ETT FEMPLUSBETYG ATT DÖ FÖR

Kent - - Krönika -

Gud må för­lå­ta mig som­li­ga ra­der, öns­ka­de re­dan Nils Fer­lin.

Jag när sam­ma för­hopp­ning.

Men fak­tiskt: De över­sval­lan­de for­mu­le­ring­ar­na om Kents be­ra­ma­de spel­ning på Sta­di­on 2003 ber jag in­te om ur­säkt för.

Den var den slut­gil­ti­ga se­gern för en ge­ne­ra­tion in­die-mi­s­fits ing­en trod­de det skul­le bli nå­got med.

Med fa­cit i hand är det lätt att kon­sta­te­ra att jag un­der någ­ra de­cen­ni­er som re­cen­sent och pop­tyc­ka­re ibland ha­de fel.

Om­dö­met brast, käns­lor tog över­han­den, for­mu­le­ring­ar blev för dras­tis­ka.

Men den re­cen­sion jag fått mest skäll för – ja, i al­la fall av de po­si­ti­va – står jag fort­fa­ran­de för.

För så är det.

De fem fe­ta plus­tec­ken som dan­sa­de över ett upp­slag i Af­ton­bla­det den 8 ju­ni 2003 (ja, ung­do­mar – på den ti­den var det fort­fa­ran­de så kons­tigt att vi pub­li­ce­ra­de re­cen­sio­ner­na först i pap­pers­tid­ning­en som kom ut da­gen ef­ter kon­ser­ter­na vi be­va­ka­de ...) väck­te väl­dig af­fekt.

Än i dag, mer än tret­ton år se­na­re, får jag mel­lan var­ven hö­ra att jag var/är en idi­ot som in­te kun­de se att fö­re­ställ­ning­en var en en­da stor luft­pastej – om jag nu in­te är/var en kor­rum­pe­rad skit som ba­ra vil­le hjäl­pa tid­ning­en att säl­ja lös­num­mer.

Men nä.

Jag ha­de rätt.

Den där sho­wen var för 90­ta­lets svens­ka mu­sikscen vad vi just sett i fan­tas­tis­ka Oa­sis­do­ku­men­tä­ren ”Su­per­so­nic” att Kne­bworth var för brit­pop­rö­rel­sen. En be­ru­san­de kul­men.

Ett fan­tas­tiskt kli­max. En slut­gil­tig se­ger.

I ske­net av hur ex­em­pel­löst sto­ra de gam­la syn­tar­na från Eskilstu­na bli­vit det se­nas­te de­cen­ni­et är det lätt att glöm­ma att Kent från bör­jan var del av en rätt så ex­klu­siv in­di­e­scen, del­vis cen­tre­rad kring en li­ten cy­kel­käl­la­re på Sö­der­malm i Stock­holm som gick un­der nam­net Han­nas Käl­la­re.

Jag är in­te fullt så pom­pös att jag me­nar att jag som ske­ten jour­na­list till­hör­de den sce­nen, men jag rör­de mig i ut­kan­ter­na och kän­de sam­hö­rig­het med åt­skil­li­ga av dess central­ge­stal­ter. Väl­digt många i den där käl­la­ren kom ur­sprung­li­gen från ”lands­or­ten” och sök­te sig, må­hän­da en smu­la vils­na i stor­s­tan, till varand­ra och till den nya, ex­al­te­ran­de mu­sik bar­che­fen Mag­nus Hög­myr – själv från Gäv­le, av al­la stäl­len – all­tid spe­la­de för oss. För att in­te ta­la om hur vi sök­te oss till de vod­ka li­mes han blan­da­de …

Att ”vå­ra” band – Pop­sic­le, Wan­na­di­es, This Per­fect Day, Ato­mic Swing, Mag­nus Carl­sons Wee­ping Wil­lows och just Kent – var någ­ra som nån­sin skul­le bli nå­got mer än på sin höjd kri­ti­kerfa­vo­ri­ter var det ing­en som trod­de.

De var för myc­ket out­si­ders och mi­s­fits.

Vi som skrev po­si­tivt om Kents ti­di­ga in­spel­ning­ar och kon­ser­ter blev ock­så kal­la­de dry­ga eli­tis­ter som ba­ra gil­la­de ”svår och kons­tig och dep­pig mu­sik”.

Mitt förs­ta li­ve-mö­te med ban­det sked­de, ob­skyrt nog, på Stads­ho­tel­let i Varberg vå­ren när de­bu­tal­bu­met kom ut och en text da­gen ef­ter om att jag just sett ett av de mest kitt­lan­de svens­ka ban­den på år möt­tes med ex­akt den ty­pen av su­ra upp­stöt­ning­ar.

Li­ka­dant lät det fort­fa­ran­de ef­ter den för­stum­man­de spel­ning­en på fes­ti­va­len Lolli­pop ut­an­för Stock­holm sam­ma år, den som all­mänt räk­nas som det verk­li­ga ge­nom­brot­tet.

Men lång­samt och me­to­diskt – ut­an att kom­pro­mis­sa, ut­an att köp­slå med sin in­tegri­tet, ut­an att nån­sin stäl­la sig in – bröt Eskilstu­nas fi­nest ner allt mot­stånd och plöts­ligt stod de i den lju­sa som­mar­kväl­len på Sta­di­on och pum­pa­de ”747” för 33 000 vit­kläd­da fans.

En slut­gil­tig se­ger in­deed. Du var in­te där?

Ojoj.

Jag får sä­ga som han som an­för­de sitt band i ovan nämn­da kli­max i Kne­bworth:

Whe­re we­re you whi­le we we­re get­ting high?

PER BJUR­MAN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.