PANSARKRIG I NORGE
När tyska stridsvagnar intog norska dalgångar.
När den tyska invasionen av Norge startade den 9 april 1940 hade invasionsstyrkan med sig flera kompanier av lätta pansarvagnar. De skulle möta fiender de inte var beredda på: fjällterräng och dåligt väder. Dessutom hade de det lokalt kända norska infanteriet att strida emot. Vi ska i den här artikeln se på erfarenheterna de gjorde när de slogs i Norge.
STRIDERNA I SYDNORGE Hønefoss– Hadeland
Vestopplands infanteriregemente nr 6 mobiliserade på Helgelandsmoen vid Hønefoss och senare vid Ådalen och i Brandbu. Dessutom mobiliserades fem kompanier på Hvalsmoen. Området som de här styrkorna skulle försvara var stort. Med Vikersund i väst, Harestua i öst och Fall i norr måste styrkorna vara mobila. Ordern gick ut på att försena de framryckande tyska soldaterna så länge som möjligt. Styrkorna placerades ut vid Vikersund och Sollihøgda, som var de mest naturliga framryckningsvägarna. De norska styrkorna drog sig också hela vägen ner mot Sandvika för att spränga broar.
De första drabbningarna kom vid Nypefoss bro, norr om Sandvika. Det skedde på kvällen den 11 april. De norska soldaterna drog sig tillbaka till Sollihøgda efter drabbningen och förskansade sig där. Efter häftiga strider där bland annat tyska Stukabombflyg sattes in drog de sig ytterligare tillbaka till Vik vid Sundvollen. Efter flera hårda drabbningar drog de sig ända tillbaka till Norderhov – öster om Hønefoss.
Medan striderna pågick samlade sig norska styrkor vid Javnaker och Haugsbygd. Eftersom Sundvollenområdet fallit låg nu vägen mot Hønefoss öppen och staden
intogs den 14 april utan motstånd – staden var tom på soldater.
Efter detta, den 22 april, fick tyskarna stöd av stridsvagnar. Några lätta stridsvagnar av typen Panzer I och II sattes in mot de norska försvararna i Haugsbygd. Striderna vid Haugsbygd rasade som värst den 16 april. Efter att ha gett tyskarna hårt motstånd drog norrmännen sig tillbaka med tyskarna efter sig. De tyska stridsvagnarna blev för starka.
De tyska styrkorna delade sig. Den ena delen gick uppöver Hallingdalen och den andra mot Valdres. Målet var Sognefjorden på Nordvestlandet.
Hallingdal
Den 11 april ville tyskarna skicka soldater med Bergenbanan för att komma styrkorna på Vestlandet till undsättning. Det skickades en förfrågan från Oslo Jernbanedistrikt till överbefälhavaren för Vestlandet, om de kunde få lov till detta. Överbefälhavaren svarade med att skicka sprängningstrupper och extra kulsprutetrupper till Hallingdal. De norska styrkorna under kapten Hauge intog ställning vid Gulsvik. Vid Gulsvik ligger en bro över Hallingdalsälven.
Planen var att stoppa tyskarna vid den här bron. De sprängde järnvägsskenorna och broarna i södra Hallingdal. Den första kontakten mellan tyskarna och norrmännen kom den 18 april då en liten tysk rekognoseringsstyrka stötte på Hauges män. De drog sig snabbt tillbaka till Hønefoss. Ställningarna var starka och de norska soldaterna, cirka 100 man, var väl förberedda. Den 25 april brakade det lös med både infanterister, artilleri, stridsvagnar och flyganfall. Norrmännen slog ut en av stridsvagnarna men under dagens lopp blev anfallen så intensiva att situationen för de norska styrkorna blev helt hopplös. Dessutom var det en stor brand i skogen vid ställningarnas flank och Hauge bestämde sig för att dra sig tillbaka till Flå. Redan tidigt om morgonen nästa dag stod tyskarna framför de nya ställningarna. Det tillkom nya strider och norrmännen drog sig tillbaka till Liodden. Söndagen den 28 april, efter 72 timmars sammanhängande strid mot tyskarna, valde Hauge att lägga ner vapnen. Då hade det kommit besked om att styrkorna i Valdres hade gett upp. Tre norska soldater föll i striderna och 18 sårades. Motståndet hade varit så massivt att tyskarna trodde de hade att göra med en styrka på över 1 000 man men i verkligheten var det knappt 100.
