GE­NE­RAL CUSTERS KRIG

Den ame­ri­kans­ke ka­val­le­ris­ten är mest känd för sitt ne­der­lag vid Litt­le Big­horn 1876. Men be­römd blev han re­dan un­der det amerikanska inbördeskriget.

Kavalleriet anfaller! - - Innehåll - KARL JAKOB SKARSTEIN

Då­net från ka­no­ner­na och det in­ten­sivt spra­kan­de lju­det från tu­sen­tals ge­värs­skott fyll­de luf­ten över de regn­vå­ta äng­ar­na och mör­ka sko­gar­na vid den lil­la söm­ni­ga sta­den Wil­li­ams­burg i Vir­gi­nia på USA:S öst­kust. Tjoc­ka sky­ar av sva­vel­stin­kan­de krut­rök drev iväg längs ra­der­na av blå­kläd­da nord­stats­sol­da­ter och grå- och brun­k­läd­da syd­stats­sol­da­ter som gick loss på varand­ra i reg­net.

Det var den 5 maj 1862 och det amerikanska inbördeskriget var in­ne på sitt and­ra år. Nord­sta­ter­nas störs­ta här, ge­ne­ral Mc­clel­lans Po­to­macar­mé, för­följ­de en mind­re syd­stats­här mot syd­sta­ter­nas hu­vud­stad Rich­mond, men vid Wil­li­ams­burg ha­de Mc­clel­lans blåroc­kar stött på en stark bak­trupp av syd­stats­styr­kor. Syd­stats­sol­da­ter­na för­sva­ra­de sig hård­nac­kat och så långt ha­de de sla­git till­ba­ka al­la an­fall.

Långt ute på slag­fäl­tets öst­ra ut­kant var en nord­stats­ge­ne­ral vid namn Win­fi­eld Scott Han­cock i färd med att le­da fem re­ge­men­ten mot en li­ten för­däm­ning som led­de över ett sum­pigt vat­ten­drag mot någ­ra obe­va­ka­de syd­stats­skan­sar på äng­en bor­tan­för. Lyc­ka­des Han­cock få si­na män över för­dämn­ing­en och för­bi skan­sar­na kun­de han anfalla syd­stats­styr­kor­na vid Wil­li­ams­burg från si­dan och bak­i­från och kanske av­gö­ra slaget till nord­sta­ter­nas för­del.

Upp­dra­get att le­da Han­cocks för­trupp över för­däm­ning­en gick till en 22 år gam­mal stabsof­fi­cer, andrelöjt­nant Ge­or­ge Armstrong Custer. Den unge of­fi­ce­ren med stor mu­stasch, spre­tigt kind­skägg och halv­långa, röd­lät­ta loc­kar såg in­te spe­ci­ellt mi­li­tär ut i sin sto­ra bred­brät­ta­de hatt med hög kul­le och en sli­ten jac­ka ut­an ut­mär­kel­ser men han ha­de re­dan vi­sat sig va­ra en ini­ti­a­tiv­rik och orädd stabsof­fi­cer.

Custer red över för­däm­ning­en och led­de Han­cocks sol­da­ter in i en tom skans. Inga syd­stats­sol­da­ter stop­pa­de dem. Custer red till­ba­ka till Han­cock och rap­por­te­ra­de att kus­ten var klar. Res­ten av Han­cocks re­ge­men­ten kor­sa­de för­däm­ning­en, pas­se­ra­de de tom­ma skan­sar­na och in­tog po­si­tion på en li­ten höjd vid en ve­teå­ker.

När syd­stats­ge­ne­ra­ler­na upp­da­ga­de att Han­cock ho­ta­de de­ras vänst­ra flank gick de till motan­grepp. Det ena syd­stats­re­ge­men­tet ef­ter det and­ra mar­sche­ra­de ut ur sko­gen och fram över ve­teå­kern mot Han­cocks män, men an­fal­len var då­ligt ko­or­di­ne­ra­de och syd­stats­sol­da­ter­na me­ja­des ner av blårock­ar­nas skott­sal­vor. Till slut gav Han­cock si­na män or­der om att anfalla de sön­der­skjut­na syd­stats­re­ge­men­te­na som snabbt drevs till­ba­ka. Un­der för­föl­jel­sen red andrelöjt­nant Custer fram och var med om att fånga fle­ra syd­stats­sol­da­ter. Han fick ock­så tag i en av de fly­en­de fi­en­der­nas flag­ga.

Ef­ter slaget vid Wil­li­ams­burg nämn­des Custer vid namn i de of­fi­ci­el­la rap­por­ter­na. En av in­bör­des­kri­gets mest märk­vär­di­ga kar­riä­rer var i färd att ta fart.

Oroskor­pen på West Po­int

Ge­or­ge Armstrong Custer föd­des den 5 de­cem­ber 1839 på en gård nä­ra små­sta­den New Rum­ley i Ohio, där hans far ar­be­ta­de som smed. 14 år gam­mal flyt­ta­de Ge­or­ge till Michi­gan med sin äld­re halv­sys­ter och hen­nes man. Där gick han i sko­lan och det dröj­de in­te länge in­nan han själv bör­ja­de un­der­vi­sa i små­sko­lan. Men han vil­le helst bli of­fi­cer och bad sin kon­gress­re­pre­sen­tant skaf­fa ho­nom en plats på mi­li­tära­ka­de­min West Po­int. Möj­li­gen tack va­re go­da fa­mil­je­för­bin­del­ser blev hans öns­kan upp­fylld och han kun­de som 17-åring åka österut till West Po­int på Hud­son­flo­dens strand i sta­ten New York.

På mi­li­tära­ka­de­min ut­märk­te Custer sig främst ge­nom si­na liv­li­ga på­hitt och re­kord­många brott mot ord­nings­reg­ler­na. Men han vi­sa­de ock­så den nöd­vän­di­ga själv­di­sci­pli­nen för att in­te bli ut­kas­tad. Och även om han slu­ta­de sist av de 34 i hans kull som slut­för­de den fy­ra år långa ut­bild­ning­en som blev utex­a­mi­ne­rad vå­ren 1861 ska man tän­ka på att hal­va kul­len in­te slut­för­de.

Re­dan me­dan han gick på mi­li­tära­ka­de­min fick han upp­le­va den star­ka splitt­ring­en mel­lan nord- och syd­sta­ter­na, som till slut led­de till in­bör­des­krig. Han var själv nord­stats­man men många av hans bäs­ta vän­ner var från syd­sta­ter­na.

En kväll i feb­ru­a­ri 1861 spe­la­de skol­kå­ren na­tio­nalsång­en ”The StarS­pang­led Ban­ner” ut­an­för ka­det­ter­nas ba­rac­ker. Custer lu­ta­de sig ut ge­nom fönst­ret och ut­ro­pa­de ett hur­ra för USA:S stjärn­banér. Från grann­fönst­ret sva­ra­de hans bäs­ta vän, Tom Ros­ser från Vir­gi­nia, med ett hur­ra för syd­sta­ter­nas rät­tig­he­ter. Snart skul­le de mö­tas med va­pen i hand. Ef­ter att ha full­gjort of­fi­cers­ut­bild­ning­en på West Po­int blev Custer andrelöjt­nant i nordstatskavalleriet. Han var på plats un­der det förs­ta slaget vid Bull Run i ju­li 1861, där han del­tog i att täc­ka nord­stats­trup­per­nas re­trätt. Se­dan tjänst­gjor­de han som stabsof­fi­cer för en rad ge­ne­ra­ler runt hu­vud­sta­den Washing­ton DC, där ge­ne­ral Mc­clel­lan bygg­de upp en ny stark nord­stats­ar­mé, Po­to­macar­mén (ef­ter flo­den som rin­ner för­bi Washing­ton). Vå­ren där­på, när Mc­clel­lan led­de sin ar­mé sjö­vä­gen ner till halvön ös­ter om syd­stats­hu­vud­sta­den Rich­mond, var Custer med.

Mc­clel­lans stabs­kap­ten

Ett par vec­kor ef­ter slaget vid Wil­li­ams­burg stod Mc­clel­lans Po­to­macar­mé pre­cis ös­ter om Rich­mond. Syd­stats­ar­mén ha­de fat­tat posto bakom flo­den Chic­ka­ho­miny, van­ligt­vis en för­hål­lan­de­vis li­ten flod men nu var den fylld till bräd­den ef­ter lång­va­ri­ga regn­vä­der.

Här ut­märk­te Custer sig fle­ra gång­er un­der fa­ro­fyll­da re­kog­no­sce­rings­upp­drag över den brädd­ful­la flo­den. Hans mo­di­ga upp­trä­dan­de nämn­des för Mc­clel­lan och ar­mé­che­fen kal­la­de den tapp­re löjt­nan­ten till sig för att få mö­ta ho­nom per­son­li­gen. Den ovår­da­de och smut­si­ge Custer ut­gjor­de en skarp kon­trast till den all­tid per­fekt uni­for­me­ra­de Mc­clel­lan men ge­ne­ra­len tyck­te om Custers kla­ra svar på hans frå­gor. Snart knöts Custer till Mc­clel­lans egen stab med rang­en till­fäl­lig kap­ten.

I lik­het med sto­ra de­lar av Po­to­macar­mén var Custer länge trollbunden av Mc­clel­lans utstrålning och eleganta mi­li­tä­ra håll­ning. Ef­ter någ­ra mind­re seg­rar i bör­jan av kri­get ha­de Mc­clel­lan fått nam­net ”den unge Na­po­le­on”. Re­dan fle­ra må­na­der in­nan han blev an­ställd vid hans stab ha­de Custer skri­vit till sin fa­milj att han var re­do att föl­ja Mc­clel­lan ”till jor­dens än­de”.

Mc­clel­lan kun­de knappt fått en mer iv­rig och upp­off­ran­de stabsof­fi­cer. Un­der de häf­ti­ga sla­gen runt Rich­mond i må­nads­skif­tet ju­ni–ju­li 1862, med sam­lings­nam­net Sju­da­gars­sla­get, job­ba­de Custer otrött­ligt.

Det förs­ta slaget äg­de rum nä­ra Me­cha­nics­vil­le, norr om Rich­mond. Här var en bri­gad av Penn­syl­va­ni­a­re­ge­men­ten un­der hård press från syd­stats­trup­per­na. Mc­clel­lan skic­ka­de Custer till bri­ga­dens ge­ne­ral med be­sked om att hans sol­da­ter mås­te hål­la stånd ”för Penn­syl­va­ni­as ära”. Ef­ter att ha le­ve­re­rat be­ske­det till bri­gad­ge­ne­ra­len red Custer från re­ge­men­te till re­ge­men­te och upp­re­pa­de det glö­dan­de bud­ska­pet. Penn­syl­va­ni­a­sol­da­ter­na sva­ra­de med ett rung­an­de ju­bel.

Men Custers an­sträng­ning­ar för att gju­ta mod i sol­da­ter­na var till li­ten nyt­ta, för nord­stats­trup­per­na fick or­der om att dra sig till­ba­ka sam­ma kväll. Mc­clel­lan höll på att mis­ta tron på att hans trup­per kun­de ta Rich­mond.

Det vi­sa­de sig att bakom Mc­clel­lans image som ”den unge Na­po­le­on” dolde sig en tve­kan­de och över­dri­vet för­sik­tig ge­ne­ral. Vis­ser­li­gen var han en fram­stå­en­de or­ga­ni­sa­tör och en ena­stå­en­de in­spi­ra­tör i trä­nings­läg­ren men han sak­na­de den över­ty­gan­de be­slut­sam­het som kräv­des för att lyc­kas på slag­fäl­ten. När syd­stats­trup­per­na runt Rich­mond in­led­de en mo­tof­fen­siv un­der sin nya chef, ge­ne­ral Ro­bert E. Lee, dröj­de det in­te länge in­nan Mc­clel­lan tap­pa­de mo­det och gav or­der om till­ba­kadrag­ning till en be­fäst po­si­tion vid kan­ten av flo­den Ja­mes där han kun­de få stöd av den mäk­ti­ga nord­stats­ma­ri­nen.

Custer för­lo­ra­de ald­rig tron på sin sto­ra idol. Han var över­ty­gad om att Mc­clel­lan hand­la­de rik­tigt. Un­der den svå­ra re­trät­ten i stän­dig strid med Le­es syd­stats­trup­per gjor­de den unge stabsof­fi­ce­ren en ihär­dig in­sats för att gui­da marsch­ko­lon­ner­na och hål­la sin chef un­der­rät­tad om trup­per­nas positioner och till­stånd.

"I LIK­HET MED STO­RA DE­LAR AV PO­TO­MACAR­MÉN VAR CUSTER LÄNGE TROLLBUNDEN AV MC­CLEL­LANS UTSTRÅLNING OCH ELEGANTA MI­LI­TÄ­RA HÅLL­NING."

Ef­ter att Mc­clel­lans Po­to­macar­mé dri­vits bort från syd­sta­ter­nas hu­vud­stad led­de ge­ne­ral Lee sin syd­stats­ar­mé norrut ge­nom Vir­gi­nia mot nord­sta­ter­nas hu­vud­­stad Washing­ton. Po­to­macar­mén kal­la­des till­ba­ka från sin po­si­tion syd­ost om Rich­mond för att för­stär­ka styr­kor­na som för­svar­ade Washing­ton, men hann in­te fram i tid för att för­hind­ra att nord­sta­ter­na led ett nytt, svi­dan­de ne­der­lag i det and­ra slaget vid Bull Run (Ma­nas­sas).

