo­ten – den 21 augusti 1957 var det Sovjet som gick till histo­ri­en. De an­vän­de sam­ma tek­nik den 4 ok­to­ber för att skic­ka den förs­ta ar­ti­fi­ci­el­la sa­tel­li­ten till rym­den. Sput­nik 1 över­ras­ka­de USA, ef­tersom lan­det trod­de att den sov­je­tis­ka tek­ni­ken låg ef­ter de­ras. Ame­ri­kans­ka ve­ten­skaps­män av­kräv­des svar och von Braun re­a­ge­ra­de ils­ket, ge­nom att sä­ga till si­na över­ord­na­de att de mås­te vi­sa stör­re be­slut­sam­het. Rymdkapplöpningen var in­ledd.

Sovjet glad­des dock åt re­sul­ta­tet och, an­ge­läg­na om att skyd­da sin hu­vud­till­gång, höll de Ko­ro­levs iden­ti­tet hemlig. Kom­mu­nist­par­ti­ets tid­ning Prav­da er­bjöd glatt sin första­si­da åt

DET FANNS OCK­SÅ EN KÄNS­LA AV ATT HERRAVÄLDE I RYM­DEN SKUL­LE GE SEG­RAR­NA

KON­TROLL ÖVER JOR­DEN.

Mån­lan­da­ren Eag­le lan­da­de på

må­nen med ast­ro­nau­ter­na Neil Armstrong och Ed­win ”Buzz” Ald­rin.

ny­he­ten me­dan ame­ri­kans­ka med­bor­ga­re oroade sig för att det fanns en mi­li­tär ra­ket som kun­de kla­ra långa di­stan­ser. En må­nad se­na­re skic­ka­de Sovjet upp sin and­ra sa­tel­lit, Sput­nik 2, i om­lopps­ba­na den 3 no­vem­ber 1957. Den väg­de mer än 450 ki­lo, bar med sig en tik vid namn Laj­ka och ha­de en pack­last som in­ne­höll ra­di­o­sän­da­re, te­le­met­ri­sy­stem, ve­ten­skap­li­ga in­stru­ment och en tem­pe­ra­tur­kon­troll­pa­nel.

För att för­vär­ra det he­la, vid USA:s för­sök att av­fy­ra Van­gu­ard TV3 den 6 de­cem­ber 1957 lyf­te ra­ke­ten bara li­te mer än en me­ter in­nan den föll ner igen och ex­plo­de­ra­de, vil­ket led­de till för­öd­mju­kan­de ru­bri­ker som ”Ka­put­nik” och ”Flop­nik”. Så små­ning­om fick man upp sin egen sa­tel­lit, Ex­plo­rer 1, den 31 ja­nu­a­ri 1958 och även om man följ­de upp det i mars med den förs­ta sol­driv­na sa­tel­li­ten, Van­gu­ard 1, an­sågs USA lig­ga ef­ter.

I ett för­sök att kom­ma ikapp bil­da­des NASA i ok­to­ber sam­ma år, med an­svars­om­rå­det att ut­ö­ka kun­ska­per­na om fe­no­men i at­mo­sfä­ren och rym­den samt att be­va­ra USA:s roll som le­da­re in­om flyg­tek­nik och rymd­ve­ten­skap.

Det var vik­tigt att NASA var åt­skilt från den ame­ri­kans­ka mi­li­tä­ren, med bud­ska­pet att ett ve­ten­skap­ligt ut­fors­kan­de av rym­den skul­le va­ra för fred­li­ga syf­ten. Och än­då be­fann sig rys­sar­na ett steg fram­för: be­man­na­de rymd­fär­der.

Ko­ro­lev och hans team bör­ja­de ut­for­ma en be­man­nad rymd­kap­sel 1955, och de bör­ja­de väl­ja ut fri­vil­li­ga för om­fat­tan­de ut­bild­ning 1959. 20 sov­je­ter ha­de vas­kats fram, och de skul­le få vi­sa vad de gick för. Sam­ti­digt ha­de NASA valt ut sju eg­na ast­ro­nau­ter, som de kal­la­de Mer­cu­ry Se­ven. Ame­ri­ka­ner­na tes­ta­de sin rymd­far­kost Mer­cu­ry nog­grant för att sä­ker­stäl­la att den var till­räck­ligt sä­ker för män­ni­skor. Men de dröj­de li­te för länge.

Sovjet ha­de i ju­ni 1960 mins­kat an­ta­let fri­vil­li­ga till sex och val­de så små­ning­om den 27-åri­ge kos­mo­nau­ten Ju­rij Ga­ga­rin som pi­lot för den be­man­na­de fär­den. Den 12 april 1961 gick han till histo­ri­en om­bord på Vos­tok 1 då han blev den förs­ta män­ni­skan i rym­den ge­nom att kret­sa runt jord­klo­tet en gång un­der en 108 mi­nu­ter lång flyg­tur. Det blev än­nu ett hårt slag för USA, som skul­le skic­ka sin kan­di­dat – Alan B She­pard – till rym­den bara tre vec­kor se­na­re, den 5 maj.

Tryc­ket i rymdkapplöpningen öka­de då Ko­ro­levs och von Brauns team upp­ma­na­des att pre­sen­te­ra näs­ta sto­ra, häp­nads­väc­kan­de hän­del­se. Sovjet och USA var in­låsta i en strid där de mås­te be­vi­sa att de var mer tek­niskt avan­ce­ra­de och det var ett djup­gå­en­de psy­ko­lo­giskt test för bå­da si­dor. Rys­sar­na ha­de re­dan be­vi­sat att de in­te var så un­der­ut­veck­la­de som ame­ri­ka­ner­na för­sök­te på­vi­sa. Det fanns ock­så en käns­la av att herravälde i rym­den skul­le ge seg­rar­na kon­troll över jor­den. Det var då USA:s pre­si­dent John F. Kennedy kom med en ut­ma­ning. Han sa­de att USA skul­le skic­ka en man till må­nen se­nast vid de­cen­ni­ets slut.

