Kapplöpning mot yttre rymden

I EN TÄVLING OM ATT FÅ VISA UPP SINA TEKNISKA LANDVINNINGAR, MED BLICKARNA RIKTADE MOT RYMDEN, UTKÄMPADE USA OCH SOVJET KALLA KRIGET PÅ EN HIMMELSK FRONT.

Paris drabbades först, London chockades av det senare. Men den förödande effekten av nazisternas V-2-bomber, när de flög över stora befolkningar och exploderade var densamma. Byggnader förstördes och människor dog när slakten inleddes den 7 september 1944.

Under flera veckor blev människor allt mer skrämda av bristen på försvar mot den här nya anfallsvågen. Nazisterna hade då ingen aning om att deras skrämmande raketer en dag skulle spela en viktig roll i den kommande rymdkapplöpningen.

V-2-bomberna var SS-vetenskapsmannen Wernher Magnus Maximilian von Brauns produkt och de hade konstruerats av fångar i Nazitysklands brutala koncentrationsläger. Von Braun visade sig senare inte bara ha vetat om det, utan bevisen talar för att han aktivt valde slavarbetare. Ändå kapitulerade von Braun och hans anställda för amerikanerna, när de allierade var på väg att segra, och hamnade på den amerikanska arméns lönelista som en del av deras eget raketteam.

Både USA och Sovjet var angelägna om att få veta mer om Tysklands ballistiska långdistansrobotar. USA hade tagit kontroll över V-2-fabriken i den tyska hamnstaden Peenemünde under krigets sista veckor och hade flyttat ut tekniken därifrån så snabbt som möjligt, vilket senare frustrerade ett team av sovjetiska experter som skickats på ett eget rekognosceringsuppdrag.

Bland ryssarna fanns Sergej Korolev, som hjälpt till att utveckla sovjetisk raketvetenskap under det gångna årtiondet. Han hade tillbringat viss tid i fängelse efter den stora utrensningen 1938, men i Sovjet var man medveten om hans värde. Han hjälpte till att samla ihop så många tidigare V-2-raketingenjörer och vetenskapsmän som möjligt och de fördes så småningom till Sovjet för att arbeta med att återskapa missilens dokumentation. Men medan Sovjet ville använda tekniken för militära syften g jorde Korolevs intresse för rymdfärder att planen så småningom tog en annan riktning.

Wernher von Braun hade liknande idéer. Han och hans team förflyttades 1950 av armén till Redstone Arsenal i Huntsville, USA. Den 14 maj samma år rapporterade The Huntsville Times att von Braun sagt att raketflygningar till månen var möjliga. Han hade länge drömt om att utveckla raketer som skulle skjuta upp artificiella satelliter och människor i rymden, men interna stridigheter försvårade hans planer. Värre var att Korolev, utan att han visste det, höll på att skaffa sig ett försprång. 1953 hade Sovjet föreslagit att man skulle använda designen av R-7, som han utvecklat från V-2-teknik, för att skicka en satellit i omloppsbana runt jorden.

Medan von Braun försökte vinna den amerikanska allmänhetens hjärtan – genom att publicera sina idéer i tidningen Collier och bli teknisk rådgivare för ett avsnitt i tv-programmet Disneyland kallat ”Man In Space” – fortsatte Korolev att arbeta med sin satellituppskjutning. 1955 godkände den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower planer på att skjuta upp en satellit under det internationella geofysikåret 1958. Men efter att ha avfyrat

R-7 Semyorka – den första interkontinentala ballistiska roboten – den 21 augusti 1957 var det Sovjet som gick till historien. De använde samma teknik den 4 oktober för att skicka den första artificiella satelliten till rymden. Sputnik 1 överraskade USA, eftersom landet trodde att den sovjetiska tekniken låg efter deras. Amerikanska vetenskapsmän avkrävdes svar och von Braun reagerade ilsket, genom att säga till sina överordnade att de måste visa större beslutsamhet. Rymdkapplöpningen var inledd.

Sovjet gladdes dock åt resultatet och, angelägna om att skydda sin huvudtillgång, höll de Korolevs identitet hemlig. Kommunistpartiets tidning Pravda erbjöd glatt sin förstasida åt

DET FANNS OCKSÅ EN KÄNSLA AV ATT HERRAVÄLDE I RYMDEN SKULLE GE SEGRARNA

KONTROLL ÖVER JORDEN.

Månlandaren Eagle landade på

månen med astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin.

nyheten medan amerikanska medborgare oroade sig för att det fanns en militär raket som kunde klara långa distanser. En månad senare skickade Sovjet upp sin andra satellit, Sputnik 2, i omloppsbana den 3 november 1957. Den vägde mer än 450 kilo, bar med sig en tik vid namn Lajka och hade en packlast som innehöll radiosändare, telemetrisystem, vetenskapliga instrument och en temperaturkontrollpanel.

För att förvärra det hela, vid USA:s försök att avfyra Vanguard TV3 den 6 december 1957 lyfte raketen bara lite mer än en meter innan den föll ner igen och exploderade, vilket ledde till förödmjukande rubriker som ”Kaputnik” och ”Flopnik”. Så småningom fick man upp sin egen satellit, Explorer 1, den 31 januari 1958 och även om man följde upp det i mars med den första soldrivna satelliten, Vanguard 1, ansågs USA ligga efter.

