SLAGET OM BALAKLAVA

Det brit­tis­ka ka­val­le­ri­an­fal­let var li­ka am­bi­tiöst som det var na­ivt. Det fick ka­ta­stro­fa­la följ­der – och ett odöd­lig lit­te­rärt ef­ter­mä­le.

Kavalleriet anfaller! - - Innehåll - EINAR LYTH & JOHAN LUPANDER

Slaget vid Balaklava på Krim­halvön den 25 ok­to­ber 1854 är ge­nom den sto­re po­e­ten Ten­ny­sons hjäl­te­dikt mest känt för den brit­tis­ka, lät­ta ka­val­le­ri­bri­ga­dens he­ro­is­ka van­sin­nes­ritt in i el­den mel­lan rys­ka ar­til­le­ri­bat­te­ri­er. De and­ra stri­der som äg­de rum sam­ma för­mid­dag har i stort sett fal­lit i glöms­ka. För­fat­tar­na till den­na ar­ti­kel vill häv­da att en an­nan av des­sa stri­der fick stor be­ty­del­se för sla­gets ut­gång och för fort­sätt­ning­en av he­la fält­tå­get på Krim.

Med Krim­kri­get 1853– 56 bröts den fyr­tio­å­ri­ga fre­den mel­lan stor­mak­ter­na i Eu­ro­pa ef­ter Na­po­le­on­kri­gen. På den ena si­dan stod Ryss­land, på den and­ra en al­li­ans mel­lan Stor­bri­tan­ni­en, Frank­ri­ke och Tur­ki­et. Hu­vud­de­len av kri­get ut­spe­la­des på Krim­halvön i Svar­ta ha­vet, även om stri­der även äg­de rum i havs­om­rå­de­na runt den rys­ke tsa­rens stor­furs­ten­dö­me Fin­land. Sve­ri­ge kom pe­ri­fert att be­rö­ras av den al­li­e­ra­de flot­tans ope­ra­tio­ner i des­sa far­vat­ten.

Upp­rin­nel­sen till kri­get var yt­terst den rys­ke tsa­rens am­bi­tio­ner att ex­pan­de­ra sitt väl­de sö­derut, mot Svar­ta ha­vets syd­kust och ut­lop­pet till Me­del­ha­vet. Re­li­giö­sa fö­re­vänd­ning­ar fö­re­kom ock­så. Des­sa av­sik­ter för­de ound­vik­li­gen Ryss­land i kon­flikt med ”Eu­ro­pas sju­ke man”, det ot­to­mans­ka väl­det med Kon­stan­ti­no­pel (nu­va­ran­de Istan­bul) och Tur­ki­et som cent­rum. Som­ma­ren 1853 oc­ku­pe­ra­de rys­ka trup­per om­rå­den i da­gens Ru­mä­ni­en, som stod un­der tur­kiskt be­skydd. I ok­to­ber sam­ma år för­kla­ra­de Tur­ki­et krig mot Ryss­land.

Snart be­fa­ra­de Stor­bri­tan­ni­en och Frank­ri­ke att kri­get skul­le le­da till ryskt her­ra­väl­de i Svar­ta ha­vet ge­nom segern i sjösla­get vid Si­no­pe i no­vem­ber sam­ma år. Des­sa sta­ter be­slöt därför att in­gri­pa i kri­get: först med sjö­styr­kor och i feb­ru­a­ri 1854 med en ex­pe­di­tions­kår till lands. En krigs­för­kla­ring mot Ryss­land följ­de må­na­den där­ef­ter. Ef­ter många tu­rer land­steg de brittisk-frans­ka trup­per­na och de­ras tur­kis­ka al­li­e­ra­de på Krim­halvön i sep­tem­ber 1854 för att er­öv­ra den svagt be­fäs­ta rys­ka ör­logs­ba­sen Se­vas­to­pol och för­stö­ra den rys­ka Svar­ta­havs­flot­tan. I slu­tet av må­na­den var ba­sen om­ring­ad av de in­va­de­ran­de styr­kor­na.

In­te ba­ra ”The Char­ge of the Light Bri­ga­de” ...

Ut­gångs­lä­get in­för stri­der­na

De be­läg­ran­de styr­kor­na var för sitt un­der­håll helt be­ro­en­de av far­tygs­trans­por­ter som los­sa­des i den lil­la ham­nen Balaklava på halvöns syd­kust. En be­ty­del­se­full ter­räng­for­ma­tion för att be­härs­ka om­rå­det var en lång ås (”the Cau­se­way Heights”) fy­ra km norr om ham­nen. Den för­sva­ra­des av tur­kisk trupp i re­dut­ter med brit­tis­ka ka­no­ner. För­sva­ret när­mast Balaklava, med hamn, an­lägg­ning­ar, för­råd och krigs­sjuk­hus, var an­för­trott ma­ri­nin­fan­te­ri och ar­til­le­ri i för­be­red­da ställ­ning­ar. Mel­lan des­sa ställ­ning­ar fanns Ka­di­ko­iå­sen, där in­fan­te­ri och lätt ar­til­le­ri var grup­pe­ra­de.