Striderna i Valdres
När striderna vid Hønefoss och Haugsbygd var över delade de tyska styrkorna in sig i flera grupper. Som nämnts gick en grupp upp genom Hallingdalen, en grupp genom Ådalen (Gruppe Daubert) och en grupp längs Randsfjorden (Gruppe Adlhoch). De norska styrkorna från Haugsbygd drog sig norrut i Ådalen tillsammans med soldater som mobiliserats i området. De intog ställning vid Hen. Här gick en tysk rekognosceringstrupp i bakhåll den 15 april. Norrmännen bet ifrån bra och de flesta tyskar dödades.
Vid Bagn satte tyskarna in två stridsvagnar. De hade blivit väldigt försenade på grund av timmerbarrikader och andra hinder på vägen genom dalen. Den 18 april stod de vid Bagn. Styrkeförhållandet var 500 norrmän mot 1 500 tyskar med artilleri och stridsvagnar. Samma dag gick tyskarna till anfall genom dalen. De möttes av starkt motstånd och de norska styrkorna gick till ett motanfall som blev kritiskt för tyskarna. Tyskarna trodde att de norska styrkorna höll på att omringa dem och drog sig därför ur Bagnområdet. Förstärkta av ännu fler soldater försökte tyskarna åter ta Bagn. Den 19 och 20 april försökte tyskarna gå runt på en av flankerna, vilket ledde till strider runt Gråbeinshølet och Bagnåsen. Tyskarna drog sig tillbaka och samlade sig vid Bagnsbergatn gård och Gubberud. De överfölls senare av norska soldater och slogs ut. Tyskarna mötte så starkt motstånd att de den 20 april valde att dra sig ur dalen och ta sig tillbaka till Hønefoss. Tyskarna hade mist många män, en stridsvagn och mycket utrustning.
Den 22 april var tyskarna tillbaka i dalen. De anföll de norska ställningarna fyra kilometer söder om Bagn med stöd av både flyg, artilleri och stridsvagnar. Det hjälpte dock inte eftersom de norska styrkorna låg inne i sina ställningar. De tyska styrkorna hade haft större framgång längs Randsfjorden och stod nu snart vid Dokka. Därifrån kunde de komma över mot Bagn bakifrån och hota hela den norska styrkan. Med stöd av artilleri ryckte tyskarna fram mot Høljerasta. De norska styrkorna höll stånd och försökte sig på ett motanfall men misslyckades eftersom tyskarna var överlägsna i antal. Tyskarna anföll igen och de norska styrkorna intog ställningar vid Tonsåsen. Det blev kraftiga strider runt åsen och vid Breidablikk, där tyskarna råkade illa ut. De miste ett helt kompani i striderna och två stridsvagnar. Striderna i området var hårda men tyskarna gav sig inte. Situationen förvärrades för de norska styrkorna i Valdresområdet när Hallingdal föll. Styrkan drogs tillbaka till Aurdal och fortsatte striderna där. De måste fortsätta tillbakadragningen vidare genom dalen och det slutade med att avdelningarna demobiliserades och skickades hem den 1 maj. 46 norrmän miste livet i striderna och 240 sårades. Tyskarna miste över ett kompani, 157 man och 360 sårade.
Striderna i Østerdalen
Den 14 april, efter upprensningen i Østfold, ryckte den tyska infanteridivisionen 196 ut mot nordöst från Lillestrøm. En styrka på 2 000 man ryckte fram över Vormsund och Skarnes på Glommas norra strand. Tyskarna fick motstånd både vid Skarnes och
"TYSKARNA MÖTTE SÅ STARKT MOTSTÅND ATT DE DEN 20 APRIL VALDE ATT DRA SIG UR DALEN OCH TILLBAKA TILL HØNEFOSS."
vid Sander innan de kom fram till Kongsvinger och fästningen. Förutom de norska soldaterna kom också en del svenskar, finnar och några få estländare för att hjälpa till i striderna mot tyskarna och blev en del av de norska styrkorna. Striderna rasade runt Kongsvinger fästning hela dagen innan tyskarna blev för starka. Den norska styrkan drog sig ur och försvann norrut över Østerdalen efter de andra norska trupperna som hade dragit sig ur tidigare. Vägen in i Østerdalen låg nu öppen.