Istäl­let för att an­gri­pa den starkt be­fäs­ta nord­stats­hu­vud­sta­den led­de Lee nu si­na syd­stats­trup­per för­bi Washing­ton och åt nord­väst ge­nom Ma­ry­land. Mc­clel­lan fick or­der om att upp­ta för­föl­jel­sen. Den 16 sep­tem­ber 1862 möt­tes ar­mé­er­na i det sto­ra slaget vid An­ti­e­tam. Mc­clel­lan ha­de runt 80 000 man mot Le­es 40 000 men var än­då myc­ket för­sik­tig och höll sto­ra de­lar av ar­mén i re­serv i stäl­let för att ar­ran­ge­ra ett mas­sivt an­fall som kun­de ha kros­sat syd­stats­ar­mén. Le­es män pres­sa­des bak­åt men kla­ra­de att slå till­ba­ka en rad nord­stats­an­fall och stod fort­fa­ran­de på slag­fäl­tet när stri­der­na eb­ba­de ut. An­ti­e­tam räk­na­des än­då som en nord­stats­se­ger ef­tersom Lee drog sig till­ba­ka till Vir­gi­nia ef­ter slaget.

Trots segern tap­pa­de nord­stats­pre­si­den­ten Abra­ham Lin­coln näs­tan tå­la­mo­det med Mc­clel­lans över­dri­vet för­sik­ti­ga krig­fö­ring och mind­re än två må­na­der se­na­re fick Mc­clel­lan spar­ken. Det för­sat­te även Custers kar­riär i fa­ra. Han per­mit­te­ra­des och åk­te till fa­mil­jen i Ohio och Michi­gan.

Från Bran­dy Sta­tion till Al­die

Som känd an­häng­a­re av Mc­clel­lan ham­na­de Custer i on­åd hos den nya ar­mé­led­ning­en. Först i april 1863 fick han or­der om att vän­da till­ba­ka till Po­to­macar­mén. Han ha­de mist sin till­fäl­li­ga rang som kap­ten och var åter löjt­nant i ka­val­le­ri­et.

Men lyc­kan stod Custer bi. Ge­ne­ral Al­fred Ple­a­son­ton, be­fäl för en av Po­to­macar­méns ka­val­le­ri­di­vi­sio­ner, bad om att få Custer som stabsof­fi­cer. Ple­a­son­ton kom ihåg Custer från Mc­clel­lans stab och sat­te stort vär­de på den ak­ti­ve och orädde unge löjt­nan­ten. Custer blev åter till­fäl­lig kap­ten (hans of­fi­ci­el­la rang var fort­fa­ran­de löjt­nant) och fick många vik­ti­ga upp­drag från Ple­a­son­ton, som någ­ra vec­kor ef­ter Custers an­komst blev be­fäl för he­la Po­to­macar­méns ka­val­le­ri­kår.

Ge­ne­ral Le­es syd­stats­ar­mé ha­de ny­li­gen åsam­kat nord­stats­styr­kor­na ett nytt stort ne­der­lag vid Chan­cel­lors­vil­le i nor­ra Vir­gi­nia. Det var åter fa­ra för att Lee skul­le in­va­de­ra nord­sta­ter­na för att tvinga Lin­colns re­ge­ring att lå­ta syd­sta­ter­na få sin själv­stän­dig­het.

Ti­digt på mor­go­nen den 9 ju­ni 1863 red långa ko­lon­ner av blå­kläd­da nord­statska­val­le­ris­ter ge­nom mor­gon­dim­man mot flo­den Rap­pa­han­nock. Ple­a­son­ton ha­de star­tat en stor­sti­lad of­fen­siv för att kros­sa ge­ne­ral J.E.B. Stu­arts syd­statska­val­le­ri. Så långt i kri­get ha­de Stu­arts ryt­ta­re va­rit klart över­lägs­na i ka­val­le­ri­o­pe­ra­tio­ner­na och ha­de åsam­kat nord­sta­ter­nas ka­val­le­ri det ena för­öd­mju­kan­de ne­der­la­get ef­ter det and­ra. Nu vil­le Ple­a­son­ton få hämnd. Han ha­de ock­så fått i upp­drag att för­sö­ka ta re­da på var ge­ne­ral Le­es syd­stats­ar­mé be­fann sig och vart den var på väg.

Custer var med när Ple­a­son­tons ryt­ta­re va­da­de över flo­den och drev fi­en­dens ut­pos­ter till­ba­ka. Med Custer i främs­ta le­det red blåroc­kar­na väs­terut i rikt­ning mot järn­vägs­sta­tio­nen Bran­dy Sta­tion. Det plöts­li­ga an­fal­let över­ras­ka­de syd­statska­val­le­ris­ter­na men de kom snabbt upp på häs­tar­na och gick till motan­grepp. Custer del­tog i häf­ti­ga när­stri­der vid en li­ten kyr­ka kal­lad St. Ja­mes Church. En gång kas­ta­des han ur sa­deln när hans häst in­te kla­ra­de att hop­pa över en hög sten­gärds­gård men han kom upp på häst­ryg­gen igen in­nan fi­en­den nåd­de ho­nom.

Slaget vid Bran­dy Sta­tion blev det amerikanska in­bör­des­kri­gets störs­ta ka­val­le­rislag. Tim­ma ef­ter tim­ma böl­ja­de stri­der­na fram och till­ba­ka. Ka­val­le­ris­ter­na stred på nä­ra håll med sab­lar och re­volv­rar. När nord­stats­ryt­tar­na in­te lyc­ka­des för­dri­va Stu­arts män gav Ple­a­son­ton till slut or­der om re­trätt. Där­med var slaget tek­niskt sett en se­ger för syd­sta­ter­na men Ple­a­son­ton och hans ka­val­le­ris­ter tyck­te än­då det var upp­munt­ran­de att de ha­de kla­rat att stri­da på näs­tan li­ka fot med Stu­arts be­röm­da ka­val­le­ri.

Ef­ter slaget be­röm­de Ple­a­son­ton Custer i sin rap­port och gav ho­nom det äro­fyll­da upp­dra­get att le­ve­re­ra en er­öv­rad syd­stats­flag­ga till Po­to­macar­méns över­be­fäl. Custers kar­riär var på väg upp igen.

Lee led­de nu sin syd­stats­ar­mé åt nord­väst mot She­nan­do­ah­da­len. Ple­a­son­tons ka­val­le­ri följ­de ef­ter för att för­sö­ka ta re­da på vart Lee var på väg. Men för att kom­ma in­på Le­es marsch­ko­lon­ner mås­te nord­stats­ryt­tar­na först för­dri­va Stu­arts ka­val­le­ri.

Ba­ra åt­ta da­gar ef­ter slaget vid Bran­dy Sta­tion in­led­des en ny stor ka­val­le­ri­sam­man­stöt­ning vid Al­die, 50 km läng­re norrut. Custer var åter i front­lin­jen. En gång

för­lo­ra­de han kon­trol­len över sin häst och blev bu­ren i ga­lopp över slag­fäl­tet rakt in i fi­en­dens lin­jer. Se­na­re be­rät­ta­de han i ett brev hem att han ha­de syd­stats­ryt­ta­re åt al­la håll men att de i ka­o­set tog ho­nom för att va­ra en syd­stats­of­fi­cer på grund av den sto­ra, bred­brät­ta­de hat­ten han an­vän­de för att be­skyd­da sin käns­li­ga hud mot so­len. Att hans uni­form var full­stän­digt dam­mig bi­drog sä­kert ock­så till att döl­ja vil­ken si­da han kom ifrån. Ba­ra en syd­statska­val­le­rist red emot ho­nom med sa­beln lyft, men Custer sving­a­de sa­beln och träf­fa­de mot­stånd­aren i an­sik­tet med så­dan kraft att han for i bac­ken. Custer spor­ra­de häs­ten och red i ga­lopp till­ba­ka till si­na eg­na.

Fle­ra ha­de sett Custers vil­da ritt över slag­fäl­tet och ut­gick ifrån att det var en medveten satsning. Histo­ri­en kom i tryck i fle­ra tid­ning­ar. Custer ha­de in­lett vägen mot be­röm­mel­se.

Pojk­ge­ne­ra­len

I si­na för­sök att gö­ra ka­val­le­ri­kå­ren mer ef­fek­tiv vil­le Ple­a­son­ton nu fö­re­ta en om­or­ga­ni­sa­ti­on och by­ta ut fle­ra av ge­ne­ra­ler­na och bri­gad­che­fer­na. Han vil­le ha unga ener­gis­ka män till att le­da ryt­tar­na. Mind­re än två vec­kor ef­ter slaget vid Al­die skic­ka­de han ett brev till Po­to­macar­méns nya chef, ge­ne­ral Ge­or­ge Gor­don Meade, och bad om att Custer och två and­ra unga kap­te­ner från ka­val­le­rista­ben skul­le be­fordras di­rekt till bri­gad­ge­ne­ra­ler. Meade gav sitt sam­tyc­ke. Med ens gick 23 år gam­le Ge­or­ge Armstrong Custer från att va­ra till­fäl­lig kap­ten till att bli nord­stats­hä­rens yngs­te ge­ne­ral. Ple­a­son­ton lät ho­nom själv väl­ja sitt kom­man­do och Custer bad att få le­da Michi­gan­bri­ga­den, fy­ra re­ge­men­ten från hans and­ra hemstat med to­talt un­ge­fär 2 000 man.

Custer ha­de nu fått en av si­na sto­ra dröm­mar upp­fylld. Han äls­ka­de krig och med­gav det i ett brev till en släk­ting. ”Jag skul­le va­ra glad om jag fick upp­le­va ett slag var­je dag i res­ten av mitt liv”, skrev han. Men han be­to­na­de att det ba­ra var hans eg­na helt in­di­vi­du­el­la öns­kan. Han var full­stän­digt klar över att kri­get var av on­do och or­sa­ka­de män­ni­skor ett för­fär­ligt li­dan­de och sorg och för na­tio­nens del öns­ka­de han in­ner­ligt att kri­get skul­le ta slut så snart som möj­ligt. Så be­skrev han själv kon­flik­ten mel­lan si­na eg­na dröm­mar om slag­fäl­tets dra­ma­tik och sin om­tan­ke om res­ten av sam­häl­let.

Custers ge­ne­rals­u­ni­form åter­speg­la­de att han be­trak­ta­de krig som en fest. Han ha­de en spe­ci­al­sydd jac­ka och byx­or av svart sam­met. Är­mar­na på jac­kan var näs­tan täck­ta av sto­ra guld­bro­de­ri­er och han ha­de gul­d­rän­der på byx­or­na. Un­der jac­kan ha­de han en blå skjor­ta med stor kra­ge som han bredde ut­an­på jack­sla­gen. Yt­terst på var­de­ra skjort­kra­gen var en stor sil­ver­fär­gad stjär­na fast­sydd. Runt hal­sen knöt han en röd hals­duk. På hu­vu­det ha­de han en svart, bred­brät­tad hatt med en guld­rand runt brät­tet och en ro­sett med en stjär­na i mit­ten på kul­len. Tunga, svar­ta ka­val­le­ri­stöv­lar full­än­da­de kläd­seln. De långa gyl­le­ne hår­loc­kar­na som nåd­de näs­tan till skuld­ror­na bi­drog till att gö­ra Custer till ett unikt blick­fång.

När Custer en gång fick frå­gan om var­för han ha­de en så iö­gon­fal­lan­de kläd­sel som gjor­de ho­nom till ett så up­pen­bart mål för

"FLE­RA HA­DE SETT CUSTERS VIL­DA RITT ÖVER SLAG­FÄL­TET OCH UT­GICK IFRÅN ATT DET VAR EN MEDVETEN SATSNING."

fi­en­den, sva­ra­de han att det var för att hans män snabbt skul­le kän­na igen ho­nom på slag­fäl­tet och ve­ta att han fanns där.

Custers Michi­gan­re­ge­men­te var på väg norrut mot Penn­syl­va­nia när han tog be­fä­let. Ge­ne­ral Lee ha­de in­lett sin and­ra in­va­sion av nord­sta­ter­na med över 75 000 syd­stats­sol­da­ter. Me­a­des Po­to­macar­mé, om­kring 93 000 man, följ­de ef­ter. Allt tyd­de på att ett stort och av­gö­ran­de slag skul­le ut­käm­pas när som helst

Gettysburg

På mor­go­nen den 1 ju­li 1863 stöt­te en av Le­es sprid­da ko­lon­ner samman med ge­ne­ral Bu­fords di­vi­sion med nord­statska­val­le­ri pre­cis ut­an­för den lil­la sta­den Gettysburg i Penn­syl­va­nia. Var­ken Lee el­ler Meade ha­de pla­ne­rat att ut­käm­pa ett stort slag här men allt ef­tersom stri­der­na ut­veck­la­de sig blev fler och fler av­del­ning­ar in­drag­na. Snart ra­sa­de slaget för fullt på mar­ker­na norr och väs­ter om Gettysburg. Ef­ter hår­da stri­der fick Le­es sol­da­ter över­ta­get och på ef­ter­mid­da­gen drev de ut blåroc­kar­na från Gettysburg ef­ter att ha or­sa­kat dem sto­ra för­lus­ter.

Men nord­stats­ge­ne­ra­ler­na eta­ble­ra­de nya ställ­ning­ar på höj­der­na sö­der om byn och när Meade kom till slag­fäl­tet nat­ten mot den 2 ju­li be­slöt han att lå­ta Po­to­macar­mén bli stå­en­de för att vän­ta på Le­es näs­ta an­fall. På sla­gets and­ra dag rik­ta­de Lee kraf­ti­ga an­fall mot bå­da än­dar av Me­a­des för­svars­lin­jer men även om det var nä­ra fle­ra gång­er, mäk­ta­de in­te syd­stats­trup­per­na bry­ta ige­nom. Trots sto­ra för­lus­ter ne­ka­de Lee ge upp och pla­ne­ra­de ett nytt an­fall mot Me­a­des cen­tra­la de­lar näs­ta dag.

Med un­dan­tag av Bu­fords lil­la ka­val­le­ri­di­vi­sion var det näs­tan ute­slu­tan­de in­fan­te­ri som stred på mar­ker­na och åsar­na runt Gettysburg den 1 och 2 ju­li. Stu­art ha­de lett sitt syd­statska­val­le­ri på en am­bi­tiös räd runt nord­stats­ar­mén och var långt ifrån Gettysburg när slaget star­ta­de. Sto­ra de­lar av nordstatskavalleriet för­följ­de Stu­art.