Mel­lan Balaklava och Se­vas­to­pol fanns en höjd­sträck­ning, Za­pou­ne-åsen, som hölls av re­la­tivt star­ka frans­ka och brit­tis­ka för­band. Om rys­sar­na vil­le und­sät­ta Se­vas­to­pol var des­sa ställ­ning­ar ett svårt hin­der. Fanns det då nå­got an­nat sätt att kom­ma åt be­läg­rar­na ut­an att stånga pan­nan blo­dig i ett fron­ta­lan­fall?

Slaget den 25 ok­to­ber

Den rys­ke över­be­fäl­ha­va­ren på Krim, furst Alex­an­der Men­sji­kov, sam­la­de un­der ok­to­ber må­nad si­na styr­kor för att ös­ter­i­från gå till an­fall mot de be­läg­ran­de al­li­e­ra­de strids­kraf­ter­na. Ti­digt på mor­go­nen den 25 ok­to­ber in­led­des an­grep­pet un­der be­fäl av ge­ne­ra­len Lipran­di. To­talt för­fo­ga­de han över om­kring 25 000 man och 78 ka­no­ner. Syf­tet skall, så­väl en­ligt Stjernswärds bok ”Bala­kla­va­syndro­met” som en­ligt en obe­kräf­tad mo­dern rysk käl­la, yt­terst ha va­rit att ta Balaklava. Det­ta ha­de för­satt de al­li­e­ra­de styr­kor­na i en omöj­lig si­tu­a­tion. En fram­gångs­rik så­dan ”in­direct ap­pro­ach” ha­de

be­spa­rat rys­sar­na ett vansk­ligt fron­ta­lan­fall mot Za­pou­ne-höj­den. Ett förs­ta del­mål var då att ta Cau­se­way Heights som en bas för fort­satt an­fall och för att få flank­skydd mot de al­li­e­ra­de för­ban­den på Za­pou­ne-åsen någ­ra km väs­terut.

Un­der för­mid­da­gen kom fy­ra se­pa­ra­ta stri­der att ut­käm­pas.

Den förs­ta var rys­sar­nas an­fall med in­fan­te­ri och ar­til­le­ri mot de av tur­kar­na för­svar­ade re­dut­ter­na på Cau­se­way Heights. Ef­ter ett in­le­dan­de hårt mot­stånd stor­ma­des och er­öv­ra­des de på två tim­mar av rys­ka styr­kor. De fles­ta tur­kar flyd­de mot ham­nen, men ca 1 000 av dem slöt upp vid för­sva­rar­nas si­da på Ka­di­koi-åsen. Des­sa ha­de då ock­så fått viss för­stärk­ning från trup­per­na i Balaklava.

Den and­ra stri­den ini­ti­e­ra­des när re­dut­ter­na ha­de er­öv­rats och den rys­ke ka­val­le­ri­be­fäl­ha­va­ren Ryzjov fick or­der av Lipran­di att anfalla ”det fi­ent­li­ga läg­ret”. För­sva­ret i den rikt­ning­en för­föll svagt och ge­nom ett raskt in­gri­pan­de i sann ka­val­le­ris­tisk an­da skul­le man kun­na nå en av­se­värd fram­gång! Det rys­ka ka­val­le­ri­et sam­la­des strax sö­der om Cau­se­way Heights, ne­dan­för re­dut­ter­na 4 och 5, där de ut­sat­tes för ar­til­le­ri­be­skjut­ning från Ka­di­koi-åsen i sö­der. För att avvär­ja det­ta hot mot ryt­tar­nas fram­ryck­ning mot Balaklava av­de­la­des in­led­nings­vis fy­ra skva­dro­ner ur 53. Don­ko­sackre­ge­men­tet och Ing­er­man­länds­ka hu­sar­re­ge­men­tet (to­talt ca 400 man) för att ta Ka­di­koi-åsen. Res­ten av Ryzjovs ka­val­le­ri – knappt 2 000 ryt­ta­re – stod kvar för att in­le­da sin fram­ryck­ning se­dan åsen ha­de ren­sats. Det en­da som stod i vägen för det rys­ka ka­val­le­ri­ets fram­ryck­ning var så­le­des Ka­di­koi-åsen, halv­vägs mel­lan Balaklava och Cau­se­way Heights. Åsen för­sva­ra­des bland an­nat av 550 man ur 93:e Highlan­der-re­ge­men­tet och ett bat­te­ri ur Royal Ar­til­le­ry. Be­fäl­ha­va­re för för­sva­ret av Balaklava var ge­ne­ral­ma­jor sir Co­lin Camp­bell, som nu ha­de be­gett sig till Ka­di­ko­iå­sen och där ta­git det di­rek­ta be­fä­let.

Själ­va strids­för­lop­pet var i kort­het att ryskt ar­til­le­ri un­der­stöd­de de fy­ra skva­dro­ner­nas fram­ryck­ning med eld mot Ka­di­koi-åsen. Hög­län­dar­na tog då skydd lig­gan­de på dess back­slutt­ning. När det rys­ka ka­val­le­ri­et bör­ja­de kom­ma på lämp­ligt skott­håll gick lin­jen av hög­län­da­re upp till si­na ti­di­ga­re eld­ställ­ning­ar på åsens krön och be­käm­pa­de ka­val­le­ri­an­fal­let med någ­ra sal­vor. De rys­ka ka­val­le­ris­ter­na av­bröt då sitt an­grepp och åter­vän­de i god ord­ning till sin hu­vud­styr­ka, som vän­ta­de ne­dan­för Cau­se­way Heights.