Samma dag fortsatte tyskarna rycka fram genom Østerdalen. Redan vid Roverud inträffade några av de hetsigaste striderna under hela fälttåget. Striderna rasade i en timma och 13 norrmän och ett okänt antal tyskar föll.
Norrmännen drog sig tillbaka och intog nya ställningar vid Grue. Efter en kort strid drog de sig tillbaka till Sørma och Elverum. Hamar föll också för de tyska trupper som följde Gudbrandsdalen uppåt. Det gjorde situationen svår för Hiorts grupp i Østerdalen. De fick ge upp Elverum den 19 april och dra sig tillbaka till Åsta i nya ställningar där.
Den 19 april blev också Rena utsatt för bombning från luften. Den lilla staden var full av soldater och utrustning och styrkorna måste dra sig norrut för att skona civilbefolkningen. De norska styrkorna hade order om att bedriva uppehållande strid och
det var det de gjorde. De stred, fick tyskarna att stanna och dra sig tillbaka, för att sedan själva dra sig tillbaka i nya ställningar. Det uppstod häftiga strider både vid Hovden, Kroken och Lønsrusten. Vid Lønsrusten kämpade de norska styrkorna ned två tyska stridsvagnar med en gammal kanon. Den 30 april gavs striden om Sydnorge upp, även om striderna pågick på olika platser i Østerdalen fram till den 2 maj när tyskarna måste ge upp vid stormningen av de norska ställningarna vid Grøndalen. Många av de norska soldaterna gick sedan över gränsen till Sverige och lät sig interneras. Faktiskt inträffade spridda drabbningar ända fram till den 10 maj.
Striderna i Gudbrandsdalen
Efter att ställningarna vid Nittedal getts upp intog de norska soldaterna ställning vid Bøns station och Minnesund. De sprängde även Minnesundsbron, Vormsundsbron och Svanfossbron för att hindra tyskarna. Den 11 april kom besked om att tyska soldater hade fraktats med tåg till Dals station. De första drabbningarna inträffade vid Bøn. En liten grupp norska soldater höll stånd i några timmar innan de drog sig tillbaka. Den 13 april började den tyska framryckningen mot Minnesund. De skulle nu rycka fram på var sida om Mjøsa. Ledare för de tyska styrkorna var generalmajor Richard Pellengahr, en handlingskraftig artilleriofficer. De följande dagarna uppstod strider både vid Morskogen, Strandløkka, Tangen, Stange, Furnes och Brumunddal. Mönstret var detsamma: Tyskarna gick på, kastades tillbaka, satte in artilleri och försökte att kringgå ställningen. Norrmännen drog sig då ur och norrut mot nya ställningar.
Efter några dagar hade de norska soldaterna pressats tillbaka till Lundehøgda på Mjøsas östra sida och till Biri och Nyhus på den västra. De skulle nu få förstärkningar från de allierade, för samtidigt skedde det saker vid Dombås och i trakterna av Dovre.
När den tyske generalen von Falkenhorst kom till Oslo den 11 april satte han flera saker i verket för att säkra brohuvudena och skapa förbindelse mellan de ockuperade städerna. En av de viktigaste knutpunkterna i Norge var Dombås. Tyskarna visste att engelsmännen kunde komma i land i Åndalsnes och på så sätt hota Trondheim söderifrån och komma norrmännen i Gudbrandsdalen till undsättning. Det beordrades därför att det skulle flygas in ett kompani fallskärmsjägare för att ta Dombås.
Vädret var dåligt och gynnade inte den här typen av operationer. Dessutom var det här andra gången i historien något sådant här skulle ske. 15 Junkers Ju 52:or lämnade Fornebu söndagen den 14 april på eftermiddagen. Ombord fanns 1:a kompaniet, 1:a bataljonen av Fallschirmjägerregiment 1 med runt 100 man under ledning av Oberleutnant Herbert Schmidt. När flygplanen kom in över Dombås öppnade norska soldater från 2:a bataljonen i 11:e infanteriregementet eld. De sköt med både kulsprutor och gevär. Det första planet träffades och gick i backen bara 500 meter från järnvägsstationen och ut hoppade 12 soldater som omedelbart togs till fånga.
