Makedonien blir en stormakt … D

et måste ha varit en skräckinjagande syn att se den makedoniska falangen rycka fram över slagfältet i kompakta fyrkanter myllrande av spetsiga lansar. När dammet lagt sig på slagfältet vid Chaironeia i norra Grekland en sensommardag år 338 före Kristus låg flera tusen greker döda där de spetsats av makedoniernas lansar, huggits ned med svärd och träffats av pilar, kastspjut eller slungkastarnas stenar. Ridande på sin svarta hingst Bukefalos hade kung Filips son Alexander personligen lett anfallet mot Thebes berömda elitstyrka. ”Den heliga skaran” var 300 man med blanka hjälmar och skinande rustningar. De tappra tebanerna hade fortsatt att strida länge efter att slaget var förlorat. 254 av dem dödades innan det var över. Troligtvis deltog Alexander själv i slakten med lans och svärd.

Slaget vid Chaironeia var en stor triumf för kung Filip. Det var kronan på verket i hans flera år långa kamp för att få de grekiska stadsstaterna att vika sig för hans vilja. Efter den här segern måste grekerna gå med på att bilda det så kallade ”korintiska förbundet” med den makedoniske kungen som överhuvud.

En generation tidigare hade få kunnat föreställa sig att det lilla kungadömet Makedonien vid Egeiska havets norra ände skulle bli den dominerande makten i Hellas. Den makedoniska överklassen åberopade gärna ett visst släktskap med grekerna, men Makedonien hade inte mycket till övers för högkulturella stadsstater som Aten, Korint och Thebe. Medan stadsstaterna hade utvecklat olika former av begränsad demokrati var Makedonien ett arvskungadöme. Och även om grekerna i viss mån erkände makedoniernas grekiska ursprung och lät dem delta i de olympiska spelen såg de egentligen makedonierna som okultiverade barbarer. Enligt greker som besökte hovet uppförde kungen och hans stormän sig som brölande fyllon med en förkärlek för högljudda fester och ohämmat sex med både män och kvinnor.

Makedonien hade en mycket turbulent historia. Vilda stamfolk i norr gick ständigt till angrepp och kungariket hotades flera gånger. Under krigen mellan de grekiska stadsstaterna Aten och Sparta bytte makedonierna sida så många gånger att grekerna slutade ta dem på allvar. Förhållandena inne i Makedonien var inte mindre ombytliga. Det var sällan en kung dog utan att det uppstod stridigheter om vem som var den rätta arvingen. Men de grekiska stadsstaterna hade fullt upp med sina inbördes strider, och den makedonske kungen lyckades efter hand utnyttja situationen till att stärka sin makt runt norra Egeiska havet. När Filip II blev kung 359 f. Kr. gjorde han sig först av med en rad makedoniska rivaler.

Därefter började han arbeta målmedvetet för att stärka sitt krigsmaskineri.

Ursprungligen var det de adliga ryttarna, kallade hetairoi ”följesvänner”, som utgjorde kärnan i den makedoniska hären. Filip ökade antalet följesvänner och tränade dem i att anfalla i kilformation mot öppningar i fiendens linjer. Följesvänskavalleristerna hade bronshjälmar samt bröstharnesk av brons och läder. Deras huvudvapen var en lång lans och svärd för närstrider.

Filip genomförde också en grundlig omorganisation av infanteriet, det som blev den berömda makedoniska falangen. Fotsoldaterna han ärvde efter sina föregångare påminde antagligen om de grekiska stadsstaternas hopliter. Hopliterna hade tunga rustningar och stred med spjut och stora sköldar i täta rektangulära formationer, kallade falanger. Det fanns knappt bättre soldater i hela Medelhavsområdet. Även om de makedoniska fotsoldaterna hade liknande utrustning var de för få och för dåligt organiserade för att kunna mäta sig med stadsstaternas hopliter. Filip genomförde en rad åtgärder för att ändra på det. Han stärkte kontrollen över de yttre delarna av riket så att det blev lättare att rekrytera soldater därifrån. Dessutom gav han soldaterna ökad status som medborgare i Makedonien och de fick jordbruksmark som belöning för tjänstgöringen som soldat. På så sätt ökade härens storlek betydligt.

Nästa steg var att göra falangformationen mer slagkraftig. Soldaterna utrustades med fem meter långa lansar, kallade sarissor, som gav dem större räckvidd än vad de grekiska hopliterna hade. Storleken på sköldarna reducerades och rustningarna gjordes lättare så att soldaterna blev mer rörliga. Filip lade också stor vikt vid att ge sina trupper ordentlig träning. De skulle kunna manövrera raskt och precist.

Filip var snabb med att använda sin nya här. Redan året efter att han kom till makten slog han de vilda illyrierna i ett stort slag i en av bergsdalarna väster om Makedonien.

Sen riktade han uppmärksamheten åt sydost, mot de grekiska stadsstaterna. Med en blandning av skicklig diplomati, mutor och vapenmakt gjorde han sig sakta men säkert till herre över större delen av Hellas.

Därefter började Filip förbereda ett ännu ambitiösare projekt. Han ville anfalla Perserriket i öst. Det enorma imperiumet var den enda supermakten i den här delen av världen.

Storkonungen

För folken runt östra Medelhavet var storkonungen av Persien världens mäktigaste furste. Perserkonungens makt strålade ut från det storslagna palatset i residensstaden Persepolis norr om Persiska viken. Här tog han emot gåvor från sina undersåtar i praktfullt utsmyckade silverhallar. Hit kom meder, babylonier, egyptier, araber, etiopier, indier och många andra folkslag för att visa att de underkastat sig konungen. Gåvorna de medförde fyllde skattkammaren i Persepolis med ofattbara rikedomar.

Den mest berömda av storkonungens arméavdelningar var ”de tio tusen odödliga”, utvalda fotsoldater klädda i färggranna dräkter av dyrbara tyger med lätta brynjor under. De var beväpnade med spjut, pil och båge samt korta svärd, och de hade stora sköldar av härdat läder och trä. Den yppersta eliten i den persiska hären var de adliga kavalleristerna. De red på starka hästar och använde spjut, pil och båge och korta svärd eller sablar. Några av ryttarna var helt eller delvis bepansrade. När det var nödvändigt kallade storkonungen dessutom in kontingenter från många av de andra folkslagen i sitt rike. De var för det mesta lätt beväpnade spjutkastare, slungkastare och lätt kavalleri. Det hände att storkonungen samlade en här på över 100 000 man, kanske bortemot 200 000. Långt ifrån miljonen det ryktades om, men ändå en väldig krigsmakt som Mellanöstern knappt sett maken till.