I ett försök att komma ikapp bildades NASA i oktober samma år, med ansvarsområdet att utöka kunskaperna om fenomen i atmosfären och rymden samt att bevara USA:s roll som ledare inom flygteknik och rymdvetenskap.

Det var viktigt att NASA var åtskilt från den amerikanska militären, med budskapet att ett vetenskapligt utforskande av rymden skulle vara för fredliga syften. Och ändå befann sig ryssarna ett steg framför: bemannade rymdfärder.

Korolev och hans team började utforma en bemannad rymdkapsel 1955, och de började välja ut frivilliga för omfattande utbildning 1959. 20 sovjeter hade vaskats fram, och de skulle få visa vad de gick för. Samtidigt hade NASA valt ut sju egna astronauter, som de kallade Mercury Seven. Amerikanerna testade sin rymdfarkost Mercury noggrant för att säkerställa att den var tillräckligt säker för människor. Men de dröjde lite för länge.

Sovjet hade i juni 1960 minskat antalet frivilliga till sex och valde så småningom den 27-årige kosmonauten Jurij Gagarin som pilot för den bemannade färden. Den 12 april 1961 gick han till historien ombord på Vostok 1 då han blev den första människan i rymden genom att kretsa runt jordklotet en gång under en 108 minuter lång flygtur. Det blev ännu ett hårt slag för USA, som skulle skicka sin kandidat – Alan B Shepard – till rymden bara tre veckor senare, den 5 maj.

Trycket i rymdkapplöpningen ökade då Korolevs och von Brauns team uppmanades att presentera nästa stora, häpnadsväckande händelse. Sovjet och USA var inlåsta i en strid där de måste bevisa att de var mer tekniskt avancerade och det var ett djupgående psykologiskt test för båda sidor. Ryssarna hade redan bevisat att de inte var så underutvecklade som amerikanerna försökte påvisa. Det fanns också en känsla av att herravälde i rymden skulle ge segrarna kontroll över jorden. Det var då USA:s president John F. Kennedy kom med en utmaning. Han sade att USA skulle skicka en man till månen senast vid decenniets slut.

1961 lanserade NASA projekt Gemini, som var en serie rymdfarkoster som skapats för att testa månrelaterad teknik. 1962 valdes en andra grupp av astronauter ut och en tredje plockades ut 1963. USA uppnådde stora framgångar och NASA kunde glädjas åt en 500-procentig ökning av sina medel. Walter Schirra kretsade runt jorden sex gånger, och Mariner 2 flög förbi Venus och samlade in data om dess atmosfär, magnetfält, laddade partiklar och massa. Gemini utvärderade rymdresornas långvariga effekter på astro-

nauter mellan 1964 och 1966 och godkände tio bemannade resor.

Men Korolev arbetade på Sovjets bemannade rymdfarkost Sojuz och 1965 tog kosmonauten Aleksej Leonov den första rymdpromenaden, som varade i 12 minuter. Sovjet hade tillåtit sig att busa lite: de visste att NASA planerade en rymdpromenad med astronauten Ed White (som ägde rum tre månader senare) så Korolevs team lade till en luftsluss vid den andra Voschoduppskjutningen. Han fokuserade sedan på att utveckla den potentiellt kraftfulla N1-raketen.

Jakten mot månen var i full gång. Även om Sovjet inte var säkra på att ett månlandningsprogram var nödvändigt ville de ändå slå amerikanerna och ta hem ytterligare en seger. Men de drabbades av ett hårt slag. Korolev, som väldigt gärna ville se en man på månen, hade lidit av dålig hälsa i sex år. Han dog på grund av komplikationer vid en rutinmässig ändtarmsoperation den 14 januari 1966. Pravda tryckte hans dödsruna, och lät till slut den sovjetiska allmänheten och världen veta vem som låg bakom Sovjets rymdprogram.

Korolevs död innebar att han aldrig fick se teamets arbete med N1-raketen bära frukt, även om det kanske var lika bra med tanke på att ingen av de fyra avfyrningarna lämnade marken. Sovjets rymdprogram hade också blivit en enda röra där interna konstruktörer tävlade mot varandra snarare än samarbetade. Korolev hade haft den övergripande kontrollen 1964 men nu när han var borta härskade åter oredan. I april 1967 dog kosmonauten Vladimir Komarov då Sojuz 1 landade på jorden igen.

Även NASA hade sina misslyckanden

– en eldsvåda i Apollo 1-kapseln vid ett förberedande test dödade de amerikanska astronauterna Gus Grissom, Ed White och Roger Chafee – men de var långt mer välorganiserade. Den 20 juli 1969 blev Neil Armstrong och Buzz Aldrin de första att gå på månen. USA hade uppfyllt den dröm som utlovats under lång tid.

Det g jorde att USA bestämt kunde inta ledarplatsen, men det stakade också ut en ny riktning. Intresset för bemannade månfärder avtog och istället ville Sovjet skicka upp den första bemannade rymdstationen, Saljut 1, medan USA riktade in sig på Mars. Månuppdraget var dock början till slutet för rymdrelaterade fientligheter. 1975 genomfördes det gemensamma Apollo-Sojuz-projektet där tre amerikanska astronauter skickades upp med en Apollo-farkost som dockade med en sovjetisk Sojuz-farkost. När de två befälhavarna möttes skakade de hand. Rymdkapplöpningen var över.