Da­gens tred­je strid in­led­des med att Ryzjovs ka­val­le­ri, se­dan de en­he­ter som ha­de an­gri­pit Ka­di­koi-åsen åter­före­nats med hu­vud­styr­kan, en stund se­na­re stod be­redd att bör­ja avan­ce­ra sö­derut. Den brit­tis­ka tunga ka­val­le­ri­bri­ga­den ha­de en stund ti­di­ga­re fått or­der att ryc­ka fram för att för­stär­ka för­sva­ret av Balaklava. Bri­gad­che­fen Ja­mes Scar­lett in­såg ome­del­bart när han varse­blev det rys­ka ka­val­le­ri­et att för­ut­sätt­ning­ar­na ha­de för­änd­rats och att den en­da möj­lig­het som åter­stod var att anfalla fi­en­den trots att styr­ke­för­hål­lan­de­na

”TI­DIGT PÅ MOR­GO­NEN DEN 25 OK­TO­BER IN­LED­DES AN­GREP­PET UN­DER BE­FÄL AV GE­NE­RA­LEN LIPRAN­DI. TO­TALT FÖR­FO­GA­DE HAN ÖVER OM­KRING 25 000 MAN OCH 78 KA­NO­NER.”

var myc­ket ogynn­sam­ma. Den tunga bri­ga­dens an­fall tog tid att kom­ma i gång, men ge­nom­för­des se­dan med en kraft som fick det stil­lastå­en­de rys­ka ka­val­le­ri­et att vi­ka och se­dan re­ti­re­ra. 700 man ha­de be­seg­rat när­ma­re 2 000!

Den fjär­de stri­den den­na hi­sto­ris­ka dag var lät­ta bri­ga­dens mång­be­sjung­na an­fall nå­gon tim­me se­na­re. Med här var dels den tunga bri­ga­den, vars kraf­ter dock in­te räck­te till för att föl­ja den lät­ta i an­fal­let, dels frans­ka ka­val­le­ri­för­band, som skick­ligt er­öv­ra­de och ren­sa­de de­lar av höjd­sträck­ning­en norr om den dal där lät­ta bri­ga­den an­föll. Med sin minst sagt om­strid­de chef, lord Car­di­gan, i spet­sen an­föll bri­ga­den in i en gry­ta med rys­ka ar­til­le­ri- och in­fan­te­ri­för­band på bå­da si­dor. I kit­telns bot­ten vän­ta­de yt­ter­li­ga­re fi­ent­li­ga ar­til­le­ri­ställ­ning­ar och bakom dem höll Ryzjovs ka­val­le­ri på att åter­sam­las ef­ter stri­der­na ti­di­ga­re på för­mid­da­gen. Ge­nom en otro­lig kom­bi­na­tion av in­kom­pe­tens, per­son­li­ga mot­sätt­ning­ar och miss­för­stånd an­föll lät­ta bri­ga­dens 676 ryt­ta­re in i den­na döds­fäl­la. Hur märk­ligt det än kan lå­ta lyc­ka­des man in­te ba­ra nå ar­til­le­ri­ställ­ning­ar­na, ut­an ock­så kom­ma i strid med det rys­ka ka­val­le­ri­et bakom dem, för att slut­li­gen slå sig till­ba­ka ge­nom de rys­ka för­ban­den till de eg­na lin­jer­na. För­lus­ter­na i dö­da och så­ra­de upp­gick till knappt hälf­ten av den to­ta­la styr­kan – en hög men ingalun­da unik för­lustan­del. I al­la hän­del­ser var lät­ta bri­ga­den ut­sla­gen som stri­dan­de för­band ut­an att den ma­te­ri­ellt sett ha­de åstad­kom­mit någon­ting som stod i pro­por­tion till för­lus­ter­na. Där­e­mot ha­de sär­skilt brit­ter­na den­na dag vi­sat en stridsmo­ral som in­te kun­de und­gå att im­po­ne­ra på rys­sar­na och där­med ge brit­ter­na ett mo­ra­liskt över­tag som kan ha haft be­ty­del­se läng­re fram.

Ef­teråt

Slaget vid Balaklava eb­ba­de där­ef­ter ut. Rys­sar­na ha­de be­satt Cau­se­way Heights, ut­an att där­i­från kun­na ho­ta Balaklava el­ler än­nu mind­re de fi­ent­li­ga styr­kor som be­läg­ra­de Se­vas­to­pol. Från åsen kun­de de dock ob­ser­ve­ra och för­svå­ra un­der­hålls­trans­por­ter­na från Bala­kla­vas hamn. Hö­stoch vin­ter­väd­ret för­la­ma­de tills vi­da­re al­la stör­re ope­ra­tio­ner.