Storkonungen var ändå långt ifrån bara en mäktig härförare. God statsmannaskicklighet gjorde att perserna lyckades styra ett rike som sträckte sig från Egeiska havet till Indien, och hålla ihop det mesta av det i över 200 år. En av nycklarna till deras framgång var att de visade stor tolerans inför andra folks seder och religioner. I de erövrade områdena fick invånarna i hög utsträckning sköta sig själva, i enlighet med sina egna traditioner, så länge de betalade skatt och ställde upp med soldater när de ombads om det. Det hände att storkonungen deltog i andra religioners ceremonier och offrade till deras gudar för att vinna stöd bland sina ickepersiska undersåtar.

Men storkonungen kunde också använda hårdare medel för att kontrollera sitt rike. De som trotsade storkonungens vilja riskerade en smärtsam död. Staden Miletos på Mindre Asiens västkust lades öde och invånarna blev antingen massakrerade eller sålda som slavar eftersom de gjort uppror. Liknande händelser ägde rum i Egypten.

Perserna krigade konstant mot skytiska nomadfolk på stäpperna i norr och öst, mot indierna i öst, mot egyptierna som ständigt gjorde uppror och mot grekerna runt Egeiska havet i nordväst. Ofta förlorade de, men ändå var de krigiska grannländerna sällan något hot mot Perserrikets existens, för där den persiska hären kom till korta kunde situationen oftast stabiliseras med persiskt guld. Persernas rikedom gjorde också att de hade råd att hyra in stora antal legotrupper, bland annat hopliter från de grekiska stadsstaterna.

Invasionen av Perserriket

År 336 f. Kr. skickade Filip av Makedonien sin första trupp över Hellesponten, det smala sundet mellan Europa och Asien, och anföll de persiska besittningarna i Mindre Asien. Det var väldigt vågat.

Men det skulle visa sig att Filip visste vad han gjorde. Flera gånger hade de grekiska hopliterna bevisat att deras slagkraft var åtskilligt större än de persiska soldaternas, inte minst då perserna invaderade Hellas. Eftersom hans egen makedoniska falang hade besegrat de grekiska hopliterna hade Filip anledning att tro att han kunde göra upp med perserna också. Tidpunkten var dessutom gynnsam, för Persien var allvarligt försvagat av inre oro efter att storkonungen mördats 338. Egypten och flera andra provinser var i uppror.

Den officiella förklaringen till Filips anfall var ett ge grekerna revansch för att perserna hade invaderat Hellas och bränt templen på Akropolis i Aten nästan 150 år tidigare. Den egentliga orsaken var snarare att Filip och hans stormän ville öka sin makt och

rikedom på persernas bekostnad. Drömmen om ärofyllda bedrifter som skulle ge dem en plats i historien var nog också ett motiv.

Men så kom Filips tragedi. Hösten 336 mördades han under ett bröllopsfirande i Makedonien. Mannen bakom ogärningen var en försmådd älskare. Mycket tydde på att mördaren hade fått hjälp med att utföra sitt dåd och det gick rykten om att Alexander var inblandad, men det gick inte att bevisa. Andra rykten lade skulden på perserna.

Nu utropades den 20 år gamle Alexander till kung, men som vanligt vid makedoniska tronskiften hotades den nye kungens position av både hemliga rivaler och yttre fiender. Grekerna gjorde uppror när de hörde att den fruktade Filip var ersatt av gröngölingen Alexander, och i norr och väst började de krigiska stamfolken åter att röra på sig.

Men motståndarna hade underskattat Alexander. Han var uppfostrad i en brutal krigarkultur och hade under uppväxten vid det makedoniska hovet fått uppleva våld och mord på nära håll flera gånger. Redan som 16-åring ledde han ett fälttåg mot ett upproriskt stamfolk. Två år senare gav hans far honom befälet över det makedoniska kavalleriet i slaget vid Chaironeia. Alexander visade sig värdig uppgiften genom att leda sina ryttare i ett våldsamt anfall som splittrade fiendens slaglinje och isolerade tebanerna från sina grekiska förbundskamrater. Fadern ledde samtidigt det tunga makedoniska infanteriet till seger på motsatt flygel.

Alexander visade sig vara en handlingskraftig kung. Hans makedoniska rivaler oskadliggjordes en efter en, och samtidigt ledde han hären i ett par snabba fälttåg som kuvade både stamfolken i norr och grekerna i söder. På mindre än två år säkrade han sin position i Hellas och Makedonien. Han flyttade sitt kungarikes norra gräns ända upp till Donau, och nu härskade han redan över ett större landområde än vad fadern gjort.

Allt tyder på att Alexander var besatt av att vinna ära och berömmelse i ännu högre grad än fadern. Hans förebild var självaste Akilles, den främste av de grekiska hjältarna i Homeros epos Illiaden. När den 22 år gamle Alexander våren 334 seglade övre Hellesponten för att anfalla Perserriket satte han först kurs mot ruinerna av det gamla Troja, platsen för händelserna Homeros skildrat. Här besökte han det som skulle vara Akilles grav och offrade i gudinnan Atenas tempel. Sedan ledde han sina män österut på jakt efter persernas härstyrkor.

Inberäknat de trupper Filip skickat över Hellesponten två år tidigare, under den erfarne generalen Parmenions befäl, förfogade Alexander över en styrka på bortemot 50 000 man, varav ungefär 6 000 var kavalleri.