Många nyfikna och skådelystna norrmän på söndagsutflykt stod och tittade på. De tyska fallskärmsjägarna spreds ut över ett väldigt stort område. Många dödades när planen de satt i sköts ned och många togs till fånga när de landade. Herbert Schmidts grupp landade åtta kilometer söder om Dombås. Han kunde samla hela 63 av sina män. Det stod snabbt klart för honom att han inte skulle klara att inta Dombås med den styrkan.
Norska soldater från Hamar skickades norrut för att ta tyskarna och soldater från Dombås skickades söderut. Tyskarna spärrade en stund dalen mellan Hagevolden och Utkleiv men allt eftersom blev de så pressade att de samlade sig på Lindse gård och förskansade sig där i väntan på förstärkningar. Schmidt trodde vid den här tidpunkten att den tyska framryckningen i Gudbrandsdalen gick snabbare än den egentligen gjorde. Norrmännen fick både granatkastare och en kanon framkörda. De besköt tyskarna i flera dagar och flera dödades och skadades. Det slutade med att tyskarna överlämnade sig den 19 april. Schmidt var då allvarligt sårad men överlevde. Tyskarna miste 15 soldater och 34 sårades i strider och flygplanskrascher. Totalt gick sju Junkers Ju 52:or förlorade.
Händelsen på Dovre kunde ha varit allvarlig nog. För det första spärrade de tyska soldaterna hela dalen i nästan fem dagar. Dessutom var både regeringen och kungen och kronprinsen i området. Regeringen hade passerat Dombås några timmar innan och kungen och kronprinsen befann sig i Otta.
Som en del av den brittiska aktionen för att ta Trondheim – Operation Hammer – skulle det landsättas styrkor i Namsos – Mauriceforce – och i Åndalsnes – Sicklesforce. Sicklesforce leddes av den mycket handlingskraftige brigadgeneral Morgan, befäl över britternas 148:e brigad. Den första landstigningen i Åndalsnes skedde den 17 april. Morgans order var att inta Dombås, konsolidera ställningen och sedan gå mot Trondheim. Han hade order om att hans styrkor skulle förbli under brittiskt befäl men att han skulle samarbeta med norrmännen.
Styrkan som landsattes i Åndalsnes var en brokig samling soldater med lite eller ingen stridserfarenhet. Dessutom hade röran med av- och pålastning av förnödenheter på fartyg, landstigningar och kontraorder medfört att relativt lite av brigadens utrustning följt med till Norge. Det gjorde att de saknade all tung utrustning, luftvärnskanoner, fordon och
"HÄNDELSEN PÅ DOVRE KUNDE HA VARIT ALLVARLIG NOG. FÖR DET FÖRSTA SPÄRRADE DE TYSKA SOLDATERNA HELA DALEN I NÄSTAN FEM DAGAR. DESSUTOM VAR BÅDE REGERINGEN OCH KUNGEN OCH KRONPRINSEN I OMRÅDET."
så vidare. I stort sett hade de bara lätta pansarvärnskanoner, maskingevär och gevär.
Morgan mötte den brittiska militärattachén i Finland, överstelöjtnant King-salter, och den franske militärattachén i Norge, Bertrand Vigne, på Dombås och sattes in i situationen. De två menade att fronten i södra Gudbrandsdalen kunde bryta samman när som helst. Morgans uppdrag, att ta Trondheim, skulle bli helt hopplöst om tyskarna pressade på uppöver dalen och in i hans bakre led. Därför måste han säkra fronten i söder innan han kunde gå mot Trondheim. Han uppsökte general Ruge i högkvarteret på Øyer den 19 april. Ruge lovade att ta britterna under sitt befäl och att de skulle följa hans direktiv och order. Morgan gick med på det trots att hans order var annorlunda. Den 20 april ankom de första brittiska infanteristerna Lillehammer med tåg och Ruge inspekterade dem på järnvägsstationen.