Pa­ra­dox­alt nog är det den minst be­ty­del­se­ful­la stri­den un­der slaget vid Balaklava – lät­ta bri­ga­dens an­fall – som har gått till histo­ri­en. Vid da­gens bör­jan fanns risk att den fransk­brit­tis­ka in­va­sions­styr­kans un­der­håll skul­le av­bry­tas. Sla­gets ut­gång un­dan­röj­de det ho­tet. När var då det­ta hot som störst och vil­ken strid var vik­ti­gast för att sä­ker­stäl­la den – ur brittisk syn­vin­kel – lyck­li­ga ut­gång­en?

Ef­ter erövringen av Cau­se­way Heights tog rys­sar­na den­na dag ba­ra två of­fen­si­va ini­ti­a­tiv: ka­val­le­ri­an­fal­let mot Ka­di­ko­iå­sen och den pla­ne­ra­de sto­ra ka­val­leri­fram­ryck­ning­en mot Balaklava mind­re än en tim­me se­na­re. Om det förs­ta an­fal­let ha­de lyc­kats ha­de den sto­ra fram­ryck­ning­en

kom­mit igång ti­di­ga­re. Där­med ha­de den brit­tis­ka tunga bri­ga­den le­gat ef­ter med sin be­ord­ra­de om­grup­pe­ring mot Balaklava och an­fal­let mot det rys­ka ka­val­le­ri­et ha­de haft klart säm­re för­ut­sätt­ning­ar.

För­sva­ret av Ka­di­koi-åsen och avvärjandet av det rys­ka ka­val­le­ri­an­fal­let var därför den kri­tis­ka stri­den un­der slaget vid Balaklava. Det är mot den bakgrunden man skall se det skots­ka 93:e Highlan­der-re­ge­men­tets grandiosa sätt att ge­nom­fö­ra stri­den. Det var fak­tiskt hög­län­dar­na som avgjorde slaget vid Balaklava!

In­te ba­ra lät­ta bri­ga­dens an­fall, ut­an även den­na del av slaget fick stor upp­märk­sam­het ge­nom krigs­kor­re­spon­den­ten sir W.H. Rus­sell. ”The thin red li­ne” blev den odöd­li­ga be­näm­ning som här­rör från Rus­sells for­mu­le­ring i The Ti­mes den 14 no­vem­ber: ”That thin red stre­ak tip­ped with a li­ne of ste­el”. Han be­fann sig up­pe på de när­be­läg­na höj­der­na och såg ”the thin red li­ne”, som trots sitt utsatta lä­ge in­te skyd­da­de sig ge­nom att reg­le­mentsen­ligt bil­da fyr­kant. Han im­po­ne­ra­des över det di­sci­pli­ne­ra­de lugn skot­tar­na vi­sa­de, för­fä­ra­des över den syn­bart ringa verkan av de förs­ta ge­värs­sal­vor­na och en­tu­si­as­me­ra­des av att det rys­ka ka­val­le­ri­et än­då vek un­dan ef­ter den tred­je sal­van strax in­nan en sam­man­stöt med ned­sabling av skot­tar­na skul­le ha ägt rum. I en känd, men i sak orik­tigt, ba­taljmål­ning ser man hur rys­sar­na bi­ter i grä­set vid de stol­ta hög­lands­in­fan­te­ris­ter­nas föt­ter.

En må­lan­de skild­ring läm­nas av sol­dat­hust­run Fan­ny Du­ber­ly:

” Pre­sent­ly ca­me the Rus­si­an Ca­val­ry char­ging, over the hill­si­de and ac­ross the val­ley, right against the litt­le li­ne of Highlan­ders. Ah, what a mo­ment! Char­ging and sur­ging on­ward, what could that litt­le wall of men do against such num­bers and such speed? The­re they stood. Sir Co­lin did not even form them in­to squa­re. They wai­ted un­til the hor­se­men we­re wit­hin range, and then pou­red a vol­ley which for a mo­ment hid

eve­ryt­hing in smo­ke.”

Re­por­tage och and­ra skild­ring­ar från krig har en ten­dens att bli mer än lov­ligt över­driv­na. Låt oss därför skär­skå­da hur den ”tun­na rö­da lin­jen” hej­da­de det rys­ka ka­val­le­ri­et med eld från si­na ge­vär ”1851 pat­tern Mi­nié Ri­f­le”, den ti­dens mo­der­nas­te myn­nings­lad­da­de ge­värs­typ.

93:e Highlan­der-re­ge­men­tets strid

Föl­jan­de frå­gor kan stäl­las av en kri­tisk och de­talj­in­tres­se­rad mi­li­tär­histo­ri­ker:

• Vil­ken te­o­re­tisk eld­ver­kan ha­de en gevärssalva från den­na lin­je? • Vil­ken prak­tisk verkan fick dess eld? Det nya eng­els­ka Mi­nié- ge­vä­ret in­ne­bar, jäm­fört med så­väl den klas­sis­ka mus­kö­ten som det svår­lad­da­de rund­ku­le­ge­vä­ret, ett stort steg fram­åt vad av­ser träff­sä­ker­het och eld­has­tig­het. Ge­nom att den cy­lind­ris­ka pro­jek­ti­len – 18 mm – ha­de för­setts med en ur­gröp­ning i bot­ten ex­pan­de­ra­de den vid av­fy­ring­en och gav då en god tät­ning mot lop­pets räff­la­de väg­gar, sam­ti­digt som pro­jek­ti­len var lätt att fö­ra ner från myn­ning­en även i ett krutsmut­sat eld­rör.