Alexander mötte de persiska guvernörernas härstyrkor i Mindre Asien i ett våldsamt slag vid floden Granikos nära Hellesponten. Han red som vanligt i första led och hamnade personligen i närstrid med de persiska guvernörerna. En av perserna riktade ett så kraftigt svärdshugg mot Alexander att den unge kungens hjälm sprack. I nästa ögonblick red guvernören Spithridates mot Alexander för att hugga ner honom bakifrån, men en makedonisk veteran ilade till och högg av perserns arm med ett våldsamt svärdshugg. Flera av de persiska guvernörerna dödades i striden mot Alexander och hans följesvänskavalleri. Utan sina ledare tappade guvernörernas här modet och flydde. Bara några tusen grekiska legosoldater, som låtit sig hyras in av perserna, fortsatte strida. De flesta av dem höggs ned, och resten skickade Alexander till tvångsarbete i gruvor i Makedonien som straff för deras förräderi.

Segern öppnade vägen genom Mindre Asien. Makedonierna marscherade söderut längs kusten och intog den ena staden efter

"EN AV PERSERNA RIKTADE ETT SÅ KRAFTIGT SVÄRDSHUGG MOT ALEXANDER ATT DEN UNGE KUNGENS HJÄLM SPRACK. I NÄSTA ÖGONBLICK RED GUVERNÖREN SPITHRIDATES MOT ALEXANDER FÖR ATT HUGGA NER HONOM BAKIFRÅN, MEN EN MAKEDONSK VETERAN ILADE TILL OCH HÖGG AV PERSERNS ARM MED ETT VÅLDSAMT SVÄRDSHUGG."

den andra. Därefter fortsatte de inåt landet till staden Godrion innan de på nytt satte kurs söderut mot hjärtat av Persien. Inom loppet av ett år hade Alexander gjort sig till herre över det mesta av Mindre Asien. Men än hade han inte mött storkonungens egen här.

Hösten 333 ledde Alexander sina män in i Syrien. Han var på väg söderut längs kusten när han plötsligt fick besked om att storkonungen Dareios III själv hade korsat ett bergspass längre norrut med en stor här, kanske så mycket som flera hundra tusen man. Perserna stod nu mellan makedonierna och hemlandet. Med den enda goda reträttmöjligheten spärrad skulle ett nederlag få katastrofala följder för Alexander. Ändå tvekade han inte att gå till anfall.

Prinsessan och halva kungariket

Slaget utkämpades längs floden Pinaros nära en liten stad kallad Issos. Slagfältet var avgränsat av berg i öst och Medelhavet i väst.

Åter red Alexander i spetsen för sina följesvänskavallerister i ett våldsamt anfall som bröt igenom persernas vänstra flygel. Sedan satte han kurs rakt mot storkonung Dareios som stod i en rikt utsmyckad vagn nära mitten av persernas linjer.

När Dareios såg Alexander komma ridande emot sig genom kaoset insåg han att det var bäst att ge sig iväg så snart som möjligt. Storkonungens flykt ledde till att perserna miste modet och snart upplöstes hela den stora hären. Alexanders kavallerister slaktade flera tusen av de flyende perserna och deras allierade innan mörkret sänkte sig över slagfältet. I persernas läger fann makedonierna storkonungens mor, hans hustru, hans sex år gamle son och hela storkonungens harem (enligt ryktena hade han en haremskvinna för alla årets dagar). Alexander behandlade kungafamiljen med respekt och ska ha utvecklat ett särskilt gott förhållande till sin fiendes mor.

Men Dareios hade fortfarande en stark flotta som hotade makedoniernas förbindelselinjer och kunde uppmuntra grekerna till att göra uppror. Därför fortsatte inte Alexander förföljelsen av den flyende storkonungen, utan marscherade i stället söderut längs kusten av Fenicien, dagens Libanon. Målet var hamnstäderna som var baser för den persiska flottan. Utan de hamnstäderna skulle inte flottan fungera. Medan Alexander var upptagen med det skyndade sig Dareios tillbaka till Babylon för att samla ihop en ny här.

Erövringen av kustremsan tog längre tid än Alexander tänkt sig. Den mäktiga staden Tyros vägrade böja sig för den makedoniske kungen, och den intogs först efter en belägring som varade i sju hela månader och stod makedonierna dyrt. Efter att Tyros fallit gick merparten av den persiska flottan över till Alexander. Från Tyros marscherade han vidare söderut och stormade staden Gaza efter en ny svår belägring.

Sedan ledde Alexander in sina trupper i Egypten. Egyptierna hade flera gånger gjort uppror mot perserna och de lyckades hävda sin självständighet gentemot storkonungen under långa perioder, men några år innan Alexanders ankomst hade perserna åter lagt landet under sig och straffat upprorsmakarna hårt. Därför hyllade egyptierna Alexander som en befriare. Den persiska garnisonen gjorde inget nämnvärt motstånd och Alexander kunde snart låta sig utnämnas till farao. Under vistelsen i Egypten grundlade han staden Alexandria, som skulle bli en av de viktigaste städerna vid Medelhavet. Alexander besökte också det berömda oraklet i Siwa- oasen, där han hälsades som en gud. Alexander hävdade själv att han var Zeus son och hans senare beteende tyder faktiskt på att han trodde att han var en gud.

Efter erövringen av Egypten och Medelhavskusten hade Alexander ryggen fri. Han satte kurs mot öst för den slutliga uppgörelsen med storkonungen. Det hade nu gått nästan två år sedan slaget vid Issos, så Dareios hade haft gott om tid att sätta ihop en ny här. Den här hären var antagligen minst lika stor som den förra och betydligt större än Alexanders här.

Sommaren 331 var Alexander tillbaka i Tyros på den libanesiska kusten. Här förberedde han det kommande fälttåget österut mot Mesopotamien och hjärtat av Perserriket. Vid ungefär den här tidpunkten mottog han en mycket generös fredstrevare från Dareios: storkonungen var villig att ge Alexander allt land väster om floden Eufrat samt sin äldsta dotter som hustru. Dessutom skulle den makedoniske kungen få 30 000 talenter, en enorm pengasumma, som lösensumma för resten av den persiska kungafamiljen. Alexander erbjöds alltså prinsessan och halva kungariket för att

stoppa sitt erövringståg. Det berättades senare att Parmenion, den främsta av de makedoniska generalerna, sa att om han hade varit Alexander så skulle han ha accepterat Dareios erbjudande, varpå Alexander svarade att det skulle han också ha gjort – om han vore Parmenion. Alexander avslog arrogant storkonungens erbjudande. Dareios fick besked om att han inte kunde förhandla som Alexanders like, för Alexander var nu den nye kungen av Asien. Dareios måste underkasta sig helt eller slåss.