Custer och hans Michi­gan­bri­gad del­tog i för­föl­jel­sen. Re­dan den 30 ju­ni, da­gen ef­ter att han över­tog be­fä­let, led­de Custer si­na män i en oav­gjord drabb­ning mot Stu­arts män vid Ha­no­ver i Penn­syl­va­nia.

Först på ef­ter­mid­da­gen den 2 ju­li nåd­de Stu­arts för­trupp Le­es ar­mé vid Gettysburg. Custer och nordstatskavalleriet var pre­cis bakom. Vid den lil­la tä­tor­ten Hun­ter­stown fem kilo­me­ter nord­ost om Gettysburg stöt­te Custers för­trup­per samman med Stu­arts bak­trupp pre­cis när so­len gick ner.

Custer led­de per­son­li­gen ett av si­na kom­pa­ni­er i an­fall och ha­de tur som und­gick att bli så­rad när hans häst stu­pa­de pre­cis fram­för fi­en­den. En av hans män fick rädda ho­nom un­dan me­dan kulorna ven runt dem. Även om an­fal­let miss­lyc­ka­des ha­de Custer de­mon­stre­rat för si­na nya sol­da­ter att han var vil­lig att stri­da vid de­ras si­da i förs­ta led.

Ef­ter drabb­ning­en vid Hun­ter­stown var bå­da par­ters ka­val­le­ri­styr­kor i di­rekt kon­takt med si­na ar­mé­er och re­do att spe­la en ak­tiv roll på sla­gets tred­je och sista dag.

På mor­go­nen den 3 ju­li skic­ka­des Custers bri­gad tre kilo­me­ter österut från hu­vud­slag­fäl­tet för att stöt­ta ge­ne­ral Greggs ka­val­le­ri­di­vi­sion som vak­ta­de Po­to­macar­méns hög­ra flank och rygg. Som tur var för Meade han ha­de pla­ce­rat ka­val­le­ri­styr­kor här, för det var just här Stu­art ha­de fått or­der från Lee att anfalla.

Frampå för­mid­da­gen ha­de Custers män fat­tat posto vid en väg­kors­ning mel­lan kor­nåk­rar som va­ja­de söm­nigt i den var­ma som­mar­bri­sen, när ka­non­skott plöts­ligt hör­des från norr. Se­dan såg blåroc­kar­na en skyt­te­lin­je kom­ma ut från en skog på en höjd cir­ka två kilo­me­ter norr om kors­ning­en. Det var Stu­arts trup­per. De ha­de ställt ifrån sig häs­tar­na för att lät­ta­re kun­na an­vän­da ge­vär

"SNABBT TOG SLAGET EN MER DRAMATISK VÄND­NING. EN LÅNG KO­LONN MED SYD­STATS­RYT­TA­RE KOM UT UR SKOGS­BRY­NET PÅ HÖJ­DEN OCH RED NED­FÖR SLÄN­TEN MOT FÄL­TEN DÄR SKYT­TE­KED­JOR­NA UTVÄXLADE SKOTT."

och son­de­ra nord­statska­val­le­ris­ter­nas positioner. Custer skic­ka­de ock­så ut skyt­te­ked­jor till fots och ett tag utväxlade mot­stån­dar­na skott på av­stånd. Två av Custers re­ge­men­ten ha­de för­del av si­na Spencer-ge­vär med sjus­kotts­ma­ga­sin och pres­sa­de sak­ta Stu­arts skyt­tar bak­åt, men för­lus­ter­na var små på bå­da si­dor.

Snabbt tog slaget en mer dramatisk vänd­ning. En lång ko­lonn med syd­stats­ryt­ta­re kom ut ur skogs­bry­net på höj­den och red ner­för slän­ten mot fäl­ten där skyt­te­ked­jor­na utväxlade skott. Det här var Stu­arts mest be­röm­da re­ge­men­te, Vir­gi­ni­as 1:a ka­val­le­ri. Stu­art ha­de up­pen­bar­li­gen fått nog av skyt­te­ked­jor­nas långran­di­ga och täm­li­gen re­sul­tat­lö­sa strid. Med Vir­gi­ni­as 1:a ka­val­le­ri vil­le han få bort blåroc­kar­nas skyt­tar.

Sam­ti­digt hör­des ett våld­samt cre­scen­do av ka­non­dån från hu­vud­slag­fäl­tet i väst där ge­ne­ral Le­es ar­til­le­ri in­led­de syd­stats­ar­méns sista sto­ra an­fall – det som skul­le bli känt som ”Pic­kett’s Char­ge”.

På ka­val­le­rislag­fäl­tet såg ge­ne­ral Gregg Vir­gi­ni­a­ka­val­le­ris­ter­na kom­ma när­ma­re. Det fanns ing­en tid att för­lo­ra. Han red till Custers Michi­gans 7:e ka­val­le­ri – ett nytt re­ge­men­te med färs­ka re­kry­ter – och be­ord­ra­de dem att gå till motan­grepp. Custer red främst med dra­gen sa­bel och brö­la­de ”Co­me on, you Wol­ve­ri­nes!” (Män från Michi­gan kal­la­des tra­di­tio­nellt ”wol­ve­ri­nes” – jär­var).

Fär­sking­ar­na från Michi­gans 7:e red fram i bred ko­lonn. Custer följ­de dem halv­vägs över fäl­ten in­nan han vek av. Michi­gans 7:e fort­sat­te fram­åt och för­drev någ­ra av fi­en­dens skyt­tar till fots men så kom de upp mot en gärds­gård som spär­ra­de de­ras väg. När de förs­ta ra­der­na stan­na­de upp red de ef­ter­föl­jan­de rakt in i dem. Re­sul­ta­tet blev ”en obe­skriv­lig för­vir­ring”, be­rät­ta­de Michi­gan­ka­val­le­ris­ten Ja­mes H. Kidd. De sista skva­dro­ner­na ha­de sin­nesnär­va­ro nog att svänga av åt hö­ger och väns­ter fram­för den ka­o­tis­ka mas­san av män och häs­tar och bil­da­de front längs gärds­går­den.

Vir­gi­ni­as 1:a ha­de sam­ti­digt ri­dit upp till gärds­går­den på mot­sat­ta si­dan. Det ut­bröt en in­ten­siv strid på nä­ra håll över gärds­går­den med re­volv­rar, kar­bi­ner (kor­ta ka­val­le­ri­ge­vär) och sab­lar. Till slut fick Vir­gi­ni­a­re­ge­men­tet hjälp av en an­nan syd­stats­av­del­ning och Michi­gans 7:e drevs till­ba­ka. Men luf­ten ha­de ock­så gått ur Vir­gi­ni­as 1:as an­fall och kraf­tig skott­loss­ning från Greggs och Custers skyt­te­ked­jor och ka­no­ner fick snart ryt­tar­na från Vir­gi­nia att vän­da om. And­ra syd­stats­av­del­ning­ar stöt­te samman med de­lar av Custers Michi­gans 5:e i häf­ti­ga när­stri­der in­nan bå­da par­ter drog sig till­ba­ka för att om­grup­pe­ra.

Stu­art tänkte in­te ge sig med det­ta. Snart syn­tes nya av­del­ning­ar av syd­stats­ryt­ta­re på höj­den i strids­plat­sens nor­ra än­de. En av Greggs nord­statska­val­le­ris­ter be­skrev sy­nen av si­na fi­en­der som: ”En mer stor­sla­gen syn har ald­rig skå­dats. De red fram­åt i väl­ord­na­de led och med stra­ma tyg­lar. De­ras blank­put­sa­de sab­lar glim­ma­de i so­len. Al­las ögon vän­des mot dem”. Den rykt­ba­re syd­stats­ge­ne­ra­len Wa­de Hamp­tons stan­dar smatt­ra­de över de långa le­den av ryt­ta­re. Hamp­ton själv, en rik­tig kraft­karl med fyl­ligt skägg och väl­fri­se­ra­de mu­sta­scher, red i förs­ta le­det.

Ock­så ge­ne­ral Fitz­hugh Lee, ar­mé­che­fens bror­son, var med. Minst sex av Stu­arts ka­val­le­ri­re­ge­men­ten del­tog i an­fal­let.

Syd­stats­ryt­tar­na bil­da­de en bred ko­lonn och red rakt mot Custers ka­no­ner på strids­plat­sens söd­ra si­da. Syd­stats­of­fi­ce­rar­na ro­pa­de: ”Håll er till sab­lar­na, män. Håll er till sab­lar­na!” De vil­le in­te att an­fal­let skul­le mis­ta kraft ge­nom att någ­ra brom­sa­de för att av­fy­ra re­volv­rar el­ler kar­bi­ner. Gra­na­ter från nord­stats­ka­no­ner­na spräng­des mitt bland de grå- och brun­k­läd­da ka­val­le­ris­ter­na och slog många av häs­tar­na men Hamp­tons män red på.

Gregg och Custer ha­de få ryt­ta­re i po­si­tion för att mö­ta an­fal­let. Ba­ra ett en­da re­ge­men­te, Custers Michi­gans 1:a, satt på häs­tar­na i när­he­ten av de ho­tan­de ka­no­ner­na. Det var ont om tid så Gregg såg ing­en an­nan ut­väg än att skic­ka det­ta en­da re­ge­men­te mot den sto­ra ko­lon­nen. Custer var ock­så på plats och gav sam­ma or­der.

Män­nen från Michi­gans 1:a drog sab­lar­na och tra­va­de mot fi­en­den. Custer red vid de­ras si­da. När de var hund­ra me­ter från fi­en­den gav han or­der om att öka far­ten till ga­lopp. Så ro­pa­de han igen: ”Co­me on, you Wol­ve­ri­nes!” Även syd­stats­ryt­tar­na red nu i ga­lopp.

Custers ryt­ta­re bra­ka­de samman med si­na mot­stån­da­re med ett ljud ett ögon­vitt­ne liknat vid lju­det av träd som fälls. Sam­ma man be­rät­ta­de att sammanstötningen var så våld­sam att någ­ra häs­tar gjor­de kullerbyttor och kros­sa­de si­na ryt­ta­re un­der sig i fal­let. ”Lju­den av sa­bel mot sa­bel, pi­stol­skott och de stri­dan­des rop fyll­de luf­ten”, skrev han.

Wa­de Hamp­ton, lätt igen­känn­lig i sin bred­brät­ta­de hatt de­ko­re­rad med en stor struts­fjä­der, fick ett sa­bel­hugg i hu­vu­det och en re­vol­ver­ku­la i lå­ret och mås­te hjäl­pas i sä­ker­het. Custer var ock­så mitt i den ka­o­tis­ka rö­ran där män gick loss med sab­lar el­ler avfyrade re­volv­rar på nä­ra håll. Plöts­ligt blev hans häst skju­ten i be­net och föll så att Custer flög ur sa­deln och kra­scha­de i mar­ken. Han kom raskt på be­nen igen och sving­a­de sig kvickt upp i sa­deln på en ryt­tar­lös häst som kom för­bi.

"CUSTERS RYT­TA­RE BRA­KA­DE SAMMAN MED SI­NA MOT­STÅN­DA­RE MED ETT LJUD ETT ÖGON­VITT­NE LIKNAT VID LJU­DET AV TRÄD SOM FÄLLS. SAM­MA MAN BE­RÄT­TA­DE ATT SAMMANSTÖTNINGEN VAR SÅ VÅLD­SAM ATT NÅG­RA HÄS­TAR GJOR­DE KULLERBYTTOR OCH KROS­SA­DE SI­NA RYT­TA­RE UN­DER SIG I FAL­LET."

Me­dan Michi­gans 1:a up­pe­höll den sto­ra ko­lon­nen frami­från fick and­ra nord­stats­av­del­ning­ar tid att anfalla ko­lon­nens sår­ba­ra flan­ker. Bå­de någ­ra från Custers öv­ri­ga Michi­gan­re­ge­men­ten och någ­ra av Greggs ryt­ta­re från New Jer­sey och Penn­syl­va­nia kas­ta­de sig in i stri­den. Syd­stats­re­ge­men­te­na ha­de för­lo­rat sin an­falls­kraft och bör­ja­de till slut dra sig till­ba­ka för att få ord­ning i le­den. Nord­stats­ryt­tar­na följ­de in­te ef­ter.

Med det­ta slu­ta­de ka­val­le­risla­get vid Gettysburg. Ing­en av par­ter­na ha­de vun­nit nå­gon solklar se­ger men Custer och Gregg ha­de lyc­kats hind­ra Stu­art från att anfalla Po­to­macar­méns ställ­ning­ar bak­i­från. Där­med ha­de nordstatskavalleriet störst an­led­ning att kal­la sig se­ger­her­rar.

Ock­så på hu­vuds­lag­fäl­tet läng­re väs­terut ha­de nord­sta­tar­na seg­rat. Le­es sista sto­ra an­fall, ”Pic­kett’s Char­ge”, ha­de slu­tat i blo­digt fi­asko. Me­a­des Po­to­macar­mé höll si­na ställ­ning­ar. Näs­ta dag in­led­de Le­es syd­stats­ar­mé sin re­trätt sö­derut till Vir­gi­nia.

Custer och hans Michi­gan­bri­gad var alltjämt i fron­ten un­der för­föl­jel­sen av Le­es slag­na av­del­ning­ar. Den 16 ju­li, nä­ra Fal­ling Wa­ters på Po­to­macflo­dens rand, led­de Custer si­na män i ett ryt­ta­ran­fall mot en skans be­man­nad av syd­stats­in­fan­te­ri. Custer var åter i förs­ta le­det. En av hans ka­val­le­ris­ter be­rät­ta­de att han såg den unge ge­ne­ra­len spet­sa en syd­stats­sol­dat med sa­beln.