För­sök ha­de vi­sat myc­ket god träff­sä­ker­het hos ge­vä­ret. Vid skjut­ning mot ett mål mot­svar­an­de fron­ten av en häst med ryt­ta­re ha­de man på 500 me­ter upp­nått 40 pro­cents träff­sä­ker­het. Det­ta var en enorm för­bätt­ring jäm­fört med den slät­bor­ra­de mus­kö­ten av mo­dellår 1842 som var av fö­ga vär­de på av­stånd över 200 me­ter. Mi­nié- ge­vä­rets för­bätt­ra­de träff­sä­ker­het jäm­fört med äld­re va­pen be­rod­de i grun­den på pro­jek­ti­lens form och att den var tätt fix­e­rad i lop­pet. Där­i­ge­nom fick den en hög­re ut­gångs­has­tig­het och säk­ra­re rikt­ning än en mus­köt­ku­la. Dess­utom ha­de pro­jek­ti­len ett re­la­tivt lågt luft­mot­stånd och var sta­bil i ba­nan tack va­re sin form och ro­ta­tion.

På ba­sis av des­sa skjut­re­sul­tat tor­de ge­ne­ral Camp­bell ha räk­nat med att nå god verkan re­dan med den förs­ta sal­van när det rys­ka ka­val­le­ri­et be­fann sig på 450–700 me­ters av­stånd, sär­skilt som den kun­de av­los­sas ostörd av skym­man­de krut­rök.

En un­ge­fär­lig ver­kans­be­räk­ning vi­sar: Om 500 skyt­tar av­gav en sal­va skul­le vid op­ti­mal mål­för­del­ning åt­minsto­ne 250 skott träf­fa. Det­ta bor­de scha­blon­mäs­sigt re­sul­te­ra i åt­minsto­ne 50 dö­da­de ryt­ta­re och häs­tar, samt fy­ra gång­er så många så­ra­de av en to­tal an­fal­lan­de styr­ka på ca 400 rys­ka ka­val­le­ris­ter. Även om vi för sä­ker­hets skull re­du­ce­rar för­lus­ter­na till hälf­ten – 125 ryt­ta­re och/el­ler häs­tar, bort­åt en tred­je­del av to­tal­styr­kan – skul­le re­sul­ta­tet med all sä­ker­het bli an­fal­lets ome­del­ba­ra sam­man­brott.

Det brit­tis­ka in­fan­te­ri­ets stan­dard­för­fa­ran­de, fö­re­skri­vet i reg­le­men­ten och dril­lat i de­cen­ni­er, var att in­för ett ryt­te­ri­an­fall bil­da fyr­kant. Sol­da­ter­na ställ­des upp i en kvadrat, där var­je si­da var fy­ra man djup. Si­dans längd be­stäm­des av för­ban­dets nu­me­rär. De två främ­re le­den stod knä­stå­en­de med de ba­jo­nett­för­sed­da

”FÖR­SVA­RET AV KA­DI­KOI-ÅSEN OCH AVVÄRJANDET AV DET RYS­KA KA­VAL­LE­RI­AN­FAL­LET VAR DÄRFÖR DEN KRI­TIS­KA STRI­DEN UN­DER SLAGET VID BALAKLAVA. DET ÄR MOT DEN BAKGRUNDEN MAN SKALL SE DET SKOTS­KA 93 HIGHLAN­DER-RE­GE­MEN­TETS GRANDIOSA SÄTT ATT GE­NOM­FÖ­RA STRI­DEN. DET VAR FAK­TISKT HÖG­LÄN­DAR­NA SOM AVGJORDE SLAGET VID BALAKLAVA!”

mus­kö­ter­na pe­kan­de snett upp­åt med kol­ven pres­sad mot mar­ken, un­der det att de två bak­re le­den stod tätt bakom med skjut­kla­ra va­pen. Ge­nom fyr­kant­for­me­ring­en kun­de skydd er­hål­las och eld av­ges i al­la rikt­ning­ar. Svag­he­ten i for­ma­tio­nen var att den eld som kun­de av­ges fron­talt av var­je si­da i fyr­kan­ten var kraf­tigt re­du­ce­rad jäm­fört med en lin­je­for­me­ring. Det­ta var pri­set man fick be­ta­la för det skydd fyr­kan­ten – men in­te lin­je­for­me­ring­en – gav.

Camp­bell val­de – med kun­skap om det nya ge­vä­rets för­vän­ta­de ef­fekt – att pri­o­ri­te­ra verkan fö­re skydd ge­nom att be­hål­la lin­je­for­me­ring­en och av­stå från den eta­ble­ra­de fyr­kants­for­ma­tio­nen. Sam­ti­digt ha­de sir Co­lin trup­pen väl i sin hand trots att han in­te var re­ge­men­tets chef. Därför fick han den att un­der ord­na­de for­mer så­väl först gå till­ba­ka i skydd på åsens back­slutt­ning som se­dan – när stun­den var in­ne – ryc­ka fram igen till eld­ställ­ning­ar­na på dess krön och av­vak­ta eld­kom­man­dot.