Sedan ledde Alexander sina män ut ur Tyros. Marschen gick mot norr och öst, genom Syrien via Damaskus till floden Eufrat, där en förtrupp byggt broar så att hären kunde korsa floden. I stället för att nu sätta kurs söderut genom Mesopotamien till Babylon, som perserna nog förväntat sig, fortsatte Alexander österut mot floden Tigris. Här var landet mer fruktbart än vad det var längre söderut, vilket gjorde livet lättare för både soldaterna och hästarna.

Under den över 40 mil långa marschen från Eufrat till Tigris hölls den makedoniska hären ständigt under uppsikt av persiska ryttare. Från och till utbröt små sammanstötningar mellan det persiska kavalleriet och den makedoniska förtruppen. Några av perserna togs till fånga och förhördes. På så sätt fick Alexander veta att Dareios jättehär var på väg norrut från Babylon mot staden Arbela (Erbil), ett stycke öster om Tigris.

Alexanders här korsade Tigris strax norr om där staden Mosul nu ligger. Det hade kommit besked om att Dareios skulle försöka hindra Alexander från att korsa floden, men de persiska kavalleristerna som väntade på den östra stranden försvann så snart makedonierna satte sin fot på deras sida av floden. Alexander hade tur som inte mötte motstånd här, för vadstället var djupt och strömmen strid. Att komma över till andra sidan var svårt och ansträngande för hans soldater. Efter att alla kommit över floden lät Alexander hären vila i ett par dagar.

Härarna på Gaugamelaslätten

Ungefär klockan nio på kvällen den 20 september 331 gled en svart skugga in framför månen. Både makedonierna och perserna stirrade mot himlen och undrade vad det betydde. Att månförmörkelsen var ett tecken från gudarna tog de flesta för givet, men frågan var hur det skulle tolkas. Alexanders egen spåman var snabb att försäkra makedonierna om att förmörkelsen varslade om persernas undergång och att det avgörande slaget skulle utkämpas under den innevarande månaden. Samma kväll fortsatte makedonierna marschen österut på jakt efter Dareios här. Några dagar senare gav förtruppen besked om att de hade funnit perserhären, men vid en närmare granskning visade det sig att det bara handlade om runt 1 000 av storkonungens ryttare. Den lilla persiska styrkan slog till reträtt så snart makedonierna närmade sig. Alexander ledde förföljelsen i spetsen för sitt kavalleri och lyckades fånga några av perserna.

Fångarna berättade att den persiska hären befann sig i närheten, vid byn Gaugamela. Nu slog Alexander läger och lät sina trupper vila i fyra dagar innan han fortsatte framryckningen med stor försiktighet.

Natten mot den 30 september ställde Alexander upp sina soldater i slagordning och ledde dem över åsarna som skilde dem från fienden. I gryningen marscherade makedonierna över den sista åskammen och såg Gaugamelaslätten under sig. Där stod den persiska hären. Det måste ha varit en skrämmande syn, inte minst på grund av den enorma kavalleristyrka Dareios hade samlat från de östra delarna av sitt rike. Ingen av makedonierna hade någonsin sett så många ryttare. De kan ha varit över 30 000. Alexanders kavalleri var bara 7 000.

Bland Dareios kavallerister fanns skytiska stamfolk från de centralasiatiska stäpperna som var mästare i att skjuta med pil och båge från hästryggen. Där fanns tungt kavalleri från de bördiga bergsdalarna i Baktrien i norra Afghanistan, känt för sina starka hästar, fruktade hyrkanier från Kaspiska havets södra del och indiska ryttare från landen längs Indus långt i öst. Dessutom tillkom det persiska och mediska kavalleriet, gräddan av storkonungens här. Vanligtvis använde perserna och mederna kastspjut i strid, men Dareios hade också börjat införa lansar och svärd efter det makedoniska kavalleriets mönster. En del av de här kavalleristerna var väl skyddade av nästan heltäckande rustningar.

Förutom det vanliga kavalleriet hade Dareios tagit fram ett vapen med långa traditioner i Mellanöstern: 200 stridsvagnar dragna av hästar. De här vagnarna hade långa skarpa liar som stack ut från hjulaxlarna och skar upp fienden när de passerade. Sådana stridsvagnar hade länge ansetts vara föråldrade, eftersom vanligt kavalleri var mycket mer flexibelt och inte så beroende av jämnt underlag på slagfältet. När Dareios ändå tog fram stridsvagnarna igen var det antagligen för att han hoppades att de skulle kunna få till öppningar i Alexanders formationer, öppningar hans talrika kavalleri kunde utnyttja. Stridsvagnarna skulle också kunna skrämma makedonierna som inte var vana vid dem.

Förutom stridsvagnarna hade Dareios 15 elefanter som hans indiska trupper tagit med sig. De kan också ha varit tänkta som skrämselvapen, men det är osäkert vilken roll de hade i Dareios slagplan. De var troligtvis för dåligt tränade för att få en plats framför slaglinjen.

Bakom kavalleriet och stridsvagnarna stod storkonungens soldater. Deras styrka var först och främst antalsmässig. Det råder inte några tvivel om att de var flera gånger så många som Alexanders män. De flesta uppskattningar ligger på över 100 000. Ändå var Dareios fotsoldater knappast tänkta att ha någon betydande roll i slaget. De allra flesta av dem tillhörde löst organiserade skaror från alla hörn av det vidsträckta Perserriket och kunde på inget sätt mäta sig med den makedoniska falangen.