Han var inte vidare nöjd med vad han såg men det var den förstärkning han hade fått och den måste användas. Ingen av de brittiska soldaterna eller officerarna hade lokalkunskap och de saknade dessutom bra kartor över området. Ruge menade att det bästa vore att splittra upp de brittiska avdelningarna och fördela dem på de norska. Det skulle också stärka moralen i de norska avdelningarna. Den 20 april placerades två engelska kompanier i ställningar vid Nykirke på västra sidan av Mjøsa. De skulle täcka Gruppe Dahls högra sida. Omedelbart efter att de hade kommit i sina ställningar måste de förflytta sig till Biri eftersom striderna där hårdnade och de norska soldaterna behövde förstärkningar. De två andra engelska kompanierna placerades på östra sidan av Mjøsa, bakom Torkhildsenbataljonen, som låg på Lundehøgda. De här två kompanierna blev inte liggande i reserv länge, för redan morgonen därpå skickades de fram för att förstärka de norska styrkorna. De norska och engelska styrkorna låg nu i ställningar från Åsmarka i öst till Nykirke i väst, endast åtskilda av Mjøsas södra ände. Starkast var ställningarna vid Lundehøgda. Engelsmännen satte igång med att beskjuta de anfallande tyskarna med granatkastare. Tyskarna svarade med kraftig artillerield och
oskadliggjorde de engelska granatkastarna. Den här lilla skottutväxlingen vid Lundehøgda den aprildagen var första gången under andra världskriget som soldater från Tyskland och England var i strid med varandra på marken.
Tyskarna hade pressat de norska styrkorna hårt i flera dagar när engelsmännen kom. Av den ursprungliga styrkan på 575 man var det nu bara 216 kvar. De trötta norska soldaterna höll inte ut särskilt länge och måste dra sig tillbaka genom engelsmännens ställningar. Engelsmännen klarade att hålla tyskarna på avstånd till kvällen vid ställningarna i Åsmarka.
På västsidan knakade också ställningarna i fogarna och styrkorna där måste dra sig tillbaka. Både de engelska och norska trupperna beordrades tillbaka till norr om Lillehammer och de gick i ställning vid Balbergkampen, söder om Fåberg. På morgonen den 22 april ryckte de sista brittiska trupperna tillbaka genom Lillehammer och hittade nya ställningar på båda sidor av vägen och framför Balbergkampen. Britternas ställningar var utsatta eftersom de saknade manskap för att täcka sin vänstra flank upp mot Balbergshöjden. Redan samma dag gick tyskarna på med full kraft. Både flyg och artilleri sattes in. Tidigt på kvällen hade tyskarna kringgått de engelska ställningarna och besköt ställningarna från höjden. Britterna måste dra sig snabbt tillbaka och en stor del av dem skars av och togs till fånga.
Gruppe Dahl på västra sidan av Mjøsa och Lågen drog sig tillbaka de också. Den 23 april bestämdes det att de skulle dra sig tillbaka till Tretten och slå sig samman med styrkorna på den östra sidan. För att klara det måste bron över Lågen hållas intakt. De brittiska och norska styrkorna utgrupperades vid Rindheim, några kilometer söder om Tretten, på Vardekampens nedre sida. Då kom tre tyska stridsvagnar rullande upp genom dalen, i och för sig av den lätta typen, men de engelska pansarvärnsgevären hade ingen effekt på stålet. Därför bröt stridsvagnarna snabbt igenom ställningarna med tyska infanterister tätt efter. Britterna hade en tuff kamp mot en överväldigande tysk styrka och det förekom kraftiga strider långt ut på kvällen. Förlusterna på båda sidor var stora.
Till slut kunde en del av britterna komma ur ställningarna och dra sig tillbaka norrut.
De norska ingenjörstrupperna som skulle spränga bron vid Tretten fick panik när britterna drog sig ur och bron förblev intakt när tyskarna övertog stället. Av de 700 britter som startat striden vid Tretten var det nu bara 300 kvar. Resten hade fallit eller tagits till fånga. Många av norrmännen hade tagit sig norrut och bedrev nu uppehållande strid.
På den västra sidan stod fortfarande Gruppe Dahl i Gausdal. De hade inte kommit över bron vid Tretten och blev därför kvar på västsidan. Där uppehöll dock styrkan viktiga tyska avdelningar och på så sätt hjälpte de till att förbättra situationen för styrkorna som slogs i Gudbrandsdalen.
