Ridande skogvaktare skyddar elefanterna
Det tog tio år innan Susie Weeks fick igenom sin idé med ridande skogvaktare, som kan skydda naturreservatet vid Mount Kenya. Idag patrullerar de upp till 20 kilometer om dagen för att skydda djuren och naturen.
När susie Weeks för arton år sedan blev chef för organisationen mount Kenya trust hade hon redan en vision om en hästpatrull. mount Kenya är Kenyas högsta berg, näst högst i afrika efter Kilimanjaro, och en viktig källa för landets vattenförsörjning. naturreservatet tillhör ett av unescos världsarv och stiftelsen mount Kenya trust värnar om det på flera olika sätt. förutom att utbilda och informera hur viktigt bergets flora och fauna är, har man patrullerande skogsvaktare som ska hindra olaglig trädavverkning, eldning och tjuvskytte. Men Susies idé fick vänta – mycket på grund av att Kenya inte har hästar som ett naturligt inslag. det tog nästan tio år innan hon kunde lägga fram sitt förslag för styrelsen och få ett ja.
idag finns det tack vare susie en ridande patrull på mount Kenya som dagligen övervakar dess djur och natur. en vacker morgon i februari, efter att ha övernattat i Kenyas huvudstad nairobi, landar vi i
staden Nanyuki. Luften är sval – vi befinner oss på 1 900 meters höjd över havet och mitt på ekvatorn.
den här regionen, laikipia, lockade under 1920-talet många brittiska bosättare. Landskapet med sina vackra slätter och bördiga jord påminde dem om Skottland. Idag tillhör fortfarande de flesta av laikipias stora farmer samma familjer men till skillnad från då är man idag mycket mer medveten och engagerad i skyddandet av afrikas djur och natur.
susie väntar På Oss bredvid landningsfältet med sin toyotapickup. susie är engelska men uppvuxen i Kenya. under den fyrtio minuter långa bilresan upp till baslägret berättar hon om stiftelsens viktiga arbete. förutom att patrullera satsar man även på att utbilda lokalbefolkningen genom att öka medvetenheten om skogen. fyrtio procent av Kenyas befolkning lever under gränsen till fattigdom.
–Man kan inte bedriva ett skyddsprogram om man inte engagerar de människor som lever av och är beroende av skogen. förutom att utbilda den yngre generationen försöker vi även skapa arbete med olika projekt, till exempel en plantskola som drivs av kvinnor.
vi kör genom en vacker landsbygd, förbi stora vetefält, blomsterodlingar och betesmarker med hundratals kor och får. här lever fyra miljoner invånare tillsammans med ungefär 2600 elefanter. elefanterna dödas av tjuvskyttar för sitt elfenben men hotas även av de lokala bönderna eftersom de orsakar stora skador på deras skördar.
–Skadorna som orsakas av elefanter är ett av de större problemen vi har., säger susie.
elefanter är både intelligenta och starka. ser de något gott lämnar de genast reservatet och ger sig in i odlingarna för att ta för sig och äta av det goda.
mount Kenya trust har tillsammans med Kenya Wildlife service satt upp över 100 km stängsel för att skydda elefanter från invånarna och invånarna från elefanterna. en korridor, samt en viadukt under en motorväg har även skapats för att underlätta migrerande djur att förflytta sig. Ett tusen elefanter använder sig av denna korridor varje år.
vår bilfärd slutar intill en stor gräsbevuxen kulle framför några enkla träbyggnader med plåttak. vi är framme vid mount Kenya horse Patrols basläger. här bor och arbetar sex män med sina tio etiopiska ponnyer. från lägret har man en fantastisk utsikt.
hästarna är redan sadlade och väntar tålmodigt
”Jag undrade jag vad jag gett mig in på. När jag stod där med ett gäng halvvilda hästar och mina vettskrämda blivande ryttare.”
på oss. susie presenterar mig för Gelvas och som kommer att guida oss upp på berget.