Den and­ra frå­gan – vil­ken den verk­li­ga verkan blev – kan be­sva­ras kort: myc­ket li­ten!

Möj­li­gen av­gavs den all­ra förs­ta sal­van av de de­mo­ra­li­se­ra­de tur­kis­ka för­ban­den på ett av­stånd av ca 700 me­ter. På det­ta skott­håll var de­ras mus­köt­eld to­talt verk­nings­lös och kan en­dast ha över­ty­gat rys­sar­na om att mot­stån­det var av låg halt. Ka­val­le­ri­et fort­sat­te därför obe­rört sin an­marsch i god fart. Tur­kar­na flyd­de.

Det rys­ka ka­val­le­ri som ryck­te fram mot Ka­di­koi-åsen för­vän­ta­de sig tro­li­gen att mö­ta ett mind­re ka­non­bat­te­ri, lätt att ri­da ner. När de istäl­let, se­nast på un­ge­fär 450 me­ters av­stånd, plöts­ligt såg åsen krö­nas av en röd bård av fi­ent­li­ga in­fan­te­ris­ter, följt av den förs­ta sal­vans myn­nings­flam­mor, mås­te över­rask­ning­en ha va­rit be­ty­dan­de. Sam­ti­digt kan även det­ta eld­öpp­nan­de ha upp­fat­tats av det rys­ka be­fä­let som att de fram­för sig ha­de än­nu ett pa­niksla­get in­fan­te­ri­för­band som sköt långt ut­om mus­köt­s­kott­håll. Det fak­tum att in­te hel­ler den­na sal­va gav nå­gon nämn­värd ef­fekt bi­drog sä­kert till att rys­sar­na opå­ver­ka­de fort­sat­te fram­ryck­ning­en.

Un­der bort­åt en mi­nut ef­ter skot­tar­nas förs­ta sal­va dolde krut­rö­ken de stri­dan­de för varand­ra. Det rys­ka ka­val­le­ri­et fort­sat­te sitt an­fall och 93:e Highlan­ders ge­värs­skyt­tar lad­da­de om si­na va­pen (det­ta sked­de lig­gan­de på rygg). På ett av­stånd av un­ge­fär 150 me­ter fick skot­tar­na på nytt ka­val­le­ri­et i sik­te som, till sy­nes obe­rört av de­ras eld­giv­ning med den brit­tis­ka ar­méns bäs­ta ge­vär, ha­de fort­satt sin fram­ryck­ning och nu kom­mit så nä­ra att en in­bryt­ning i skot­tar­nas tun­na lin­je kun­de ske in­om kanske 20 se­kun­der. Må­let för an­fal­let – bat­te­ri­et – ha­de då skju­tit slut på am­mu­ni­tio­nen och för­be­red­de att för­nag­la si­na ka­no­ner. Nu häng­de allt på skot­tar­na!

De rys­ka skva­dron­che­fer­na kun­de sam­ti­digt för förs­ta gång­en tyd­ligt upp­fat­ta den rö­da lin­jen på krö­net fram­för dem. In­sik­ten om att de fort­fa­ran­de ha­de ett strids­be­rett in­fan­te­ri­för­band emot sig mås­te ha sam­man­fal­lit med en and­ra sal­va från Mi­nié-ge­vä­ren, den­na gång på ett av­stånd där full­god ef­fekt rim­li­gen kun­de för­vän­tas. Nu tor­de ock­så an­gri­pa­rens sol­da­te­gen­ska­per ha fått be­ty­del­se. En vä­sent­lig del av den an­gri­pan­de rys­ka ka­val­le­ri­styr­kan be­stod av don­ko­sac­ker, kän­da för rid­skick­lig­het men ock­så för ovil­ja att ge sig in i när­strid an­nat än med myc­ket gynn­sam­ma odds. Tro­li­gen

fick des­sa skäl den rys­ke che­fen att nu be­ord­ra vänd­ning åt väns­ter för att in­le­da en ur­drag­ning. Ma­nö­vern ge­nom­för­des på ett ord­nat sätt, del­vis i skydd av krut­rök, ut­an att for­ma­tio­nen bröts trots att ka­val­le­ri­et fort­sätt­nings­vis be­sköts – nu i flan­ken – på gott skott­håll. Det rys­ka ryt­te­ri­et av­bröt an­fal­let för att åter­före­nas med sin hu­vud­styr­ka. Sam­ti­da skild­ring­ar ta­lar in­te om ett slag­fält be­strött med stu­pa­de ryt­ta­re och häs­tar, och ett ryskt för­band i upp­lös­ning. Det­ta in­di­ke­rar att de rys­ka för­lus­ter­na var små, trots att den sista Mi­nié­sal­van av­gavs på gott skott­håll.

Or­sa­ker­na till stri­dens för­lopp

93:e Highlan­ders ha­de obestridligen avvärjt det rys­ka ka­val­le­ri­an­fal­let – ut­an att för­lo­ra en en­da man. Det­ta ha­de emel­ler­tid in­te skett ge­nom eld­ver­kan, ut­an sna­ra­re ge­nom det in­tryck åsynen av den skots­ka infanterilinjen ha­de gjort på de rys­ka skva­dron­che­fer­na.