Under tillbakadragningen mot Kvam skapade norrmännen många hinder och svårigheter för tyskarna. Tyskarna måste strida för varje meter norrut. Med hjälp av sina stridsvagnar ryckte de sakta men säkert fram, med ständiga strider och snabba tillbakadragningar. Tyskarna använde både stridsvagnar, flyg och artilleri hela vägen norrut. Tyskarna hade nu över 7 000 man och 8 stridsvagnar. Flera av stridsvagnarna var av typen Neubaufahrzeug IV, en betydligt tyngre typ än de lätta som annars deltog i fälttåget. Den här vagnen var egentligen en experimentvagn men sattes in i Norge eftersom de andra tunga stridsvagnarna snart skulle användas i fälttåget i väst mot Frankrike, Belgien och Nederländerna.
Allt eftersom började det samlas en ansenlig styrka av norska och engelska soldater på Kvam. Ställningarna byggdes ut och säkrades. Vid den här tidpunkten började också Luftwaffe få motstånd i luften. Den engelske jaktskvadronen nr 263 under ledning av J.W. Donaldson landade på Lesjaskogsvannet den 23 april. Insjön är cirka 10 kilometer lång och isen låg fortfarande ganska tjock. En landningsbana på 750 meter röjdes av lokala krafter. 18 plan av typen Gloster Gladiator skulle ha den här insjön som bas. Tidigt om morgonen den 24 skulle planen ut på uppdrag. Problemen tornade upp sig omedelbart. Under natten hade hjulen på flygplanen frusit fast i isen. Oljan i motorerna var dessutom också frusen och de engelska startbatterierna var inte kalibrerade för sådana vinterförhållanden. Det krävdes betydande norsk hjälp för att få de två första planen i luften. Klockan fem på morgonen var de i luften och mötte tyska Heinkel 115-bombare. Ett av de tyska planen sköts ner. Senare på morgonen började tyskarna bomba insjön. Under dagen kom fler av planen i luften och hela 40 uppdrag flögs från Lesjaskogsvannet. Två tyska plan sköts ner och 37 skadades. Den 26 april beordrades de plan som var kvar, fem stycken, till Setnesmoen vid Åndalsnes. På den här exercisplatsen fanns det plats att ta emot de små jaktflygen. Det flögs några uppdrag den dagen men med detta blev det ett slut på RAF:S insats i fälttåget i Sydnorge.
I Kvam brakade det lös klockan halv tolv på förmiddagen den 25 april. Britterna hade förskansat sig i ställningar utanför Kvam och på ön Viksøy som ligger mitt i Lågen. Härifrån täckte de vägen in mot Kvam
"TYSKARNA MÅSTE STRIDA FÖR VARJE METER NORRUT. MED GOD HJÄLP AV SINA STRIDSVAGNAR RYCKTE DE SAKTA MEN SÄKERT FRAM, MED FREKVENTA STRIDER OCH SNABBA TILLBAKADRAGNINGAR. TYSKARNA ANVÄNDE BÅDE STRIDSVAGNAR, FLYG OCH ARTILLERI HELA VÄGEN NORRUT."
mycket väl. De var nu utrustade med fem pansarvärnskanoner av lite grövre kaliber. Under dagen utspelades hårda strider. Tyskarna pressade på och engelsmännen svarade med gevär och kanoneld. Flera tyska stridsvagnar slogs ut och tyskarna måste sätta in allt de hade av artilleri för att pressa de engelska soldaterna tillbaka. De slogs hela dagen. Tyskarna försökte ännu en gång att kringgå ställningarna på höjden utan att lyckas särskilt väl. Ändå tog tyskarna meter för meter med hjälp av sitt artilleri. Slagets första dag hade fört med sig 89 fallna för de brittiska styrkorna mot tyskarnas fyra. Nästa dag började med ett kraftigt artillerianfall mot de engelska ställningarna. Samtidigt försökte tyskarna att kringgå ställningarna på den östra sidan och situationen blev allt eftersom helt hopplös för britterna. Under dagen klarade tyskarna att bekämpa och bryta
igenom ställningarna på flera ställen. Två stridsvagnar kunde ta sig ända in till Kvam innan de oskadliggjordes av de brittiska kanonerna. Sent på kvällen fick de brittiska styrkorna order om att dra sig ur klockan elva. Det visade sig vara för sent eftersom tyskarna hade kommit alltför långt i sin framryckning. Britterna drog sig därför snabbt tillbaka och än en gång klarade de att undgå att bli utplånade av Pellengahrs soldater.