Till­ba­ka till Vir­gi­nia

Kort ef­ter stri­den vid Fal­ling Wa­ters fick Custers di­vi­sions­chef Kil­pa­trick per­mis­sion och Custer över­tog till­fäl­ligt be­fä­let över di­vi­sio­nen. Det ha­de gått mind­re än tre vec­kor se­dan han va­rit stabs­kap­ten ut­an egen trupp, nu led­de han en slag­kraf­tig ka­val­le­ri­di­vi­sion på runt 4 000 ryt­ta­re. Det var ett kar­riär­hopp ut­an dess li­ke.

Unge Custer fick många an­led­ning­ar att vi­sa sig vär­dig an­sva­ret. Le­es syd­stats­ar­mé ha­de lyc­kats kor­sa Po­to­macflo­den och var nu till­ba­ka i Vir­gi­nia, men

Meade fort­sat­te för­föl­jel­sen. Custers ka­val­le­ri red fle­ra gång­er i spet­sen för nord­stats­ar­mén och pres­sa­de Le­es bak­trup­per hårt. ”Pojk­ge­ne­ra­len”, som han of­ta kal­la­des, led­de si­na män med vak­sam be­slut­sam­het.

Men även om Custer gjor­de sitt jobb, lyc­ka­des in­te Meade hind­ra Le­es re­trätt i nå­gon stör­re grad. Och i slu­tet av ju­li in­tog Le­es trup­per star­ka för­svars­po­si­tio­ner sö­der om flo­den Rap­pa­han­nock, mitt emel­lan Washing­ton och syd­stats­hu­vud­sta­den Rich­mond. Meade vå­ga­de in­te an­gri­pa. Get­tys­burg­fält­tå­get var över. Någ­ra da­gar se­na­re åter­vän­de Kil­pa­trick från per­mis­sio­nen och Custer åter­upp­tog sitt be­fäl över Michi­gan­bri­ga­den.

Hös­ten 1863 in­träf­fa­de in­te nå­got stör­re slag men det var än­då en hän­del­se­rik tid för Custer och hans ka­val­le­ris­ter. De ut­käm­pa­de många drabb­ning­ar med Stu­arts syd­stats­ka­val­le­ri. Fle­ra gång­er ham­na­de nord­stats­ryt­tar­na i sto­ra svå­rig­he­ter ef­ter att ha bli­vit ut­ma­nö­vre­ra­de av Stu­arts män som nu ope­re­ra­de i väl­be­kant ter­räng och ha­de stöd från ma­jo­ri­te­ten av be­folk­ning­en.

Custer kla­ra­de än­då att upp­rätt­hål­la sitt ryk­te som en duk­tig ge­ne­ral ge­nom sitt re­so­lu­ta upp­trä­dan­de i svå­ra si­tu­a­tio­ner men han blev allt­mer miss­nöjd med Kil­pa­tricks le­dar­skap. I lik­het med många and­ra me­na­de han att Kil­pa­trick var dum­dris­tig och ris­ke­ra­de si­na mäns liv i onö­dan.

She­ri­dan tar över

Vin­tern 1863– 64 låg ar­mé­er­na för det mesta i lä­ger på var si­da av Ra­pi­dan­flo­den. Custer an­vän­de den här lug­na pe­ri­o­den till att åka hem till Michi­gan och gif­ta sig med Eli­za­beth ”Lib­bie” Bacon den 9 feb­ru­a­ri 1864. Ef­ter bröl­lo­pet åk­te pa­ret till­sam­mans till­ba­ka österut till Washing­ton och vi­da­re till Custers hög­kvar­ter i Vir­gi­nia där de till­bring­a­de sin smek­må­nad.

I må­nads­skif­tet feb­ru­a­ri–mars kom ett av­brott i den äk­ten­skap­li­ga idyl­len när Custer for iväg för att le­da en räd som skul­le dra fi­en­dens upp­märk­sam­het bort från en am­bi­tiös ka­val­le­riräd mot Rich­mond, ledd av Kil­pa­trick. Custer ut­för­de sin upp­gift med bravur ge­nom att brän­na järn­vägs­bro­ar och fi­en­dens för­nö­den­he­ter och kom till­ba­ka ut­an att ha för­lo­rat en en­da man.

Det gick vär­re för Kil­pa­trick som för­lo­ra­de bort­åt 500 man ut­an att upp­nå nå­got av nämn­värt vär­de. In­te lång tid ef­ter den här rä­den från­togs Kil­pa­trick sitt kom­man­do och skic­ka­des till den väst­ra krigs­skå­de­plat­sen.

Kil­pa­tricks av­sked var ba­ra en av fle­ra änd­ring­ar i nord­stats­hä­rens le­dar­skap den vå­ren. Den vik­ti­gas­te för­änd­ring­en var att ge­ne­ral Ulys­ses S. Grant häm­ta­des från väst för att bli ny chef för nord­sta­ter­nas land­strids­kraf­ter. Istäl­let för att le­da kri­get från ett hög­kvar­ter i Washing­ton drog Grant i fält för att sty­ra Me­a­des Po­to­macar­més ope­ra­tio­ner di­rekt. Grant ha­de re­dan vun­nit fle­ra sto­ra seg­rar i väst, nu skul­le det vi­sa sig om hans re­so­lu­ta och mål­med­vet­na le­dar­stil var vad som kräv­des för att be­seg­ra Ro­bert E. Lee och hans män.

Nå­got av det förs­ta Grant gjor­de var att om­or­ga­ni­se­ra Po­to­macar­méns ka­val­le­ri­kår. Han an­såg in­te Ple­a­son­ton va­ra till­räck­ligt ener­gisk och er­sat­te ho­nom med ge­ne­ral Philip H. She­ri­dan som ha­de lett en in­fan­te­ri­di­vi­sion un­der Grant i väst och starkt bi­dra­git till Grants se­ger vid Chat­ta­noo­ga i Ten­nes­see hös­ten 1863.

She­ri­dan var kortvux­en, tem­pe­ra­ments­full och ha­de myc­ket ener­gi och tyd­li­ga idéer om hur ka­val­le­ri­et skul­le bli star­ka­re. Han fick med sig två nya di­vi­sions­be­fäl, ge­ne­ra­ler­na Al­fred Tor­bert och Ja­mes H. Wil­son. Det blev en bit­ter be­svi­kel­se för Custer att det in­te var han, ut­an den okän­de stabsof­fi­ce­ren Ja­mes H. Wil­son som fick er­sät­ta Kil­pa­trick. Men Custer slapp åt­minsto­ne bli kom­men­de­rad av Wil­son, för Michi­gan­bri­ga­den för­flyt­ta­des till Tor­berts di­vi­sion.

I bör­jan av maj 1864 in­led­de Grant

sin sto­ra of­fen­siv. Näs­tan 120 000 nord­stats­sol­da­ter kor­sa­de Ra­pi­dan och mar­sche­ra­de sö­derut ge­nom ett stort skogs­om­rå­de kal­lat ”the Wil­der­ness”. Lee re­a­ge­ra­de snabbt och an­föll Grants trup­per in­nan de hann kom­ma ut ur sko­gar­na. Lee ha­de ba­ra 65 000 man men i det oö­ver­skåd­li­ga Wil­der­nes­som­rå­det var det svårt för nord­stats­ge­ne­ra­ler­na att kun­na dra nyt­ta av sin an­tals­mäs­si­ga över­läg­sen­het.

I två da­gar gick ar­mé­er­na loss på varand­ra i en se­rie mer el­ler mind­re till­fäl­li­ga sam­man­stöt­ning­ar. Många av ge­ne­ra­ler­na famlade i blindo, ut­an nå­gon klar aning om var­ken si­na eg­na el­ler fi­en­dens positioner. Stri­der­na blev myc­ket blodiga. Runt 11 000 syd­stats­sol­da­ter och 18 000 nord­stats­sol­da­ter ham­na­de på lis­tor­na över dö­da­de, ska­da­de och sak­na­de. Nordstatskavalleriet ha­de fått i upp­gift att täc­ka in­fan­te­ri­ets flan­ker och re­kog­no­sce­ra för att upp­täc­ka fi­en­dens rö­rel­ser. She­ri­dans ryt­ta­re ope­re­ra­de mest på Grants utsatta vänst­ra, söd­ra flank. Här var ock­så Stu­arts syd­statska­val­le­ris­ter ak­ti­va och det blev fle­ra häf­ti­ga stri­der, sär­skilt i om­rå­det runt värds­hu­set Todd’s Ta­vern vid en vik­tig kors­ning i sko­gar­na.

På mor­go­nen den 6 maj, sla­gets and­ra dag, ha­de Custers bri­gad sla­git lä­ger vid en glän­ta nå­gon kilo­me­ter norr om Todd’s Ta­vern, när den plöts­ligt an­fölls av syd­statska­val­le­ri. Custer viss­te det in­te, men ge­ne­ra­len som led­de syd­statska­val­le­ri­et från den and­ra si­dan av glän­tan var hans go­de vän från krigs­sko­lan, Tom Ros­ser. I fle­ra tim­mar ra­sa­de en våld­sam strid i glän­tan och mel­lan trä­den på bå­da flan­ker. Ter­räng­en pas­sa­de in­te för stor­slag­na an­fall till häst, så de stred för det mesta till fots, med kar­bi­ner och ge­vär. Ros­ser för­sök­te svänga runt för att anfalla Custers nor­ra flank men Custer upp­täck­te det i tid och pa­re­ra­de med att skic­ka ett re­ge­men­te till den ho­ta­de flan­ken.

Custer var i sitt es­se. Me­dan mu­sik­kå­ren spe­la­de ” Yan­kee Dood­le” red han längs lin­jer­na i kul­reg­net och pe­ka­de mot fi­en­den med sin sto­ra sa­bel och ro­pa­de upp­munt­ran­de ord till si­na män. I si­na brev hem var Michi­gan­ka­val­le­rist­er­na ful­la av be­und­ran för sin unge ge­ne­rals tap­per­het. Fle­ra av dem ha­de bör­jat imi­te­ra ho­nom ge­nom att kny­ta rö­da tyg­tra­sor runt hal­sen, vil­ket blev ett kän­ne­tec­ken för bri­ga­den.

Bå­de Custer och Ros­ser fick för­stärk­ning­ar un­der da­gen. Till slut var det syd­stats­ryt­tar­na som drog sig till­ba­ka och med viss över­drift kun­de en stolt Custer skri­va i sin rap­port: ”Ef­ter att ha gjort in­bi­tet mot­stånd drevs fi­en­den till­ba­ka från slag­fäl­tet i stor oord­ning och mås­te lå­ta si­na dö­da och många av si­na så­ra­de lig­ga kvar på mar­ken”.

Näs­ta dag utkämpades en ny hård ka­val­le­ri­strid vid Todd’s Ta­vern. Fle­ra av She­ri­dans bri­ga­der, där­ibland Custers, för­sök­te ut­an att lyc­kas att för­dri­va syd­statska­val­le­ri­et från ställ­ning­ar sö­der och väs­ter om kors­ning­en. Det­ta fick all­var­li­ga ef­fek­ter för Grants of­fen­siv

"I TVÅ DA­GAR GICK AR­MÉ­ER­NA LOSS PÅ VARAND­RA I EN SE­RIE MER EL­LER MIND­RE TILL­FÄL­LI­GA SAM­MAN­STÖT­NING­AR. MÅNGA AV GE­NE­RA­LER­NA FAMLADE I BLINDO, UT­AN NÅ­GON KLAR ANING OM VAR­KEN SI­NA EG­NA EL­LER FI­EN­DENS POSITIONER."

ef­tersom Grant pla­ne­rat att in­fan­te­ris­ter­na från Me­a­des Po­to­macar­mé skul­le ryc­ka fram längs vägen sö­derut från Todd’s Ta­vern mot Spot­syl­va­nia Court House. Nu blev nord­stats­in­fan­te­ri­ets fram­ryck­ning för­se­nad och Le­es trup­per nåd­de Spot­syl­va­nia först.

Det ut­bröt ett våld­samt bråk mel­lan Meade och She­ri­dan om vem som bar skul­den för att ka­val­le­ri­et in­te ha­de ut­fört sitt upp­drag vid Todd’s Ta­vern. She­ri­dan sa att han kun­de slå Stu­arts ka­val­le­ri om Meade ba­ra vil­le ge ho­nom chan­sen. När Grant fick hö­ra det­ta ska han ha sagt: ”Sa She­ri­dan det? Han bru­kar ve­ta vad han pra­tar om. Låt ho­nom för­sö­ka”. Och re­dan mor­go­nen där­ef­ter, den 9 maj, red She­ri­dan sö­derut med si­na 10 000 ryt­ta­re.

Yel­low Ta­vern

She­ri­dans långa ka­val­le­ri­ko­lon­ner sväng­de i en bå­ge mot ös­ter för att kom­ma runt Le­es ar­mé. Se­dan red de rakt sö­derut mot Rich­mond. De höll ett mo­de­rat tem­po, för She­ri­dan var in­te spe­ci­ellt an­ge­lä­gen om att nå syd­stats­hu­vud­sta­den fö­re Stu­arts ryt­ta­re. Må­let var att få Stu­art att mö­ta ho­nom i ett öp­pet slag för att rädda Rich­mond. I ett så­dant slag hop­pa­des She­ri­dan att nord­statska­val­le­ri­ets över­lägs­na eld­kraft och an­tal skul­le kros­sa syd­statska­val­le­ri­et.

Stu­art gjor­de som She­ri­dan öns­kat. Med 4 500 ka­val­le­ris­ter red den le­gen­da­ris­ke syd­stats­ge­ne­ra­len ef­ter She­ri­dan och in­tog ställ­ning vid det gam­la värds­hu­set Yel­low Ta­vern, ba­ra tio kilo­me­ter norr om Rich­mond.