Var­för var den skots­ka eld­giv­ning­en då så över­ras­kan­de verk­nings­lös? Vi har här att räk­na med tre sam­ver­kan­de fak­to­rer.

1. Ge­nom vap­nets mått­li­ga ut­gångs­has­tig­het kräv­des pre­ci­sion hos sik­tes­in­rätt­ning­en vid skjut­ning på läng­re av­stånd. Re­dan de förs­ta rap­por­ter­na från de för­band som till­de­la­des Mi­nié- ge­vä­ret ta­lar emel­ler­tid om sik­tets bräck­lig­het. Trots att det­ta för­stärk­tes kan man miss­tän­ka att en del av skot­tar­nas ge­vär, un­der må­na­der i fält, ha­de fått si­na sik­ten ska­da­de.

2. Vi­da­re ha­de Mi­nié-prin­ci­pen, med den i det räff­la­de lop­pet ex­pan­de­ran­de ku­lan, vis­sa svag­he­ter. Ladd­ning un­der strid ge­nom­för­des om möj­ligt lig­gan­de på rygg med vap­net nä­ra ho­ri­son­tallä­ge, vil­ket kun­de med­fö­ra ojämn för­del­ning av kru­tet i eld­rö­rets bot­ten. Den mju­ka och kor­ta pro­jek­ti­len kun­de ham­na snett i lop­pet. En allt­för hård­hänt an­vänd­ning av laddsta­ken kun­de ock­så de­for­me­ra den. Kon­se­kven­sen blev att ku­lan läm­na­de lop­pet med en mer el­ler mind­re osym­met­risk form och/el­ler läg­re myn­nings­has­tig­het än nor­malt.

”93:E HIGHLAN­DERS HA­DE OBESTRIDLIGEN AVVÄRJT DET RYS­KA KA­VAL­LE­RI­AN­FAL­LET – UT­AN ATT FÖR­LO­RA EN EN­DA MAN. DET­TA HA­DE EMEL­LER­TID IN­TE SKETT GE­NOM ELD­VER­KAN, UT­AN SNA­RA­RE GE­NOM DET IN­TRYCK ÅSYNEN AV DEN SKOTS­KA INFANTERILINJEN HA­DE GJORT PÅ DE RYS­KA SKVA­DRON­CHE­FER­NA.”

Bå­da sa­ker­na ned­sat­te träff­sä­ker­he­ten. Vid ladd­ning i stå­en­de ställ­ning ut­an stress var ris­ken för des­sa av­vi­kel­ser be­tyd­ligt mind­re än i en strids­si­tu­a­tion.

3. Det finns upp­gif­ter att Mi­nié- ge­vä­ret ha­de en så kraf­tig re­kyl att sol­da­ter­na var rädda för det och blun­da­de in­för skott­loss­ning. Dess­utom på­stås sol­da­ter­na, om möj­lig­het gavs, ha tömt ut en del av kru­tet vid ladd­ning. Sär­skilt det sista för­fa­ran­det var för­ödan­de för träff­sä­ker­he­ten. Fak­tum är att Mi­nié- ge­vä­ret re­dan ha­de bör­jat er­sät­tas av ”1853 pat­tern En­fi­eld ri­f­le”, som ha­de en vä­sent­ligt mind­re och lät­ta­re ku­la (13 mm) och där­med lind­ri­ga­re re­kyl.

Sam­man­fatt­nings­vis är själ­va strids­för­lop­pet täm­li­gen tri­vi­alt – ett ka­val­le­ri­för­band an­fal­ler mot för­vän­tat svagt mot­stånd och av­bry­ter an­fal­let när man upp­täc­ker fi­en­dens verk­li­ga styr­ka. Det för­sva­ran­de in­fan­te­ri­för­ban­det li­der inga för­lus­ter trots att dess chef över­skat­tar den eg­na eld­kraf­ten och tar en för sam­ti­den häp­nads­väc­kan­de risk ge­nom att in­te bil­da fyr­kant.

93:e Highlan­ders skil­de sig med he­der från upp­gif­ten, men den ex­cep­tio­nel­la glo­ria som då­ti­dens mass­me­di­er och ef­ter­värl­den till­de­lat re­ge­men­tet ver­kar vid en när­ma­re gransk­ning mind­re väl­mo­ti­ve­rad. Ef­ter sam­man­slag­ning­ar och ned­lägg­nings­hot le­ver re­ge­men­tet fort­fa­ran­de kvar i Ar­gyll and Sut­her­land Highlan­ders.

Ge­ne­ral Co­lin Camp­bell vi­sa­de fram­stå­en­de le­dar­skap i sin själv­på­tag­na led­ning av ett för­band vars or­di­na­rie chef han fak­tiskt in­te var. Dess­utom ha­de sir Co­lin, med tan­ke på bak­grund och ål­der, en i jäm­fö­rel­se med de fles­ta and­ra brit­tis­ka che­fer­na

över­ras­kan­de och be­röm­värd flex­i­bi­li­tet att snabbt an­pas­sa strids­tek­ni­ken och bry­ta ett in­trä­nat möns­ter. Sam­ti­digt ha­de han tu­ren att hans fel­be­döm­ning av eld­ver­kan ald­rig sat­tes på prov av en över­läg­sen fi­en­de.