Alexander fick antagligen en chock när han såg storleken på Dareios styrkor och inte minst det talrika kavalleriet. Han tillkallade sina främsta officerare för att höra vad de tyckte att han borde göra nu. I tidigare slag hade han anfallit nästan så snart han fick syn på fienden, men den här gången var han mer försiktig. Den erfarne Parmenion rådde honom att genomföra en ordentlig rekognoscering innan han gick till anfall, ifall perserna hade dolda fällor på slagfältet. Alexander bestämde sig för att följa rådet. Han tog med sig några av sina följesvänskavallerister samt en del av det lätta infanteriet och red iväg för att titta närmare på slagfältet och persernas positioner. Det visade sig att perserna hade jämnat ut marken över ett stort område för att göra det lättare för stridsvagnarna och kavalleriet att förflytta sig. Alexander la också märke till hur Dareios hade ställt upp sin här. Perserna visste att Alexander och följesvänskavalleriet alltid ställde upp på höger flygel av den makedoniska slaglinjen, eftersom det räknades som den mest ärofyllda positionen. Dareios hade därför placerat de flesta av stridsvagnarna och det bästa kavalleriet på sin vänstra flygel för att möta den makedoniske kungens anfall. Det var också uppenbart att den persiska slaglinjen var mycket längre än Alexanders. Därmed skulle perserna kunna svänga runt Alexanders flanker och omringa honom.

Efter rekognosceringen lät Alexander sina män vila resten av dagen. På kvällen samlade han officerarna till ett nytt krigsråd för att informera dem om sina planer för slaget som skulle äga rum nästa dag, den 1 oktober. Enligt den grekisk-romerske historikern Arrianus sa Alexander till sina officerare att han inte behövde inspirera dem med sina ord, för den tapperhet de visat i tidigare slag och bedrifterna de redan utfört var inspiration nog. Det enda han bad om var att var och en skulle elda på sina män till att göra sitt yttersta, för den här gången stred de inte bara om Syrien, Fenicien eller Egypten. Det som nu skulle avgöras var vem som skulle härska över hela Asien. Alla måste bevara självkontrollen i det avgörande ögonblicket och rycka fram i stillhet när det krävdes, men i det rätta ögonblicket måste de ge ifrån sig ett högt rop och därefter bröla ut sitt stridsrop för att sätta skräck i fienden. Alla måste följa den här ordern och framföra den till sina män utan att tveka. Till slut påminde han dem om att om en man svek kunde han försätta alla i fara, men om alla gjorde sitt bästa skulle de vara med om att bidra till seger. Det berättas att den kvällen offrade Alexander till Fobos, fruktans gud. Vi kan nog räkna med att han bad om att fruktan skulle gripa perserna under det kommande slaget men låta hans egna makedonier vara i fred.

Enligt Arrianus gick Parmenion till Alexanders tält och uppmanade honom att överraska perserna med ett nattanfall. Ett plötsligt anfall i skydd av mörkret kunde skapa panik hos Dareios män och då skulle deras stora antal vara betydelselöst.

"ALEXANDER FICK ANTAGLIGEN EN CHOCK NÄR HAN SÅG STORLEKEN PÅ DAREIOS STYRKOR OCH INTE MINST DET TALRIKA KAVALLERIET. HAN TILLKALLADE SINA FRÄMSTA OFFICERARE FÖR ATT HÖRA VAD DE TYCKTE ATT HAN BORDE GÖRA NU. I TIDIGARE SLAG HADE HAN ANFALLIT NÄSTAN SÅ SNART HAN FICK SYN PÅ FIENDEN, MEN DEN HÄR GÅNGEN VAR HAN MER FÖRSIKTIG."

Alexander ska ha svarat att det var under hans värdighet att stjäla segern på det sättet. Han ville vinna öppet och ärligt, utan att luras. Det var viktigt för Alexander att vinna på ett sätt som tydligt visade att han var Dareios överman, för då skulle det vara lättare att överta rollen som kung över Asien. Praktiska militära hänsyn kan också ha påverkat beslutet. I mörkret sker lätt oförutsedda ting som kan skapa lika stor förvirring hos angriparna som hos de angripna. I dagsljus skulle makedoniernas träning och disciplin komma mer till sin rätt.

Perserna ska dock ha fruktat ett nattligt anfall och höll sig vakna. Historikern Arrianus, som själv var general, menade att det måste ha varit förödande för persernas stridsmoral att de fick stå uppställda i mörkret och vänta i timme efter timme på ett anfall som aldrig kom. Makedonierna verkar ha fått långt mer vila natten innan slaget.

De sista förberedelserna

När solen steg upp över horisonten i öst låg Alexander i djup sömn berättar flera av antikens historiker. Enligt dem hade han legat vaken till långt inpå natten medan han tänkte igenom sina planer för det kommande slaget. Han somnade först när det nästan var morgon, men då ska han i gengäld ha sovit gott. Medan solen steg högre och högre på himlen och den persiska hären när som helst kunde anfalla var de makedoniska officerarna osäkra på vad de skulle göra. Till slut gick Parmenion in i Alexanders tält och väckte honom. Då han tillfrågades om hur han kunde sova så gott när han hade ett stort och viktigt slag framför sig svarade Alexander att han hade varit nervös så länge Dareios drog sig tillbaka och undgick strid, för då kunde kriget dra ut på tiden, men nu när det hela skulle avgöras med ett stort slag kände han sig trygg med att allt skulle gå bra. Alexander iförde sig rustning och grep sina vapen. Bröstharnesket bestod av dubbla plåtar med härdat lin och var en del av bytet makedonierna tagit efter slaget vid Issos. Över rustningen bar han en elegant kappa, en gåva från Rhodos. Svärdet som hängde i bältet ska ha varit förbluffande lätt, samtidigt som det var mycket väl härdat. Han tog med sig hjälmen, men väntade med att sätta på sig den. Den var av järn men blänkte som renaste silver. Hjälmbusken var vit som snö.

Nu ledde Alexander sina män ner på slätten där perserna väntade. I utgångsskedet kunde hans slaguppställning påminna om den han använt i sina tidigare slag. Han hade lärt sig den av sin far, som i sin tur var inspirerad av den tebanske fältherren Epaminondas. Huvudprincipen var att koncentrera de starkaste avdelningarna på den ena flygeln, vanligtvis den högra, så att den kunde bryta igenom fiendens linjer, medan resten av linjen höll igen. Slaglinjen blev då diagonal.