Den 11 ju­ni an­kom She­ri­dans för­trupp Yel­low Ta­vern väs­ter­i­från och upp­täck­te Stu­arts ställ­ning på en höjd ett styc­ke norr om värds­hu­set. Ge­nom att få blåroc­kar­na att anfalla mot norr hop­pa­des Stu­art att de skul­le blot­ta sin rygg för ett an­fall sö­der­i­från ut­fört av trup­per från Rich­monds gar­ni­son men ett så­dant an­fall kom ald­rig.

Custers Michi­gan­bri­gad var bland de förs­ta att nå slag­fäl­tet och del­tog i att dri­va till­ba­ka en fram­skju­ten del av Stu­arts lin­je. Men de blå­kläd­da kom ing­en vart mot den star­ka syd­stats­ställ­ning­en på höj­den och She­ri­dan be­stäm­de sig för att vän­ta på Wil­sons di­vi­sion in­nan han åter­upp­tog stri­den.

Vid tre­ti­den på ef­ter­mid­da­gen var Wil­son i po­si­tion och nord­statska­val­le­ris­ter­na gjor­de sig kla­ra för an­fall. Så långt ha­de det va­rit en vac­ker vår­dag men nu drev mör­ka sky­ar in över slag­fäl­tet.

Custer fick i upp­drag att le­da ett ryt­ta­ran­fall längs en lands­väg som led­de rakt mot Stu­arts po­si­tion me­dan res­ten av She­ri­dans män an­föll till fots med si­na kar­bing­e­vär. Custers mål var ett bat­te­ri av ka­no­ner som Stu­art ha­de pla­ce­rat där vägen nåd­de top­pen av höj­den.

Sam­ti­digt som Custer an­föll bör­ja­de ett våld­samt åsko­vä­der med kraf­ti­ga blix­tar och ösregn. Lju­det av åsk­då­net blan­da­de sig med smäl­lar­na från ka­no­ner­na och ge­vä­ren. Michi­gan­ka­val­le­ris­ter­na va­da­de över ett li­tet vat­ten­drag och fort­sat­te i full fart upp mot ka­no­ner­na. Syd­statska­val­le­ris­ter­na var upp­tag­na med att be­skju­ta någ­ra av She­ri­dans av­del­ning­ar som när­ma­de sig till fots och upp­täck­te in­te Custers ryt­ta­ran­fall för­rän det var för sent. De hann in­te vän­da ka­no­ner­na i tid. Snart red Custers män in bland ka­no­ner­na och ar­til­le­ris­ter­na blev skjut­na, ner­hugg­na el­ler ja­ga­de på flykt.

Stu­art var i när­he­ten och skic­ka­de Vir­gi­ni­as 1:a ka­val­le­ri till mot­an­fall. En kort stund drevs Custers ka­val­le­ris­ter till­ba­ka. Stu­art del­tog själv i stri­den med sin sto­ra Le­mat-ni­o­skotts­re­vol­ver. Med ens fick en sol­dat från Custers Michi­gans

5:e syn på en syd­stats­of­fi­cer med en stor fjä­der­bus­ke i hat­ten. Han lyf­te pi­sto­len, sik­ta­de no­ga och tryck­te av. Skot­tet träf­fa­de syd­stats­of­fi­ce­ren i ma­gen. Det vi­sa­de sig att den ska­da­de var Stu­art. Och så­ret var död­ligt. Den le­gen­da­ris­ke ka­val­le­ri­ge­ne­ra­len dog näs­ta dag.

She­ri­dans män an­föll nu längs he­la lin­jen. De an­tals­mäs­sigt un­der­lägs­na syd­stats­ka­val­le­ris­ter­na kla­ra­de in­te att hål­la stånd. De­ras för­svars­lin­je bröt snart samman. De över­le­van­de drog sig till­ba­ka i all hast. She­ri­dan ha­de seg­rat och Custer fick en stor del av äran för segern.

Cold Har­bor

Me­dan She­ri­dans ka­val­le­ri red mot Rich­mond ha­de Grants och Le­es ar­mé­er ut­käm­pat en se­rie blodiga stri­der vid Spot­syl­va­nia, där nord­stats­trup­per­na in­te lyc­kats bry­ta ige­nom syd­stats­trup­per­nas starkt för­skan­sa­de ställ­ning­ar. Ef­ter två vec­kor av miss­lyc­ka­de fron­ta­lan­grepp med för­fär­li­ga för­lus­ter be­stäm­de Grant sig för att gö­ra ett nytt för­sök med att svänga runt Le­es för­skans­ning­ar för att ho­ta Rich­mond och tvinga Lee till att ut­käm­pa ett slag un­der mind­re för­del­ak­ti­ga om­stän­dig­he­ter. Men åter var Le­es trup­per snab­bast och pa­re­ra­de Grants nya fram­stöt vid North An­na-flo­den. På nytt stod Grant fram­för en starkt för­skan­sad syd­stats­ar­mé och åter be­stäm­de han sig för att för­sö­ka svänga runt dem. Den här gång­en mar­sche­ra­de Grants trup­per mot kors­ning­en vid Cold Har­bor, ba­ra 14 kilo­me­ter nord­ost om Rich­mond.

She­ri­dans ka­val­le­ri ha­de nu vänt till­ba­ka ef­ter segern över Stu­art vid Yel­low Ta­vern och led­de vägen när Grants ar­mé sat­te kurs mot Cold Har­bor. Men om She­ri­dan och hans män ha­de trott att de­ras mot­par­ter var knäck­ta ef­ter Stu­arts död och ne­der­la­get vid Yel­low Ta­vern, upp­täck­te de snart att de ta­git fel.

Den 28 maj möt­te She­ri­dans för­trup­per syd­statska­val­le­ri­et un­der sin nye chef, ge­ne­ral Wa­de Hamp­ton, nä­ra Haw’s Shop och Enon-kyr­kan. Det här var upp­tak­ten till en lång och bit­ter strid där bå­da par­ter för det mesta stred till fots med kar­bi­ner och ge­vär. Mot slu­tet av da­gen an­kom Custers Michi­gan­bri­gad och gick till an­grepp sam­ti­digt som Hamp­ton ha­de gett or­der om en tak­tisk till­ba­kadrag­ning. Någ­ra färs­ka re­ge­men­ten från South Ca­ro­li­na var ovil­li­ga att dra sig till­ba­ka och gjor­de häf­tigt mot­stånd när Custers män an­föll. 19 av Michi­gan­ka­val­le­ris­ter­na dö­da­des och än­nu fler ska­da­des in­nan de sista av Hamp­tons män läm­na­de slag­fäl­tet. To­talt var She­ri­dans för­lust den da­gen 344 man. Hamp­tons för­lust var cir­ka 400.

Tre da­gar se­na­re oc­ku­pe­ra­de She­ri­dans ka­val­le­ri väg­kors­ning­en vid Cold Har­bor. Det här var en stra­te­giskt vik­tig po­si­tion och Meade gav or­der om att ka­val­le­ri­et mås­te hål­la ställ­ning­en till var­je pris tills hans in­fan­te­ri nåd­de fram. Det skul­le in­te bli lätt.

Näs­ta mor­gon, den 1 ju­ni, bör­ja­de två di­vi­sio­ner av syd­stats­in­fan­te­ri att ryc­ka fram mot ka­val­le­ris­ter­na vid Cold Har­bor. Det var säl­lan ka­val­le­ri för­sök­te hål­la stånd mot in­fan­te­ri ef­tersom in­fan­te­ri­ets långa ge­vär var mer träff­säk­ra va­pen än ka­val­le­ri­ets kor­ta kar­bi­ner och ef­tersom in­fan­te­ri­et själv­klart var mer va­na att stri­da till fots. Dess­utom för­sva­ga­des ka­val­le­ri­et av att nå­gon mås­te stå bakom front­lin­jen och pas­sa häs­tar­na. Men den här gång­en var She­ri­dans män vac­kert tvung­na att mö­ta an­fal­let från fi­en­dens in­fan­te­ri ef­tersom Meade gett en tyd­lig or­der om att kors­ning­en skul­le hål­las.

Ma­jor Kidd från Michi­gans 6:e be­rät­ta­de se­na­re att Custer red längs he­la lin­jen och ta­la­de upp­munt­ran­de till män­nen som låg skyd­da­de bakom bröst­värn av jord, stoc­kar och gärds­gårds­stol­par. Custer såg in­te ut att bry sig om att han up­pe på häst­ryg­gen var ett up­pen­bart mål för fi­en­dens skarpskyttar. Kidd be­rät­ta­de att ”Custer all­tid satt till häst. Jag såg ho­nom ald­rig till fots un­der ett slag, även när al­la and­ra of­fi­ce­ra­re och sol­da­ter var till fots. Och han red tätt in­på front­lin­jen, orädd och mål­med­ve­ten”.

Hu­vud­de­len av fi­en­dens in­fan­te­ri­an­fall kom norr­i­från och träf­fa­de ge­ne­ral Mer­ritts bri­gad. Som tur var för nord­statska­val­le­ris­ter­na var an­fal­let då­ligt ko­or­di­ne­rat och stop­pa­des för­hål­lan­de­vis lätt av ka­val­le­ris­ter­nas in­ten­si­va kar­bi­n­eld. På Custers front väs­ter om Cold Har­bor för­sök­te in­te fi­en­den sig på an­nat än för­sik­ti­ga fram­stö­tar un­der morgon­tim­mar­na och Custers män höll dem ut­an pro­blem på av­stånd. Men ka­val­le­ris­ter­na var myc­ket lät­ta­de när Me­a­des in­fan­te­ri änt­li­gen an­kom Cold Har­bor och över­tog de­ras ställ­ning­ar.

Det var star­ten på näs­tan två vec­kors ställ­nings­krig vid Cold Har­bor. Grant gav Meade or­der om att för­sö­ka en rad fron­ta­lan­grepp men an­grep­pen slogs till­ba­ka med sto­ra för­lus­ter för nord­stats­ar­mén. Inbördeskriget höll på att bli ett skytte­gravs­krig, en dys­ter för­a­ning om vad som skul­le ske i förs­ta världs­kri­get 50 år se­na­re.

Så­dan fast­låst krig­fö­ring pas­sar in­te för ka­val­le­ri. Istäl­let fick She­ri­dan or­der om att ri­da runt Le­es nord­flank och sät­ta kurs väs­terut för att för­stö­ra fi­en­dens järn­vägs­lin­jer runt den vik­ti­ga knut­punk­ten Char­lot­tesvil­le.

Tre­vi­li­an Sta­tion

Den 7 ju­ni red She­ri­dan från Cold Har­bor med två di­vi­sio­ner, kanske 9 000 man to­talt. Custers bri­gad var med. I tre da­gar red nord­statska­val­le­ris­ter­na väs­terut längs North An­na-flo­den, se­dan sväng­de de sö­derut mot järn­vägs­sta­tio­nen Vir­gi­nia Cen­tral.

På mor­go­nen den 11 ju­ni red She­ri­dans bri­ga­der mot järn­vä­gen längs fle­ra oli­ka vägar. De möt­te snart häf­tigt mot­stånd. Hamp­ton ha­de in­sett vad She­ri­dan tänkt gö­ra och ha­de med cir­ka 6 700 syd­statska­val­le­ris­ter ri­dit för att stop­pa ho­nom. Någ­ra kilo­me­ter norr om Tre­vi­li­an­sta­tio­nen bör­ja­de en kraf­tig strid mel­lan She­ri­dans och Hamp­tons skyt­te­lin­jer.

Custer led­de sam­ti­digt sin bri­gad sö­derut längs en li­ten skogs­väg ett styc­ke ös­ter om plat­sen där She­ri­dans hu­vud­styr­ka stred mot Hamp­ton. Custer möt­te ing­et nämn­värt mot­stånd och kom snart ut ur sko­gen vid järn­vä­gen ett li­tet styc­ke ös­ter om Tre­vi­li­an­sta­tio­nen. Där fann han fi­en­dens för­sörj­nings­vag­nar och många av häs­tar­na till syd­statska­val­le­ris­ter­na som stred till fots mot She­ri­dans män norr om sta­tio­nen. Custer an­föll ut­an att tve­ka och tog ett stort an­tal fång­ar plus många av fi­en­dens vag­nar och häs­tar. De­lar av Michi­gans 5:e re­ge­men­te för­följ­de någ­ra fly­en­de syd­stats­sol­da­ter och de­ras vag­nar långt för­bi sta­tio­nen. Men Custers tri­umf blev kort­va­rig.

Det vi­sa­de sig att han ha­de nått järn­vä­gen mitt emel­lan Hamp­tons två di­vi­sio­ner. Hamp­ton led­de ba­ra den ena av si­na di­vi­sio­ner mot She­ri­dan norr om sta­tio­nen. Hans and­ra di­vi­sion, un­der Fitz­hugh Le­es kom­man­do, var fort­fa­ran­de på väg mot slag­fäl­tet längs järn­vä­gen ös­ter­i­från. Så me­dan Custer an­föll väs­terut mot Hamp­tons vagn­park och häst­pas­sa­re, dök plöts­ligt Fitz­hugh Le­es di­vi­sion upp bakom ho­nom.

Sam­ti­digt ha­de Hamp­ton hört skott­loss­ning­en vid sta­tio­nen och skic­kat någ­ra av si­na trup­per sö­derut för att anfalla Custer me­dan res­ten höll She­ri­dan på av­stånd. Dess­utom ha­de Hamp­ton en bri­gad i re­serv ett styc­ke väs­ter om Tre­vi­li­an­sta­tio­nen. Det här var Tom Ros­sers bri­gad, Custers gam­le vän. När Ros­ser hör­de att Custer ha­de nått syd­statska­val­le­ri­ets vagn­park sat­te han strax si­na re­ge­men­ten i rö­rel­se österut för att gå till mot­an­fall.