de är klädda i militärgröna uniformer och är även utrustade med mobiltelefoner, kikare och små kameror för att dokumentera vad de ser. Pius visar hur de samlar sina observationer med hjälp av telefonernas Gps-system som automatiskt för över informationen till huvudkontoret. Pius,
strax rider vi efter varandra på en stig omgiven av dvärgorkidéer och mossa. solen lyser intensivt men temperaturen håller sig behagligt runt 20 grader. Ponnyerna är små men robusta. det känns lite som att sitta på ett russ eller en islandshäst.
susies val av just etiopiska ponnyer samt att bara ha anställda från regionen är logiskt. etiopiska ponnyer är robusta och mycket smidiga hästar som kräver lite underhåll. de behöver inte mycket mat, eller att skos. dessutom är de väldigt uthålliga och sällan sjuka.
–Det hade inte varit lätt att köpa hästar av en europeisk ras, men dels är de mycket dyrare och dessutom känsligare för de tuffa förhållandena på berget.
susie hade samma resonemang för valet av ryttare. för henne var det viktigt att de kom från regionen och att de känner till bergets miljö.
det är vindstilla Och alldeles tyst förutom kvittrandet av olika exotiska fåglar. en liten antilop korsar plötsligt stigen framför oss. ingen av hästarna reagerar. de är överhuvudtaget väldigt lugna och mycket säkra på foten.
men det har inte alltid varit så enkelt. susie berättar om den turbulenta starten på hästpatrullen.
–När hästarna klev ur lastbilen som kom direkt från etiopien var de alla mycket magra. det året rådde stor torka och genom att köpa dem räddade vi säkert deras liv. Ponnyerna var trots utmattningen helt vilda. de hoppade över staketen och hade naturligtvis aldrig varit ridna förut. det tog tre månader av vård och vanlig hantering innan vi kunde börja jobba seriöst.
susies andra stora utmaning var att nästan ingen av de anställda männen någonsin hade sett en häst innan. ingen hade erfarenhet av hästar. förutom att lära sig rida fick de även lära sig hur man sköter om en häst.
– Det var inte lätt – men det var så vi var tvungna att börja.
vaktarna rider UPP till 20 km varje dag i blandad och ibland svårgenomkomlig terräng.
susie berättar att en av ryttarna i mount Kenya trusts andra mobila lag är en före detta tjuvjägare. hans kunskaper och erfarenheter kom väl till pass när det gäller att hitta och förstöra viltfällor. men ännu viktigare – han säger att han är stolt över att ha blivit medveten om skogens sårbarhet och känner numera ett ansvar för att dela med sig av vad han har lärt sig.
vår tur leder oss upp genom öppet myrland, upp och ner för mjuka kullar och genom tät skog. vi passerar olivträd och bambu och runt omkring oss kantas stigen av ljung och alpblommor. ett fantastiskt landskap som ständigt hotas av oss människor.
Pius tittar regelbundet i sin kikare för att upptäcka något avvikande som en rökpelare eller spår av fällor eller tjuvskyttar. landskapet är vidsträckt och trots att hästarna tar oss långt på kort tid är det svårt att hålla kontroll över hela området.
vårt hästteam patrullerar i ett område som tidigare var känt tillhåll för många tjuvskyttar men sedan vi fick dit hästarna har antalet incidenter minskat med sjuttiofem procent vilket är enormt.
tillbaka i stallet släpper vi hästarna med de andra lösgående ponnyerna. sadlar och träns putsas av och hängs upp. ett mindre sår ses om. susie är stolt över sitt team.
–Ett tag undrade jag vad jag gett mig in på. När jag stod där med ett gäng halvvilda hästar och mina vettskrämda blivande ryttare.
–Det är underbart att se hur samma män idag har skapat så nära band med ponnyerna. de har fått en helt ny och annorlunda syn på vilda djur i allmänhet och hjälper även till att sprida sina kunskaper.