Alexander placerade som vanligt den makedoniska falangen, 10 000 man i kompakta fyrkanter med 5 meter långa lansar, i mitten av linjen. Till höger om den reguljära falangen stod de 3 000 hypaspisterna, ”sköldbärarna”, eliten i Alexanders infanteri. De var antagligen beväpnade ungefär som falangisterna, men hade lite bättre utrustning och mer allsidig träning. Till höger om sköldbärarna stod själva spjutspetsen i den makedoniska hären: Alexander och följesvänskavalleriet, cirka 2 000 ryttare med bröstharnesk, hjälmar och långa lansar. Totalt utgjorde sköldbärarna och följesvänskavalleriet tyngdpunkten i Alexanders diagonala slagordning.

På motsatt flygel stod Parmenion med kavalleriet från Thessalien. De här framstående ryttarna från norra Hellas ska ha varit helt på samma nivå som följesvänskavalleriet. Som i tidigare slag var Parmenions uppgift att uppehålla en så stor del av fiendens här som möjligt medan Alexander utförde det avgörande anfallet.

Så långt följde Alexander sin vanliga uppställning, men utöver det hade han tänkt ut en rad tilltag som skulle uppväga persernas antalsmässiga överlägsenhet. För det första ställde han upp en ny falang av grekiska allierade och legotrupper en bit bakom den makedoniska falangen. Om det persiska kavalleriet red runt Alexanders korta frontlinje för att anfalla bakifrån kunde den andra linjen vända om och möta anfallet. Framför och vid sidan av båda flyglarna placerade Alexander lätt beväpnade fotsoldater som bågskyttar, spjutkastare och slungkastare samt en rad avdelningar med lätt kavalleri. De här avdelningarna skulle skydda elitavdelningar som sköldbärarna och följesvänskavalleriet. Om de pressades hårt kunde de lätta trupperna på flankerna svänga bakåt och bilda en förbindelse mellan de två falangerna så att Alexanders slagformation blev en stor rektangel som kunde möta anfall från alla håll.

Innan slaget började red Alexander barhuvad längs linjerna och uppmuntrade trupperna. På motsatt sida av slagfältet stod Dareios i sin ståtliga stridsvagn och studerade makedoniernas formationer. Enligt historikern Diodorus hade Dareios utmärkt sig som en tapper krigare innan han blev storkonung, bland annat genom att vinna en tvekamp mot en lokal slagskämpe under ett fälttåg längs Kaspiska havets södra kust. En annan historiker, greken Plutarchos, berättar att Dareios var en lång och snygg man. Vi har även en bild – den berömda romerska mosaiken från Pompeji – som visar honom lång och smal med mörkt hår och skägg. Den här mosaiken bygger troligtvis på en förlorad målning från Alexanders tid.

Dareios hade placerat sig strax till vänster om mitten av den persiska slaglinjen med några av sina bästa soldater. Här stod det 1 000 man starka kungliga kavalleriet, som hade hederstiteln ”kungens släktingar”. Här stod också de bästa av hans persiska fotsoldater, de så kallade ”äppelbärarna”, iförda dyrbara dräkter och beväpnade med långa spjut samt pil och båge. Namnet hade de fått eftersom deras spjut hade förgyllda äppelformade motvikter i ena änden. De var antagligen efterföljarna till ”de tio tusen odödliga” som gjort sig berömda under tidigare perserkungar. Vid sidan av det kungliga kavalleriet och äppelbärarna stod ungefär 2 000 tungt bepansrade grekiska legosoldater, antagligen de enda fotsoldaterna i Dareios här som kunde ge

den makedoniska falangen något ordentligt motstånd.

När Alexander var färdig med att elda på sina män intog han sin fasta position på höger flygel. Han gav order om att framryckningen skulle börja. Dittills hade han ridit på en av sina reservhästar, eftersom han ville spara sin åldrande favorit, den svarta hingsten Bukefalos, men när framryckningen startade red han på Bukefalos.

Slaget om Asien

Marscherande fötter och hästhovar fick dammet att virvla upp från den torra slätten och de omgavs av täta dammoln. Ingen av dem som deltog i slaget hade nu full överblick över härarnas rörelser. Genom att sätta samman de olika detaljerna från olika källor går det ändå att bilda sig en viss uppfattning om hur slaget troligtvis utkämpades.

I stället för att marschera rakt mot perserna ledde Alexander sin här snett åt höger, med den högra flygeln framskjuten närmast fienden. Dareios svarade med att förskjuta sin här snett åt sidan, parallellt med Alexanders. De lätt beväpnade trupperna som skyddade Alexanders slaglinje hamnade snart i strid med sina persiska motparter, och pilar, kastspjut och slungade stenar flög genom luften i täta, dödsbringande skurar.

Under tiden fortsatte makedoniernas marsch åt höger. När de började närma sig kanten av det område perserna jämnat ut för stridsvagnarna insåg Dareios att han måste göra något. Bessus, befälhavare över persernas vänstra flygel, fick order om att skicka en del av sitt kavalleri runt Alexanders högra flank för att stoppa marschen mot den oländiga terrängen. Ungefär samtidigt gav Dareios sina stridsvagnar order om anfall.

Nu började slaget på allvar. Stridsvagnarna rullade fram i rasande fart med de virvlande liarna utstickande från hjulaxlarna, men Alexanders män var förberedda. De lätt beväpnade trupperna, som var placerade framför falangen, kastade spjut på hästarna som drog vagnarna och dödade många av dem. Vid andra tillfällen lyckades makedonierna gripa seldonen och riva ner perserna från vagnarna. Andra källor berättar att Alexanders falangister slog på sina sköldar och förorsakade ett fruktansvärt larm som skrämde många av hästarna så att de vände om och brakade in i sina egna linjer med vagnarna på släp. Några av stridsvagnarna nådde ändå fram till Alexanders slaglinje, men makedonierna bildade öppna korridorer i falangen där vagnarna rullade igenom utan att göra någon större skada. Bakom linjerna övermannades vagnförarna av några av sköldbärarna och följesvänskavalleriets väpnare.

Även om stridsvagnarnas anfall misslyckades var de inte helt verkningslösa. Det finns målande beskrivningar av vad som hände där makedonierna inte kom undan i tid. De här beskrivningarna kan ha byggt på ögonvittnesskildringar från makedonier som deltog i slaget. En beskrev hur liarna skar tvärs igenom makedoniernas sköld och skar av både armar, ben och huvuden. En annan berättar att avhuggna kroppsdelar låg på marken där vagnarna passerat.

