DEN STO­RA UT­RENS­NING­EN

Kalla kriget - - Ursprung -

Ing­en gick sä­ker i Stal­ins Sov­je­tu­ni­o­nen. Mins­ta mot­stånd straf­fa­des hårt.

Det är en kall vin­ter­natt 1937. En svart skåp­bil stan­nar med skri­kan­de däck på en mörk, tyst ga­ta. En li­ten grupp män kli­ver ur. Si­lu­et­ten av de­ras hat­tar står mot det däm­pa­de lju­set från de flim­ran­de gat­lam­por­na, de­ras tunga va­pen slår mot de­ras si­dor. En av dem öpp­nar lugnt en an­teck­nings­bok me­dan en an­nan tän­der sin pi­pa och tar ett djupt bloss. Med ett ord och en gest mot ett när­be­lä­get hus sät­ter sig grup­pen i rö­rel­se. Mar­ken knast­rar un­der de tjoc­ka su­lor­na på de­ras skinns­kor när de går upp­för trap­pan och knac­kar hårt på dör­ren.

En av dem öpp­nar bre­vin­kas­tet och skri­ker någ­ra skar­pa ord ge­nom den lil­la spring­an och så små­ning­om öpp­nas dör­ren och ett blekt an­sik­te vi­sar sig. En av män­nen spar­kar upp dör­ren och grup­pen stor­mar ge­nom hu­set, kas­tar upp dör­rar och för­stör allt som kom­mer i de­ras väg. En stund se­na­re är de till­ba­ka ute på ga­tan. De drar en skräck­sla­gen ung man bakom sig. Han för­sö­ker klam­ra sig fast vid sin far.

Den äld­re man­nens an­sik­te är blekt och slu­tet, med spän­da kä­kar. Hans tyst­nad hörs hög­re än so­nens pa­nikar­ta­de skrik och väd­jan­den.

Män­nen fort­sät­ter sin räd. De stor­mar ige­nom hus tills he­la ga­tan så små­ning­om är full av män i åld­rar­na 17 till 70. Vis­sa är för­vir­ra­de, and­ra hy­ste­ris­ka och som­li­ga är bara märk­ligt tys­ta. När vak­ter­na pe­kar si­na va­pen mot dem och vi­sar dem in i skåp­bi­len hörs inga för­kla­ran­de ord. De få som pro­te­ste­rar blir slag­na. När dör­ren stängs och for­do­net för­svin­ner i nat­ten åter­vän­der de som är kvar till si­na hem un­der tyst­nad.

Det här var in­te de förs­ta off­ren för ter­rorn som skul­le bli känd som den sto­ra ut­rens­ning­en – och de skul­le in­te bli de sista. De här nattliga räderna g jor­des in­te av en hemlig ter­ro­rist­or­ga­ni­sa­tion, ut­an av re­ge­ring­en.

Det fanns ing­en rädd­ning för off­ren; bara fäng­el­se­straff, tor­tyr, fram­tving­a­de er­kän­nan­den och av­rätt­ning­ar.

Att få den ul­ti­ma­ta mak­ten var in­te till­räck­ligt för Sta­lin. Han styr­des av sin enor­ma pa­ra­noia och plöts­ligt var al­la miss­tänk­ta för kon­spi­ra­tion och för att för­sö­ka stör­ta ho­nom. Ut­rens­ning­en bör­ja­de när Sergej

Ki­rov, en tro­fast stali­nist, mör­da­des 1934. Sta­lin an­vän­de mor­det som be­vis för att det fanns en kon­spi­ra­tion mot ho­nom och in­led­de ope­ra­tio­nen. Men vis­sa tror att det var Sta­lin själv som ar­ran­ge­ra­de mor­det på den om­tyck­te po­li­ti­kern, vars po­pu­la­ri­tet hotade Stal­ins sty­re. Med det­ta in­led­des den rad häx­jak­ter som skul­le krä­va mil­jon­tals oskyl­di­ga liv.

Utrens­ning­ar­na drab­ba­de först fö­re det­ta höga le­da­re in­om kom­mu­nist­par­ti­et un­der de be­röm­da Moskva­rät­te­gång­ar­na. Rät­te­gång­ar­na be­va­ka­des av väs­ter­ländsk me­dia, som in­te såg någ­ra pro­blem med do­mar­na när de an­kla­ga­de er­kän­de brot­tet att ha kon­spi­re­rat om mord på Sta­lin. Bakom stäng­da dör­rar tving­a­des dock er­kän­nan­de­na fram med fy­sisk och psy­kisk tor­tyr, hot mot de an­kla­ga­des fa­mil­jer och för­säk­ring­ar om att de skul­le få le­va om de er­kän­de. Det fick de in­te.

DE HÄR NATTLIGA RÄDERNA GJOR­DES IN­TE AV EN HEMLIG TERRORORGANISATION, UT­AN AV

RE­GE­RING­EN.

Ut­rens­ning­en ut­vid­ga­des se­dan till ar­mén, för­fat­ta­re, konst­nä­rer, ”ri­ka” jord­bru­ka­re och så små­ning­om al­la som kun­de sam­las ihop för att mi­ni­mi­an­ta­let av ar­re­ste­ring­ar som NKVD, folk­kom­mis­sa­ri­a­tet för in­ri­kes ären­den, be­höv­de. NKVD-troj­kan, ledd av Niko­laj Jezjov, var för­fär­li­ga dom­sto­lar på tre per­so­ner som skul­le ut­fär­da do­mar ut­an full­stän­dig rät­te­gång. På så vis kun­de de få till av­rätt­ning­ar i lö­pan­de­band-stil på upp till tu­sen per­so­ner om da­gen. Så små­ning­om ut­ö­ka­des ut­rens­ning­en till själ­va kom­mu­nist­par­ti­et. Näs­tan al­la bol­sje­vi­ker som del­ta­git i re­vo­lu­tio­nen 1917 för­in­ta­des ur histo­ri­en, tills den en­de ur­sprung­li­ga del­ta­ga­ren som fanns kvar var Sta­lin.

Från 1937 till 1938 möt­te cir­ka 1,2 mil­jo­ner män­ni­skor dö­den på grund av ut­rens­ning­en. Ef­ter Stal­ins död hit­ta­des 357 lis­tor med hans un­der­skrift, som god­kän­de av­rätt­ning­en av om­kring 40 000 män­ni­skor. Hans be­räk­nan­de till­vä­ga­gångs­sätt fram­går tyd­ligt av en re­plik han ska ha mutt­rat sam­ti­digt som han gick ige­nom en så­dan lis­ta: ”Vem ska kom­ma ihåg det här pac­ket om 10–20 år? Ing­en. Vem minns nam­nen nu på de bo­ja­rer Ivan den för­skräck­li­ge g jor­de sig av med? Ing­en.”

Många of­fi­ci­el­la bil­der re­di­ge­ra­des ge­nom att off­ren för den sto­ra ut­rens­ning­en av­lägs­na­des.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.