På morgonen den 26 april hade general Ruge ett möte med den brittiske chefen för de engelska styrkorna söder om Trondheim, generalmajor P.G.T. Paget. De norska styrkorna i området var nu i stort sett utslagna och kunde ge litet eller inget motstånd mot de framryckande tyskarna. De enda stridsdugliga soldaterna i området var de engelska. Ruge bestämde därför att de få norska avdelningarna som var kvar skulle läggas under brittiskt kommando. Det hela var nu upp till engelsmännen.
Gruppe Dahl i Gausdal kämpade en desperat uppehållande strid mot de överlägsna tyska styrkorna. Det sista hoppet om att kunna återförena dem med de engelska och norska styrkorna vid Kjørem två kilometer väster om Kvam var om de kunde ge tyskarna motstånd så länge som möjligt. Vid den här tidpunkten hade Gruppe Fischer i Østerdalen tagit Tynset och kunde nu utgöra ett hot mot de allierade styrkorna vid Dombås och söderut. De engelska soldaterna intog ställning vid Kjørem. På morgonen den 27 april angrep tyskarna ställningarna med våldsam kraft. Tyskarna fick slita för att
komma igenom de engelska ställningarna och ett tag såg det ut som att de inte skulle klara varken frontal- eller flankanfall. Men till slut utgjorde stridsvagnar och artilleri skillnaden, så som i de tidigare slagen. En kraftig brand i skogen gjorde att de engelska ställningarna måste dra sig ur och då var tyskarna snabba att bryta igenom. Britterna klarade inte att ta tillbaka ställningarna. Linjen var bruten och tyskarna pressade på. När engelsmännen ryckte tillbaka överraskades de av tyska maskingevärstrupper som tagit sig runt på vänsterflanken. De gjorde stor skada i de engelska leden och efter en kaotisk tillbakadragning var bara halva styrkan kvar. Britterna miste nästan 300 man vid Kjørem.
Nästa ställning var vid Otta, drygt en mil norr om Kjørem. Ställningarna vid Otta var bra. Soldaterna låg väl nedgrävda när tyskarna inledde artillerianfallet på morgonen. Efter ett relativt långt bombardemang där även flygplan bombade ställningarna var de allra flesta av försvararna välbehållna. Då angrep tyska infanterister och stridsvagnar. En enda pansarvärnskanon slog ut hela tre av stridsvagnarna på väg in mot Otta. Dessutom slog en brittisk soldat med ett pansarvärnsgevär ut en stridsvagn så att den blev stående och spärrade vägen in mot platsen. Sent på kvällen gavs order om reträtt. En av avdelningarna, Armitages kompani, fick inte ordern och förstod först väldigt sent att de skulle dra sig tillbaka. Det gjorde reträtten för de andra betydligt enklare. Efter att tyskarna slagits tillbaka efter ett kraftigt anfall använde de en del tid till att omgruppera. Den här tiden utnyttjade Armitages kompani till sin fördel.
Den 28 april var det slut, inte bara i Otta, utan för hela det organiserade motståndet i Sydnorge. Dagen innan hade Paget fått ett telegram från England om att Sydnorge skulle evakueras. Ordern var att de skulle dra sig tillbaka till Åndalsnes och bli evakuerade av marinfartyg den 30 april. För Ruge var det här ett stort nederlag. Regeringen hade lyssnat till Ruge om att bedriva uppehållande strid fram till att de allierade kom till undsättning. Nu var allt förlorat. Det här var ett politiskt, och inte militärt, beslut. Trots besvikelsen lovade Ruge att hjälpa engelsmännen med evakueringen. De brittiska styrkorna ryckte snabbt nedåt mot Åndalsnes där de brittiska fartygen kom in, natten den 30 april.
Norrmännen höll tyskarna på avstånd. Guldreserven, regeringen, kungen och kronprinsen hade redan evakuerats från Molde dagen innan av den brittiska kryssaren HMS Glasgow och nu återstod bara de brittiska soldaterna. Under häftiga bombanfall hämtades de allra flesta engelsmännen. General Otto Ruge evakuerades också till Tromsø. 1 869 engelska soldater miste livet i striderna i Norge. Över 1 300 av dem dödades i Gudbrandsdalen. Striden måste nu fortsätta i Nordnorge.