Samtidigt rasade en våldsam kavalleristrid på Alexanders högra flygel. Den persiske generalen Bessus skickade fram sina skaror av skyter och baktrier i en serie anfall som hotade att övermanna de fåtaliga grekiska och makedoniska ryttarna. Många av skyterna ska ha varit väl bepansrade, något som gav dem ett klart övertag i närstriden med Alexanders lätta kavalleri. Makedonierna och grekerna led stora förluster och pressades tillbaka. En stund var det fara för att massorna av baktrier och skyter skulle kämpa sig runt Alexanders högra flygel och anfalla bakifrån, men ett påpassligt anfall av tusen lätta makedoniska kavallerister med långa lansar stabiliserade situationen. Troligtvis sprang dessutom Alexanders lätta infanteri in bland hästarna och bidrog till att hålla Bessus ryttare i schack. Alexander ledde personligen sina trupper i de här striderna. Han ska ha gett order om flera motanfall och eldat på dem som drog sig tillbaka för att få dem att anfalla på nytt. Hela tiden höll han sitt följesvänskavalleri i reserv för att spara det tills tiden var inne för att ge perserna nådastöten.

På motsatt sida av slagfältet stred Parmenions män i en desperat strid mot Mazaios styrkor, satrapen av Babylon, som ledde Dareios högra flygel. Mazaios rådde över en överväldigande kavalleristyrka, flera gånger så många som Parmenions ryttare. Mazaios hade också 50 stridsvagnar och han använde dem långt bättre än storkonungen, för medan Dareios efter allt att döma hade skickat sina 150 stridsvagnar i anfall utan stöd, lät Mazaios sina ryttare anfalla tillsammans med stridsvagnarna. Det måste ha gjort det nästan omöjligt för Parmenions lätta infanteri att springa in mellan vagnarna och anfalla vagnförarna, så som man gjort på motsatt flygel. Därmed kan flera av stridsvagnarna ha träffat Parmenions slaglinjer, och det kan vara så att beskrivningarna av stridsvagnarnas förfärliga verkan kommer härifrån.

Oavsett hade Parmenions män svårt att hålla stånd mot Mazaios våldsamma anfall, och många av makedonierna och deras allierade föll här. Situationen blev snart kritisk för Parmenion. Inte bara hotade Mazaios ryttarskaror att omringa honom, Mazaios hade också skickat ungefär 3 000 man förbi Parmenions flank för att anfalla den lilla styrkan som vaktade makedoniernas träng och persiska fångar som tagits i tidigare sammanstötningar. Här fick perserna en lätt match. Vaktstyrkan slaktades skoningslöst och fångarna befriades, och sedan började de plundra trängen.

På Alexanders del av slagfältet fortsatte den intensiva striden mellan Bessus ryttare och Alexanders lätta kavalleri och infanteri. Så långt hade Alexander hållit följesvänskavalleriet utanför, men snart såg han möjligheten han väntat på. Allt eftersom den ena efter den andra av Bessus kavallerienheter red iväg för att anfalla makedoniernas högra flygel uppstod det en öppning i persernas slaglinje. Här såg Alexander sin chans och han svängde snabbt sina trupper mot öppningen.

Följesvänskavalleriet, sköldbärarna och falangen ryckte nu fram i en stor plog

formation, med Alexander och följesvänskavalleriet i spetsen. De 2 000 följesvänskavalleristerna med blanka hjälmar, fladdrande mantlar och vassa lansar flög över slagfältet och bröt sig in i Dareios slaglinje. När Alexander och hans män red in bland perserna stack de sina lansar rakt i deras ansikten. Den här brutala stridstekniken satte skräck i Dareios män.

Strax därefter kom sköldbärarna och falangen ut ur dammolnen i täta formationer. De makedoniska fotsoldaterna sänkte sina spetsiga lansar och alla skrek ut krigsropet ”alalalalai!”. Sedan gick de loss på perserna. Det är svårt att föreställa sig hur någon kan ha haft mod att bli stående när de långa lansarnas järnspetsar kom emot dem som en tät skog av dödsbringande metall.

Snart började persernas led att upplösas och många flydde i panik. Nu ledde Alexander sina män mot mitten av den persiska slaglinjen, där Dareios befann sig. Plutarchos berättar att Alexander på långt avstånd fick syn på storkonungen som stod i den höga vagnen bakom leden av det flott utrustade kungliga persiska kavalleriet, ”kungens släktingar”. Snart började Alexander och hans följesvänskavallerister att bana sin väg mot Dareios med lansstick och svärdshugg. De perser som flydde pressades rakt in i dem som försökte hålla stånd och i trängseln var det få som lyckades använda sina vapen mot de makedoniska ryttarna.

När Alexander närmade sig ska flera av storkonungens kavallerister ha flytt, men de bästa och tappraste stred desperat för att värna sin kung. Plutarchos berättar att perserna föll i drivor och att den sammanflätade massan av män och hästar som låg i sina sista krampryckningar hämmade makedoniernas framryckning. Några källor berättar att kusken i Dareios vagn träffades av ett kastspjut. I förvirringen trodde många av perserna att det var Dareios som var träffad och därmed tog de till flykten, säkra på att slaget var förlorat. Det är tveksamt om makedonierna verkligen kom så nära Dareios att de kunde kasta spjut på honom, men alla källor är eniga om att perserna på den här delen av slagfältet gav upp striden och flydde när Alexander anföll Dareios. Och storkonungen själv var bland dem som flydde. Även Bessus och hans kavalleri på persernas vänstra flygel började nu lämna slagfältet.

Alexander tog strax upp jakten på Dareios. Det var viktigt att döda eller fånga storkonungen, så att han inte fick möjlighet att samla en ny här och fortsätta kriget. Men i de täta dammolnen som virvlade upp efter alla de flyende perserna var det nästan omöjligt att veta åt vilket håll storkonungen försvunnit. Luften var fylld av de sårades jämmer, bullret från kavalleriet och ljudet av hästpiskor. Enligt historikern Curtius använde Alexander sin lans skoningslöst. De perser som försökte strida stack han i ansiktet, de som flydde stack han i ryggen. Resten av följesvänskavalleriet gjorde detsamma. ”Det var inte ett slag längre, det var en massaker”, skrev Curtius.

