KOREAKRIGET
När Nordkorea skickade massor av soldater söderut över den 38:e breddgraden stod kalla kriget inför sin första riktiga militära kamp.
Upptakten till Koreakriget började strax efter att andra världskriget nått sin blodiga klimax. Det japanska kejsardömet, en gång en stolt supporter till Hitlers Tredje rike och den mest fruktade makten i Asien, hade krossats av atombomberna som släppts över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 och den aggressiva kraften i USA:s anfall i Stilla havet. När Japan tvingats göra halt började de allierade att hålla möten för att besluta om vad som skulle göras med landet och dess många erövrade territorier. Ett sådant territorium var den historiska staten Korea.
Korea, med sin gräns mot Kina, hade varit en koloni under japanskt styre sedan 1800-talet och var tidigare en viktig del av det japanska kejsardömets starka territoriella portfölj i
Stilla havet. Efter 35 års kolonialt styre gick de allierade med på att skydda territoriet när de förberedde sig för en kommande självständighet. Precis som med Tyskland efter krigsslutet delades Korea in i sektorer – den norra delen kom under Sovjetunionens kontroll och den södra delen blev USA:s ansvar.
I den Sovjetstyrda delen bildades en stalinistisk regering där den politiska galjonsfiguren Kim Il-Sung valdes till högste ledare. Kommunismen blandades in i varje del av den nya regeringen, medan en permanent armé förstärktes med ryska vapen och artilleri. I Sovjet var man fast besluten att bilda en stark kommuniststat i Stillahavsregionen efter andra världskrigets slut, och Nordkorea var den perfekta kandidaten för att hålla tillbaka USA:s demokratiska inflytande i regionen.
USA hade en tuffare uppgift när det gällde att bilda en regering i syd. Ett antal politiska partier och grupper slogs om makten efter Japans tillbakadragande och den man som
USA i slutändan stöttade – Syngman Rhee – var en övertygad antikommunist som ansåg att det krävdes våld för att ena Korea. Medan den sovjetstödda Demokratiska folkrepubliken Korea riktade sina vapen mot Republiken
Korea i syd var det oundvikligt att spänningarna kokade över till en fullskalig konflikt.
Våren 1950 hade Kim Il-Sung med framgång lyckats övertyga Stalin om att stödja ett militärt ingripande som åter skulle ena Korea och skapa en ännu starkare kommuniststat i Stillahavsområdet. Eftersom han trodde att den södra delen var försvagad efter gerillaanfallen och USA:s tillbakadragande godkände Stalin en sovjetstödd invasion, där även soldater och vapen från ordförande Mao och Folkrepubliken Kina skulle användas. Stalin såg fördelarna med att skapa en socialistisk maktbas i Asien, men vägrade att låta ryska soldater delta för att undvika ett öppet krig med USA.
Den nordkoreanska invasionen överraskade USA och Storbritannien helt. USA försökte skrapa ihop fredsbevarande styrkor från Japan för att möta de nordkoreanska arméerna när de ryckte in i Sydkorea. Men den lilla styrkan var inte tillräckligt välutrustad för att klara en sovjetstödd armé som tränat i hemlighet
i månader. Nordkorea drog sig mot den viktiga hamnen i Pusan, vilket tvingade USA, Storbritannien och Australien att skicka styrkor för att hålla dem borta. FN sanktionerade responsen, och styrkorna från väst samlades vid brohuvudet i Pusan för att hålla dem undan.
Återgången till öppet krig chockade västvärlden, men snart samlade man sina styrkor och tvingade Nordkorea till reträtt över den 38:e breddgraden med en blandning av viktiga havsbaserade landstigningar och US Air Force som dominerade i skyn. Väststyrkorna, som nu var sanktionerade av FN, fick Nordkorea till reträtt men de hade inte tänkt på den viktiga faktor som tornade upp sig bakom den nordkoreanska gränsen: Kina.
När de amerikanska styrkorna trängde sig fram mot den manchuriska gränsen kom nyheten att Peking inte tolererade västerländska styrkor så nära sitt territorium och att de omedelbart skulle agera för att skydda sin suveränitet. Det verkade bisarrt att Kina skulle riskera att dra in USA i ett öppet krig, men under förevändningen att de skyddade sina gränser skickade Kina ut sina arméer i november 1950 och skapade oordning i FN. Kraften som användes i det kinesiska anfallet drev den sydkoreanska armén och FN-arméerna tillbaka över den 38:e breddgraden, vilket hjälpte Nordkorea att tvinga fienden tillbaka så långt som till den sydkoreanska huvudstaden, Seoul.
Men när fler amerikanska och brittiska soldater landsteg våren 1951 började FN att tvinga tillbaka kineserna och nordkoreanerna över den 38:e breddgraden. I stället för att vara alltför målinriktade och tvinga sig fram längre, höll FN gränsen vid den koreanska skiljelinjen och under de följande två åren mattades konflikten av till ett utbyte av artilleriskott över gränsen. Det var nu den 38:e breddgraden gick från att vara en patrullerad linje till att bli ett hårdförstärkt ingenmansland fyllt av minor och taggtråd.
Kineserna drog så småningom tillbaka sina styrkor medan Sovjet lutade sig bakåt och lyfte händerna i en oskyldig gest när deras inblandning kom på tal. När den avslutades hade konflikten krävt mer än 2,5 miljoner liv, inklusive civila som dödats i bombräder och artillerield. Nordkorea skulle bli mer isolerat som ett resultat av detta, distanserade från utländska makter när de försökte bygga sin egen vision av en ny kommunistisk framtid.
För väst hade Koreakriget varit kostsamt, men det var en strid som visat en sak för Kina och Sovjetunionen: militär aggression skulle inte tolereras, även om det innebar krig.