Ros­sers an­fall träf­fa­de först de­lar av Michi­gans 5:e och spred dem för al­la vin­dar. Många av de vag­nar och häs­tar som blåroc­kar­na er­öv­rat togs nu till­ba­ka. Så fort­sat­te Ros­ser vi­da­re mot Custers and­ra re­ge­men­ten ös­ter om sta­tio­nen. Det våld­sam­ma an­fal­let ska­pa­de för­vir­ring i Custers led, men Ros­sers av­del­ning­ar kom ock­så i oord­ning och an­fal­let gick över i sprid­da när­stri­der mel­lan mind­re grup­per.

Stri­den blev mer och mer ka­o­tisk. Någ­ra av ka­val­le­ris­ter­na stred till häst med sab­lar och pi­sto­ler, and­ra stred till fots med ge­vär och kar­bi­ner. Syd­statska­val­le­ris­ter­na för­sök­te fle­ra gång­er över­man­na Custers få ka­no­ner. När en av ka­no­ner­na togs led­de Custer själv ett mot­an­fall med en ihop­sam­lad grupp män från hög­kvar­te­ret och and­ra som var i när­he­ten. Det spon­ta­na mot­an­fal­let slogs till­ba­ka, men Custer för­sök­te snart på nytt och tog till­ba­ka ka­no­nen.

"CUSTER SÅG IN­TE UT ATT BRY SIG OM ATT HAN UP­PE PÅ HÄST­RYG­GEN VAR ETT UP­PEN­BART MÅL FÖR FI­EN­DENS SKARPSKYTTAR."

Se­na­re be­rät­ta­de Ros­ser att han kom nä­ra nog för att med eg­na ögon se Custer till häst i främs­ta lin­jen. Syd­stats­ge­ne­ra­len skrev be­röm­man­de om hur hans mot­stånd­are het­sa­de si­na män med bå­de för­ma­ning­ar och ge­nom att gå fram­för som ett gott ex­em­pel.

Fitz­hugh Le­es syd­stats­ryt­ta­re an­föll nu från öst me­dan de­lar av Hamp­tons di­vi­sion kom norr­i­från. Custer män var full­stän­digt om­ring­a­de. Fitz­hugh Le­es män er­öv­ra­de Michi­gan­bri­ga­dens vag­nar och fick tag i Custers per­son­li­ga ba­gage med in­ti­ma kär­leks­brev från ”Lib­bie”. De här bre­ven pub­li­ce­ra­des se­na­re i syd­stats­tid­ning­ar.

Kulorna flög i al­la rikt­ning­ar. Två av dem träf­fa­de Custer men de kom från så långt håll att de ha­de tap­pat ge­nom­slags­kraf­ten och gav ho­nom ba­ra blå­mär­ken. Många av hans män var mind­re tur­sam­ma. Fler och fler dö­da­des el­ler ska­da­des. Bri­ga­dens flagg­bä­ra­re föll ner, död­ligt ska­dad. Då rev Custer flag­gan från stång­en och vi­ra­de det runt sig för att för­hind­ra att den kom i fi­en­dens hän­der.

Custer var i en de­spe­rat si­tu­a­tion men han var fast be­slu­ten att hål­la ut så länge som möj­ligt. Emel­lanåt kun­de han hö­ra lju­den av She­ri­dans an­fall i norr och han var över­ty­gad om att She­ri­dan och hans män skul­le gö­ra allt de kun­de för att rädda hans bri­gad.

Mitt på da­gen, ef­ter att Custers män stri­dit mot över­mak­ten i fle­ra tim­mar kom slut­li­gen rädd­ning­en. Hamp­tons män or­ka­de in­te läng­re stri­da med She­ri­dan fram­för sig och Custer bakom sig. När She­ri­dan in­led­de ett nytt kraf­tigt an­fall gav Hamp­ton si­na av­del­ning­ar or­der om att dra sig till­ba­ka väs­terut längs järn­vä­gen.

När She­ri­dan red upp till en döds­sli­ten men lät­tad Custer frå­ga­de han sin un­der­ord­na­de om han för­lo­rat sin bri­gad­flag­ga. ”Ald­rig i li­vet!”, sva­ra­de Custer, tog flag­gan han ha­de runt mid­jan och vif­ta­de den tri­um­fe­ran­de över hu­vu­det.

Näs­ta dag fort­sat­te slaget ett li­tet styc­ke väs­ter om Tre­vi­li­an­sta­tio­nen. Hamp­ton ha­de in­ta­git en stark för­svars­po­si­tion. She­ri­dan an­föll med tre bri­ga­der, där­ibland

Custers. Men al­la an­fall slogs till­ba­ka. Sent på ef­ter­mid­da­gen gick syd­statska­val­le­ri­et till motan­grepp och drev She­ri­dan till­ba­ka. Även om She­ri­dan se­na­re väg­ra­de er­kän­na det, var slaget vid Tre­vi­li­an Sta­tion en ef­ter­läng­tad se­ger för Hamp­tons syd­stats­ryt­ta­re.

För­lus­ter­na var sto­ra på bå­da si­dor. Över 500 av She­ri­dans män dö­da­des el­ler ska­da­des, och näs­tan li­ka många sak­na­des el­ler blev till­fång­a­tag­na. Av 1 653 ka­val­le­ris­ter i Custers Michi­gan­bri­gad dö­da­des 24 och 79 ska­da­des, me­dan 304 sak­na­des el­ler tag­na till fånga. Hamp­tons to­ta­la för­lust var li­te över 800 man.

In i She­nan­do­ah­da­len

Un­der den and­ra hal­van av ju­ni 1864 prö­va­de Grant en dris­tig stra­te­gi för att få syd­sta­ter­na på knä. Istäl­let för fle­ra hopp­lö­sa fron­ta­la an­fall mot Le­es ställ­ning­ar ut­an­för Rich­mond, skic­ka­de Grant si­na trup­per över den bre­da Ja­mes­flo­den på en pon­ton­bro och se­dan åt syd­väst mot sta­den Pe­ters­burg, 35 kilo­me­ter sö­der om Rich­mond. Pe­ters­burg var en vik­tig järn­vägs­knut­punkt där många av järn­vä­gar­na från de and­ra syd­sta­ter­na möt­tes in­nan de fort­sat­te mot Rich­mond. Om Pe­ters­burg föll skul­le det va­ra prak­tiskt omöj­ligt för Le­es ar­mé att hål­la hu­vud­sta­den Rich­mond.

Men Grant lyc­ka­des in­te ta Pe­ters­burg in­nan Le­es ar­mé nåd­de fram. Med hjälp av star­ka för­skans­ning­ar och skytte­gra­var stopp­ade syd­stats­trup­per­na an­fal­let. Det blev star­ten på ett bit­tert ställ­nings­krig runt Pe­ters­burg som va­ra­de i över nio må­na­der.

Me­dan si­tu­a­tio­nen vid Pe­ters­burg var fast­låst skic­ka­de bå­da par­ter be­tyd­li­ga styr­kor till She­nan­do­ah­da­len. Den här bre­da, frukt­ba­ra da­len i väst­ra Vir­gi­nia ha­de ti­di­ga­re un­der kri­get tjä­nat som en stra­te­gisk kor­ri­dor där syd­stats­styr­kor kun­de mar­sche­ra norrut i skydd av Blue Ridge-ber­gen och ho­ta Washing­ton. Det ri­ka jord­bru­ket i da­len var dess­utom av vi­tal be­ty­del­se för mat­för­sörj­ning­en till syd­sta­ter­nas här­styr­kor. Da­len kal­la­des ”Syd­sta­ter­nas korn­bod”.

Grant in­såg att så länge Lee kun­de an­vän­da She­nan­do­ah­da­len för att ho­ta Washing­ton skul­le det bli svårt att knäc­ka syd­stats­styr­kor­na i Vir­gi­nia. Han be­slöt därför att skic­ka en styr­ka för att dri­va syd­stats­styr­kor­na ut från da­len för gott. Där­ef­ter skul­le al­la åk­rar och mat­la­ger brän­nas och all bo­skap fö­ras bort el­ler slak­tas. Ge­nom den brän­da jor­dens tak­tik skul­le da­len gö­ras vär­de­lös för syd­sta­ter­na. Man­nen som ut­pe­ka­des att ge­nom­fö­ra pla­nen var Po­to­mac­ar­méns 33-åri­ge ka­val­le­ri­chef, ge­ne­ral She­ri­dan.

She­ri­dan fick be­fä­let över en ny ar­mé, kal­lad She­nan­do­a­har­mén. Den be­stod av tre in­fan­te­ri­kå­rer och två ka­val­le­ri­di­vi­sio­ner som She­ri­dan ha­de med sig från Po­to­macar­méns ka­val­le­ri­kår, in­klu­si­ve Custers bri­gad, plus en tred­je ka­val­le­ri­di­vi­sion som re­dan be­fann sig i da­len. To­talt be­stod She­ri­dans ar­mé av runt 8 000 ryt­ta­re och 35 000 in­fan­te­ris­ter.

Allt syd­sta­ter­na ha­de att stäl­la upp mot den­na for­mi­dab­la nord­stats­styr­ka var en li­ten ar­mé på runt 15 000 man un­der kom­man­do av ge­ne­ral Ju­b­al A. Ear­ly. Ba­ra 4 000 av Ear­lys män var ka­val­le­ris­ter.

Win­ches­ter

I mit­ten av sep­tem­ber 1864 tog Ear­ly po­si­tion norr och ös­ter om den lil­la sta­den Win­ches­ter. Den 19 sep­tem­ber gick She­ri­dan till an­grepp. Hans tre in­fan­te­ri­kå­rer ryck­te mot Win­ches­ter ös­ter­i­från me­dan ka­val­le­ri­et an­föll norr­i­från.

Till att bör­ja med fick She­ri­dans fot­folk sto­ra pro­blem. De mås­te ryc­ka fram ge­nom en trång klyf­ta som hind­ra­de dem från att ut­nytt­ja sitt an­tals­mäs­si­ga över­tag och de led sto­ra för­lus­ter i sla­gets förs­ta fas. En våld­sam strid ut­veck­la­de sig på de böl­jan­de fäl­ten och sko­gar­na ös­ter om Win­ches­ter. Vid en tid­punkt fö­re­tog en av Ear­lys små di­vi­sio­ner ett kraf­tigt mot­an­fall som ho­ta­de dri­va She­ri­dans män till­ba­ka ge­nom den trånga klyf­tan. Men allt ef­tersom lyc­ka­des She­ri­dan sta­bi­li­se­ra si­tu­a­tio­nen och få den störs­ta de­len av sitt in­fan­te­ri fram i front­lin­jen så att hans an­tals­mäs­si­ga över­tag bör­ja­de få ef­fekt.

Un­der ti­den ut­käm­pa­de ka­val­le­ris­ter­na si­na eg­na stri­der norr om sta­den. Ef­ter att ha kor­sat den lil­la flo­den Opequon via fle­ra oli­ka vad­stäl­len och för­dri­vit fi­en­dens för­pos­ter, sam­la­de nordstatskavalleriet sig vid Step­hen­son’s De­pot, sju kilo­me­ter norr om Win­ches­ter. Här möt­te de blå­kläd­da ryt­tar­na Fitz­hugh Le­es di­vi­sion av syd­statska­val­le­ri.

Kloc­kan ett på ef­ter­mid­da­gen gick nord­stats­ryt­tar­na till an­grepp. Lee för­sök­te vin­na tid med ett motan­grepp men han ha­de för få män. De långa le­den av blåroc­kar slog ner den lil­la syd­stats­di­vi­sio­nen och fort­sat­te sö­derut mot Win­ches­ter.

She­ri­dans fotsol­da­ter drev nu Ear­lys trup­per till­ba­ka till en för­svars­ställ­ning pre­cis ut­an­för sta­den. Ställ­ning­en bil­da­de en rät vin­kel där den störs­ta de­len av syd­stats­sol­da­ter­na bil­da­de front österut mot She­ri­dans in­fan­te­ri, me­dan mind­re styr­kor fron­ta­de norrut

för att mö­ta She­ri­dans ka­val­le­ri. Custers Michi­gan­ka­val­le­ris­ter ha­de va­rit med om att ja­ga Fitz­hugh Lee från Step­hen­son’s De­pot. Till­sam­mans med de and­ra ka­val­le­ri­bri­ga­der­na bil­da­de de nu en lång front av ryt­ta­re på de öpp­na fäl­ten norr om sta­den.

Kloc­kan var näs­tan fem på ef­ter­mid­da­gen när She­ri­dan sat­te in nå­da­stö­ten. Led ef­ter led av blå­kläd­da in­fan­te­ris­ter mar­sche­ra­de upp­för slän­ter­na från öst. Sam­ti­digt sat­te ka­val­le­ri­et sig i rö­rel­se; först i skritt, se­dan trav och till slut i ga­lopp så mar­ken då­na­de un­der tu­sen­tals häst­ho­var.

Många ögonvittnen be­skrev det som kri­gets mest stor­slag­na ka­val­le­ri­an­fall. De be­rät­ta­de om myll­ret av sab­lar som blänk­te i ef­ter­mid­dags­so­len och färg­gla­da vimplar som smatt­ra­de i vin­den.

Ear­lys män ha­de pre­cis bör­jat vi­ka un­der pres­sen från She­ri­dans in­fan­te­ri när flod­vå­gen av blå­kläd­da ryt­ta­re skölj­de mot dem, och de kla­ra­de in­te att ge nå­got ef­fek­tivt mot­stånd. Nord­statska­val­le­ris­ter­na spor­ra­de si­na häs­tar över fi­en­dens skan­sar och in bland de skäl­van­de syd­stats­trup­per­na. Många av Ear­lys män flyd­de men någ­ra för­sök­te för­sva­ra sig. Det utkämpades många bitt­ra när­stri­der, spe­ci­ellt runt syd­stats­fa­nor­na som var ef­ter­trak­ta­de trofé­er för an­fal­lar­na.