Samtidigt var situationen kritisk för makedonierna på motsatt sida av slagfältet. Inte bara hade Parmenion problem med att hålla stånd mot Mazaios ryttarskaror, när Alexander gick till anfall hade det uppstått en öppning i den makedoniska falangen. Öppningen utnyttjades strax av persiskt och indiskt kavalleri som red tvärs igenom och fortsatte mot makedoniernas träng. Källorna kan ha förväxlat de här ryttarna med dem Mazaios skickade runt Parmenions flank. Men några av dem nådde oavsett fram till trängen där de frigjorde fångar och började plundra innan de fördrevs av de grekiska fotsoldaterna i Alexanders reservfalang. Under tiden kämpade Parmenions män desperat för att inte bli övermannade av Mazaios kavalleri. En hårt pressad Parmenion skickade bud till Alexander med bön om hjälp, men det är svårt att föreställa sig hur budbärarna skulle ha kunnat hitta Alexander mitt i slagets kaos och Diodorus bekräftar att budbärarna inte nådde fram. Alexanders hjälp till Parmenion blev därför indirekt, men den var effektiv nog. Genom att jaga bort Dareios från slagfältet knäckte Alexander persernas stridsmoral. Allt eftersom ryktet om Dareios flykt spred sig började Mazaios anfall försvagas. Parmenion la märke till att hans fiender inte stred med samma häftighet som förr och den garvade makedonske generalen var inte sen att gripa möjligheten. Han gav sitt trofasta thessaliska kavalleri order om att anfalla igen, och Mazaios män drevs på flykt.

Slaget var avgjort, men slakten fortsatte. Över hela slagfältet stormade makedonierna fram och dödade så många av de flyende perserna som de kunde få tag i. En modern historiker menar att det finns anledning att tro att minst 50 000 av storkonungens män dödades under flykten. Det måste ha utspelat sig otaliga hemska scener i dammet.

Efter en stund avbröt Alexander förföljelsen av Dareios, antingen för att han gett upp hoppet om att få tag i storkonungen den här dagen eller för att han trodde att Parmenion behövde hjälp. På väg tillbaka mot slagfältet stötte den makedoniske kungen och hans följesvänskavallerister på en stor styrka av persiskt, indiskt och partiskt kavalleri i färd med att dra sig tillbaka i god ordning. Båda parter gick strax till anfall och brakade

samman i det som källorna kallar dagens hårdaste strid. Arrianus berättar att här var det ingen spjutkastning eller manövrering med hästar som var vanligt i kavalleristrider, här red motståndarna rakt på varandra och stred desperat. Nu handlade det bara om att döda eller bli dödad. Till slut spriddes de överlevande perserna, parterna och indierna för vinden, men striden hade stått Alexander dyrt. Ungefär 60 av hans följesvänskavallerister miste livet och många sårades. Flera av Alexanders främsta män fanns bland de sårade.

Så slutade slaget vid Gaugamela. Storkonungens här var krossad. Hur många som dödades får vi aldrig veta, men det handlade troligtvis om tiotusentals. Makedoniernas förlustantal var långt mindre. Den högsta uppskattningen i källorna är 1 200 fallna.

Makedonierna kunde nu skörda segerns frukter. Parmenion tog persernas läger. Bland bytet fann han Dareios indiska elefanter.

Drömmen om det stora slaget

Alexander återupptog förföljelsen av Dareios natten efter slaget. Nästa dag stormade han staden Arbela, ungefär 50 kilometer sydost om slagfältet, men Dareios hade redan flytt vidare mot öst och sökt tillflykt i bergen. I Arbela fann Alexanders män Dareios vagn, spjut och båge – tydliga tecken på att han hade haft bråttom att komma iväg. Alexander lät bli att förfölja Dareios upp i bergen, och satte istället kurs söderut för att ockupera Perserrikets viktigaste maktcentrum, Babylon, Susa och Persepolis med sina ofattbara rikedomar.

Tre veckor efter slaget gjorde Alexander sitt intåg i Babylon. Makedonierna marscherade in genom den berömda Ishtarporten och hyllades av befolkningen längs gator överströdda med blommor. Babylonborna var utan tvekan ivriga att blidka sin nye härskare och hans skräckinjagande här.

Efter att ha låtit soldaterna njuta det goda livet i Babylon i en månad fortsatte Alexander marschen mot söder och öster och intog Perserrikets huvudstäder Susa och Persepolis, där han lade beslag på storkonungens enorma skatter. Under en fest i Persepolis brände Alexander och hans män Dareios I:s och Xerxes berömda silversalar, som hämnd för att Xerxes här bränt templen på Akropolis nästan 150 år tidigare.

Alexanders största seger kom vid Gaugamela. Det var här han gav Perserriket dödsstöten och tog titeln kung över Asien. I vidare mening betydde Alexanders seger att det enorma Perserriket öppnades upp för grekisk handel, vetenskap och kultur i en helt annan omfattning än tidigare. Samtidigt blev de grekiska områdena också mer öppna för impulser från öst. Mötet mellan grekisk och orientalisk kultur skapade grunden för det som kallas hellenistisk kultur. I de hellenska rikena vid östra Medelhavet blomstrade konst, arkitektur, litteratur och vetenskap och det satte spår som kan ses än idag.

Gaugamela kunde verka vara själva förverkligandet av drömmen om det stora slaget som på en dag skulle ändra hela världen och öppna helt nya möjligheter. Många har fångats av den här drömmen efter Alexander, för det är den segerrike unge kungen som erövrat nästan hela den kända världen alla kommer ihåg, inte han som dog i en säng i Babylon och lämnade efter sig ett rike i kaos och århundraden av blodiga krig till sina efterföljare. Glömt är också de tiotusentals misshandlade kroppar som låg livlösa i dammet vid Gaugamela.

Artikeln är hämtad ur Karl Jakob Skarsteins bok ”Store slag”, Spartacus förlag, 2009.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Han har tidigare gett ut "Krigen mot siouxene" (Spartacus 2005), "Under Fremmede Flagg: Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800–1900" (Forsvarsmuseet 2002) och "Til Våpen for det nye land: Norske innvandrere i den amerikanske borgerkrig" (Cappelen 2001).