En full­följd rysk ka­val­le­ri­chock ome­del­bart ef­ter skot­tar­nas and­ra sal­va ha­de bru­tit in i de­ras för när­strid fö­ga äg­na­de lin­je in­nan en ny sal­va hun­nit av­los­sas och kun­nat ge slaget ett an­nat för­lopp. Man kan fun­de­ra över vad en ned­sabling av 93:e i full åsyn från högs­te che­fen på plat­sen, lord Lucan med föl­je, ha­de lett till.ha­de Ha­de den med­fört helt and­ra or­der än de som en knapp tim­me se­na­re re­sul­te­ra­de i lät­ta bri­ga­dens av Ten­ny­son be­sjung­na an­fall?

Histo­ri­en om 93:e Highlan­ders för­svar av Ka­di­koi-åsen väc­ker gi­vet­vis frå­gor om hur ve­der­häf­ti­ga och tro­vär­di­ga skild­ring­ar av stri­ders för­lopp är och hur van­ligt det är att my­ten överskug­gar san­ning­en. Man kan även er­in­ra sig te­sen att ef­ter miss­lyc­ka­de krig krävs in­di­vi­du­el­la hjäl­tar bå­de i po­li­tik, histo­ri­e­skriv­ning och po­e­si, där ”Fän­rik Ståls säg­ner” är ett ta­lan­de ex­em­pel. För Stor­bri­tan­ni­en var Krim­kri­get – trots den slut­li­ga segern – en se­rie brett pub­li­ce­ra­de, skan­da­lö­sa till­kor­ta­kom­man­den.

Och sir Co­lin då – som i stri­den sat­sa­de allt på ett kort? Snart blev han di­vi­sions- och kår­chef på Krim och se­dan ÖB i In­di­en 1857. Sir Co­lins kar­riär av­run­da­des med ut­näm­ning till lord och slut­li­gen fält­mar­skalk kort in­nan han av­led 1863. Han vi­lar nu i West­mi­nis­ter Ab­bey bland im­pe­ri­ets sto­ra sö­ner. Det kan han va­ra värd!

Av­veck­ling och re­sul­tat

Slaget vid Balaklava ha­de in­te lett till nå­got av­gö­ran­de i kri­get och de al­li­e­ra­de styr­kor­nas be­läg­ring av Se­vas­to­pol fort­sat­te tills rys­sar­na eva­ku­e­ra­de ba­sen i sep­tem­ber 1855. Sam­ti­digt som ett ös­ter­ri­kiskt fredsi­ni­ti­a­tiv i de­cem­ber sam­ma år fö­re­föll kun­na ge re­sul­tat bör­ja­de brit­ter­na för­stö­rel­sen av mi­li­tä­ra in­stal­la­tio­ner i Se­vas­to­pol – rys­sar­na ha­de själ­va sänkt sin flot­ta som block­skepp re­dan vid stri­der­nas bör­jan. Fred slöts i Pa­ris i mars 1856. Krim­kri­get och Pa­ris­fre­den hej­da­de för till­fäl­let den rys­ka ex­pan­sio­nen sö­derut.

År 1871 änd­ra­des dock vis­sa av Pa­ris­fre­dens klau­su­ler till rysk för­mån, vil­ket bi­drog till ett nytt krig mel­lan Ryss­land och Tur­ki­et åren 1877–78.

Det mänsk­li­ga pri­set för det­ta på sikt egent­li­gen onö­di­ga krig var högt. En­ligt till­gäng­lig sta­tistik – som dock får tas med re­ser­va­tion – upp­gick an­ta­let stu­pa­de i kri­get till to­talt ca 615 000. Av des­sa skall in­te mind­re än ca 80 pro­cent fal­la på or­sa­ker som in­te var re­la­te­ra­de till strid – kun­ska­per­na i fält­hy­gi­en var fort­fa­ran­de i stort sett obe­fint­li­ga. Mot­sva­ran­de siff­ror – tro­li­gen säk­ra­re – för den al­li­e­ra­de si­dan är cir­ka 165 000 stu­pa­de, varav drygt 70 pro­cent be­ro­en­de på främst sjuk­do­mar.

OM FÖR­FAT­TAR­NA Einar Lyth är mi­li­tär­histo­ri­ker och pen­sio­ne­rad of­fi­cer. Han är med­lem av Kung­li­ga Krigs­ve­ten­skaps­a­ka­de­mi­en och har lett stu­di­e­re­sor till öst­ra Eu­ro­pa, fle­ra gång­er till Krim och Balaklava. Un­der ar­be­tet med den­na ar­ti­kel be­sök­te han re­ge­ment­sar­ki­vet i Stir­ling i Skott­land.Johan Lupander är född 1946, ut­bil­dad ci­vi­le­ko­nom och har ett livs­långt in­tres­se för mi­li­tär­histo­ria, sär­skilt in­om sam­spe­let mel­lan tek­nik och tak­tik. Lu­pan­ders förs­ta bok ”Mid­way 1942” gavs ut på Norsted­ts för­lag i maj 2007. Lupander hål­ler fö­re­drag, fors­kar och skri­ver för oli­ka för­lag och tid­skrif­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.