Custer var mitt i vim­let av stri­dan­de. När han såg en syd­stats­sol­dat lyf­ta sitt ge­vär för att skju­ta ho­nom, tyg­la­de han häs­ten så snabbt att den steg­ra­de sig. Det fick syd­stats­sol­da­ten att bom­ma så ku­lan ba­ra strök Custers ben.

"MÅNGA ÖGONVITTNEN BE­SKREV DET SOM KRI­GETS MEST STOR­SLAG­NA KA­VAL­LE­RI­AN­FALL. "

Tom’s Brook

Snart kol­lap­sa­de syd­stats­trup­per­nas mot­stånd. De som in­te kom un­dan dö­da­des el­ler togs till fånga. She­ri­dan ha­de seg­rat i det som skul­le bli känt som Det tred­je slaget vid Win­ches­ter. Custers män tog fle­ra fa­nor, hund­ra­tals fång­ar, samt va­pen och an­nat krigs­ma­te­ri­el.

En vec­ka ef­ter slaget vid Win­ches­ter blev Custer slut­li­gen di­vi­sions­chef. Hans ri­val och ovän, Ja­mes Wil­son, skic­ka­des väs­terut till Sher­mans ar­mé­er vid At­lan­ta i Ge­or­gia och Custer över­tog hans di­vi­sion. Nå­got som däm­pa­de gläd­jen var att han mås­te ge ifrån sig be­fä­let över sin tro­fas­ta Michi­gan­bri­gad, som hör­de till en an­nan di­vi­sion. Custers nya kom­man­do var en för­hål­lan­de­vis li­ten di­vi­sion med runt 2 500 man. Må­na­der av krä­van­de fält­tåg och hår­da stri­der ha­de tärt hårt på ka­val­le­ri­re­ge­men­te­na.

Custer skul­le snart få möj­lig­het att vi­sa vad han dög till som di­vi­sions­chef. Ef­ter segern vid Win­ches­ter ha­de She­ri­dan lett sin ar­mé sö­derut, upp­för She­nan­do­ah­da­len till sta­den Staun­ton, ut­an att Ear­lys slag­na ar­mé kun­nat hind­ra blåroc­kar­nas fram­marsch. She­ri­dan be­trak­ta­de nu sitt upp­drag med att ren­sa da­len på syd­stats­styr­kor som prak­tiskt ta­get ge­nom­fört och för­be­red­de sig på att läm­na da­len för att slu­ta sig till Grants styr­kor ut­an­för Pe­ters­burg. Men först mås­te han ge­nom­fö­ra den and­ra de­len av sitt upp­drag: att kon­fis­ke­ra, brän­na el­ler för­stö­ra al­la mat­re­sur­ser i da­len för att bi­dra till att sväl­ta ut Le­es ar­mé.

I bör­jan av ok­to­ber mar­sche­ra­de She­ri­dans trup­per till­ba­ka ner över da­len me­dan de brän­de la­dor och kvar­nar, slak­ta­de el­ler drev bort bo­skap och brän­de åk­rar. Svar­ta rök­moln fyll­de den en gång så idyl­lis­ka da­len.

Ear­ly ha­de inga pla­ner på att för­hål­la sig pas­siv me­dan She­ri­dan här­ja­de. Lee ha­de skic­kat ho­nom en ex­tra in­fan­te­ri­di­vi­sion och Ros­ser ha­de ny­li­gen kom­mit från Pe­ters­burg med sin ka­val­le­ri­bri­gad. Ear­ly gav nu Ros­ser be­fä­let över sitt sam­la­de ka­val­le­ri, två små di­vi­sio­ner med runt 3 000 man to­talt. Så fick han or­der om att ri­da norrut för att gö­ra li­vet surt för She­ri­dans brand­stif­ta­re.

Den 7 och 8 ok­to­ber ge­nom­för­de Ros­sers män en rad små fram­stö­tar som var myc­ket plåg­sam­ma för She­ri­dans bak­trup­per. Snart fick She­ri­dan nog. Han tillkallade sin ka­val­le­ri­chef Tor­bert och gav ho­nom be­sked om att ge Ros­sers ka­val­le­ri stryk el­ler få stryk själv. Med and­ra ord skul­le Tor­bert ris­ke­ra allt för att få si­na mot­stån­da­re till ett slag.

I mor­gon­lju­set den 9 ok­to­ber red Tor­bert sö­derut med Custers och Wes­ley Mer­ritts di­vi­sio­ner, drygt 6 000 man to­talt.

She­ri­dan red upp på en ås för att ob­ser­ve­ra slaget. Det var en kall, grå mor­gon med snö i luf­ten.

Ros­sers syd­statska­val­le­ri vän­ta­de på den and­ra si­dan av en li­ten flod vid namn Tom’s Brook. Mer­ritt fick or­der om att ryc­ka fram rakt sö­derut längs hu­vud­vä­gen ge­nom da­len, me­dan Custer an­grep Ros­sers vänst­ra fly­gel tre kilo­me­ter läng­re väs­terut, vid fo­ten av bergs­ryg­gen Litt­le North Mountain.

När Custer red över top­pen på den sista höj­den in­nan Tom’s Brook stan­na­de han upp för att tit­ta när­ma­re på fi­en­dens positioner. Han upp­täck­te en grupp syd­stats­of­fi­ce­ra­re på en höjd sö­der om den lil­la flo­den och tyck­te sig kän­na igen Ros­ser. Custer red då själv fram mot flo­den och häl­sa­de sin gam­le vän ge­nom att ta av sig sin sto­ra bred­brät­ta­de hatt och sän­ka den i en te­a­tra­lisk gest.

Pre­cis där­ef­ter öpp­na­des eld från bå­da si­dor. Ka­non­skot­ten då­na­de och jord och grästu­vor sprutade där gra­na­ter och ka­non­ku­lor slog ner. Custer skic­ka­de ner si­na män mot flo­den i bred front, någ­ra av­del­ning­ar till fots, and­ra till häst. Snart ljöd smäl­lar­na från kar­bing­e­vä­ren längs he­la fron­ten. Ros­sers män för­sva­ra­de sig be­slut­samt. En se­rie små fram­stö­tar och mot­stö­tar gav in­te nå­gon av par­ter­na nå­got tyd­ligt över­tag me­dan tim­mar­na gick.

Till sist be­stäm­de Custer sig för att för­sö­ka kom­ma runt sin mot­stån­da­res vänst­ra flank vid fo­ten av Litt­le North Mountain. Tre re­ge­men­ten skic­ka­des åt syd­väst ge­nom den svå­ra ter­räng­en vid fo­ten av ber­get mot Ros­sers flank. Sam­ti­digt pres­sa­de Custer mot Ros­sers front.

Läng­re österut var Mer­ritts di­vi­sion i ak­tion längs hu­vud­vä­gen ge­nom da­len. Här ha­de Ros­ser ba­ra pla­ce­rat en pyt­te­li­ten di­vi­sion på 800 man to­talt. Mer­ritts förs­ta an­fall stop­pa­des men snart gjor­de de blå­kläd­das an­tals­mäs­si­ga över­tag sig gäl­lan­de och syd­stats­ryt­tar­nas för­svar bör­ja­de vack­la un­der pres­sen.

Mer­ritt ha­de skic­kat Michi­gan­bri­ga­den väs­ter­ut längs Tom’s Brook för att upp­rät­ta för­bind­el­se med Custer. Michi­gan­ryt­tar­na med si­na Custer­in­spi­re­ra­de rö­da hals­du­kar fick där­med möj­lig­het att stöt­ta sin gam­le chefs an­fall.

Custer såg Michi­gan­bri­ga­den kom­ma och viss­te därför att han ha­de stöd på sin vänst­ra flank. Det var dags att av­gö­ra stri­den. Custers män ryck­te fram längs he­la fron­ten. De red över flo­den och upp längs en lång flack slänt mot Ros­sers hu­vud­ställ­ning. Custer var som van­ligt i främs­ta le­det. Sam­ti­digt ha­de de tre re­ge­men­te­na han skic­kat runt fi­en­dens flank kom­mit i po­si­tion och an­föll väs­ter­i­från. Det över­ras­kan­de flan­kan­fal­let över­vann snabbt ett av Ros­sers ka­non­bat­te­ri­er.

På den and­ra si­dan vi­sa­de Michi­gan­bri­ga­dens nye chef, Ja­mes H. Kidd, att han var en vär­dig arv­ta­ga­re till Custer. Ut­an att vän­ta på or­der från hög­re håll led­de han si­na män i an­fall när han såg Custers di­vi­sion ryc­ka fram. Sa­belsving­an­de nord­statska­val­le­ris­ter an­föll nu Ros­sers hu­vud­ställ­ning från tre håll. Syd­stats­ryt­tar­na ha­de ing­en chans. De fles­ta av Ros­sers små re­ge­men­ten bröt samman och in­led­de en vild flykt sö­derut. Ock­så på hu­vud­vä­gen drog syd­stats­ryt­tar­na sig snabbt till­ba­ka när Mer­ritts di­vi­sion öka­de pres­sen.

Det­ta var star­ten på en av de mest för­öd­mju­kan­de epi­so­der­na i syd­statska­val­le­ri­ets histo­ria. Ros­sers män ja­ga­des 20 kilo­me­ter sö­derut och många hund­ra av dem togs till fånga. Dess­utom tog de tri­um­fe­ran­de nord­stats­ryt­tar­na nio ka­no­ner och ett stort an­tal vag­nar. En av vag­nar­na in­ne­höll Ros­sers per­son­li­ga ba­gage, in­klu­si­ve en flott va­pen­rock. De blå­kläd­das eg­na för­lus­ter var för­håll­an­de­vis små, ba­ra 60 dö­da och ska­da­de. Slaget vid Tom’s Brook mar­ke­ra­de nord­stats­ka­val­le­ri­ets do­mi­nans på all­var. Syd­statska­val­le­ri­et skul­le ald­rig åter­fin­na sin ti­di­ga­re slag­kraft.

Näs­ta dag span­ku­le­ra­de Custer runt i läg­ret iförd sin gam­le väns grå va­pen­rock. Ef­tersom han var kor­ta­re och tun­na­re än Ros­ser ut­gjor­de han en gans­ka ko­misk syn i den sto­ra roc­ken och var till stor för­nö­jel­se för si­na män. Custers pa­jas­kons­ter vi­sa­de att ef­ter att ha bli­vit för­löj­li­ga­de gång på

"NAT­TEN TILL DEN 19 OK­TO­BER SMÖG SIG EAR­LYS TRUP­PER NÄ­RA IN­PÅ NORDSTATSLÄGRET OCH I GRY­NING­EN GICK DE TILL AN­GREPP. ÖVER­RASK­NING­EN BLEV TO­TAL."

gång av syd­stats­ka­val­le­ri­et var det nu de­fi­ni­tivt nord­statska­val­le­ris­ter­nas tur att skrat­ta.

Ce­dar Cre­ek

Ef­ter slaget vid Tom’s Brook räk­na­de She­ri­dan med att hans fält­tåg i da­len prak­tiskt ta­get var slut­fört. Han fort­sat­te sin stra­te­gis­ka till­ba­kadrag­ning till den nor­ra än­den av da­len och för­be­red­de sig på att skic­ka två av si­na kårer till Pe­ters­burg för att för­stär­ka Grant.

Men Ear­lys ar­mé var än­nu in­te helt satt ur spel. För­stärk­ning­ar från Lee ha­de ökat Ear­lys styr­ka till 22 000 man och Ear­ly ha­de följt ef­ter She­ri­dan ner över da­len i hopp om att få en möj­lig­het att slå till­ba­ka.

I mit­ten av ok­to­ber lät She­ri­dan sin ar­mé slå lä­ger vid Ce­dar Cre­ek ett styc­ke sö­der om Win­ches­ter och åk­te se­dan till Washing­ton för att kon­fe­re­ra med si­na över­ord­na­de. Me­dan She­ri­dan var i Washing­ton upp­täck­te Ear­ly möj­lig­he­ten han vän­tat på: läg­ret med de 32 000 nord­stats­sol­da­ter­na vid Ce­dar Cre­ek var då­ligt skyd­dat mot ett över­rask­nings­an­fall från syd­ost.

Nat­ten till den 19 ok­to­ber smög sig Ear­lys trup­per nä­ra in­på nordstatslägret och i gry­ning­en gick de till an­grepp. Över­rask­ning­en blev to­tal. Många av blåroc­kar­na sov i si­na tält när de förs­ta skott­sal­vor­na bra­ka­de loss. Den ena ef­ter den and­ra av She­ri­dans av­del­ning­ar drevs på flykt. Även om nord­stats­ge­ne­ra­ler­na allt ef­tersom sam­la­de sig och or­ga­ni­se­ra­de för­svars­lin­jer kun­de de in­te stop­pa Ear­lys våld­sam­ma an­fall.

Det här var i hu­vud­sak en in­fan­te­ri­strid. Custers ka­val­le­ris­ter var i li­ten grad in­blan­da­de men bi­drog till att täc­ka nord­stats­in­fan­te­ri­ets re­trätt.

Mitt på för­mid­da­gen ha­de syd­stats­sol­da­ter­na er­öv­rat he­la nordstatslägret, in­klu­si­ve många ka­no­ner. He­la She­ri­dans ar­mé var i färd med att dra sig till­ba­ka. Ear­ly såg ut att ha vun­nit en sen­sa­tio­nell se­ger.

De slit­na och ut­svult­na syd­stats­sol­da­ter­na kas­ta­de sig över för­nö­den­he­ter­na i det er­öv­ra­de läg­ret. Så många läm­na­de si­na av­del­ning­ar i jakt på byte att det blev svårt för Ear­ly att föl­ja upp segern med en vi­da­re fram­ryck­ning.