1961 lan­se­ra­de NASA pro­jekt Ge­mi­ni, som var en se­rie rymd­far­kos­ter som ska­pats för att tes­ta mån­re­la­te­rad tek­nik. 1962 val­des en and­ra grupp av ast­ro­nau­ter ut och en tred­je ploc­ka­des ut 1963. USA upp­nåd­de sto­ra fram­gång­ar och NASA kun­de gläd­jas åt en 500-pro­cen­tig ök­ning av si­na me­del. Wal­ter Schir­ra kret­sa­de runt jor­den sex gång­er, och Ma­ri­ner 2 flög för­bi Ve­nus och sam­la­de in da­ta om dess at­mo­sfär, mag­net­fält, lad­da­de par­tik­lar och mas­sa. Ge­mi­ni ut­vär­de­ra­de rym­dre­sor­nas lång­va­ri­ga ef­fek­ter på astro-

nau­ter mel­lan 1964 och 1966 och god­kän­de tio be­man­na­de re­sor.

Men Ko­ro­lev ar­be­ta­de på Sov­jets be­man­na­de rymd­far­kost Sojuz och 1965 tog kos­mo­nau­ten Alek­sej Le­o­nov den förs­ta rymd­pro­me­na­den, som va­ra­de i 12 mi­nu­ter. Sovjet ha­de tillå­tit sig att bu­sa li­te: de viss­te att NASA pla­ne­ra­de en rymd­pro­me­nad med ast­ro­nau­ten Ed White (som äg­de rum tre må­na­der se­na­re) så Ko­ro­levs team la­de till en luftsluss vid den and­ra Voschodupp­skjut­ning­en. Han fo­ku­se­ra­de se­dan på att ut­veck­la den po­ten­ti­ellt kraft­ful­la N1-ra­ke­ten.

Jak­ten mot må­nen var i full gång. Även om Sovjet in­te var säk­ra på att ett mån­land­nings­pro­gram var nöd­vän­digt vil­le de än­då slå ame­ri­ka­ner­na och ta hem yt­ter­li­ga­re en se­ger. Men de drab­ba­des av ett hårt slag. Ko­ro­lev, som väl­digt gär­na vil­le se en man på må­nen, ha­de li­dit av då­lig häl­sa i sex år. Han dog på grund av kom­pli­ka­tio­ner vid en ru­tin­mäs­sig änd­tarm­so­pe­ra­tion den 14 ja­nu­a­ri 1966. Prav­da tryck­te hans döds­ru­na, och lät till slut den sov­je­tis­ka all­män­he­ten och värl­den ve­ta vem som låg bakom Sov­jets rymd­pro­gram.

Ko­ro­levs död in­ne­bar att han ald­rig fick se tea­mets ar­be­te med N1-ra­ke­ten bä­ra frukt, även om det kanske var li­ka bra med tan­ke på att ing­en av de fy­ra av­fyr­ning­ar­na läm­na­de mar­ken. Sov­jets rymd­pro­gram ha­de ock­så bli­vit en en­da rö­ra där in­ter­na kon­struk­tö­rer täv­la­de mot varand­ra sna­ra­re än sam­ar­be­ta­de. Ko­ro­lev ha­de haft den över­gri­pan­de kon­trol­len 1964 men nu när han var bor­ta härs­ka­de åter ore­dan. I april 1967 dog kos­mo­nau­ten Vla­di­mir Ko­ma­rov då Sojuz 1 lan­da­de på jor­den igen.

Även NASA ha­de si­na miss­lyc­kan­den

– en elds­vå­da i Apol­lo 1-kap­seln vid ett för­be­re­dan­de test dö­da­de de ame­ri­kans­ka ast­ro­nau­ter­na Gus Grissom, Ed White och Ro­ger Cha­fee – men de var långt mer väl­or­ga­ni­se­ra­de. Den 20 juli 1969 blev Neil Armstrong och Buzz Ald­rin de förs­ta att gå på må­nen. USA ha­de upp­fyllt den dröm som ut­lo­vats un­der lång tid.

Det g jor­de att USA be­stämt kun­de in­ta le­dar­plat­sen, men det sta­ka­de ock­så ut en ny rikt­ning. In­tres­set för be­man­na­de mån­fär­der av­tog och istäl­let vil­le Sovjet skic­ka upp den förs­ta be­man­na­de rymd­sta­tio­nen, Saljut 1, me­dan USA rik­ta­de in sig på Mars. Mån­upp­dra­get var dock bör­jan till slu­tet för rym­dre­la­te­ra­de fi­ent­lig­he­ter. 1975 ge­nom­för­des det ge­men­sam­ma Apol­lo-Sojuz-pro­jek­tet där tre ame­ri­kans­ka ast­ro­nau­ter skic­ka­des upp med en Apol­lo-far­kost som doc­ka­de med en sov­je­tisk Sojuz-far­kost. När de två be­fäl­ha­var­na möt­tes ska­ka­de de hand. Rymdkapplöpningen var över.

Månra­ke­ten Sa­turn V var av högs­ta vikt för att skju­ta upp rymd­skep­pet

Apol­lo till må­nen.

Sput­nik 1 är en sym­bol för na­tio­nell stolt­het för rys­sar­na än idag.

Sergej Ko­ro­lev gick i spet­sen för Sov­je­tu­ni­o­nens rymd­pro­gram som le­dan­de ra­ke­tin­gen­jör och rymd­far­kost­kon­struk­tör.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.