BERLINBLOCKADEN
Andra världskrigets glöd hade knappt svalnat innan kalla kriget tog vid med delningen av Tyskland och Berlin.
Kriget var knappt över och en ny konflikt höll redan på att ta form. Adolf Hitler var död och nazisternas krigsmaskineri hade drivits tillbaka till Tyskland och tvingats till underkastelse. De allierade hade segrat, men segern dolde en splittring som vuxit ända sedan kriget vändes mot det tyska riket. Redan vid Jaltakonferensen kom man överens om att de allierade skulle dela in Tyskland i fyra sektorer, och den största tog Sovjetunionen på grund av sitt stora antal människooffer när man försvarade Stalingrad och gav sig på nazisterna.
Resten av den fallna nationen delades mellan de andra större medlemmarna i alliansen – Frankrike, Storbritannien och USA. Berlin delades också upp på i stort sett samma sätt, trots att staden låg långt inne i den zon som Sovjetunionen ockuperade. Trots bilden av samarbete som visades upp i media hade spänningarna inte avtagit – de växte sig snarare starkare för var dag – och med positioneringen och uppdelningen av den tyska huvudstaden, som blev den första politiska konfrontationen i det som snart skulle bli kalla kriget, skulle uppdelningarna leda till en ännu större splittring.
Sovjets närvaro var inte välkommen i Tyskland. Särskilt i Berlin visade valet 1946 tydligt att det tyska folket i överväldigande majoritet röstat för icke-kommunistiska kandidater.
För Stalin och resten av partiet i Moskva var det ett tydligt bevis på en demokratisk plan för att förgifta framtiden för ett äkta, enat, kommunistiskt Tyskland. 1947 nådde den sovjetiska rädslan nya höjder när Storbritannien och USA bestämde att Tyskland behövde en ny valuta om de skulle kunna ingå i världsekonomin efter kriget.
1947 såg den del som senare skulle bli Västtyskland ett stort inflöde av tyska medborgare som tvingades över gränsen när Sovjetunionen aktivt började utesluta människor med tysk bakgrund från områden i Östtyskland (1950 hade runt 12 miljoner människor flytt från Sovjetzonen). Sovjets vägran att tillhandahålla förnödenheter till flyktingarna fick de allierade att agera snabbare, och under det första halvåret av 1948 träffades Frankrike, USA och Storbritannien i London för att diskutera Tysklandsfrågan, viket resulterade i skapandet av en ny valuta och av en ny demokratisk nation: Västtyskland.
Sovjets svar på mötena var snabbt och resolut. Den 28 mars 1948 skulle all trafik som passerade genom Sovjetzonen genomsökas. Sovjets kontroll över järnvägen ströps åt, vilket tvingade Storbritannien, Frankrike och USA att skicka alla militära förnödenheter via flyg istället för tåg. Det här ”lilla lyftet” var bara början. Sovjets stridsflygplan började flyga in över Västberlins luftrum och trakasserade militära och kommersiella plan. När de allierade introducerade den nyinförda Deutsche Mark den 18 juni 1948 uppfattade Sovjetunionen det som en del i ett ekonomiskt krig.
I själva verket hade Sovjets blockad börjat så snart som de började stärka sin kontroll över Östtyskland, men den 25 juni hade Sovjet skurit av alla mattillgångar till icke-sovjetiska områden i Berlin och stängt av all elektricitet. Alla vägar stängdes och greppet om järnvägen fick tågtrafiken att stanna upp. När Sovjet inledde blockaden av Belin hade Västberlin mat för 36 dagar till sin befolkning och panik började uppstå. Paniken växte allt mer när invånarna i Västberlin insåg att Sovjets 1,5-miljonersarmé var kraftigt överlägsen de avskalade efterkrigsstyrkor som Storbritannien, Frankrike och USA hade.
Det blev ett dödläge där Sovjet trodde att de kunde tvinga väst att lämna Berlin för gott och där väst vägrade att tro att Stalin skulle riskera ett tredje världskrig. Eftersom man vägrade lämna Västberlin åt sitt öde och hade fått försäkringar om att Sovjet inte skulle gå så långt som till att skjuta ner västs plan inledde USA och Storbritannien en luftbro. US Air Force, i samarbete med RAF, började flyga in förnödenheter med plan som landade var tredje minut. Det var en stor uppgift där mer än 5 000 ton mat och kol flögs in dagligen för att hålla liv i Västberlin.
Sovjet g jorde allt de kunde för att upprätthålla blockaden, men eftersom Sovjetunionen inte ville starta ett krig var de bakbundna.
Väst hade genomskådat Moskvas bluff. Den hårda blockaden på resor, elektricitet och mat varade i hela 318 dagar innan Sovjet slutligen gav upp sin aggressiva taktik. Under nästan ett år hade väst flugit in mer än 2,3 miljoner ton förnödenheter och sett till att demokratin inte kvävdes i Berlin.
Berlinblockaden upphörde kanske den 12 maj 1949 och luftbron den 30 september, men krisen befäste kalla kriget som en konfrontation som världen nu kände igen. Eftersom de inte helt kunde tvinga väst ut ur Berlin med muskelkraft drog sig Sovjetunionen tillbaka bakom en nyupprättad järnridå. Det angav tonen för den kommande konflikten: två sidor som utmanade den andra att ta det sista steget och skicka världen in i ett fullskaligt krig.