Då an­län­de She­ri­dan på slag­fäl­tet. Han ha­de över­nat­tat i Win­ches­ter på väg till­ba­ka från Washing­ton och när han hör­de ka­non­då­net från Ce­dar Cre­ek ha­de han ri­dit sö­derut i all hast. She­ri­dans ritt blev se­na­re till en av in­bör­des­kri­gets mest kän­da epi­so­der. Med sitt be­slut­sam­ma och ka­ris­ma­tis­ka le­dar­skap in­göt han nytt mod i de fly­en­de trup­per han möt­te på vägen.

Fy­ra kilo­me­ter norr om Ce­dar Cre­ek möt­te han si­na ge­ne­ra­ler och hu­vud­de­len av den slag­na ar­mén. Custer stor­ma­de emot ho­nom och kra­ma­de ho­nom gläd­je­strå­lan­de. Så bör­ja­de She­ri­dan or­ga­ni­se­ra en ny front­lin­je och för­be­re­da ett motan­grepp. Ryk­ten om att än­nu en stor syd­stats­kår var i an­tå­gan­de fick ho­nom att tve­ka men då det­ta vi­sa­de sig in­te va­ra sant gav han si­na trup­per or­der om att ryc­ka fram.

Kloc­kan var nu halv fem på ef­ter­mid­da­gen. I en fy­ra kilo­me­ter lång front bör­ja­de de blå le­den rö­ra sig mot Ear­lys ar­mé. På fle­ra stäl­len ut­bröt våld­sam­ma skot­t­ut­väx­ling­ar som fick nord­stats­in­fan­te­ri­ets fram­ryck­ning att stop­pa upp. Men så an­grep de blå­kläd­da ka­val­le­ri­et på bå­da flan­ker, Custer i väst och Mer­ritt i öst. Trum­pet­sig­na­ler­na gen­ljöd över slag­fäl­tet. Syd­stats­ge­ne­ra­len John B. Gor­don skrev se­na­re om det illa­vars­lan­de bull­ret av häst­ho­var som när­ma­de sig från norr.

Den sam­la­de pres­sen från She­ri­dans in­fan­te­ri och ka­val­le­ri var mer än Ear­lys ut­mat­ta­de trup­per kun­de stå emot. Snart sprack de­ras front­lin­je. Många flyd­de. Här

och där för­sök­te någ­ra syd­stats­av­del­ning­ar de­spe­rat att hind­ra den blå flod­vå­gen men de ha­de ing­en chans.

Custer led­de sin di­vi­sion i en sko­nings­lös för­föl­jel­se. Nu er­öv­ra­des al­la ka­no­ner Ear­lys män ta­git sam­ma mor­gon till­ba­ka, dess­utom tog nord­stats­trup­per­na 24 av Ear­lys ka­no­ner. I tillägg tog nordstatskavalleriet hund­ra­tals fång­ar samt ett otal vag­nar. Ear­lys ar­mé var knäckt för gott.

Till Ap­po­mat­tox

Me­dan den stör­re de­len av in­fan­te­ri­et åter­vän­de till Grants ar­mé vid Pe­ters­burg över­vint­ra­de She­ri­dans ka­val­le­ri nä­ra Win­ches­ter i nor­ra She­nan­do­ah­da­len. Un­der de lug­na vin­ter­må­na­der­na kom Custers fru och bod­de i hans hög­kvar­ter. Un­der den här ti­den lyc­ka­des ock­så Custer få sin lil­le­bror Tom som stabsof­fi­cer. Tom ha­de ti­di­ga­re tjänst­gjort i in­fan­te­ri­et och var li­ka iv­rig att vin­na he­der och ära på slag­fäl­tet som sin sto­re­bror.

Grant och She­ri­dan pla­ne­ra­de nu ope­ra­ti­o­ner­na som skul­le ge syd­sta­ter­na nå­da­stö­ten i Vir­gi­nia. Och i må­nads­skif­tet feb­ru­a­ri–mars 1865 led­de She­ri­dan sitt ka­val­le­ri sö­derut igen. Vid Way­nes­bo­rough, långt ne­re i söd­ra She­nan­do­ah­da­len, fann Custer det som var kvar av Ear­lys styr­kor i da­len: ba­ra 1 400 man med 14 ka­no­ner. Ef­ter en snabb men grund­lig re­kog­no­sce­ring skic­ka­de Custer tre av si­na re­ge­men­ten till fots mot Ear­lys flank. Så snart flan­kan­fal­let var igång gav Custer ett an­nat re­ge­men­te or­der om ett ka­val­le­ri­an­fall med drag­na sab­lar rakt mot Ear­lys front. Det var nog för att få syd­stats­styr­kan att kol­lap­sa. Näs­tan al­la syd­stats­sol­da­ter togs till fånga. Custers män er­öv­ra­de dess­utom samt­li­ga 14 ka­no­ner plus 17 fa­nor. Ear­ly själv slapp så långt un­dan.

Ef­ter segern vid Way­nes­bo­rough led­de She­ri­dan si­na män österut ge­nom hjär­tat av Vir­gi­nia där de brän­de upp

för­nö­den­he­ter och för­stör­de järn­vägs­spår. Se­dan red de runt den nor­ra än­den av Rich­monds för­svars­verk och sväng­de sö­derut, kor­sa­de Ja­mes­flo­den och an­slöt sig till Grants styr­kor ut­an­för Pe­ters­burg.

Med She­ri­dans an­komst var allt klart för nord­sta­ter­nas sto­ra vårof­fen­siv som skul­le kros­sa Le­es ar­mé och vin­na kri­get. I slu­tet av mars ha­de Grant 125 000 sol­da­ter re­do att anfalla Le­es knap­pa 60 000. Syd­stats­sol­da­ter­na var dess­utom för­sva­ga­de av otill­räck­lig mat­till­gång och brist på ut­rust­ning.

Grants of­fen­siv star­ta­de den 29 mars. She­ri­dan led­de sitt ka­val­le­ri plus en stor styr­ka in­fan­te­ri, 50 000 man to­talt, mot Le­es söd­ra flank. I ösregn utkämpades våld­sam­ma stri­der längs de le­ri­ga skogs­vä­gar­na sö­der om Pe­ters­burg. Häf­ti­ga mot­an­fall från syd­stats­trup­per­na lyc­ka­des fle­ra gång­er dri­va She­ri­dans män till­ba­ka men She­ri­dan ba­ra fort­sat­te pressa på.

Den 1 april skic­ka­de She­ri­dan 22 000 man mot en syd­stats­ar­mé på 10 000 man vid den lil­la väg­kors­ning­en Fi­ve Forks. Syd­stats­sol­da­ter­na gjor­de starkt mot­stånd men de var chans­lö­sa. Custer led­de sin di­vi­sion i en rad an­fall mot fi­en­dens hög­ra flank och när syd­stats­styr­kans för­svars­lin­jer till slut bör­ja­de kol­lap­sa var Custer snabb att be­ord­ra ett nytt an­fall för att ska­da fi­en­den så myc­ket som möj­ligt un­der till­ba­ka­tå­get.

I sam­ma stund som an­fal­let star­ta­de blev Custers flagg­bä­ra­re skju­ten och fa­nan föll till mar­ken. En av nord­statska­val­le­ris­ter­na be­rät­ta­de att han såg sin ge­ne­ral svinga sig ner från sa­deln i fart, gri­pa di­vi­sions­flag­gan och vif­ta den över hu­vu­det me­dan han red över fi­en­dens bröst­värn. De syd­stats­sol­da­ter som in­te över­läm­na­de sig flyd­de i all hast. She­ri­dans män er­öv­ra­de 13 fa­nor och sex ka­no­ner och tog över 2 000 fång­ar.

Näs­ta dag stor­ma­de Grants trup­per Le­es för­svars­verk och in­tog Pe­ters­burg. Lee ha­de ing­en an­nan möj­lig­het än att eva­ku­e­ra Rich­mond och för­sö­ka rädda res­ter­na av sin ar­mé ge­nom en rask re­trätt väs­terut.

Da­gar­na där­ef­ter spe­la­de Custers di­vi­sion en le­dan­de roll i den sko­nings­lö­sa för­föl­jel­sen av Le­es stän­digt krym­pan­de ar­mé. Fle­ra gång­er över­man­na­des mind­re syd­stats­styr­kor av Custers ryt­ta­re som tog tu­sen­tals fång­ar och en drös fa­nor och ka­no­ner. Custers lil­le­bror Tom ut­märk­te sig per­son­li­gen ge­nom att er­öv­ra två fa­nor, den 3 och 6 april, och blev där­med den förs­ta att vin­na Kon­gres­sens ut­mär­kel­se Me­dal of Ho­nor två gång­er.

Med sitt sed­van­li­ga sin­ne för det te­a­tra­la bil­da­de Custer en he­ders­vakt be­stå­en­de av de sol­da­ter som er­öv­rat en fa­na. Var och en bar själv fa­nan de ha­de er­öv­rat me­dan de följ­de Custer om­kring på slag­fäl­ten som en färgspra­kan­de ka­val­kad.

På ef­ter­mid­da­gen den 8 april nåd­de Custer järn­vägs­sta­tio­nen Ap­po­mat­tox, 120 kilo­me­ter väs­ter om Rich­mond. Här fann han Le­es ar­til­le­ri­park och er­öv­ra­de 25 ka­no­ner. Det vi­sa­de sig att Custer och sto­ra de­lar av She­ri­dans ka­val­le­ri nu be­fann sig väs­ter om Le­es hu­vud­styr­ka och spär­ra­de re­trätt­vä­gen.

Näs­ta mor­gon gjor­de Le­es trup­per ett sista de­spe­rat an­fall för att dri­va bort de blå­kläd­da ka­val­le­ris­ter­na och öpp­na vägen väs­terut men det var för sent. She­ri­dans ryt­ta­re ha­de re­dan fått för­stärk­ning av två in­fan­te­ri­kå­rer. An­fal­let stop­pa­des. Le­es ar­mé var fång­ad.

En av Le­es stabsof­fi­ce­ra­re red mot Custers lin­jer med vit flagg för att be om va­pen­vi­la. Custer sva­ra­de att han in­te ha­de myn­dig­het att in­gå nå­gon va­pen­vi­la om in­te syd­stats­styr­kor­na ka­pi­tu­le­ra­de vill­kors­löst. Än­då upphörde stri­der­na.

Custer red nu in i fi­en­dens lin­jer en­dast led­sa­gad av en or­don­nans. Tro­ligt­vis var det hans iver att vin­na ära och be­röm­mel­se som fick ho­nom att för­sö­ka få syd­stats­ar­mén att över­läm­na sig di­rekt till ho­nom. Han möt­te Le­es andre­be­fäl, ge­ne­ral Longstre­et, och kräv­de i She­ri­dans namn att syd­stats­ar­mén ge­nast skul­le över­läm­na sig. Men Longstre­et av­vi­sa­de ho­nom bryskt och gav den unge nord­stats­ge­ne­ra­len klart be­sked att ri­da till­ba­ka till si­na eg­na lin­jer. Som tur var för Custer blev den här pin­sam­ma epi­so­den överskug­gad av Le­es for­mel­la kapitulation till ge­ne­ral Grant, i Ap­po­mat­tox tings­hus se­na­re sam­ma dag.

She­ri­dan tog det lil­la bord Grant sut­tit vid när han skrev ka­pi­tu­la­tions­do­ku­men­ten och gav det till Custer som en gå­va till fru Custer. I ett följebrev skrev She­ri­dan att det knappt fanns nå­gon en­skild per­son som bi­dra­git mer till Le­es kapitulation än Custer.

Ka­pi­tu­la­tio­nen vid Ap­po­mat­tox in­ne­bar i re­a­li­te­ten att nord­sta­ter­na ha­de vun­nit inbördeskriget. Den 23 maj red Custer i spet­sen för sin di­vi­sion un­der se­ger­pa­ra­den ge­nom Washing­tons ga­tor.

Men fre­den skul­le bli ett an­tik­li­max för Custer. Han var ge­ne­ral­ma­jor i den sto­ra fri­vil­lig­hä­ren som ha­de upp­rät­tats för att be­käm­pa syd­sta­ter­na men när kri­get var över upp­lös­tes fri­vil­lig­hä­ren och Custer reducerades till sin rang som kap­ten i den van­li­ga hä­ren. I och för sig kun­de han fort­sätt­nings­vis kal­la sig ge­ne­ral, men nu var det ba­ra en tom ti­tel.

Året ef­ter fre­den be­ford­ra­des Custer till övers­te­löjt­nant i 7:e ka­val­le­ri­re­ge­men­tet och skic­ka­des ut på prä­ri­er­na i väst för att för­sva­ra de vi­ta ny­byg­gar­na mot de amerikanska urin­vå­nar­na. Det blev star­ten på en helt an­nan krig­fö­ring än den Custer kän­de till från inbördeskriget och som mind­re än tio år se­na­re skul­le le­da ho­nom till en sol­svedd ås vid flo­den Litt­le Big­horn i Mon­ta­na.

"I ETT FÖLJEBREV SKREV SHE­RI­DAN ATT DET KNAPPT FANNS NÅ­GON EN­SKILD PER­SON SOM BI­DRA­GIT MER TILL LE­ES KAPITULATION ÄN CUSTER."

Custer i inbördeskriget Strids­plat­ser i Vir­gi­nia, Ma­ry­land och Penn­syl­va­nia 1881–1885 ”Sju­da­gars­sla­get”

Ka­val­le­risla­get vid Gettysburg 3 ju­li 1863 Till Getty sburg

Slaget vid Tre­vi­li­an Sta­tion Förs­ta da­gen: 11 ju­ni 1864 - järn väg en

ARTIKELFÖRFATTAREN Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Har ti­di­ga­re gett ut “Sto­re Slag” (Spar­tacus 2009), “Kri­gen mot Sioux­e­ne” (Spar­tacus 2005), “Un­der Frem­me­de Flagg – Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 18001900» (For­svars­mu­se­et 2002) och “Til Vå­pen for det nye land – Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig” (Cap­pe­len 2001).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.