Anna Wemlerts Robinsonäventyr
Anna Wemlert fick ljuga lite när hon skulle vara med i Robinson. Som privat sak att ta med sig till ön valde hon mellan sina tre favoriter från stallet: Balsnöre, silvertejp och sax.
Aanna Wemlert som driver hoppanläggningen skyrup country club i skåne är en av årets deltagare i tv-serien Robinson i TV4. – Jag fick ljuga ihop någonting för folk när jag skulle vara borta. jag sa att jag skulle ha hoppträningar i asien. det var ingen som höjde på ögonbrynen! anna berättade dock för sina barn, 8, 10, 16 och 18 år gamla.
–De tyckte att det var coolt, de var lugna med det. det krävs ju en ordentlig anledning för att man ska lämna hela sin familj och sin vardag. man kan inte komma och säga ”Nu ska mamma åka på semester några veckor”. Det går ju inte.
– Som mest kan det bli tio veckor man är på ön, det beror ju på hur snart man blir utröstad. sedan är det lite efterarbete.
upplevelsen med robinson var för anna något helt nytt.
–Jag hade inte någon erfarenhet av tv-inspelningar. Men nu har jag det på erfarenhetskontot – och jag vet att jag inte ska jobba med tv!
–Det var märkligt att ha kameror överallt. de följde oss hela tiden. Man fick gå på toaletten i fred, men det var väl det enda. totalt var det 170 svenskar på de här öarna. det är ju sveriges största tv-produktion.
– Efter hand blev man allt kalllare till det här med att alltid ha en kamera på sig. man blev mer filterlös också – och det är ju det de strävar efter i produktionen.
– Man var inte supersympatisk när man inte hade ätit på länge och var tillsammans med folk som man inte ens skulle släppa in i sitt kök där hemma. jag vet ju inte nu vilka delar av ens personlighet de väljer att visa när de väl har klippt alltihop.
alla deltagare får ta med sig en personlig sak till ön och då får man ge produktionen några alternativ att välja mellan. anna valde tre av sina favoriter från stallet:
–Balsnöre, silvertejp och sax. det är de grejorna jag använder mest. det var bra att det blev balsnöre. man kan bygga kojor med det, jag är van att jobba med det. jag har ett klassiskt balsnörestall där de hänger på en krok. så går det åt några stycken ibland. jag lagar framförallt staket med dem. det är lite för kallt och man har inte laddat batteriet i borrmaskinen. då knyter man ihop och tänker att jag tar det en solig dag.
– Och man har ju alltid ett balsnöre innan grimskaftet som en säkerhetsgrej. anna var nöjd med sitt val. –Jag kan lova att jag hade mer nytta av mina balsnören än de andra hade av sina pincetter och sovmasker.
På många sätt innebar robinson en kulturkrock.
–Vi hästmänniskor är ju tuffa på vårt sätt, många av de andra i programmet kommer från en helt annan gata. man kände att det var så lång ifrån hur vi är uppfostrade. ändå skulle man sitta och samsas om en kokosnöt.
– Det sociala spelet var svårare än att inte äta. man kanske kan spela med till en viss gräns, men jag ville inte samtidigt tappa mina värderingar bland folk som skriker ”knulla” och ”fitta”.
–Vi har ju 200-300 ungdomar på ridläger här varje sommar och det är ju klart att man måste
peka med hela handen här. men det funkade inte på ön!
väl hemma efter äventyret fortsätter vardagen som vanligt.
– Det som fortfarande är grunden för verksamheten här på skyrup är sommarlägren, ryttare som kommer med sina egna hästar och tränar hoppning och gör yoga och andra aktiviteter. jag håller också hoppträningar och gör evenemang här på gården, ibland i samarbete med sveland som är vår sponsor. vi har också jättemånga tävlingsdagar. nu har jag även utvecklat gården till att kunna erbjuda lite mer boende för allmänheten.
– Vi har kvar vår restaurang. för några år sedan hade vi öppet hela tiden, men det var asjobbigt och svårt att gå med vinst för det är så dyrt med personal. nu är det öppet för bokningar och vi har tre till fyra stycken event per månad.
anna drev det stora eventet hovdala international i fälttävlan i två år, där hon själv tog den ekonomiska risken.
– Men 2016, med Nordiska mästerskapen, regnade hela tävlingen bort och den ekonomiska smällen blev för hård. efterarbetet när vi skulle återställa marken blev övermäktigt. Jag fick säga upp personal och sälja både hästar och lastbilar. jag har haft två riktiga rövår, kan man säga.
– Men jag har fortfarande alla hinder kvar, en hinderpark som är värd en miljon. den ska Anna Hassö och jag ställa upp så att hennes finska landslag kan komma hit och träna. förhoppningsvis höjer banan värdet på anläggningen här.
–Jag kan inte köpa ny lastbil än på ett tag, det lär ta några år. men inför årets säsong känns det jättebra, sommaren är nästan fullbokad. jag ska börja jobba lite som tränare på irland också.
anna importerar mycket hästar från irland och i sommar kommer hon att använda en del av dem i verksamheten. hennes långsiktiga plan är dock inte att pensionera sig på skyrup.
– Jag har gjort en plan som heter Portofino. Jag ska driva gården i 8–10 år till så att mina barn får växa upp och gå i skola här. sedan ska jag sälja anläggningen och köpa ett ställe i Portofino i italien.
idag tänker sig anna för mer än en gång innan hon ger sig in i samarbeten eller anlitar andra.
– En lärdom efter Hovdalakatastrofen är att man ska göra allting själv. jag förlorade alldeles för mycket pengar på konsulter och specialister.
innan anna startade sin verksamhet i skyrup var hon projektledare inom bilbranschen.
– Jag jobbade med evenemang och liknande fram tills för 15 år sedan när jag skilde mig. som ensam mamma kunde jag inte fortsätta att jobba på samma sätt. jag tog över en ridanläggning i vinslöv med en ryttarförening som var i kris. jag köpte böcker från ridsportförbundet och lärde mig hur man ska driva en verksamhet.
–Sedan fick jag möjlighet att köpa den här marken som är skyrup. det var en grisgård här och åkrar, inga hagar, inga ridbanor. jag gjorde en stor ombyggnad här samtidigt som jag parallellt höll igån verksamheten i vinslöv. där jag nu har stall, restaurang och boende, där var det grisgrejor i betong och metall.
– Jag hade väl lite storhetsvansinne och tänkte bara ”Hur svårt kan det vara?”.
– Men efter den här smällen med hovdala är jag lite mer ödmjuk. Och nu lyssnar jag inte på folk längre, bara på min egen magkänsla.